Back in Namibia!

Publicerad den av
6

Förord – tyckande om jakt i Afrika?

Innan jag började skriva den här bloggen så insåg jag att jag skriver mindre och mindre numera. Tror att det tyvärr beror på att jag omedvetet börjat tänka mer och mer på vad andra ska tycka! Jag är besviken över hur många människor, ibland även jägare, som utifrån sina egna erfarenheter och perspektiv väldigt snabbt har bestämda negativa åsikter om hur och var andra jägare jagar. Man behöver bara ge sig in på Facebook och leta några minuter för att hitta inlägg och trådar med 3-siffrigt antal kommentarer där man vräker ur sig omdömen och fördomar till höger och vänster om saker man har en mycket bestämd uppfattning om, oftast något man själv inte ens har upplevt men ändå tror sig veta allt om. Bara vårt avlånga Sverige innehåller ett mycket stort antal olika jaktmiljöer, viltarter, jaktformer och förhållanden väldigt få har upplevt. Just jakt i Afrika är ett område där väldigt många har en åsikt. Troféjakt kopplas av många till rika amerikaner som skjuter hotade djurarter, läs lejon eller elefanter. Att Afrika är vår största kontinent med oerhört många länder, viltsorter och jaktformer samt realiteter med människans allt snabbare utbredning och fattigdom verkar ha gått alla förbi. Viljan att förenkla och döma tar snabbt över bakom tangentbordet. Allt har gjorts extra infekterat när det sprids filmer och bilder med för betraktaren jaktetiskt tveksamma händelser på sociala medier där många delar vidare och naturligtvis vet exakt vad som hänt utifrån en ögonblicksbild med en jägare och ett dött djur, men alla är lurade av web-siter som jagar click.

Realiteten är att inom de länder med väl reglerad jakt och jaktturism har djurpopulationerna mångdubblats pga att man har intäkter och intressen i att sköta viltet då det är en viktig näring.

The International Union for Conservation of Nature (IUCN) Species Survival Commission (SSC), states “that well-managed trophy hunting can provide both revenue and incentives for people to conserve and restore wild populations, maintain areas of land for conservation, and protect wildlife from poaching.”

Själv har jag under mina 40 år som jägare hunnit med stora delar av Sverige och några olika besök flera länder utanför Sverige. Även om man utifrån egna preferenser har sina favoriter så inser man snart att varje jakt i varje land vidgar vyerna och hur oerhört mycket det finns att lära och förstå. Varje ny miljö är ofta tillbaks på 0 även om man har med sig erfarenheter som går att tillämpa…t.ex. i Afrika är spårning mycket centralt vilket de flesta svenska jägare har ganska begränsade erfarenheter av.

Alla har rätt att tycka och tro men det skulle bli bättre diskussioner, speciellt inom subjektiva områden som etik, om alla insåg att man som betraktare måste ha en rejäl portion ödmjukhet och inte tro att man vet. Mästrande fördömanden i svart och vitt och bestämda åsikter inom områden man inte kan eller om platser man inte ens varit på förstör jaktglädjen för oss alla.

Förberdelser och take-off

Vår förra Namibiaresa 2015 var hos Bennie Beukes på Keerweder sydöst från Windhoek, vi var väldigt nöjda med den resan men ville denna gång prova nåt nytt i en annan del av Namibia. Vi kontaktade ”The running PH” – Johan Fourie som var en av våra PH (Professional Hunter) under den resan och som vi hållit kontakten med sen dess då han har startat egen verksamhet sen en tid och nyss hittat en agent som skall förmedla hans tjänster även här i Sverige.

Denna gång rekommenderade han en jaktfarm i norra Namibia, Elandpro safaris, som ägs av Gerrit Breedt vilken han jobbat med förut och kunde erbjuda ett prisvärt paket tillsammans med. Det är inte lätt att sätta en rubrik på en resa som innehåller så mycket upplevelser, varje jaktresa lämnar outplånliga minnen, speciellt i Afrika där man p.g.a den goda tillgången på vilt hinner uppleva mycket.

Alternativa rubriker till denna berättelse är:

  • Buskar, buskar, buskar och spår
  • Wait a bit bush and Go away bird meeting Sore leg man
  • Zebrorna kommer, skjut skjut
  • Eland i sista timmen

Resan börjar en solig fredag i april med att vi kliver vi på planet i Linköping, det är jag, Kim, Fredrik och Pelle med son Jonathan som alla var med på förra resan och ny på denna resa, Fredriks son Fabian. Vi reser alla med vapen vilket alltid är komplicerat, speciellt via vissa länder och som alltid är det nervöst om allt ska komma fram när man reser långt. Desto bättre känsla är det att sen komma fram ca 20 h senare i Windhoek och inga väskor på villovägar. Efter en ganska snabb hantering och utcheckning av vapen hos lokala polisen möts vi upp av dom som ska sköta om oss den kommande veckan, våra PH’s: Johan, Gerrit och hans son Janeman. Vi sätter direkt av mot första stoppet, Johans jaktmark ca 2 h sydöst från Windhoek.

