Idag glömmer vi Jante och hedrar oss själva och vårt manliga släkte…den hårigaste mannen på den här bilden är definitivt värd all respekt även om han bökade lite väl mycket i grödorna… just nu sitter hans 22or hedrande på väggen som trevligt jaktminne!
Ibland vid viltkontakt förbyts jaktinstinkterna fort i fascination över hur mycket likheter vi har med djuren och hur häftigt dom kan bete sig. Häromkvällen smög jag ut 15 min innan solnedgången för att vaka på kronvilt och vildsvin. Jag har bara jagat kron i några år men ändå haft turen att få studera detta otroligt vackra hjortdjur förhållandevis många gånger, det är dock ofta man påminns om hur lite man ändå sett och vet. Ofta har man tyvärr dom bästa upplevelserna och viltkontakterna när det är för mörkt för att fotografera, vilket förstås är lite synd just eftersom det alltid är så vackra scenerier. Orden räcker liksom inte till för att beskriva, men jag tänkte försöka.
Efter bara några minuters vakande stilla i kanten av en vall hoppar det ut tre kronvilt ur skogen ett par hundra meter bort. Adrenalinet och jaktlusten spritter till innan jag i kikaren lite besviket konstaterar att det är 3 st spetsar, vi har nämligen bara några få dagar innan sagt att vi skall spara allt utom kalv till hundjakten. Först ersätts påslaget mest med frustration eftersom dom ställer sig otroligt fint på vettigt skotthåll, men det löses snart upp i fascination över deras pojkaktiga och ystra beteende. Det är uppenbarligen ett riktigt litet busigt kompisgäng, dom böjer huvuden som kapitalerna och stångas med varandra och en av dom, en nästan helsvart och lite mindre rusar hela tiden runt runt i olika bågar på vallen, växlande fart och gångart och får dom andra, speciellt en av dom att springa efter, precis som att dom leker tull. Dom hoppar helt plötsligt ned i diket där dom racar i full fart efter varandra. Deras lek är en upplevelse att få se, Annars är det vanligaste man ser förflyttningar till och från ”maten” och deras långsamma betande i kombination med försiktigt och uppmärksamt spanande, förutom brunstbeteendet som förstås alltid är lika häftigt att studera och lyssna på i september.
Riktigt synd att det inte är lite ljusare så jag kunde ha tagit lite bilder, dom är trots sin ungdom redan mycket vackra små herrar, bär huvudet högt som hjortar gör och då och då spanar någon av dom uppmärksamt trots leken. Efter några turer till skogen för att sen komma ut igen i full fart så sprids dom slutligen efter ca 45min ut sig för att äta, den lilla svarta som är yvigast går mot mig och kommer så nära som 25-30 m innan jag är tvungen att lätt vissla och röra försiktigt på mig för att se hur han reagerar när han ännu inte fått vind, vill alltid passa på att se och lära mig reaktioner när jag har chansen, han rycker förstås till men tar det relativt lugnt innan han accelererar upp i fart med riktning mot skogen och på vägen plockar upp dom andra för att tillsammans söka skydd bland träden.
Nu är det nästan helt mörkt. Jag samlar ihop skjutstöd, bössa och sittunderlag och går därifrån med lika många skott som när jag kom men flera arfarenheter rikare. Samtidigt som jag ändå lite förbannar att jag för första gången sett bara spetsar tillsammans just när det precis blivit förbud…så förbyts känslan fort mot förnöjsamheten över lyxen att få se ett sånt skådespel. Det är ändå nåt som många aldrig får uppleva. Sättet man rör på sig i naturen när man jagar ger så otroligt mycket mer än eventuella byten i form av underbart intensiva naturupplevelser. Aldrig att man en sekund ångrar att man gett sig ut! Ofta går man ändå hem från korta vak nästan helt utan viltkontakt men alltid med en utvilad hjärna och sinnen påfyllda av stillhet och natur. Perfekt omladdning efter intensiva arbetsdagar inomhus!
Senaste åren har jag reflekterat en hel del över vad som är viktigast för att fälla vilt när man har chansen, ha jaktlycka och ge ”turen” större utrymme?
I de flesta lag träffar man på nån eller några jägare som fäller betydligt mer än alla andra, ibland mer än dom andra tillsammans, allt för ofta upplever jag att det reduceras till ”tur”. Som ateist, realist och viss kunskap inom sannolikhetslära har jag alltid förundrats över att vissa uppenbarligen verkar tror att det hänger på nån sorts ”tur”, även om det för många förstås bara är ett uttryckssätt. Det klart slumpen kan spela en i händerna, speciellt med nåt så oberäkneligt som djur. Men i längden är jag övertygad om att det jämnar ut sig och oftast kommer de personer som har tur att fortsätta ha ”tur” även om de flesta av oss kan ha längre perioder av både ”tur och ”otur”. Så…vad tror jag det finns för faktorer som gör att man har ”tur”? Hur mycket talang är det? Är det hårt och envist arbete för att bygga erfarenhet och intuition? Jag tror mest på det sistnämnda som många andra färdigheter i livet!
I grunden spelar det förstås väldigt stor roll hur mycket man jagar och hur bra marker, kvaliten på hundar i laget, egen hund? Jaktledning och organisation etc. som gör att man har mer eller mindre chans att få viltkontakt, vilket ger skottchanser och bygger erfarenhet, men i den stund du har djuret framför sig så är det bara upp till dig! Det gäller att vara förberedd och i de fall man inte räcker till förstås hålla inne med skottet och njuta av kontakten…varje djurkontakt är lärorik och samlar man på sig dessa erfarenheter leder det till mer fält vilt senare. Ett oskjutet skott kommer alltid att vara bättre än ett dåligt skott! Är du väl förberedd så får du fler chanser att skjuta lyckade skott med din förmåga och dina kunskaper när ögonblicket kommer! Är du inte förberedd så kommer du att ha ”tur” mycket mycket sällan.
Själv behöver jag i alla fall all ”tur” jag kan få men jag sliter för att hjälpa den! Sen får vi som är lite mer jaktidioter än andra får inte glömma att jaktlycka är nåt subjektivt, för väldigt många inklusive mig själv är det massor av jaktlycka att bara sitta på pass en septembermorgon och se solen stiga upp, höra hundars drevskall eller för den delen att höra om och dela andras jaktlycka vid lägerelden med en god kopp kaffe i handen!
Men … får jag inte också lyckan att fälla vilt lite då och då så blir jag definitivt lite tjurig, bara att erkänna!
För dig som jagat ett tag är nog det mesta skåpmat…men kanske nåt nytt och fyll gärna på med kommentarer om du har några hemligheter du vill dela med dig av!
1. Långsiktiga förberedelser som sker under året för att lyfta färdigheter och göra att man kan utnyttja fler tillfällen
+ Träning i skytte, som simulator, jaktstigar, 22a/luftgevär etc. Det finns massor av roliga saker utöver älgbanan ändå är det svårt att få vissa att göra ens den!? Skytte är en färskvara, dom som säger annat snackar skit, sen kan olika jägare ha olika lägsta nivå. Oavsett nivå så är ödmjukheten inför sin förmåga den absolut viktigaste egenskapen som gör att du skärper dig och tar de chanser du klarar. Jag anser också att är man bara en skaplig skytt så är allt det andra nedan viktigare. I början av jaktkarriären och för icke jägare faller mycket av fokuset på skyttet eftersom det är det man förstår lite av, medan man har ännu inte insett alla andra saker som är viktiga. En person som skjuter fullt på älgbanan men som i sin iver rycker av skottet under jakten är betydligt sämre ”skytt” än den som bara sköt godkänt men med sin erfarenhet släpper skottet rätt vid jakttilfället.
+ Studera djur så mycket du kan, deras beteende både ostörda så väl som skrämda lär dig jättemycket nyttigt inför jakten. Stora delar av året jagar jag med kameran, nyttigt och bra med ytterligare anledningar att ta sig ut.
+ Lära sig sin mark genom att vara ute så du förstår mer av djurens beteende bättre med växlar, daglegor etc. Inför smygjakt studera var djuren rör sig och tänk igenom ansmygningar, reka stigar, diken etc.
+ Lär dig vad djuren äter och när, vad lockas dom av och vad får dom att ligga kvar i skogen? Här har jag själv mycket kvar eftersom jag är uppväxt i skogarnas Norrland.
Listan kan göras lång men alla är viktiga sysselsättningar som är en del av ”jakten” och gör att man ökar sitt utbyte. Det jag tänkte fokusera på i detta inlägg är dock snarare det som vi närmar oss nu när hundjakten börjar snart, är framför allt hur man ökar sin chans att fälla viltet när det står där framför dig och samtidigt göra det på ett säkert och sätt så att resten av dagen inte går till eftersök!? Det finns förstås många sätt men jag tror inte att något av de i mina ögon viktiga moment jag väljer att lyfta fram här är nåt man kan helt försumma om man vill stå där njuta av Dianas kyss innan dagen är slut och i längden ha ”turen” att fälla en stor andel av det vilt man möter!
2. Förberedelser innan jakttillfället?
+ Ha bra koll på din utrustning! Väl ihopskruvat och förstås väl inskjutet vapen, laddad radio och kläder efter väder så man inte fryser utan kan sitta riktigt still.
+ Ha lite koll på PM om du kan, med frekvens ev pilotton och tillåtet vilt innan så att morgonens genomgång blir repetition. Glöm inte att lyssna av var andra sitter och hur hundförarna skall gå etc. Det är inget man helst frågar om på radion sen! När nån säger på radion att dom observerat vilt så är det bra att veta var det är.
+ MInimera dina doftspår, enklast är att använda oparfymerad tvål, shampoo, antipersperant etc. Se till att kläder är vädrade etc. Det finns även ämnen att köpa som tar bort lukt.
+ Ha så bra koll på marken som möjligt med pass och terräng, inte så lätt om man är gäst förstås. Läs in dig på kartan och ha gärna en GPS med passen så du kan nå alla pass utan hjälp och slipper stå o fråga på radion.
+ Vad har du fått för typ av pass, nån speciell utrustning som krävs? t.ex vid långa håll kan en skjutkäpp göra stor skillnad, tänk bara på att varje pryl kan också vara i vägen om det går fort, vilket det oftast gör!
