Reflektioner kring hundjakten 18-19, lite hund, lite jaktkläder och en del erfarenheter

Ira min Ira…fantastiska hund, min lilla 19kgs Västlaikatik har utvecklats väldigt bra under sin 4de säsong och gett mig och mina jaktlag mycket glädje och resultat. Hon har blivit bättre på att ge upp när det går fort och kommer tillbaks fortare när det bär av ut ur såten vilket är mycket värdefullt, sen har hon fattat att det är älg och vildsvin som gäller men är fortfarande lite lagom intresserad av dov för att få fart på dom till nån passkytt utan att förfölja mer än några hundra meter. Bättre marker öppna för hundträning i norra Småland har varit en viktig ingrediens! Hon har också visat en mycket lagom ihållighet i mina ögon, när det är en gris hon kan hänga med så håller hon i nån timme men går det fort så släpper hon efter några km. Inkallningen går hyfsat men vi måste träna lite mer!

Ira vid ett av sina bättre hundjobb, 3dje vildsvinet den dagen som var säsongens bästa.

Kläder: Jag gillar verkligen bra grejer och kläder är viktiga, speciellt när man växlar mellan aktivitet och att stå still och ska klara många olika vädertyper. Jag bytte en hel del kläder för drygt 2 år sen och när jag nu använt dom ordentligt tänkte jag summera lite kring vad jag tycker. Inför en resa till Skottland och höglandsväder investerade jag i en uppsättning då rätt så dyra Sitka Gear kläder. Alla plaggen har visat mycket god funktion och förvånansvärd slitstyrka, det syns knappt att jag använt dom varje gång jag varit ute, och betänk då att jag går med hund, dom är nog redan väl värda sitt pris om man räknar per jaktdag och ser inte ens slitna ut efter 2 år med över 50 jaktdagar/år! Dom är riktigt nördigt välgjorda och fungerar bra i vårt Skandinaviska klimat. Jag har även i mer än 2 år använt Aclimas Woolnet ullunderställ (Brynje gör dom också) vilka är extremt bra på att släppa ut svett men inte värme när man kombinerar att gå med hund och sen oftast därefter står helt still på kalla pass i flera timmar.

Jag ser inget som kan få mig att byta ut dessa varumärken och plagg i överskådlig framtid, andra plagg som jag kompletterar med vid speciellt väder är Swazi, suveräna att krypa in i när det är extra kallt eller dra över sig när det regnar. Skor tycker jag fortfarande inte är lätt, har Meindl kängor med vill pröva Crispi´s halvhöga kommande säsong. Köpte också Lundhags nya lågskor som är jättesköna till o från jakt och på hundpromenader men ger förstås som lågskor för lite stöd i skogen vid jakt. Finns mycket bra jaktläder idag men dessa är definitivt i toppen och slåss.

PS Jag är bara en liten skit på sociala medier…så ingen sponsring! DS

Erfarenheter och eftersmak: Mycket har förändrats i min attityd till jakt i år då Ira mognat och det är första året med en väl fungerande hund med maximalt fokus på träning och jakt med henne. Jag har för första gången inte ens brytt mig om eller räknat antal fällda vilt vilket annars varit nåt som suttit i bakhuvudet som nåt sorts mått på jaktlycka och framgång? Inte heller antal som fällts för hunden. Har haft mest fokus på att Ira ska göra så pass rätt och prestera så att det blir rolig och fungerande jakt och att man som hundförare skall fungera för laget och passkyttarna.

Nåt som dock förvånar mig är hur få som överhuvudtaget uttrycker någon sorts uppskattning … ens när hunden driver fram vilt rätt in i passet som dom får skjuta? Vet inte om det är Jante som regerar eller bara svensk manlig oförmåga att sprida beröm och god stämmning? Det klart jag trivs med att vara hundförare, det är ingen uppoffring, men hundens prestation betyder oerhört mycket för jakten och lyckas hon tycker jag hon är värd beröm. Ska definivt försöka bli bättre på det själv också .. finns många i ett jaktlag som betyder mycket för trivseln.

Nåt jag påmints om efter en incident som var alldeles för nära men ändå slutade bra är hur riskfyllt det är jaga vid vältrafikerad järnväg! Så nu är det stopp med sånt, inte i närheten av att vara värt risken!

En annan slutsats jag nog insett tidigare men som blivit ännu tydligare i år när jag jagat på extra många olika ställen är också att små sällskap på max ca 6-10 är så otroligt mycket trevligare jakt, ofta också mer lyckosam speciellt på lättstört vilt sådom kronvilt… jämfört med stora jaktlag eller samlingsjakter som oftast bara blir stressiga och röriga, för stora såtar och för många jägare, händelser och hundar som ingen klarar att hålla reda på tillräckligt bra, även säkerheten blir ofta lidande.