Äntligen på plats i Johans nya camp!

Johan har kämpat för att få klart sin nya ”camp” en iordningställd mindre gård en bit ifrån huvudgården där ägaren bor. Han har lyckats riktigt bra även om det saknas en del saker, vi är ju hans första gäster. Även utemiljön börjar blir klar vilken är en viktig del med dom fantastiska lagom varma kvällarna i Namibia. Vi känner oss välkommna på alla sätt!

Vi börjar med att provskjuta och kontrollera träffbilder, alla utom en går klockrent och efter att ha skruvat ett sikte några snäpp ligger alla helt rätt och vi ger oss ut och jagar, ingen tid att förlora! Terrängen är lite bergig, typisk kudumark som också är det huvudsakliga målet för kvällen. Kim och jag smyger iväg med Janeman, det enda vi ser dessa timmar längs en bergssida är oryx. Kim smyger in och skjuter en cull oryx
(cull är icke trofédjur: äldre på tillbakagång, dåliga anlag eller kalvar).

Efter jakten tas vi emot emot med god mat och dryck i en vilsam, efter en varm dag lagom svalkande utemiljö efter den 28 timmar långa resan.

På morgonen gör vi ytterligare ett seriöst försök att hitta någon av de riktigt stora kudus som finns runt om oss i den bergiga och för kudu perfekta terrängen, vi kommer ganska snart på en mindre flock som kommer längs en bergsida, men tyvärr bara kor och några mindre tjurar. Ganska tidigt hörs ett skott långt bort vilket senare visar sig vara Pelle som på långt håll sittande fått ner en riktigt stor kudu.

Det blir inte lätt att få ned den 300 kg+ stora tjuren i den steniga terrängen och Fredrik och Fabian får hjälpa Johan och hans anställda spårare. Att Pelle och Jonathan inte var med är nåt dom får höra i olika sammanhang under resten av veckan. Det visar sig sen bli den enda kudun för veckan vilket förstås gör trofén extra exklusiv.

På söndag eftermiddag sätter vi oss återigen i bilarna för att köra 6h norrut till Elandpro safaris, Gerrits farm, där vi skall jaga resten av veckan. Resan blir lite stökig för en av bilarna som råkar ut för punktering på den grusiga delen av vägen, men det är snabbt fixat. Det är skön känsla att komma fram efter många timmar på vägen, checka in i superfina rum och en underbar utemiljö där en stor flock eland kommer efter vatten bara hundra meter från uteplatsen. Vi serveras en fantastisk middag efter att ha duschat av oss resdammet. En och annan gin tonic slinker också ned i den ljumma höstkvällen.

Utmanande terräng

Platt terräng och tät vegetation gör STOR skillnad, enda sättet att jaga blir plötsligt att spåra om inte djuren uppehåller sig på nåt av de fåtal mer öppna fälten eller bushvägarna.

PHns erfarenhet blir helt avgörande i sån terräng. Första dagarna hade jag en blivande PH, Siegfrid som gjorde sin praktik på gården, han var väldigt duktig för sin ålder och gjorde sitt bästa, men erfarenhet kommer inte gratis. Vi gick 3 dagar utan resultat medan många andra sköt. Samma sak gällde Kim som hade sonen Janeman, PH sen 2 år tillbaka.

Vissa dagar gick vi uppåt 15-20 km genom täta buskage av vassa buskar, korta skymtar av djuren eller bara smattrande hovar talar om att vi var nära men vi lyckas trots idogt smygande inte komma in på tillräckligt bra skottlägen. Ofta är det erfarenhet som gör att man hamnar på ”rätt” sida om turen. Det var ändå inte på nåt sätt tråkigt men lite frustrerande. Jag får dock lite action i sista ljuset då det kommer två jakaler springande mot oss. Min PH visslar fast en av dom som faller i skottet, den andra sätter av full fart så den fick klara sig.

Efter envist spårande och många ”nära” den andra dagen så kom vi ut på ett öppet fält i solnedgången där en flock black wildebeest ger möjlighet till cull. En gammal ko utan kalv faller och blir stilla kvar när resten av flocken lämnar oss mot solnedgången med ett gigantiskt dammoln bakom sig.

Pelle fortsätter att ta stora djur, han fäller en gigantiskt eland i slutet av tisdagen, vikt kring 1000 kg och vacker trofé, i den täta vegetationen är det oftast spännande spårningar innan man kan säkra att djuret ligger, så även denna gång.