+ På väg till passet och innan start, repetera för dig själv vilket vilt som är tillåtet och viktiga kännetecken, om kor/hindar suggor t.ex är tillåtna tänk igenom viktiga faktorer såsom hur när och du kan göra troligt att hon inte har en kalv, kultingar. Om du jagar något viltslag för första gången, hur skiljer du dom från olovligt?
+ Om du är i nytt lag eller gäst, vilka är hundförarna, jaktledaren och varifrån kommer dom, vilken riktning? Hur ser hundarna i laget ut?
3. Viktiga faktorer för att tidigt se djur?
Jag tycker själv att man oftast har flest chanser tidigt på pass eller på vägen dit!
1. Var ljudlös, var luktlös…var tyst, var osynlig och var ljudlös! Prata inte i radion i onödan och var försiktig med matsäck och ståltermosar. Metalliska ljud som när du laddar är perfekt att göra så tidigt som du får ur säkerhetsynpunkt, t.ex på väg till passet, det hörs lätt flera hundra meter.
2. Finns det alternativa vägar till passet, planera m.a.p vind och att inte lägga doftspår på fel ställe så att du själv går där du förväntar dig att viltet skall komma. Fråga andra om du är ny på marken!
3. Om du har möjlighet så ta dig gärna till ditt pass före andra, stå still och vänta på att andra som inte är tysta stöter djur på dig. Svårt att bedömma om man ska gå fort för att komma fram till pass och kunna vara helt tyst eller gå försiktigt. Det spelar förstås in om du har gott om tid på dig och/eller om man får jaga på väg till pass. Bedöm det från tillfälle till tillfälle…men alltid onödigt att bullra för mycket, en trampad grov gren hörs jättelångt!
4. Om du kör/åker bil, tryck igen dörren, om det inte går lämna den öppen! Speciellt på hjortmarker och/eller storskog där djuren är van med tystnad är det oerhört viktigt. Strategin hur olika passkyttar tar sig till pass kan vara nyckeln till en lyckad jakt på kronjort.
5. Innan du går ut på öppna ytor, kolla av ytan och dess ”gränser” …och var beredd innan du kliver ut att du kan stöta djur som ligger i kanten eller är på väg ut. ”Scanna” snabbt av innan du tar fram kikare och tittar noggrannt, har du ett djur nära så gäller det att se det innan det ser dig.
4. Att tänka på när man väl är på pass?
1. Tänk säkerhet: Var står dina passgrannar, förbjudna riktningar? Var har du kulfång och var har du inte? Kan du röra dig nånting m.a.p säkerheten. 5-10 m kan räcka för att se ner i en ravin och det behöver absolut inte vara fel.
2. Reka platsen: Vilka avstånd har du till olika punkter och vilka kan du med din förmåga skjuta på? Välj ut hållpunkter, och för varje tänkt sannolik punkt som du tror att djuren kommer ifrån, vilka lägen är bra att skjuta på (t.ex på väg upp ur ett dike etc) Då slipper du fundera på det sen!
Varifrån kan du förvänta dig viltet från hundar/drevkedja? Hur blåser det?…ofta går djuren upp i vind. Jagar grannarna? Kom ihåg att djuren inte så sällan kan komma bakifrån, dom vet inte om att drev/hundar är på väg eller är stötta av annat. Tänk på att klövdjur ofta går högt för att ha översikt och få vind av olika hot, dom stannar ofta och lyssnar efter t.ex förföljare, då har man perfekt skottläge. Rävarna däremot kommer oftast längst med kanter och diken.
4. Placering och troliga vägar för djuren: Kan du skjuta på djur i rörelse och hur fort får dom komma på olika avstånd för att du skall kunna släppa ett bra och säkert skott. Eller är villkoret att dom kommer lungt, stannar eller att du kan vissla fast dom? (Kan du inte bedöma avstånd, köp en avståndsmätare om du har möjlighet, ger bra träning även att senare klara sig utan) Om du fått pass vid en väg eller kant mot hygge, mosse tänk på att om du kan ställa dig innanför kanten där djuren kommer och har sikt så kan du få syn på djuret i tid när det fortfarande smyger och kanske stannar och spanar/lyssnar i kanten innan det kastar sig ut snabbt på den snabba ytan. Det kan kännas attraktivt att stå där man ser långt men kommer dom fort är det ändå sämre än att ha chans att se dom tidigt, bättre att se ett djur som går lugnt än 4 djur som springer fort på håll!
5. Har du ordning på grejerna: Om du har kikarsikte, vilken förstoring är bäst att börja med, själv har jag beroende på sikt ofta på lägsta för kommer djuren nära har du aldrig tid att ställa om! Ha inte på linsskydd och annat i onödan, bara nåt som du kan glömma bort och få imma bakom.
6. Använd din hörsel, bästa sinnet vi har då vi inte har djurens luktsinne. En bruten gren är oftast första varslet av vilt, skrämda fåglar kan vara samma signal, Själv föredrar jag ljuddämpare just för att aktiva hörselskydd aldrig kan tävla med fria öron.
7. Om du sitter i torn, vilka rörelser är ok och vilka stöd har du? En knakande planka kan lätt förstöra det bästa läge när du vrider dig för att få in djuret i siktet!
5. Vid kontakt med vilt?
+ Stå helt still (alltid viktigare än ev. cammodress) eller om du har möjlighet, hitta tidigt när djuret tittar bort ett stöd genom att gå ned på knä eller stötta mot närmaste träd. Här har du i rörelsen mer nytta av att ha rätt kläder och olika vilt har olika bra syn och färgseende! Kan du lära dig att skjuta stående utan speciellt stöd så har du en fördel jmf med att röra dig!
Det är ruskigt många bedömningar som skall göras på kort tid, det är här erfarenhet gör skillnad, men också hur förberedd du är genom att tänkt igenom scenarier innan. Glöm inte att om du inte hinner bedömma läget och är osäker på din förmåga, ett oskjutet skott gör ingen skada.
+ Kan du snabbt bedöma vilket vilt det är och om det är tillåtet? Ibland kan man veta vilslag redan på det man hör!? Ju snabbare du gör det ju snabbare kan du göra övriga bedömingar.
+ Säkerheten först, vilka platser kan du skjuta djuret på, där det står eller ditåt det går…vänta inte på ett perfekt läge, det kommer sällan!
+ Kan ett tillåtet hondjur ha lämnat sin kalv..kan kultingar vara kvar i diket bakom?
+ Vilka skottvinklar och träffpunkter är möjliga på djuret?
+ Vilken fart har djuret, vilken framförhållning krävs för säkert skott, tyvärr sällan älgarna kommer rakt sidledes på 80m. Om man jämför träffbild så kan ett vildsvin på 30 m gissningsvis jämföras med en älg på uppåt 120m. Jag tycker att man skall ha erfarenhet och vara i bra trim innan man skjuter på löpande vildsvin på drevjakt.
+ Vilket avstånd kan du skjuta på med ditt stöd eller utan, din kaliber, din ammunition, dina riktmedel etc. Generellt tycker jag att om man inte känner sig trygg med att i den ställning man står kunna träffa precis där man vill så är det får långt avstånd!
+ Lätt stötta djur kan du oftast stanna för ett säkert skott genom att vissla eller locka på rätt sätt, ett otroligt lätt sätt att få ett mer ”perfekt” läge.
6. Efter skottet, efter passet?
Har du möjlighet, stressa inte fram till fält vilt även om du får, låt det ligga, det kommer ofta fler djur, behöver det avfångas, gör det och gå tillbaka om du inte måste börja ta ur.
Om du har möjlighet och ni får skjuta på väg från pass, vänta lite tills andra börjar gå och bullrar i skogen så händer det att stöts ut djur som tryckt under jakten.
Även när du själv reser dig från en tyst och osynlig position så kan du välja att göra ljud som stöter ev djur i din närhet innan jakten blåses av, typiskt på hyggen och högt gräs kan djur trycka länge om inte hundarna varit i närheten.
Slutord:
När läget kommer ökar du dina chanser ofantligt om du kan osäkra, sikta och skjuta på nån sekund, oftast får du bara en chans, speciellt om djuret ser dig. Då hänger allt på hur van du är med ditt vapen och om du hunnit igenom alla bedömningar ovan på kort tid innan tillfället dyker upp eller att du nått den mognad att du har det i ryggmärgen. Just det tillfället kommer inte igen…men säkert nåt liknande som blir lättare när du upplevt detta. Kom ihåg, det perfekta läget kommer sällan eller aldrig, du måste veta vilka träfflägen som funkar på vilket viltslag, en rak bredsida inträffar så sällan att det blir ofta inget om du inte vet vilka andra lägen som funkar på djuret, för dig och för ditt vapen/kaliber/kula. Sen finns det förstås många lägen där en bogträff är enda godkända alternativet, men ex snett höger bakifrån är oftast ok. där sitter levern medan snett bakifrån vänster blir buk (”älgklockan” är bra och viktig repetition).
Sist men inte minst, det är dina misslyckanden som du ofta lär dig mest av, så ha respekt för dina och andras, döm inte andra för snabbt och inse vikten av att vara ute mycket, uppleva mycket och våga prova nya grepp utan att äventyra säkerhet. Det är så man lär sig. Med tiden kommer du att få större och större andel tur och det häftiga med jakt såsom mycket annat är att det finns så otroligt mycket att lära, ingen blir nånsin fullärd! Varje ny terräng och varje nytt vilt är en stor utmaning, njut av din jakt!
Skitjakt!
PS. Tycker du att listan är skitlång och att det mesta är dravel men du skjuter massor ändå på trevliga jakter…så njut av din intuitiva kompetens och erfarenhet 🙂 DS
Funderade länge på rubriken till det här inlägget, det handlar ju om skyddsjakt på vildsvin, som jag denna vår fått erfara för första gången, och det var en helt ny upplevelse, men kärnan i berättelsen är svårigheterna…så jag valde rubriken efter det. Själv har jag bara jagat vildsvin på åtel och drevjakt och inte mer än några år så det finns hela tiden massor av nya erfarenheter att samla, jag tycker det är kul att skriva ned de erfarenheter jag gör och slutsatser jag drar, var inte blyg att kommentera om nåt känns mindre rätt. Hittills har alla former av vildsvinsjakt varit svårare än jag trott och detsamma gäller verkligen skyddsjakten.