Nu börjar post-hundjaktsäsongen med lite smyg på dov i februari, en del åteljakt och skydssjakt under våren samt en Namibiaresa med goda jaktvänner i april. Ska nog bli en del långpromenader med bandhund i skogen också samt test av utrustning. Nästa blogg har jag nog testat mitt nya ATN 4K 5-20 sikte lite mer och ska kommentera det.

Skitjaktvår på er som ramlat in på detta inlägg…

Annonser

Radiobabbel II

Jag skrev för några år sen ett inlägg om radiodisciplin, detta ämne har åter aktualiserats under en säsong där jag jagat med nya människor i nya lag där vi bl.a har en del nya hundförare plus att dom jag pratade om för flera år sen inte har blivit ett dugg bättre. Så jag måste skriva av mig och summera lite tankar och riktlinjer i detta ämne som gång på gång visar sig vara ett område där väldigt många har förstått väldigt lite, och påminna om varför det är viktigt utan att mästra för mycket.20180914_140358

Sen förstår nog alla att kraven skiljer mellan Lappland med 5 väldigt skygga älgar per 1000 ha och en 60ha såt i Skåne där det är 150 djur som bara springer runt runt och det luktar folk överallt…men tillämpar man dessa försök till klokheter borde det inte vara fel någonstans.

Varför är det viktigt att minimera prat i radio?

  1. För att man stör andra jägare som behöver sin hörsel till att höra djur som närmar sig eller/och en höra hund som precis får upptag en bit bort. Absolut viktigast av allt!
  2. För att man själv på sitt pass eller med hund inne i såten inte skall förvarna djuren om var det finns en människa som man skall passa sig för.
  3. För att det kan vara så att någon annan vill säga nåt mycket brådskande och viktigt, t.ex att man precis skjutit det sista viltet i en tilldelning eller att den stora grisen på väg till jaktgrannen som är nybörjare har dragna spenar!

Har man förstått detta så ger sig det mesta av sig självt sen!

Varför ska man ibland prata i radio fast det inte finns nåt jätteviktigt att säga?

  • För att informera om vad som händer (speciellt som hundförare) så att andra, speciellt dom som inte sitter där allting händer och inte har en aning vad som pågår, eller framför allt  ibland också vad som inte har hänt innan dom blivit övertygade om att din radio slutat fungera.

När ska man inte prata i radio?

  • När hunden får upptag ska man prata så lite som möjligt, möjligen kort åt vilket håll och vilken sorts djur som drivs om man vet, för just när det händer så är det viktigast att kunna höra att något närmar sig.  Det finns hundförare som tror att dom måste referera varje rörelse som om det vore en hockeymatch. Dessutom är det ju så att om en hund fått upptag så är det då dom hörs som bäst så passkyttar hör själva att det är upptag och vartåt det går, undantag är en hund som går tyst, pratar man i radio då så är det helt kört, speciellt då djuret ibland kommer försiktigt långt före hunden.
  • När någon inte svarar på en fråga och man frågat 2 ggr,  för det finns oftast en bra anledning att dom inte svarar och vill dom inte prata så vill dom troligen höra istället.
  • När man inte har nåt viktigt att säga!

Vad ska man inte prata om?

  • Att en hund passerar, det vet hundföraren ändå om han inte är väldigt långt bort
  • Att det är spillning i såten, så länge man inte har mätt temperaturen:-)
  • Att hunden är här och där… eller att den har ”upptag” vid 1a väckskallet på nåt gammalt slag!? Eller att den kommit tillbaks från ett sök på andra sidan granen och nu går jag vidare…
  • m.m
  • och en del annat…

Det kan kännas väldigt trevligt att ironisera och skoja lite men spar det till lägerelden för det skapar lätt fel kultur och blir mer och mer, detta är nästan svårast att säga till folk.

Vad ska man säga, vad är viktigast att få rätt?

Bäst är om man kan sätta en kultur och vana där alla lär sig att det som behöver sägas vid obsar eller allra viktigast om nåt är påskjutet är:

  1. Vilket pass jag sitter vid, namn behövs inte då, tvärtom är vanligt, men det är inte många som vet var du sitter.
  2. Vad som passerat, tydligt så att alla vet, ex ”smaldjur” bara är inte så bra om det finns både hjort och rå men säger nån ”gris” så ska alla veta att man inte vet mer!
  3. Vilken riktning, absolut riktning och inte relativ, dvs inte åt höger eller bortåt utan ”…från pass X mot sjön” eller ett väderstreck. Även fart kan vara intressant.
  4. Om man lärt alla det så slipper man också följdfrågor, t.ex om jag som hundförare säger att ”Ira ptag” utan nåt mer så vet man att jag inte har en aning och jag slipper få fler frågor som leder till massor av prat.