Ett relativt lätt trofédjur är också bläsbock som oftast betar ganska öppet på fälten och inte är så svår att komma nära, men som vanligt ska man i ganska öppen terräng lyckas komma in på rätt avstånd och hitta rätt djur. Vi börjar onsdagen med att smyga på bläsbock och när vi efter några misslyckade ansmygningar bara sätter oss ned och väntar kommer dom rakt emot oss. Men den enda skjutbara bocken lyckas stå med bakdelen mot oss och sen bakom andra djur innan dom kommer för nära, får vind och i galopp ger sig av.

Mitt på dagen lyckas jag dock på återvägen från smygjakten få korn på en riktigt fin bock som blev kvar på plats efter ett lite högt skott i ryggen.

Drevjakt i Namibia!

I slutet av tredje dagen prövades en helt ny strategi för att få fram zebror som annars gäckat flera av oss de senaste dagarna i den täta buskvegetationen. Vi ställde ut oss på pass runt en större såt och skickade in 4-5 personer i en klassisk drevkedja. Det smäller tidigt på andra sidan och två zebror faller, sen ytterligare skott strax bortom oss. Snart hör vi flocken komma mot oss, men strax famför kastar dom, troligen pga vittring, och dom kommer ut alldeles för långt bort. Ett lite steg för mänskligheten men ett stort steg för några namibiska PH att köra drevjakt gav oss ett trevligt och actionfyllt avbrott som omväxling mot smygandet i buskarna.

Fredrik har en bra dag med en stor eland tidigt på dagen, nästan i klass med den som Pelle skjutit.

På kvällen stöter Kim också på eland och har en stor tjur i läge som han får iväg ett skott på i lugnt trav. Trots stor spårningsinsats lyckas vi tyvärr inte hitta den.

Torsdag – Zebror i sikte

Vi ger oss tidigt ut för att om möjligt se nåt på en öppen yta, men tyvärr är zebrorna redan i rörelse när vi ser dom. Som vanligt också ett antal black wildebeest som argt frustande ser oss och skrämmer bort allt annat. Vi trycker oss in i det täta för att leta vidare, som bäst är vi bara 10-15 m ifrån. Jag har en fin randig bredsida i läge men vågar inte skjuta då det är mycket grenar i vägen, tror att min PH blev lite besviken. Lokalt föredrar men grova kalibrar som 375 och tunga kulor just för att kunna ta tillfällen som denna, vi har 270W med ammunition som är perfekt för långhåll men lite för snabb o lätt för denna typ av lägen. Vi gör ytterligare försök men en gällt skrikande go-away bird skvallrar om oss så det blir ingen mer kontakt.

Vi avslutar med en till ”drevjakt” där vi skickar in några spårare för att få loss djur, återigen kommer det zebra nästan rakt mot oss men dom viker av bara 50 m bort för att gå upp i vind och korsa vägen ca 350m bort. Jag sitter stabilt med skutstödet i sittande och trycker av, i ett för mig då bra läge, men zebran tecknar inte och vi hittar heller inget blod, troligen har jag missat och varit för optimistisk i mitt tillfälle på det avståndet. Vanligen med dämpare sitter skotten perfekt även på det avståndet, men utan dämpare för vilket ammunitionen är anpassad har jag lite mer spridning. Som vanligt lätt att inse i efterhand hur man borde bedömt läget och agerat annorlunda.

Några jägare ser under dagen en flock med gamar och där dom flugit upp hittas Kims eland. Spårningen var svår då djuret blödde inget eller mycket lite, träffen lite långt bak var dödande men inte direkt så den stora tjuren föll lite längre bort. Skönt att reda ut ett sånt tillfälle där man trott sig träffa men inte återfunnit djuret och antagit bom utan att vara helt säker.

Kvällen avslutas med fantastisk barbeque på eland och zebra i solnedgången, alltid trevligt att ta del av det kött vi själva skjutit väl hanterat på grillen tillsammans med många goda jakthistorier kring vad som hänt under dagen. För mig börjar det kännas lite tungt då jag har flera djur kvar efter fyra av 6 dagars jakt.

Zebror i full galopp!

Fredag morgon. Flera andra har skjutit det vilt dom planerat och Garret som kan marken bäst går över till mig och Kim som fortfarande har flera djur kvar. Vi börjar morgonen med en väl genomtänkt strategi där vi kör runt en stund på småvägarna och kollar in- och utspår innan vi ger oss in efter zebra i den såt där dom gått in sist. Första approachen störs som vanligt av en blue wildebeest som ser oss och brölande skrämmer bort allt vilt i närheten, men vi tar omtag. Efter en lång stunds spårande och såriga underben ser vi plötsligt tre giraffer som förstås ser oss först. Dom flyter skenbart långsamt men snabbt iväg innan dom stannar, dom tittar på nåt annat och Garret förstår att det är zebrorna som stötta av girafferna flykt skenar åt ett annat håll. Garret inser snabbt hur vi ska försöka genskjuta dom och vi ger oss av.