Vi har en mark i Norra Östergötland där jorbrukdsarrendatorn i år valde att så ärtor på en del av jordbruksmarken som vätter mot de allra vilttätaste såtarna, så vi fick verkligen att göra direkt!
Tidigt i maj en söndagkväll ringer jaktledaren och informerar om läget, med massor av ärtor ovan och i jord och en vildsvinsstam som är kraftigare än någonsin efter den milda vintern så blir det till att vara på hugget från början. Det gäller att hjälpas åt för att bevaka fälten och skrämma bort grisarna innan de hinner göra för mycket skada! Plötsligt står man där och provsmakar på bondens perspektiv, den tuffare synen att vildsvinen mest är ohyra som skadar ens levebröd…dom ska bort och det spelar helt förståeligt inte alltid så mycket roll att alla de vanliga jaktetiska reglerna följs till punkt och pricka. Vi bestämmer ändå förstås att vara väldigt försiktiga för att inte av misstag fälla nån sugga och inte heller kultingar som kan växa och bli mycket trevligt jaktbart vilt vid höstens drevjakter.
Vi gör ett schema med 2-4 man varje kväll och jag och jaktkompisen Kim som bor nära varandra ger oss först ut en tisdagkväll. Vi åker ut som vid pürsch en timme innan solens nedgång som är strax efter nio men får senare erfara det oftast inte händer nåt förrän precis innan det är kolsvart, dvs nästan en h efter solnedgången, Vi sätter oss i var sin ände och njuter av den fina majkvällen. Kim får tidigt nåt att fokusera på och följer en gris i kanten av fältet länge. Jag ser honom på avstånd och undrar varför han inte skjuter. Det visar sig att Kim smugit länge längs ett djupt krondike för att komma i bra läge men blir väldigt överraskad när han inser att ett gäng kultingar har varit med hela tiden i skogskanten utan att han sett dom förränn precis när han står som närmast och skall till att skjuta, hela tiden i tron att det varit en ensam gylta. Jag som omväxlande sitter och smyger i andra änden av fälten och inte sett nånting är precis på väg att ge upp och går mot bilen på väg att tända pannlampan när jag ser en hel klunga svarta profller alldeles nära bilen i ett av hörnen närmast en av våra viltrikaste såtar. Plötsligt står dom där och när jag får syn på dom inser jag att det bara är några få minuter tills det är alldeles svart, brått att komma i läge, bestämma vad det är för djur och eventuellt kunna skjuta om ljuset är tillräckligt.
Jag går upp rätt i vind och smyger snabbt men försiktigt närmare till jag står på ungefär 90 m, lägger mig ned och hittar bra underlag för benstödet, studerar dom en bra stund i kikaren för att urskilja vad det är för djur.
Det är 4 stora grisar och 6-8 ganska skapliga kultingar. Det börjar bli riktigt mörkt men det känns ändå ganska lätt att urskilja den minsta av de stora som också springer en bit bort ifrån de andra och inte har några kultingar omkring sig. Ser ut som en typisk årsgris på en 40-50 kg. Den vänder upp bredsidan och jag släpper skottet där det ska, den vänder om tar 4-5 steg för att sen bli liggande medan de andra sprätter iväg och snabbt får fart, först oordnat för att fort samlas och som på ett snöre rusa upp på den angränsande vägen och in i skogen. Jag anropar Kim och meddelar att jag har en påskjuten gris som ligger innan jag ger mig av närmare för att se att allt står rätt till tillsammans med laikan som får följa med från bilen och nosa på lite varmt vildsvin.
När vi kommer fram svär jag högt, det är inte en årsgris det är en ung sugga som lika gärna kunde ha haft kultingar, ingen katastrof men absolut inte vad jag ville skjuta och trodde att jag sköt, säkert kring 75 kg och ca 2 år gammal, Förbannat ….jag inser snabbt att jag lika gärna kunde stått här med den största suggan och dragna spenar och ett helt löst gäng vildgrisar som följd. Jag var ju helt säker på att det var en lite årsgris!? Vi hjälps åt och ta reda på grisen och hänger den i slaktboden, jag kontaktar jaktledaren och berättar hur det gått till och vad som hänt, alltid tråkigt att bryta mot våra riktlinjer och vara så nära att göra ett jaktbrott.
Somnar den natten med mycket tankar, rejält sänkt förtroende för mitt omdöme men också en erfarenhet rikare. Mörker ger synvillor och mycket sämre förutsättningar att bedömma läget, både svårigheter att bedömma avstånd och upplösta konturer gör det väldigt svårt. Det som är svårt på en åtel med skumt ljus blir nära på omöjligt utan lampans stöd och framförallt störra avstånd.
Dagarna går med varierande aktiviteter på fälten, några hörn börjar blir ordentligt bökade men större delen ganska ostört. En vecka senare är vi på skjutbion och skjuter bort några lådor, det går som vanligt bra så länge man orkar fokusera, några skott lite lågt, det måste jag jobba på men de flesta sitter bra även när grisarna kommer fort, det lovar gott inför drevjakten. När det avslutas vid halv nio lämnar jaktledaren och jag snabbt för att komma iväg till marken och göra vårt vaktpass den veckan, det har varit mycket bök på tre ställen av fälten och kvällen innan har det skjutits 3 årsgrisar. Tidigare under veckan också en del skrämskott och en kulting för att får bort en ensam sugga med smått.
Även om det är vardagkväll och jobb nästa dag känns det bra för det är en fantastiskt kväll och helt underbart att komma bort ifrån dundrandet i skjutbion. Jag njuter och sitter nästan en kvart och studerar en kronhjort tills den på 7 m avstånd när jag medvetet rör lite på mig förstår att den inte går helt åt rätt håll. Den sladdar upp ett spår i åkern och försvinner skällande upp på ett hygge.
Kompisen ser ett helt gäng vara på väg ned till sådden men dom får troligen vind av honom och vänder, jag sitter envist och scannar av kanterna på åkern men ingenting dyker upp, förhoppningsvis har vi lyckas skrämma iväg de mest närgångna grisarna, jag börjar precis ge upp och gå mot bilen när jag får syn på nåt mörkt 300 m bort i en skyddad skogsvik, tar upp kikaren och ser ett vildsvin som precis gått ut och står 10-20 m ut och bökar. Nu är det brått, det är precis i slutet av sista skjutljuset och svårt att se vad det är, långsamt smyger jag närmare och ser inga kultingar. När jag är inne på 150 m tycker jag mig se en pensel tydligt men vill komma närmare för att vara säker, söker mig mot kanten, nu utanför grisens synfält, när jag kommer runt udden på ”skogsviken” reser jag mig mycket långsamt…den står kvar! Nu är jag inne på bara 30-40 m, men den är fortfarande ganska lätt att urskilja mot sådden, den ser helt klart ut som en lite grövre men inte så stor galt. Den står vänd mot mig och jag dubbelcheckar men kan inte se några fler grisar i närheten, det känns tryggt även om jag har förra veckan grava felbedömning färskt i minnet.
Den går några steg mot mig, på det här avstånden ser det ut som en fjolårsgris, jag reser mig långsamt upp från min hukande ställning, osäkrar och skjuter den strax framför bogen snett framifrån, den ramlar direkt och blir liggande. Plötsligt dunkar det till av oro..har jag bedömt rätt den här gången? Jag talar om för kompisen att påskjuten gris ligger och går fram, väl där blir jag förvånad igen!
Framför mig ligger en galt men inte nån fjoling…en riktigt stor och kraftig en med utstickande betar, jag bedömde könet helt rätt men absolut inte storleken. Vår jaktledare kommer och gratulerar och hämtar direkt bilen. Den är nästan för tung för att dra på två man, vi får den till kanten men där tar vi ur och det blir lite lättare när vi fårt bort tjugofem kg och gör den lite plattare så att trycket fördelas ut på större yta i leran när vi drar den längs kanten mot bilen.
Väl i slakthuset väger vi den till modiga 95kg urtagen, troligen kring 125 levandevikt, en rejäl reva i baklåret och en bete borta vittnar om nyligt slagsmål med nåt troligen ännu större. På vänstra bogen hittar vi en konstig knöl precis under skinnet? Där sitter en perfekt expanderad Oryx precis under skinnet, 8.57an har lämnat kvar absolut all energi den hade på dryga 30 m och stannat precis under skinnet på utsidan av bogen…inte så konstigt att den vart på plats. Min största galt hittills och en skön känsla att skjuta rätt djur och göra ett bra jobb med skyddsjakten. Men återigen jag jag fått lära mig hur svårt det är att se konturer och bedömma storlek. Även på så kort avstånd som jag valde för att vara säker så bedömde jag storleken väldigt fel!
Bara att inse att det inte precis är nån lek….RESPEKT!
Som norrlänning med flest jaktår norrut har jag föga erfarenhet av jakt utanför höst och vinterperioden. Vildsvin fick jag lära känna så sent som för ett år sen i trakterna söder om Katrineholm, men då mest på åtel pga brist på bra grishundar och träskmarker där dom är svåra att få fram.
För ett år sen fick jag ynnesten att via en god vän komma till en större mark med gott om pürschfält i norra Östergötland.och nu efter en mild vinter också en hyfsad vildsvinsstam. Under hösten hade jag turen att få mest vildsvin på mig i hela laget och lärde mig mycket under drevjakten, snabba skott på snabba djur är nåt som är utmanande och kräver omdöme och träning. Så här i april har jag fått lära mig nåt nytt… att dom inte bara går ut och bökar utan även i all stillhet gärna står i kanterna och äter färskt grönt gräs. Det svåra är att dom kommer ut precis i sista skjutljuset och är varska och lättstötta till skillnad från när dom står och glufsar under en åtel. Det fina…är att man plötsligt fått pürchjakt under vårperioden och på vettiga tider, 20-22 i en tid med vettig temperatur och en grönska som piggt sprudlar tillsammans djur som njuter av färsk mat och varmare tider. Fantastiskt att sitta ute sista timmen och veta att det är god chans att hungriga grisar kommer springande från olika håll mot det gröna för att mumsa på gröngräset. Det är också en god tid innan viktigare grödor slår rot att reducera stammen skrämma bort dom från fält som snart skall få dyrare sädeslag. Jag antar att det här läget kräver bra väder i god tid innan solen blir för sen…i alla fall om man vill hinna vara ute på arbetsveckan.