Hur ska man prata i radio:

  • Inte onödigt högt, det hörs lätt 300-400 m i vissa riktningar och t.ex en klok smygande kronhjort får koll på precis vad drev eller hundförare finns så att den kan stå kvar och inte gå ut på passkyttar jmf  med att man överraskar och stressar den åt fel håll.
  • Inte otydligt så att man måste repetera, ibland svårt när man som hundförare flämtar eller har fått fukt i mikrofonen…
  • Alltid börja med adressat om det är personligt eller bara från vem: dvs. ”Torbjörn från Per” eller ”Rapport från Per:”

Till sist: Använd sunt förnuft OCH pilotton så ni slipper höra grannlaget också… som oftast är ännu sämre på detta än det lag du jagar i. Förbered alla gäster på det innan jakten så dom kan googla fram manualen eller lyckas leta rätt på någon som kan knapparna på radion. Själv har jag alltid med mig en extra radio för att kunna hjälpa dom som ändå inte lyckas. Skitjakt!!

Torka kött… inte bara på chans!

Denna gång valde jag 2 mindre bitar högrev (älgkalv och Kron), lite ytterlår – franssyska (mindre vildsvin) och hjärta från kronkalv,

Målet är att fortsätta utveckla insaltningen, få en lagom o jämn sälta samt känna mig fram till lagom viktminkning efter det som försvinner av torrsalningen och kallrökningen.

Insaltning:
Baserat på erfarenheten från 1a försöken torrsaltar jag bara och för att få hyfsat med sälta jämfört med senast så lägger jag på en saltbädd och strör salt över.  lät det ligga kallt över natten. Det vätskar ur ordentligt, ha rejält med salt under! Lade ny saltbädd men inget över, kryddade på förvarade kalt över dagen. Tiden det ligger med salt beror på storlek/vikt på bitarna, Jag har skurit mina bitar i storleken 150-300 gram dvs ca 2-4 cm tjocka och 4-6 cm breda och olika längd. Den storleken verkar bara behöva ligga i salt över natten. Jag tycker det är lättare att komma fram till metoden med mindre bitar då dessa går fortare genom samtliga steg saltning-rökning-torkning.

20180402_094139.jpg

Vacca med kryddor:
På kvällen skrapade jag av ev. salt under, kryddade mer och vaccade sen för att det ska få ligga o dra in saltet hela vägen in i de större köttbitarna och förhoppningsvis ta åt sig kryddorna, åtminstone på ytan, det tjockaste bitarna som var hjärtat fick lite extra salt även i vaccen. Lägger det vaccade i garaget i 4-6 plusgrader. Inför rökningen då jag kallröker kring 1 dygn.

20180402_204543

Kallrökningen:
Kallrökningen påbörjades lördag frm o avslutades söndag förmiddag, efter det smakade jag av sältan samt vägde några bitar som får vara indikering på alla. Sältan kändes bra på samtliga, ingen spec skillnad på hjärtat som fick lite extra.

20180311_130215

Torkningen:
Nu gäller det att få till bra luftfuktighet oavsett väder. Jag köpte en luftfuktare på Kjell & Company i veckan för att kunna finlira lite mer då det senaste veckorna varit för torrt i mitt garage, körde den i början för att få bra luft i garaget, efter det var det perfekt hela perioden, stadigt ca 55 i garaget och kring 70-75 i skåpet som är stängt men ventiler utan fläkten på, den fukt som köttet avger gör att det blir perfekt inne i skåpet med långsam minskning.

 

Under torkningen väger jag av viktminskningen och känner på konsistens …

Efter 1 v har bitarna släppt mellan 12 till 18%. Som senast olika mellan sorterna, Kronhjorten långsammast. Efter 2 veckor har samtliga bitar gått ned ca 25% vilket innebär kring 35-40 totalt från ursprunget dvs inkl. det som försvinner vid rökningen.

20180329_175314

Jag tycker att konsistensen vid den nivån är lagom hård. Massor av smak och lagom sälta. Perfekt storlek på bitarna att ta fram till tapas när man har gäster eller stoppa ned och ha som tilltugg en dag i skogen. Kryddningen som jag lade på i vaccen och fick ligga med 4-5 d har tagit bra och sticker ut på de bitar som fick mer kryddor än andra, allt som allt känns det som att jag är på rätt väg. På bilden vildsvinsfransyska och kronhjortshjärta. Själv tycker jag att hjärta blir mycket godare så här än det bästa jag lyckats med vid varmrökning.

20180330_173653

Detta är mitt nya snacks, tapas och tilltugg i skogen…nöjd så långt! Nästa omgång som måste köras innan värmen kommer i maj blir på samma sätt förutom att jag ska köra större bitar och långsammare torkning, dvs högre och jämnare luftfuktighet.

 

Att torka kött, några första försök!

Jag har rökt kött under många år och tycker att jag börjar lära mig en del, men det finns mycket kvar… jag har definitivt fått stor respekt för priserna i charkdisken! Sen länge har jag velat prova att torka då det ger en dimension till, både vad gäller smak, hållbarhet/förvaring och att det är kompakt och lätt att ha med sig när man är ute.