En tisdag mitt i arbetsveckan i slutet av april smyger jag mig ut på fälten där det finns fina inslag av grönare smattar blandat med plöjda och harvade delar. Sätter mig längre ned på ett fält bredvid en hög med gamla balar och ett krondike med några övergångar där djuren behöver passera för att komma till det gröna. På vägen ut skrämmer jag både en fin råbock och en stor rödräv. Jag sitter från en timme innan solens nedgång och en kvart efter utan att se nåt, däremot hör jag en gris grymta bakom mig, Efter en kvart till misstänker jag att han grymtar pga att den fått vind så jag börjar långsamt gå inåt fältet för att se vad som finns mer norrut. Jag hinner bara 150 m då jag vid en rundspaning i kikaren får se en årsgris som ganska lungt joggar ut där jag nyss stått med riktning mot det gröna, j..ar jag skulle suttit kvar! Den kommer ut på 150 m och småspringer, inte alls nåt bra skjutläge på en gris så jag inväntar att den skall stanna vilket den inte gör förrän kort å¨200 m och sen på 250 m i hörnet av ett fält. Det finns inget att ta skydd bakom så jag gör ett försök fullt öppet ta mig närmare men långsamt, men den märker mig ganska snart och försvinner med ett rasslande spår bakom sig av jägarbesvikelse. Försiktigt går jag vidare och inte mindre än nån minut senare får jag syn på en svart knöl i kanten bara några hundra meter norrut på samma fält.
Adrenalinet strömmar ut och jaktinstinkten hettar upp, försiktigt tar jag mig i en stor cirkel ut bakom en udde där jag kan närma mig fort utan att den ser mig. Det är brått! Solen ramlar ned bakom horisonten och det är bara minuter kvar med vettigt skjutljus. Jag närmar mig fort i skydd av lite träd fram till en udde med stängsel, ska jag lägga mig direkt och chans på skott mellan trådarna på 100 m? Jag går vidare för att inte riskera nåt, smyger försiktigt sista metrarna ut till udden där stängslet slutar, det går bra men det är skumt ute nu, behöver siktets förstärkning för att urskilja bra konturer! Väl framme kanske 90 m ifrån sänker jag mig försiktigt ned, fäller ut benstöd slår på riktmedlet, osäkrar i samma rörelse som jag ställer vapnet på marken och tar plats bakom siktet. Letar rätt på grisen, en fin årsgris som står och äter gräs, men precis när jag lägger an lyfter den på huvudet och ser nån rörelse så jag hinner bara se det svarta djuret i siktet, inte ens skilja på bak o fram innan den rinner ned i diket alldeles intill. Grym akutbesvikelse! Den räddades av sin vaksamhet en tiondels sekund innan den skulle varit på andra sidan av sitt liv och det goda gröngräset. Jag har aldrig varit med om en så sen räddning, normalt blir man upptäckt vid ansmygningen, måste vara detta som är riktig svintur!…ur svinets perspektiv.
Adrenalinet rinner snabbt ner i skorna och själv tappar jag all anspänning och fylls av besvikelse en kort stund innan jag landar i ynnesten av att ha fått en stund av helt grym smygjaktspänning och nästan fått sätta kronan på verket.
Så är det med jakt, och det är en del av tjusningen att det är inte lätt, och nåt lär man sig vid varje kontakt. En vanlig tisdagskväll en helt vanlig arbetsvecka går mot sitt mörka slut och den har kryddats av lyxig smygjakt i en fantastiskt natur… jag gläds med vildsvinet över att det klarat sig och kanske får möjlighet att ge mig mer spänning nån annan kväll? Skogen inrymmer en oändlig mängd möjliga äventyr!
God svintur på er!
Praktikanten!
Nu skulle det bli av! Efter tidigare misslyckade försök så fick vi äntligen till att Bosse en god vän, kunde hänga med på en jakt. Han hade fått 50 unika upplevelser av sina vänner på 50-årsdagen för ett drygt år sedan och en av dom var att följa med mig på en jakt. Bosse har varit på väg att ta jägarexamen några gånger men har aldrig tagit steget. Han har ingen erfarenhet i övrigt av jakt så det är med spänd förväntan som vi båda ser fram emot en dag tillsammans i Östergötlands jaktskog. Den här dagen är det stort fokus på kronhjort eftersom vi inom skötselområdet så här på slutet skjuter ur en pott, och blir det inget för oss får vi en dålig utdelning på de kvarvarande djuren. Jaktledaren har planerat 3 såtar varav sista är två mindre med delat jaktlag.
Vi pratas vid några dagar innan och jag berättar att det är förhållandevis svår jakt på framför allt kronhjort men även älg och gris där det är viktigt att vara riktigt tyst och försiktig i skogen då djuren är mycket varska och att det är en viltrik mark där han förhoppningsvis kommer att få se en del djur om vi har tur. Enda orosmolnet som också är en jaktmässig förhoppning är att det skall snöa, vi hoppas bara att det inte blir svårt att köra ned från Nacka till våra marker strax norr om Norrköping.
På morgonen lördagen den 10 januari ser det riktigt lovande ut, kring noll i Linköping men kallare och snö uppe i Kolmårdenskogarna så det är bra vägföre hela vägen utom sista biten. Jag ser fram emot spårsnö och ljus miljö vilket ger en extra dimension till jakten, den här vintern har hittills varit alldeles för varm och blaskig för en Norrlänning. Vi samlas i mörkret 08.00, den här dagen på gården en bra bit från skogen för att inte störa något innan jakten. Det är många borta i jaktlaget och vi har fått fylla ut med gäster för att bli tillräckligt många att passa av de stora såtarna då vi är ivriga att få bra utfall så här sista helgerna i januari. Är det rätt strategi eller inte? Ett alternativ är att vara färre men ordinarie lagmedlemmar som kan marken och är tystare och lättare att placera ut!? Det är funderingar som har präglat förberedelserna…vad är smartast? Svårt att avgöra, ibland känns det som att Kronviltet alltid vinner! Oavsett så är alla med på att köra på nuvarande upplägg och stämningen är som vanligt mycket god vid samlingen. Flera av gästerna har varit med tidigare och det är erfarna jägare. Bosse kör in på gården vid slutet av genomgången då vägföret norrut inte var helt lätt men han är bra påklädd för vintervädret. Jag undrar lite för mig själv hur det här skall gå, jag vet ju att det tog flera år för mig själv att förstå vad det innebär att vara riktigt tyst och stilla, och helt förstod jag det inte förrän jag började jaga hjort, men idag får jag anpassa mig till min ”Praktikant” så han får en fin dag i skogen, vi får hoppas att det händer saker!
Vi får ett vägpass i denna första såt som är förhållandvis liten, tre hundar skall gå på västerifrån. Vi samlar ihop oss i så få bilar vi kan för att komma ut på pass så tyst som möjligt. I den här mindre såten brukar kronviltet nästan alltid gå ut medan vi ställer ut, men det är första gången vi samlas på gården för om möjligt minska nya ljud som larmar djuren.
Precis när vi kommit på plats men andra jägare på väg ut så brusar det till i hörsnäckan:
– 6 kron går ur såten!
Faan svär jag tyst,Det är Rikard som står närmast och rapporterar från norra delen av såten. Han sitter tyvärr på över 200 m håll från djuren som allt för ofta har en otroligt bra koll på var passkyttarna är, några min senare, igen:
– 7 kron går ur såten!
Sen hörs passkytten som skulle suttit närmast, fråga jaktledaren:
– Var står tornet som jag ska sitta i?
Rikard som är närmast bryter in och guidar honom med en lätt nästan ohörbart irriterad underton. Vi står där igen, sannolikt utan kronvilt kvar inne i såten som uppenbarligen är för liten för det sätt vi placerar ut oss. Troligen måste vi vara ännu försiktigare och gå ut ännu mer samordnat. Men vi lär oss för varje ändring vi gör!
Älggalten
Tio minuter senare meddelar en av hundförarna att hans hund har fått upp nåt, troligen älg strax öster om oss. Jag och säkert Bosse också som jag placerat på en liten stol bakom mig är på helspänn för att inte missa det tillfälle som oftast går så alldeles för fort när man står på vägpass.
Efter en stund så brakar det till i skogen ordentligt precis framför oss 25-30 meter in, nåt kommer springande! Jag känner direkt den berusande anspänningen som infinner sig när man lyssnar på stora djur på väg in i pass. Vad är på väg? Skall det komma fram eller vika av? Det hörs som älg är på väg och det går fort men inte helt i sken som hårt stötta djur. Hunden är fortfarande långt bort, det hörs lite ströskall några hundra meter bort. Då!…ut ur skogen i typisk grisgalopp kommer inte en älg utan en stort vildsvin!? Det går av nån anledning flera tiondelar innan jag bryter min förvåning av att det inte är älg, men på mitten av vägen har jag grisen i kikaren och skottet går precis när den springer av vägen, inte en rörelse i djuret? Var tog skottet? Jag har kvar en tydlig bild av rödpunkten strax över bogen långt fram, kan den han droppat under skottet när den försvann ner i diket och det vita blåbärsriset? Bosse tror det är en bom, det hände ju inget! Vi rapporterar till jaktledare att gris är påskjuten, hunden kommer ut men har inte ordning på dofterna utan springer av och an och skäller lika mycket på oss som på det han borde ha i näsan. Efter 5-10 min kommer hundföraren och vi gör en skottplatsundersökning, inte en droppe blod nånstans? Faan! har jag bommat? Tankarna snurrar i huvudet och otaliga gånger hinner man spela upp det som hände i huvudet. Har jag ändå missbedömt något? Alltid svårt med vildsvin som kommer fort i pass. Vi står och försöker smälta att grisen kanske klarade sig, den sprang ju helt obehindrat vidare!? Jag vet dock att vildsvin inte alltid tecknar skott men borde ändå inte en 8.57JS Oryx med ganska precis 3500 Joule på det avståndet lämna lite spår i rörelsemönstret?
Hundföraren meddelar jaktledaren att vi inte hittat något och att han lämnar oss och går vidare in i såten men åt det håll grisen rört sig. Någon minut senare när vi nästan accepterat underlaget brusar det till i radion:
– Grattis till skytten , det ligger en död gris här inne!
Jag skiner lättad upp och tar en snabb high-five av Bosse som mer förvånad än mig inser att det inte alltid är som det ser ut när man skjuter på vildsvin. Alltid lika skönt att veta att skottet tog tillräckligt bra och att det räckte med ett fast det gick fort. I situationer med löpande vildsvin är det alltid lika svårt att leva upp till höga jaktskottsideal, jag får träna mig på att vara lite förlåtande både mot mig själv och andra.
Jakten rullar på, Bosse börjar bli lite rastlös och måste röra på sig för värmen, inte bra att han inte är still men en prao är en prao! Några minuter efter grisen meddelats död är det jakt igen precis innanför oss, jag ser ett rådjur skymta och får beordra ned Bosse som står precis för djuret men tyvärr går det åt annat håll, kanske fick det vind av oss. Hundarna får upp några fler rådjur som är kvar i såten innan dom kommer ut på andra sidan och jakten avbryts.
Vi går bort och letar rätt på vildsvinet som visar sig vara en galt på ca 90kg, skottet tog inte mitt i karrén där jag pressade avtryckaren utan hamnade en bit bakom bogen men tillräckligt högt för att inte skada magpaket, troligen vitala blodkärl som gjorde att den bara kom 100 m in. Som vanligt är utgångshålet lika litet som ingångshålet, inte undra på att det knappt kommer ut något blod, dom är så otroligt kompakta och speciellt så här års också gott om späck som bromsar energin. Vi släpar tillsammans ut det till vägen och tar ur efter några snabba bilder.
Det är min första större galt och den har lite betar även om den nog är bara är två år gammal, Jag har inte jagat länge på marker med vildsvin och det är alltid kul att få tillfälle att skjuta dessa rätt så utmanande skott på snabba djur med liten träffyta. Det är deras förhållandevis stora vikt på små klövar som gör att det brakar som älgar när dom kommer i skogen, dom är kompakta som små pansarvagnar! Det är en stark kontrast mot smygande och trippande högbenta klövdjur som kommer tystare och oftast överraskar mycket mer.
Vi samlas för en snabb kopp kaffe medan vi lottar ut passen för nästa såt, Jag suger åt mig av lite grattis och hinner också berätta lite om hur det gick till, alltid trevligt att uppleva skottillfället igen med en jakthistoria.
Spetsåttan
Jag och Bosse får ett pass längst upp i nordöstra hörnet, jag är lite skeptisk då jag stått där tidigare utan att sett något, passen bredvid brukar bjuda på mer action. Vi fyller upp en bil och kör ut, den här såten är mycket större än den förra och även om några kron ibland smyger ut tidigt är det alltid flera kvar även om dom smyger undan och hundarna får upp gris eller rå, ibland kan vi ta dom på slutet när mängden hundar och hundförare gör att dom försöker smyga ut.
Vi står länge tysta och hoppas på något skall bryta tystnaden, Bosse fryser och jag försöker lyssna fokuserat för att ibland blänga lite på Bosse som sträcker på sig så det knakar i skjutlaven där jag placerat honom för att han ska sitta still.
Jag hoppas att det ändå ska vara tyst det korta ögonblick som kan komma då ett djur försöker smyga förbi oss. Efter en stund tappar vi fokus då hundarna också springer ut åt fel håll och endast en gästande hundförare försöker orientera sig rätt, men strax går han åt vårt håll och då uppbådar vi lite koncentration igen. Bosse försöker hålla värmen och har inte riktigt ro att vara still så han går av och an bakom mig och försöker viskande konversera lite med mig som är helt uppslukad av att se minsta rörelse framför oss i skogen, Jag vill inte gnälla på honom och heller inte bullra mer än vi gör så jag är mest tyst….plötsligt rör det sig något rödbrunt långt inne åt vårt håll, Vi har sikt ungefär 70 meter in i delar av skogen som är gallrad. Jag viftar lite panikartat åt Bosse att stå still utan at uppfatta om han förstår, det är en kronhjort som kommer mot oss, jag ser tydligt manen men inga horn så jag antar att det är en spets, den kommer löpande i makligt tempo troligen stött för en stund sen av hunden som inte vet om den. Plötsligt stannar den i en uppförsbacke 50 meter in och står still, jag flyttar mig snabbt och får en korridor, lägger an och släpper direkt skottet med vetskap om att den nog inte står länge. Den tecknar bra och hoppar 10-15 meter innan det brakar till i skogen. Ögonblicket är magiskt, vilket flyt att den stannade och att jag hann komma till ett rent bogskott, kanske var det tur-Bosses rörelse som fick den att stanna eller så fick den vind av oss och skenade inte utan stannade. Bosse är också förtjust, jag hade nästan gett upp och är helt förstummad av dagens andra skott och som det ser ut andra vilt inom bara några timmar. En stund senare skjuts det en kalv från en hind några hundra meter bort och Joel som är vår meste gäst i år skjuter sin tredje hjort. Vi avslutar strax efter även om såten inte alls är genomgången. En stor tuff öst-laika har gått åt fel håll med en 150kg´s galt som hundföraren tyvärr inte fick skottläge på annars har det inte varit mycket till hundaktivitet, men två kron får definitivt vara godkänt. Vår jaktledare och också i denna såt hundförare kommer och vi går tillsammans fram mot skottplatsen för att se att allt gått bra. När vi kommer fram är det inte en enda bloddroppe på skottplatsen? Vi följer spåren som rivit upp mossa i sin flykt…måtte den ligga här, vi hörde ju hur den brakade i backen!? Precis 10 m bort ligger den, troligen är kulan kvar inne i kroppen då jag sköt lite snett framifrån men skottet har gått in i bogen och under ryggen så det är en bra träff ur köttsynpunkt även om en bog är skadad.
Det är inte en spets! Förvånat ser vi att det nog är en riktigt katig bråkmakare då den bara har stubbar kvar efter att ha stångat av båda hornen, med avseende på vad som är kvar är det troligen en 6a eller en 8a på kronhjortskalan, vilket innebär mellan 2.5-3.5 år gammal och på tillväxt, halsen är inte så grov men stor i kroppen och huvudet. Säkert bra genmaterial (tyvärr) i alla fall då han tagit strid och slagit av sina horn!
VI tar ur den och Kim som är rutinerad kronjägare och tagit ur många djur visar mig ett snabbare sätt där man spar de vitala organen till senare, det kommer 3 man till så vi får lite extra välbehövliga muskler att dra ut djuret till bilarna.
Vi samlas för lunch och jag får igen uppleva lyxen med lite gratulationer och repetition av vad som hände dom där enstaka sekunder där vi jägare upplever kronan på verket av allt det andra man lägger tid på i form av viltvård och förberedelser för att få bra jakter. Bosse får upptäcka ytterligare ett typiskt jägarhjälpmedel, den teleskopiska grillpinnen! Glöden är perfekt då vi kommer lite sent och det är gott med en korv. Bosse reflekterar över insikten att det är så mycket i och kring jakten med olika vilt, olika hundar och kunskaper om mark etc. Han har på väldigt kort tid fått en hel del respekt för och insikt i det område som för de flesta av oss inte bara är ett intresse utan mer en livsstil!
Innan vi avslutar hinner vi med en kaffe och Mickes goda morotskaka. Klockan är nästan två och Bosse behöver åka hem. Han har definitivt upplevt en intensiv jaktdag, det har hänt mer än vad en enskild jägare kan uppleva på flera månaders jagande vissa säsonger då man förbannar att man inte får några djur på sig. Jag tänker kort tanken vad han får för bild av jakten efter den hör dagen? Han har inte sett nåt av alla förberedelser, viltvård och arbete med pass, utrustning och övningsskytte, rekning av marken och dagar då man knappt ser vilt, han har bara rakat grädden av kakan, men action har han fått! Jag skjutsar ned honom till hans bil innan jag snabbt åker ut på pass i sista lilla såten. Vi är 5 st. och två hundförare som skall jaga av ett hörn av marken där det brukar finnas både gris, älg och kron samt förstås rå. Jag får ett vägpass igen mot ett vattendrag och en blöt myr. Ska jag få djur i varje såt idag? Men nu har ju min turmaskot åkt, han fick flera bud under lunchen från andra som ville köpa hans medverkan, men jag påpekade att jag har ensamrätt framöver!
Det visar sig att det är väldigt tomt i sista såten, varken spår eller upptag av hundarna. Bosse tog med sig turen hem! Jag kan knappast klaga då jag på en enda dag har skjutit min största galt och största kronhjort hittills på marken. Vi samlas kort, summerar dagen och tackar av gästerna innan vi lastar djuren och det bär av ned till slakteriet där vi hänger upp, sotar och putsar upp innan dom hängs in i kylrummet, oftast samma folk som är kvar sent, hjälps åt och reflekterar lite över dagen. Jaktledaren har som vanligt gjort ett grymt jobb från start och in i kaklet.
Mörkret kommer fort i januari och snart det är kolsvart innan vi låser dörren. Jag har med mig en galtskalle hem för mitt första montage av betar, ett trevligt litet minne av dagen. Sådana här dagar upplever man inte ofta, jag har fått en ytterst händelsrik jaktdag och Bosse fick en bra genomgång av hur drevjakt går till med flera viltkontakter och skottlägen, olika hundar, urtagning och livet runtomkring med genomgångar och snacket runt elden. Jag tror vi båda somnar gott ikväll med många intryck att smälta!
Den här dagen kan man verkligen återkalla och trösta sig med när det kommer perioder med mindre jakt eller dagar med mindre jaktlycka!