Det finns mycket att fundera på, olika sätt att salta? Ska man röka innan och hur mycket? Vilken luftfuktighet och temperatur är bäst? Jag har inte hittat så mycket att läsa om den väl så gamla konserveringsmetoden, precis som med rökning finns det inte mycket skrivet.
För en akademiker som vill förstå mer hur det hänger ihop så är det också ganska grovt beskrivet som det ibland blir med hantverk… folk som går mer på sin erfarenhet och magkänsla. Dom talar delvis om hur dom gjort men inte alltid varför och exakt hur, t.ex står det att man inte ska våtrimma utan torrsalta…men inte varför? Eftersom våtrimmning ger väldigt jämnt och förutsägbart resultat är det intressant att veta varför. Det jag började med var förstås att googla och jag hittade snabbt några bra artiklar bl.a en på jägarförbundet. Där fick jag fram bra grunder bl.a att luftfuktigheten ska vara måttlig, betydligt högre än man tror… kring 70-80% så att det torkar långsamt och inte för fort på ytan så att det kan ruttna inifrån och blir dåligt, det måste torka innifrån och ut. Det stod också en del om alternativa sätt att torsalta, det jag hittade räckte bra för att jag skulle få lite ramar och ett sug efter att lista ut och prova mig fram till mer kunskaper.

Utrustning:
Jag köpte en mätare för luftfuktighet och temperatur med sensor både i mätaren o på en sladd så man kan mäta i och utanför ett skåp (Kjell & Company). Sen passade jag på att köpa ett enklare rökskåp på Jula när dom reade ut dom för 999:-. I det monterade jag en fläkt av samma typ som man har när man bygger viltkyl, då kan man styra om man vill ha ut fukten fort eller låta det ligga kvar och ventilera ut med självdrag, det mesta av dom besluten var på chans då jag inte just hittat nåt om utrustning och olika sätt att reglera fuktighet.

Jag visste redan att vintern har de bästa förhållanden vad gäller temp och luftfuktighet, min morbror har länge torkat i små fårstängselburar som skydd för djuren hängande under nocken på ladan under senvinter/vår i Västerbotten. Mitt första projekt gjorde jag nu i vinter i mitt garage i Linköping där jag värmer upp så att temperaturen alltid är över noll för att inte förstöra saker som färg och annat som är där. Temperatur och luftfuktighet ligger då mellan 4/5 grader och upp mot 10, och luftfuktigheten mellan 65 och 85, med fläkten samt öppen eller stängd dörr kan man påverka lite men helst skulle man nog också ha en luftfuktare för att kunna kontrollera det mer exakt. Jag lyckades dock nu i januari-februari hålla det perfekt mellan 70 och 80% under torktiden, det regleras med temperaturen i garaget och med fläkten i skåpet.

20171125_174334

Första enkla försöket med bara torkning:
Jag körde första omgången med smalare skurna bitar vildsvinsytterlår som jag torrsaltade (27-30gr/kg och vaccade under några dygn) och hängde ca 3-4 v tills dom tappat 30% i vikt, efter 20% är det ingen risk för bakterietillväxt men fram till dess ska man vara extra noga med hygienen. Tunna bitar gör också att det torkar fortare. Dom bitarna vart bra och håller sig mycket länge i kylen men smakar inte så mycket som jag vill. Perfekt hundmat!

Mer seriöst 2a försök med initial kallrökning:
Mitt nästa och 2a försök var mer seriöst med flera olika sorters saltning, olika styckningsdelar och viltslag samt fettinnehåll för att känna skillnad samt 1 dygns kallrökning innan för att få en mild röksmak i grunden. Jag har ingen kallrökningstillsats utan bara värmeskåp och rökaggregat men på vintern med minusgrader utan värme i skåpet blir det bra förhållanden med en temp under 30 grader.

20180127_152047.jpg

Bild: De två likadana karrébitarna men ena från våtrimmning och den andra efter torrsaltning.

Jag hade ett innanlår från kron, en karré från vildsvin i 2 bitar och en fransyska från dov i 3 bitar. Jag våtrimmade innanlåret och 1 bit karré, torrrimmade 1 bit karre och en bit dov med exakt mängd salt ca 28gr/kg och sen torrsaltade jag två mindre bitar dov på det alternativa sättet att man täcker med salt. Jag skar dom till ca 4cm tjocklek så jag visste att saltet skulle hinna in på 2 dygn eftersom det var tiden jag hade, en del av det jag läst skriver om att ligga i salt många dagar och upp till veckor utan förklaring vilket jag inte förstår vitsen med? Direkt när jag saltat klart och vägt så förstår jag varför våtrimmning inte är lämpligt, kroninnanlåret som inte hade nåt fett ökade hela 60% i vikt! Medan karrén bara 17% vilket var en oväntat stor skillnad? Kanske har det också med köttets struktur att göra? Man förstår då att den viktökningen tar lång tid att bli av med och ökar på torktiden väsentligt. Jag tyckte också att de bitar som täcktes med salt vätskade ur ännu bättre och fick mer lämplig sälta än de bitar jag saltade med exakt mängd. En reflektion är att bitarna med mycket fett, karrén började med ganska olika vikt då den ena våtrimmades och den andra torrsaltades men slutade på nästan samma vikt torkningen.