Så här under längre ledigheter finns det lite extra utrymme att filosofera och fundera över jaktetik och beteende kring jakten. Det jag ofta återkommer till är den svåra balansen mellan den frihet och jaktglädje jag uppskattar mest och de informella och formella regler/värderingar som jag ofta tycker behövs för att trivseln skall frodas.
Jag tror inte att jakten blir bra med för mycket regler och uppstyrning samtidigt som jag blir frustrerad när vissa jägare i jaktsammanhang inte alls beter sig som jag förväntar mig och själv ser som självklart…jag jobbar både med mig själv för att om möjligt vara ett föredöme, vilket inte alltid är lätt!…. samtidigt som jag funderar mycket på vilken typ av jakt man egentligen skall ägna sig åt…och hur mycket man skall bry sig om andra, det jag tror mest på är att goda gemensamma värderingar är det bästa vi kan ha…sen måste vissa formella regler och uppstyrning från jaktledning finnas där men inte vara det som vi är beroende av, mer en sista utväg och nåt att respekterat luta sig mot!
Vad är då en bra och balanserad jaktetik? Det är förstås omöjligt att ge ett entydigt svar på och inte min ambition med att släppa mina tankar fria. Det kommer alltid att vara utifrån betraktarens/utövarens subjektiva perspektiv och åsikter…men jag är säker på att en stor del av jägarkåren skulle kunna dra stora fördelar av att diskutera mer etik, definiera en gemensam värdegrund och sprida den inom ”kåren” för att vi långsiktigt skall vårda värdena inom olika områden och stärka vårt rykte samtidigt som vi får bättre jakter. Kanske skulle vi också kunna jobba mer med mentorier till unga och gamla nybörjare för att ge dom en aktiv fortsatt utbildning efter det som jägarexamen ger?
De områden som jag ser är:
Syn på vilt, viltvård och naturen generellt
Genomförande av jakt och ffa jaktskott
Respektfullt tillvaratagande av vilt från skott till frys
Själv fick jag mina första jaktupplevelser i väldigt stor frihet i Lapplands stora områden men ändå tidigt också informella regler som jag fick till mig indirekt genom att betrakta äldre jägare och se hur dom betedde sig som jägare i skogen och gjorde jag fel fick jag veta det! Jag blir väldigt förvånad när jag i jaktsammanhang träffar på personer som jagat länge eller kort tid men inte har lärt sig grunderna såsom att vara så tyst man kan och inte bullra omkring i skogen eller att man släpper chansskott mot snabba djur. Var missade man grunderna?
Vi får inte glömma att mycket av charmen med jakt är att människor med olika bakgrund och värderingar/intressen samlas och nyttjar våra viltresurser under trevliga och hållbara förhållanden. Vi är markägare eller inte, egna arrenden eller bara gäster, landsbygdsbor eller stadsbor, vi är olika åldrar och kön med ofta vitt skilda värderingar, vi lockas av olika drivkrafter, naturattraktion, skydd av jordbruk/skogsbruk, spänning och social samvaro, intresse för köttresursen etc. Det gör förstås att vi absolut har olika perspektiv och erfarenheter samt synsätt både på naturen, viltet och jaktens utövande! Trots eller kanske tack vare våra olikheter måste vi kunna fungera tillsammans!
När tycker då jag att det blir mer eller mindre problem som vi kan hantera bättre i våra jaktlag? Det finns många olika situationer:
Jag tror detta är en viktigare och viktigare diskussion, speciellt då jakten verkar vara på uppsving med mer och mer nya jägare och vi har en stark viltstam i Sverige, många nya vilt såsom starkare hjortstammar och vildsvin i vissa områden samtidigt som vissa områden med mer varg blir utarmade… . Samtidigt som vi har starka konfllikter mellan olika intressen såsom skogsvård och jordbruk mot långsiktig viltvård och jaktkvalite samt vargkriget som eskalerar mellan rabiata varghatare på ena sidan och naiva rovdjursälskare på andra sidan.
Hur hittar man balansen…en sund mer avslappnad enkel jakt som vilar på vettiga värden utan prylfokus och pack av hundar som hetsar vilt för att maximera utbytet…men ändå gemensamma enkla värderingar som gör att jakten fungerar utan en massa regler. En ledning av jakten som är sund och demokratisk men ändå vågar leda och styra då det blir fel!?
….eller så är det ett omöjligt projekt…men då har jag i alla fall skrivit av mig lite:-)
Som avslutning: Vad är jakt?… är vi alla jägare? Varför jagar vi? själv gillar jag Leif GW´s beskrivning som ett ärligt typiskt GW perspektiv:
http://www.youtube.com/watch?v=moXrb9ZiFYA
Vi ska inte huttla! 🙂 Det är roliga och tuffa utmaningar vi har! – Skitjakt därute!
I höstas tog jag mod till mig att skriva en artikel, som också vart första inlägget på denna blog, det var inte så svårt att få ihop nåt. Det svåra tycker jag är att uppleva nåt som är så pass intressant att det blir en berättelse som är läsvärd!
Ni vet ju hur det är med jakt, mycket av tjusningen måste upplevas och är inte så lätt att beskriva i ord för andra, och det är absolut inte alltid det händer så mycket heller….
Nu gjorde jag och min kompis Janne som är duktig fotograf en mycket lyckad resa till Lappland och vidare till Norge/Namsos. Efteråt skrev jag ihop en reseberättelse som kompletterades med vackra bilder från den fantastiska naturen. Vi har fortfarande inte använt de bästa bilderna så jag hoppas kunna publlicera i en riktig utgiven tidning där vi kan använda några högupplösta riktigt bra bilder.
Denna första publicering vart i nättidningen ”Min Jakt” som jag såg första ggn på Facebook, det publiceras också på Qiozk.com, en site med tidningar, både gratis och för köp. Den har riktigt bra kvalite, många bra artiklar och fin layout..speciellt aktuellt nummer förstås:-)
Läs gärna min artikel och ge feedback vad ni tycker, skulle vara kul att utveckla sitt skrivande och göra det fler gånger!
Gårdagens jaktlycka och ett ovanligt perfekt skott då djuret faller direkt inspirerar mig till lite reflektioner kring jaktskytte!
Det finns en hel del etik eller informella/onämnda ”halvregler” som det inte pratas om så mycket i jägarkåren, trolgen mycket rädsla för att trampa nån på tårna?
Nåt som förvånar mig då och då är att man möter jägare, både mer erfarna och nybörjare som inte verkar strävar efter att skjuta 1 enda bra skott. Vissa verkar vara nöjda med att bara träffa nånstans, fortsätter skjuta utan att se var första skottet träffade och utan att vänta på att djuret faller. Det spelar förstås roll hur bra djuret tecknar vilket kan variera, gris t.ex tecknar inte alltid så tydligt och förstås också hur fort djuret kommer, det ÄR förstås viktigt att djuret inte springer vidare över en gräns in på grannens mark. Men…jag undrar bl.a hur mycket sånt man diskuterar under jägarexamen? (säkert mycket varierande…) Skottverkan, hur djuren tecknar…och hur långt olika vilt kan gå även efter ett bra skott. Sen spelar många andra faktorer in, självklart hur man känner att 1a skottet tog….minimera djurets lidande, kättförstöring, förhindra eftersök, närhet till gräns etc. Det är mycket att ta hänsyn till och svårt för både erfarna och nya jägare. Men hur mycket diskuterar vi jägare sånt och hur mycket ger vi feedback till nyblivna jägare. Ibland tror jag att det fungerar hyfsat bra med unga som övervakningsjagar men sämre mot äldre som börjat jaga sent i livet och där det finns stolhet, prestige och rädsla för att stöta sig!?
Som intresserad av skytte så tycker jag alltid att man i fall ska sträva efter att aldrig släppa ett skott om man inte vet att det kommer att ta bra, sen kan det alltid under olika typer av förhållanden bli dåliga skott ändå, men utgångspunkten skall vara att man tror att första skottet skall räcka, då har man en bra chans! Snabb repetering för att vara beredd men studera hur skottet tog och se hur djuret rör sig efter skottet, ligger det så ska man om man kan och får snabbt fånga av ifall djuret lever. Helst med stick om det är möjligt eftersom skott på nära håll ofta är svårare än man tror och lätt förstör mer kött.
Det absolut viktigaste här är självkännedom, vad är jag i för trim? Kan jag med min träning och förmåga skjuta på det här avståndet eller när djuret kommer så här fort eller när djuret står på det här sättet?
Många jägare övar alldeles för lite och tror att skytte är nånting man kan för alltid när man väl lärt sig, i mina ögon är det en färskvara även om det för varje år blir lättare och lättare att komma i trim. Men även här är jag rädd att stolthet och prestige är det som hindrar övning. Oftast övar dom som redan kan medan dom som är osäkra och rädda för att visa dåliag resultat är dom som inte kommer till övningarna. Vad kan vi göra åt det i våra jaktlag?
Jag tror att nya jägare skall börja med vak, smyg och åteljakt där alla förhållanden är mycket bra grund för att lära sig jaktskytte, oftast stillastående djur och bra stöd. Börja med det som jägare, gå inte direkt på drevjakter med snabba djur och även ibland helt annat tryck från hundägare och kompisar att djuren inte skall gå ”förbi”.
Jag tycker att alla jaktlag borde diskutera mer etik helt öppet och inte vara rädda för att prata om dom gråsoner vi har runt regler som vid första anblick kan verka enkla. Förutom ett bra Jakt PM så borde vi ha ”Etiska värderingar och rekommenderat jaktbeteende” i alla fall i diskussionsform! Sen får det inte vara så att om man av misstag inte alltid lyckas följa och nå upp till den nivå man eftersträvar så måste det vara ok så länge det inte sker för ofta eller att man uppenbart inte bryr sig om reglerna. Är vi för mycket jaktpoliser tar det lätt glädjen från jakten. Det är en svår balansgång men om vi inte eftersträvar ett överenskommet vettigt beteende som alla står bakom så ger vi inte oss själva bästa chans att ha trevliga jakter oich minimalt med eftersök.
Ha de bra i skogen!!
Förväntansfulla som barn inför julafton så lämnar vi Linköping strax efter åtta en fredag i september. Med mig har jag min gode vän och jaktkompis Janne. Vi ska ut på höstens stora jaktresa, två numera Linköpingsbor bördiga från Norrland sätter sig i bilen för att som första etapp nå byn Bellvik i sydligaste Lappland. Det har varit tradition i många år att redan i september ”tjuvstarta” älgjakten genom att bege sig dit den börjar först. I år har det blivit en mer diger planering med även ett andra stopp. Namsos i Norge där vi blivit inbjudna av min vän Bo till nordens nordligaste kronhjortsbestånd. Efter många timmar och bara några korta stopp för att äta anländer vi sen kväll till första etappen på vår resa, älgjakt i Lappland hos min morbror Hasse. Det är mörkt när vi stiger in stugan på släktgården som Hasse bebor med sin sambo Ingeborg och tre gråhundar. Där packar vi in och tänder snabbt en brasa för att torka upp fukten innan vi förbereder oss inför lördagens tidiga uppstigning och stupar i säng i storstugan framför brasan, vi somnar långt innan elden brunnit ut.
Dag 1 – Bellvik i Lappland
Morgondimma
Sugna på skog och jakt går det lätt att komma upp, vi tar en snabb frukost, greppar mackor och kokar kaffe till termosen innan vi kör iväg mot samlingen i jaktstugan. Samlade runt kaminen och jaktledare Hasse väntar vi på att dimman ska lätta. Nog fa…n kunde man sovit lite längre tänker jag lite morgontrött. Den vanliga lite korthuggna och ”manliga” jägarstämningen infinner sig snabbt när folk bekantar sig och pejlar in vad det är för sörlänningar som dykt upp.
Senaste dygnet har det regnat 120 mm här i skogslandet som ofta får ta mycket vatten när det sista från Atlantens regnväder släpps av efter färden över norska och svenska fjällen. Det är tredje veckan man jagar på lagets 4300 ha SCA-skog innan tre veckors uppehåll under brunsten. De flesta tjurarna har fejat och vissa luktar redan brunst Man har fällt fem av de sex vuxna man har tilldelat innan man nyttjar den fria kalvtilldelningen som jaktmotivation på senhösten när hundkarlarna ofta går ensamma. Framåt halv nio börjar det klarna, de som har längst och några som skall ro till passen lämnar en halvtimme innan vi ger oss iväg.
Ångloket
Iväg ut i skogen. Jag har fjäskat mig till att följa med morbror som går med hund och Janne släpps av på ett myrpass innan Hasse o jag åker upp till Fågelberget och börjar gå ned för bergssidan nordväst in mot marken. Dubbelchampion och gråhunden Pass söker snabbt ut terrängen, långsamt går vi efter för att låta honom få fritt spelrum- Plötsligt blir det ett stick på pejlen och han har uppenbarligen inte bara hittat spår utan fått upp djur, 250, 400, 1, 2.5 km, snabbt iväg på en skogsväg. Hasse tror det är stortjuren som föredrar vägen pga. stora horn. Spänningen stiger när man får bilderna på näthinnan av stortjurarna på uppåt 400 kg slaktvikt som skjuts då och då häruppe nära Strömsundsregionen där vi har Sveriges största älgar.
Älgstammen har långsamt hämtat sig efter att ha fått utstått hårt jakttryck kring 08-09, och lite tuffare avskjutning på björn senaste åren gör att även kalvarna har ökat i antal.
Plötsligt står vi på en vacker hällhöjd och blickar ned över ungskogen och pejlen visar att hunden lovar in mot oss igen. Hasse fräser till mig att vara tyst och påminner om hur långt före hunden älgen kan vara, plötsligt bryts tystnaden och det brakar till ordentligt bland ungtallarna. Ett stort djur kommer rakt emot oss på 200-300 m, jag hör det först eftersom Hasses öron fått utstå 50 års jakt och över 300 älgar utan hörselskydd. Det brakar något otroligt i en tyst skog när så stora djur kommer frustande som gamla ånglok i ungskogen. Spänningen är intensiv när det närmar sig så snabbt och springer rakt mot oss, kroppen och alla sinnen står plötsligt på helspänn, den tunga säkringen trycks upp då det kan gå riktigt fort snart. Men precis på 50-70 s avstånd svänger djuret av och går parallellt med klippkanten fortfarande osynlig i ungskogen nedanför oss och buktar bortåt. Om den bara sprungit in 20 m till hade vi fått läge på den. 2-3 minuter senare kommer hunden och det bär av bortåt igen, vapnet säkras och kroppen slappnar av igen för att snabbt utbyta ögonkontakt med blandad besvikelse och samtidig förtjusning av att ha fått den magiska stunden med spänningen när så stora djur kommer så nära. Den kan inte ha fått vind eftersom det var helt stilla och knappast hört oss med det tempot genom riset, troligen en helt planenligt flyktväg. Vi rapporterar till Janne att han skall vara beredd om det kommer förbi, en kort chatt på mobilens sms fungerar ibland bättre än otydligt radiosnack häruppe där det är långa avstånd. 15-25 minuter senare simmar den över den 200 meter strida ån, 300 meter från en passkytt. Det var inte en oxe utan ko med kalv, men den lilla ”lögnen” gav fantasin rejält med spänningsbränsle och en ko med kalv hade heller inte varit tråkigt att få på sig. Den vet precis hur den ska ta sig från hunden genom att ta sig till vattnet, och på andra sidan jagar vi inte idag så nu är det väntan på hunden som gäller, vi avnjuter kaffe och äggmacka under tiden, efter att ha tagit bakspåret viker den plötsligt av går den på spåret igen? Senare visar det sig att den hittat nya älgar som tyvärr drar längs sjökanten åt ett håll där ingen passar av.
Rejäla tandpetare
Den andra hundföraren rapporterar en björnriven älgkalv 2km bort, den har bara ätit mycket lite av en kalv som fått ordentligt med stryk, alla ben pekar åt olika håll och den har brutit rejäla bitar av en tall intill, kanske den bröt lite tandpetare att rensa tänderna med… skulle skrönan kunna säga efteråt. Klockan är kring 13 och det är för sent för att hinna med något mer så vi samlas för att summera dagen och vad som hänt innan vi skiljs åt för att proviantera och förbereda morgondagen.
Dag 2 – Björn
Unghunden och Björnmamman
Uppe 6 igen, men idag blir det kanske tidig start då vi inte har dimma! Förhoppningen stämmer, vi kommer ut redan halv 8, fyra passkyttar och tre ute och går med två hundar på drygt 2000 av de 4200 ha som laget på drygt 10 personer förfogar över till en kostnad som är en tiondel av vad vi betalar i mellansverigem, men då får man i och för sig nöja sig med 6-7 v jakt, men kött blir det då den stora arealen ger många djur och dom är stora jämfört med älgarna söderut.
Vinden är bra idag på Röjningsberget. Det blir upptag redan efter 15 minuter. Vi har den två år gamla unghunden med oss som ännu inte fått ned någon älg även om det varit nära, det bär snabbt av men p.g.a. av sin iver o omognad släpper det ganska fort, vi hoppas att han ändå fått fart på något som sen springer på Janne som sitter en bit nedanför. Bara 20 min senare är det friskt ståndskall i skogen, men det låter inte riktigt som det brukar, och det bär inte alls av. Har han verkligen lyckats ställa älg? Eller skäller han på tjädertuppen som nyss vart skrämd? Plötsligt upphör det och han kommer tillbaka och söker kontakt. Vad kan det vara? Efter några lovar runt oss och fram till husse är han ute igen och skäller en bit bort, bara max 100 meter ifrån oss. Vi går försiktigt närmare utan att gå för fort eller nära, då kommer han kutande igen fram till husse som märker att han inte riktigt vågar och följer med in för att stötta med sin närvaro. Jag får stå kvar eftersom vi redan är lite för nära och en man är nog så svårt i det täta riset. Hasse kommer in på 20-30 m och hör plötsligt ett morrande och ser något brunt bara 10 m från hunden, Björn! Det är en hona med ungar som därför inte går undan utan står på sig, Hasse visslar på mig så att vi inte ska stå ensamma om det händer något, jag söker mig snabbt men inte så tyst fram till honom eftersom jag tror att djuren redan gått, plötsligt går honan iväg och det prasslar i riset bakom henne efter en eller två små ungar, inte undra på att unghunden var lite spak, men han stod ändå på sig den lille tuffingen. Vi går igenom det täta riset och ser tydligt att dom huserat ett tag i området som björnarna gör när dom har ungar, flera legor och grävda gropar där dom letar mat och ”rösen” fulla av bärrester.
Dubbelsmäll och enkelpang
Vi går vidare en bra bit genom skog, över myrar och skogsholmar, unghundens sök är inte det bästa än så vi hjälper honom runt området. Ett kort stopp vid en saltsten med macka och kaffe ger energi att orka vidare i den blöta terrängen som inte orkat sluka allt regn som fallit senaste dagarna. Vi kommer upp på höjderna där vi bara har en enda passkytt inom en halvmil. Plötsligt smäller det 2 skott högt alldeles intill oss? Några få sekunder senare kommer en älgtjur som ser helt frisk ut i fullt sken bara 20 meter bort i kanten mot närmaste myren med bara en tunn trädbarriär skog mellan oss och den. Jag hinner bara få upp min bössa och snabbt försöka bedöma om skottet är tillräckligt bra med allt ris och älgens höga fart då det smäller från Hasses bössa, han behövde ingen betänketid för att skjuta sin 305te älg, dock blir det lite chockartat då han bara står 2 m snett bakom mig som glömt hörselskydden och 30.06 kulan susar förbi med en kraftig tryckvåg innan den klipper älgens ryggrad så han landar pladask med bakdelen i myrkanten, och plötsligt är unghunden inte oskuld längre efter 40 meter improviserat och spontant drevskall mot något han knappt han uppfatta vad det var, men husse är lika stolt ändå! Jag skakar snabbt av mig tryckvågen, med ett ringande öra inser jag att radions hörsnäcka räddat min hörsel den här gången. Nästa gång ska nog jag som har dämpare se till att skjuta först, eller ha hörselskydd kanske;-)
Vi går fram och medan Hasse försöker binda den ivriga hunden skjuter vi fångskott mot den unga pinntjuren som har helt nyfejjade horn, en för området liten tjur på 180-200 kg som nog varit på benen 3 år. Passkytten som bommat meddelar glatt sin lycka över att vi fällt den så han slipper fundera på ev. bom eller skadeskjutning halva kvällen.