20180127_153413.jpg

Kallrökningen valde jag att köra ca 1 dygn, på den tiden och en temp kring 25-30 grader minskade vikten med i snitt 15% och det tillförde massor av smak.  Normalt kallröker man flera dygn om det är enda tillagningen.

Sen hängde jag in bitarna i mitt nya skåp, bevakade fuktigheten löpande och kontrollvägde samt smakade av då och då fram till 19 dygn då jag tyckte att det var lagomt torrt.  Jag tycker inte om när det blir för hårt. Resultatet syns i tabellen nedan.

 

Slutsatser och vunna erfarenheter:
Kallrökningen fungerade bra och torkade ur ganska bra så man spar tid där. Saltningen jag skall använda rakt över nästa gång är att lägga det i salt och ha salt över, det ger lämplig sälta och drar ur vätska, jag tror att ett dygn räcker om man skär ned bitarn i den storleken jag också vill ha dom sen, dvs ca 3-5 cm tjocklek.

20180215_174713.jpg

Jag tycker att kornhjorten vart väldigt bra och perfekt som ”tapas” till ett gott vin även om jag avslutade den bara strax under sin ursprungsvikt, enl. dom som torkar ska man ned minst 20% för hållbarhet men i detta fall tror jag även att rökningen konserverar tillräckligt bra.  Jag gissar att den låga graden av uttorkning för den delen även beror den del på att det var den tjockaste biten. Ska bli intressant att göra samma sak med en sån bit fast torrsalta nästa gång.
Fransyskan av dov vart väldigt bra och torrast…dom bitarna kan man nästan ha i fickan som dom är …och skära av under en dag i skogen.  Karrén får mest karaktär då dom har mest fett, där skulle man kunnat krydda mer då fettet tar åt sig mer smak. Kryddning med timjan som jag gjorde på doven märktes inte mycket.

Frågor och funderingar till nästa försök?
Hur kan man få rått kött att innan eller under torkprocessen ta åt sig mer kryddor?
Dom flesta säger också att kött med mer struktur från äldre djur är bäst att röka, torka, jag skall försöka få tag på djur från äldre djur samt också välja bitar som bog och ytterlår.

Dessa frågor och några till får sitt svar i efterföljande inlägg:
Torka kött… inte bara på chans!

20180215_202634.jpg

Sammanställning av vikter och tider:
Jag var lite onödigt lat så jag totalvägde bara dovfransyskan även om jag använde olika saltmetoder på dom bitarna. En konstighet som borde vara felvägning var att kroninnanlåret ökade i vikt vid ett tillfälle?

Innanlår Kron Karre Vildsvin bit 1 bit 2 Fransyska Dovhjort bit 1 bit 2 Snitt:
Saltmetod Våtrimmad 8%
50/50 nitrit/grovsalt
Våtrimmad 8% Saltad o vaccad
1gr socker
4 gr nitrits
4gr grovsalt
Saltad o vaccad
2gr socker
8 gr nitrits
Täckt med salt, nitrit plus grovsalt
Tid i salt 2 dygn 2 dygn 2 dygn 2 dygn över natten sen låg det i påse drygt dygn
Vikt före saltning (tinat från fryst) 277 300 300 578
Vikt efter saltning (bitarna skurna till 4-5cm eller mindre) 448 351 288 557
Skillnad 61,73% 17,00% -4,00% -3,63%
Kallrök 24 h – vikt 392 300 248 458
Skillnad -12,50% -14,53% -13,89% -17,77% -14,67%
av ursprungsvikt 41,52% 0,00% -17,33% -20,76%
Torkning 5 dygn 269 234
proc efter rökning 90% 94%
proc av ursprungsvikt 90% 78%
Torkning 6 dygn 370 275 230 412
94% 92% 93% 90%
134% 92% 77% 71% 93,30%
Torkning 10 dygn 217 395
72,33% 68,34%
Torkning 19 dygn 268 196 180 300 vätskar ur mest
96,75% 65,33% 60,00% 51,90% 68,50%

 

Skottland 2017

I höstas fick jag förmånen att följa med till Glenprosen, en Estate 2 h norr om Edinburgh. En mark som många andra har fokus på och tjänar mest på grouse men där man även har ett starkt bestånd av kronhjort.