Storälgen och stövarjägarna
Dagen har innehållit det mesta man vill och behöver uppleva, björn, älg överraskningar och grym action, och jag har också fått några riktigt bra bilder till min planerade jaktartikel. På Radion får jag veta att stackars Janne nyss upplevt bland det häftigaste man kan uppleva i älgskog, han satt 15-20 min och hörde ett stort djur gå omkring med horn som skrapar träd och knäcker grenar, sakta på väg ut på vägen och i skottläge. Högsta puls! När det plötsligt bullrar längs vägen och fram kör fram en husbil, ut kommer två småländska stövarjägare med en karta och undrar om dom kan jaga hare där med sitt nyss inköpta småviltsdagkort? Muttrande och med tyglad upprördhet och ilska förklarar han ändå sansat att det inte är läge för vi jagar älg och har hundar lösa på skogen. Han tipsar dom till skogen vi var i igår samtidigt som han undrar om inte stövarjägare ändå är lovliga när dom beter sig så otroligt osmart att dom kör fram och kommer ut till jagande jägare. (Efteråt är dom förlåtna för vi fick veta att dom borde ha haft information vid jaktstugan)
Efter att ha kommit hem och bytt kläder så har vi lyxen att få avsluta den händelserika dagen med god älggryta hos gode vännen, björn och älgjägaren Magnus och hans trevliga fru Pernilla inne i Dorotea, det blir många trevliga jakthistorier innan vi letar oss hem till brasan och stugan.
På besök i värdens nordligaste kronhjortrevir – Otterøya i Namdal
Måndag morgon kör vi via Gäddede över fjället till Namsos. Förutom att det alltid är slående vackert, speciellt med höstfärgerna så är det alltid lite deprimerande att se alla övergivna gårdar, på norska sidan är det betydligt mer efterhållet då dom har en mycket frikostigare glesbygdspolitik med mera direktstöd, man kan säkert diskutera länge vad som är rimligt men jag undrar verkligen hur det ser ut i Sverige om 20-30 år då alla som ändå bor här nu är borta, då de flesta av ungdomarna flyttar. För mig har det ett mycket stort värde att hela Sverige lever, hur vi sen ser till att hjälpa fram förutsättningarna är en annan inte helt enkel sak. Just nu gör vi i sorgligt lite.
Vi når Namsos på eftermiddagen och hälsas välkomna av Bo och hans hundar. Dom är ett av 3 jaktlag som delar på ett område ägt av kyrkan på ön Otterøya som har nordens nordligaste Kronhjortsbestånd. Under kvällen kör vi runt för att se hur mycket kronhjort som är ute, det är ganska fullt på vissa vallar men dom kommer ut sent, på våra marker först framåt 21-22. Jaktstugan ligger i en brant dal mitt på ön, otroligt vacker och brant terräng för en svensk som mest varit i berg som är betydligt hårdare nedslipade av inlandsisar. Vi packar in, gör iordning våra sängar, tänder upp kaminen och lägger oss tidigt efter ytterligare en lång dag i bilen.
Tisdag
Magiska myren
Efter frukost är vi på väg ned från stugan för att ta en rundtur på ön när vi får se ett fantastiskt ljus över en frusen myr mellan dalgångens branta sidor, lystet gör vi vårt bästa för att fånga de magiska ögonblicken som radas upp i det underbara ljusspel som bildas i frosten och dimman mellan de spretiga träden innan solen rullat vidare från bergskammen och den magiska stunden är över. Resultatet blir över förväntan bra, speciellt från Jannes proffsoptik och vana kameraöga.
Vi åker vidare ut mot havet tills vi efter några laxodlingar når ett just nu nedstängt och öde semesterparadis. Bakom några större öar är havet öppet ända ut till Shetlandsöarna. Efter en eftermiddag med lite proviantering inne i Namsos centrum så bjuds det på underbar rådjursgryta hos familjen Fredriksen med deras fantastiska utsikt över fjärden in mot Namsos.
Dag 1 – Otterøya
Upp på toppen
Idag är det jakt! Vi går upp strax efter fem, packar snabbt en macka och kaffe för att söka upp stigen upp mot bergets topp i mörkret, med pannlampor letar vi oss upp längs en brant stig ca 400 höjdmeter upp till toppen, lätt andfådda och varma möts vi däruppe av ljuset och en magisk utsikt. Första timmarna erbjuder vakjakt över dalen, inte mycket till möjliga skottlägen men om vi ser något kan hundkarlarna driva djuren mot oss. Efter ett par timmar i kallt morgonväder och ivriga ögon så får vi nya direktiv att posta om på radion, vi sätter oss på andra sidan mot en vacker dal där de två hundkarlarna skall gå in och försöka få tag på djur. Jag och Henning täcker av 3 raviner som leder upp till toppen om djuren försöker fly den vägen, en Basset får snart upp något som visar sig vara rådjur, dom går förbi två passkyttar som inte fått något läge innan det bär av ut från området och hunden får hämtas. Oskar som går med tax spårar och får upp en älg som visar sig vara ko, tilldelningen är tjurar och kalvar. Efter 2 h till blåses det av och vi går tillbaka till stugan och en lunchfika.
Fakta: Otterøya ( 64° 28′ 0” N) Ön som är 25-30 km lång ligger utanför samhället Namsos 20 mil norr om Trondheim och har värdens nordligaste stam av Kronhjort, ca 1400 djur. Årliga avskjutningen är ca 300-400.
Efter kort uppehåll i värmande sol ska vi jaga av en mindre såt där det ofta står hjort, vi kör någon km och går så tyst vi kan när vi passar ut, hundarna drar mycket ivrigt redan på myren fram emot passen och där dom ska gå in och det visar sig snart att en flock stod precis i kanten och hör oss tidigt, dom går ut framför 3 passkyttar innan dom kommit fram och ledarhinden står med bredsidan framför resten av djuren som inte är tillgängliga i sluttningen så vi måste avstå skott. Efter en kort genomgång med hundar som har nosen fulla av goda lukter och frustrerade jägare samlas vi vid Skallepasset och går igenom händelserna.
Tillbaka vid stugan har vi gäster förberett Pulled Pork på vildsvin med senapssås som vi snabbt värmer på en morikka för att fylla på pitabröd och dela ut till hungriga norrmän.
Spetsbøkken och bil-Janne!
På kvällen blir det vakjakt efter Kronhjort, man har en spetshjort, en hind och 2 kalvar på tilldelningen. Som gäst fick jag ynnesten att bevista ett av de bästa passen där man har riktiga vakkojor som vi har på åtlarna i Sverige, tyst smyger jag in i en liten enmanskoja med lucka ut mot den grönaste vall, långt innan jag väntar mig besök kommer en spetshjort långsamt gående ut på vallen, jag får vänta medan den går bakom träd och hinner noga kolla av att den har spetsar samt mäta avstånd och ta stöd ordentligt, så fort den kommer fritt går mitt skott, tyvärr lite långt bak pga. att det var nästan 140 m och inte bästa stöd, men tillräckligt bra, den rusar 10 meter och blir stående rakt mot mig nigande, då den vänder upp släpper jag ett andra skott, vill inte släppa minsta risk att den går iväg till grannen när jag är som gäst på andra marker, då rusar den snabbt iväg och faller 5 m därifrån i ett stort dike. Under tiden visar det sig att Janne som suttit 300 m bort i en annan koja har väntat på samma sätt att en smalhind skall komma i fritt läge då det plötsligt kommer en bil och hinden sticker, andra gången inte gillt för min gode vän!
Jag ringer Bo som kommer ned och hundarna får träna innan vi drar upp hjorten och tar ur den i mörkret som nu snabbt fallit över den bergiga och kalla terrängen.
Äntligen
Påföljande dag tar vi oss en efterlängtad sovmorgon utan vak, upp 7 för frukost för att samlas nere i dalen vid kyrkan där vi pratar igenom placering och strategi för en större såt där det ofta är mycket kronhjort. Jag får följa den erfarna älgjägaren Knut som kommit på besök med sin gråhund, redan på vägen ut stöter vi på hjort, jag får nästan skottläge på ett ekipage men kan inte skilja på hind och kalv. Det är massor av vältrafikerade växlar som visar hur mycket hjort som gillar de här delarna av marken. När alla är utplacerade går Bo och Knut igenom marken, hjortarna är svåra och smiter snart ut långt. Efter en halvtimme smäller ett skott, det är Janne som fått på sig ko o kalv på 40 meters avstånd, kalven faller på ett välriktat skott och äntligen fick Janne utdelning efter alla bilincidenter. Innan Janne ens får tillstånd att lämna passet har Knut som var nära redan tagit ur kalven och jakten fortsätter en stund för att sen blåsas av då vi inser att hjortarna lämnat den vältrafikerade skogen. Vi samlas och gratulerar Janne som är nöjd.
Efter lunch fåt vi upp på höjderna igen för att passa av ett större område och hundkarlarna går nedifrån vägen upp mot oss, det är en stor såt och svårt att veta vad som händer, det är djur som rör på sig men ingen kontakt och resultatet blir påfyllt lager av vacker utsikt och frisk luft, efter 2-3 timmar samlas vi sen eftermiddagen nere vid stugan och ljuger ihop oss om vad som hänt och kunde hänt.
Hemåt fullt med troféer
Bästa troféerna är alltid jaktminnen och sådana har vi fått många med oss när vi vänder hemåt denna gång. Vi gör oss iordning direkt på eftermiddagen för att komma iväg och avverka en del av de 110 mil vi har till Linköping. Med oss har vi även några hjärtan för rökning och tunga som skytten får i de här trakterna. Trofén av pinnhjorten får också hänga med för montage även om den inte är stor eftersom den är så tätt kopplad till unika jaktminnen i denna fantastiska miljö.
Jägarn i skogen 