20171027_162242

Det är bara min andra Skottlandsresa för jakt på kronhind och kalv, den jakt som i mina ögon definitivt är bland det mest prisvärda om man vill ha mycket jakt för pengarna, speciellt om man inte är ute efter trofeér…eller inte har mer plats på väggen alternativt en fru som sagt stopp. För en läsare som inte upplevt sån jakt så handlar det om att ta ned bestånden till den nivå som marken tillåter, fastslaget av deras motsvarighet till vår länstyrelse. Markägaren ansvarar för att den nås så att djuren inte sliter för mycket på området, det handlar om att man under perioden oktober till januari  beroende på markens storlek oftast måste skjuta flera hundra djur.

20171027_112812

Vi var där 1a veckan efter jakten på stag vilket medför att dom inte alls är störda innan, då är flockarna inte så stora och lättstörda som dom blir efter några veckors jakt. Vi var 4 personer där alla varit på godset tidigare utom jag,. Dom andra har varit på samma gods 12 år i rad och jag fick möjlighet då en av dom som brukar vara med inte kunde åka detta år. För mig var det en förmån då jag uppskattade förra årets resa och kände att jag med den erfarenheten kunde få ut mer i år och fortsätta lärandet och bygga vidare på dom erfarenheterna. Jag har inte tänkte skriva så utförligt om årets jakt även om den var lyckad och trevlig på alla sätt, allt som allt sköts 61 hjortar av oss varav jag fällde 25 stycken, mycket fler än väntat pga att jag fick bra tillfällen, hade tur med vind och jaktområden och flockarna rörelse. Däremot tänkte jag skriva en del av vad jag lärde mig i år, mycket för min egen skull att dokumentera sånt som man lätt glömmer men också för andra som kanske planerar liknande resa.

Dimma o synvillor:
Första dagen var det rejält med dimma på höglandet vilket förstås skapar helt annorlunda förhållanden, svårt att hitta flockar men när man väl gör det andra chanser att komma nära men svårare att skjuta och bedömma avstånd såväl som ev. djur bakom.

  1. Kikare trycker alltid ihop objekten oavsett väder, viktigt att komma ihåg om man har grenar eller gräs mellan sig och djuret. Gräs betyder oftast inget för kulbanan men en gren är förstås farlig om den inte är omedelbart intill djuret. Faran är också att i en kikare kan det se ut så fast djuret är långt bakom, det gällar att ha lite referenser och veta vad som funkar och inte om man ska få ut max av sina möjligheter. Tar man alltid det säkra före det osäkra tar man förstås inga risker men missar också många tillräckligt bra lägen, med en bra stalker så får man goda råd och lär sig under vägen.
  2. I dimma fungerar det inte att använda avståndsmätare, i dimma finns det också mycket färre referenspunkter…min erfarenhet är att objekten ser ut att vara längre bort än vad dom är, oavsett hur mycket erfarenhet man har är det läge att vara extra försiktig med skotten och bara välja bra lägen där man kan hålla mitt i höljdled så det finns marginal. Andra problem är förstås oförmåga att se vad/om det finns någonting bakom. Skottarna själv använder oftast klenare kalibrar än oss, t.ex 243 och lättare kulor som inte går igenom just för att ta bort den risken. Ytterligare risker med dimma är förstås att om djuret går iväg kan det vara ytterst svårt att se vartåt och spåra om man inte har hund och det inte blöder ymmnigt.
    20171023_103707

Bra förberedelser för en vecka i Skottland är att kunna sitt vapen och sin ballistik, förmåga att kunna skjuta bra skott upp till kring 300 ger en massa fler skottillfällen.

Vad är bra kläder?
Just när man kryper mycket vilket man alltid gör mer eller mindre i Skottland så är det ytterst viktigt med bra täthet på skor, knän och armbågar-underarmar. Jag och min kompis hade i år annoraker från Swazi respektive Ridgeline och var nöjda med båda varianterna. En vän i samma sällskap var inte riktigt lika nöjd med en svensk gore-tex anorak, jag har inte följt upp om det var klenare 1-2 lagers gore-tex!? Damasker är också bra då man oftast går långt och vill ha kängor men vill öka tåligheten mot vatten samtidigt som man vill ha skydd mot den tuffa ljungen. Jag testade Swazis i når och är mycket nöjd med dom. Sen hade jag Sitka´s Timberlinebyxor samt Cloudburst de dagar det var extra blött, knäskydden i Timberline var en välsignelse! Att tro att handskar med gore skulle hjälpa är önsketänkande… det är nog trycket som gör att det alltid tränger in vatten oavsett, bättre att ha tunna handskar som går bra att skjuta med och att man istället som med en våtdräkt åtminstone värmer upp vattnet och inte fryser, sen har jag  ett par extra torra ullvantar med mig att byta med om det är kallt och blött. Huvan på en bra anorak är också mycket användbar högre upp på bergen då det blåser. För er som inte upptäckt det redan så är det mest överlägsna understället Aclimas eller Brynjes ”nätbrynja” i ull, andas bäst när man rör på sig intensivt men värmer ändå bra när man stannar, att man inte svettas vid de intensiva perioderna gör att man inte har nåt blött att frysa i när man stannar och kanske ligger upp till nån timme och väntar på att hjortarna ska komma i läge eller resa på sig från lega.

20171025_140409

20171026_120728

Skytte o taktik
Man lär sig väldigt mycket på en sån vecka där man får så mycket kontakt med djur men ska man fälla mycket gäller det att vara van med sitt vapen, helst träna långhållskytte innan och ha ett sikte med ballstiktorn. Det är också bra att vara bekväm med annat än bogskott, som huvud och ryggrad då det gör att djuren faller direkt och inte flyr och drar med sig de andra, då får man några tiondelar på ett eller flera djur till vilket gör skillnad för när dom väl har fått fart stannar dom oftast inte så snart att man kan komma åt dom igen. Överhuvudtaget gör det skillnad att alltid få ned djuren direkt så att man kan vara säker på att dom inte är skadade så man måste hålla igen och inte skjuta på fler.

För er som laddar själv och gillar skytte så använde jag i år Barnes ELD-X som är ett mycket bra val för långhåll, stabil i vind och bra skottverkan. Jag är mycket förtjust i min 270W som är ett ypperligt val för denna typ av jakt. Lagom rekyl för att kunna ligga kvar på målen men ändå bra egenskaper, nåt grövre behövs absolut inte.

En annan sak jag påmindes om i år är att om man skjuter på en grupp t.ex hind och kalv och dom går iväg över en kulle och kommer ut på andra sidan så ska man tänka på att det inte behöver vara samma djur. Jag var säker på min träff men djuren såg ut att springa vidare, min lite unga stalker var säker på att dom sprang vidare och vi förföljde dom i många timmar. Dagen därpå visade det sig att djuret låg på andra sidan kullen och det var ett annat sällskap som stöttes ut.

20171024_141042

Sen är det förstås viktigt att vara i bra form och kunna klara att gå upp mot nån mil eller mer per dag i bergig terräng utan att bli trött så att man tappar fokus när man väl kommer till skott.

20171027_143024

Skottland är ett av de mest prisvärda resmålen jag har prövat på, men då är jag också mycket förtjust i öppna vidder och den typen av smygjakt som erbjuds då den ställer stora krav både på fysik, skytte och att hålla huvudet kallt och kunna ta snabba och bra beslut, jag tycker helt enkelt att det är mycket ”jakt”.

Sista dagen gjorde vi nåt riktigt roligt – rough shooting, vi gick på linje i en ravin och i kanten av några fält och vid en damm och jagade kanin, fasan och änder. Fantastiskt kul och svårare än jag trodde när man inte är van. Speciellt kaninerna var snabba och nära så hagelsvärmen oftast bara nån decimeter bred på det hållet så inte så enkelt som man tänker sig.

2 år med min första håriga jaktkamrat

Ira blev 2 år i juni detta år och går nu mot sin andra riktiga jaktsäsong som ställande spets. Hon föddes hemma hos Ståhlbergs i Österbymo som har Dunklets kennel. En tik…en helt fantastiskt trevlig individ som jag redan haft otroligt mycket glädje av.

Jag har växt upp med spetshundar, mest gråhund…sen har jag haft lyxen att sen några år få vara extrahusse och jaga med kompisens underbara västlaika Elsa som jag skjutit flera vildsvin för…jag fick pröva på att var hundförare för en hund som var och är på sin topp, bra injagad oc talangfull, hon hittar alltid dom grisar som finns. Tyvärr ibland lite för tuff vilket för att hon skadar sig vartannat år men hittills inget allvarligare, tuffheten gör att hon är en dröm för jaktlaget då hon alltid får fart på det som finns och ger allt för att få stopp på grisarna.

_DSC1705 2

Det var ingen gammal plan för mig att skaffa hund, det började med att jag vart tillfrågad av en jaktkompis med 2 laikor att ta hand om en hund, sen ångrade han sig då det började fungera bättre…men då hade jag börjat vänja mig vid den trevliga tanken och gick vidare och sökte en hund själv istället, det föll sig naturligt att välja en västlaika då jag jagat med dom själv och tycker att dom passar södra Sverige bra med sitt lite lagom stora sök och bra kontakt med föraren. Efter några försök på två kullar där en fick för få och en annan sköt upp sin betäckning så fick jag kontakt med Dunklets kennel och vart lovad en tik under våren 2015. Valptiden gick väldigt smidigt förutom att hon redan som liten var ganska bestämd och gärna ville ta över kommandot med dom dom flesta utom mig…men efter lite tuffa tag och mognad fungerar det mesta bra idag även när barnen går med henne. Socialt är hon rena drömmen med en hel del kontaktbehov tillsammans med laikans integritet där hon oftast ligger på sin kant och bara slappnar av. Karaktären är mycket trevlig, redan som valp kunde hon ligga lugnt flera timmar på mitt kontor och vila bara hon fick springa av sig ordentligt några gånger per dag.

20160612_155050

Det finns otroligt mycket frågeställningar för en ny  jakthundsägare! Hur jagar man in en hund på bästa sätt? Hur hanterar man temperamentet för just sin individ…hur tuff ska man vara mot vissa beteenden som man vill stävja? Hur mycket skall man träna i hägn? Hur viktigt är det att gå spårträning med en spets? Hur undviker man samjagning med andra hundar och vad gör det om det händer, tuff etisk fråga som förstås beror på hur hunden hanterar viltet!? Vilka vilt skall hunden kunna jaga och få jaga och hur lär man den det på bäst sätt? Hur ska man jobba med söket?

Detta är bara några av frågorna jag stött på och ofta mött en massa åsikter bland andra jägare och hundförare. Vissa sitter inne med nån sorts ”enda sanning” utifrån egna förhållningsregler som dom ofta ganska grundlöst tycker är den enda metoden!? Många ger kloka råd och riktlinjer, man får suga åt sig det bästa av dom man mest förtroende för. Jag är helt övertygad om att de flesta faktorer skall anpassas till:  ras och typ av jakthund, individen, jaktmarker med vilttillgång och typer av vilt och sist men inte minst vad du själv vill med din hund även om det förstås ska anpassas till de rastypiska egenskaperna!

Jag njuter av varje stund i skogen med henne och se hur hon jobbar och utvecklas. Jag ser verkligen fram mot det 3dje jaktåret med henne och det första när hon bevisat att hon kan söka fram, hänga i och hålla vettigt avstånd och ha ett bra skall, nu är det bara att bygga upp mer erfarenhet och ge henne mer bra förutsättningar!

 

Jaktens själ?

Som säkert många andra reflekterar jag ibland över vad som är själen i jakten för mig? Vad gör att det inte bara är en fritidssysselsättning utan mer ett sätt att leva?

Inte så lätt att ta på förstås.. jag tror att det som mycket annat är flera olika saker tillsammans: Närheten till djur och skog som blir mycket intensivare än många andra aktiviteter i naturen, predator-spänningen vid en ansmygning är helt unik…eller hundens skall vid drevjakt..eller…! Jag funderar också över vad som gör vissa upplevelser intensivare än andra och att dom liksom etsar fast sig i minnet? Jag minns så oerhört många detaljer från jakttillfällen, behöver bara titta på en av väggens trofeér så minns jag precis hur det gick till in i minsta detalj många år senare. Jag tror att det är några faktorer som samverkar och gör att det blir extraordinärt, rent biologiskt är det säkert adrenalinet och andra ämnen som hjälper till att ”skriva” i den del av minnet som är som Moses stenplattor.

Vad är mest centralt för mig?

  • Storslagen natur, ofta fantastiska minuter vid gryning och skymmning med underbart ljus, stigande dimma och kontakter med djur som bara sker vid den tiden på dygnet. Jag känner inte till någon aktivitet förutom jakt och fotografering av djur där man rör sig på rätt sätt vid rätt tidpunkter och på så sätt blir en integrerad del av naturen som gör att man upplever helt andra saker än vid exempelvis en svamptur.
  • Många kontakter med djur, varje gång lär man sig nåt nytt då det alltid är unika förhållanden och nya situationer, genom att studera djurens beteenden och rakttioner med och utan hundar så förstår man mer och mer av hur dom tänker och agerar.
  • Att se ett jaktbart vilt på långt håll, tänka ut en strategi, med ett fokus som stänger ute ALLT annat smyga in på håll och ibland lyckas fälla det ibland inte, det är lika spännande oavsett även om ett avslut såklart blir kronan på verket!
  • Att under drevjakt få djur på sig och på tiondelar av en sekund bedöma om och hur man kan agera för att fälla det enligt de regler och möjligheter man har.
  • Djurens beteende och alla olika förhållanden gör att man ofta upplever helt nya situationer, kan försöka sig på något man vet är svårt och lyckas, att växa med en uppgift, speciellt om man överraskar andra – värdet av bekräftelse ska inte underskattas.
  • Att som hundförare samarbeta med en duktig hund är helt magiskt. För mig speciellt att smyga på ett stånd och tillsammans samarbeta för att fälla vilt.
  • Att få tillaga viltkött från den egna jakten, hantera det från förberedelser, träning, skott, hängning, styckning till matlagning och matbord…känns så otroligt rätt, samtidigt som man äter god mat så flashar jaktminnen förbi från sekunderna då djuret föll.

Jag kan forsätta och hitta fler situationer som är värda extra mycket i jaktminnet…men dessa är de som är högst på min skala.

Ska man välja ut en enda sak så är det kärnan i jakten, det som ingår i det centrala jaktmomentet, att fokusera helt, stänga ute allt… närma sig ett villebråd på rätt sätt och lyckas fälla det…lyckas man inte så är det nästans samma upplevelse men att lyckas hela vägen är förstås målet.