Efter några hundra meter klättrar han upp i ett träd och kommer snabbt ner igen, dom är på väg rakt emot oss. Vi springer mot dom genom snåren och snart hör vi flocken. När vi tittar framåt över buskarna möts vi av den fantastiska synen av zebrahuvuden och svarta manar framför ett stort dammoln i full galopp rakt emot oss! När ska dom få vittring? Dom är snart bara 30-40 meter bort, adrenalinet är redan över hårfästet. Skjut i linjen skriker Garret när dom kommer nära. Då vänder dom höger 10-20 meter framför och en stor zebra kommer inom skjuthåll när den vänder upp sin bredsida och bara några torra grenar i vägen. Skottet går och det känns bra även om det i den hastigheten inte satt helt perfekt.

Vi tar upp spåren direkt och Garret hittar snart en ensam zebra som går, till skillnad från den skenande galopperande flocken. Det kommer också snart blodfläckar. Vi smyger sakta mot några buskar där den gått i lega. Kim som inte uppfattar situationen trampar ned en buske för att vara hjälpsam så det brakar till och får smaka på arga ögat från Garret. Men zebran som är rejält skadad bryr sig inte. Garret hittar en lucka åt mig där jag ser halsen men stressar fram ett skott som bommar ryggraden, den reser sig och går vidare och vi joggar sakta efter, det går inte fort men vi vill komma till avslut. I en lucka får jag in en bra träff och zebran går bara några steg innan den faller. Det har ändå gått fort, bara några minuter om än rafflande och långsamma sådana, från första skottet tills den ligger där. Äntligen har jag efter flera dagarns kämpande fått min zebra. Garret med ett helt liv på dessa marker är otroligt duktig på att läsa djurens beteende och spåren och snabbt komma nära. Oerhört svår terräng gör att få lägen är lätta utan man måste ta sina tillfällen och göra det bästa av dom. Sekvensen först med girafferna och sen den skenande flocken rakt emot oss kommer att finnas i minnet och näthinnan för evigt.

Efter lunchen sitter vi en stund vid vattenhål utan att se några djur innan vi ger oss ut med Johan för att smyga på oryx som synts på ett fält tidigare kvällar. I kväll kommer dock bara en stor flock red hartebeest ut men vi har en trevlig kväll i den vackra solnedgången.

Åter en kväll med gott grillat kött och många bra jakthistorier från dagen.

Både Fredrik och hans trots sin unga ålder mycket välskjutande son Fabian har redan skjutit klart det dom planerat.

Lördag, ketchupeffekt? Eland eland…eland!

Kim och jag ger oss av tidigt av med Johan. Först på schemat är oryx för Kim, på väg in via småvägarna får vi tidigt syn på några oryx långt framför oss på en av bushvägarna, snabbt och välplanerat smyg från rätt håll gör att Kim kommer i läge för avslut, en oryx faller på plats. När vi kommer fram överraskas vi av ett mycket speciellt horn där det ena pekar iväg snett bakåt, kan kräva lite eftertanke vid montage av trofén om Kim ska slippa ta hål i väggen bakom:-) ovanliga horn är alltid extra bra minnen.

Garret kommer ut i bilen och möter upp direkt innan vi hinner ger oss av tillbaka till gården för att ta med mig till det bästa området för Eland. Efter att ha kört runt en stund och rekat spår ger vi oss snart ut i buschen. Redan efter några hundra meter prasslar det framför oss men det är bara några impala vi stöter iväg. Bara några minuter senare hör vi djur igen strax framför oss, jag tror det är Impala eftersom Garret inte gör nåt tecken, helt oväntat sekunden senare kommer det ut 3 gigantiska Eland ur buskarna bara 10m fram, får syn på oss blir stilla och stirrar, ”Shoot shoot!” skriker Garret som visste att det var Eland men inte väntade sig att dom skulle vända in på oss, jag försöker snabb få ned mitt vapen från axeln och få det skjutklart men under tiden har dom redan fattat att vi inte är nåt bra sällskap och sticker snabbt vidare åt vänster, efter dom tre kommer det 3-4 till lika stora, även om jag har kikarens lägsta läge 3 ggr får jag på det avståndet i rörelse bara in päls i kikaren utan referenser och håller inne skottet. Garret är förstås besviken att vi trots kontakten inte kom till avslut men skrattar ändå åt den häftiga närkontakten. Jag är lycklig över upplevelsen, att i sekunder titta rätt in i ögonen på såna ståtliga djur är rent magiskt! Vi bryter då flocken dragit långt ifrån oss och sitter 1h i gömsle fram till lunch med förhoppning på Blue Wildebeest cull men ingen visar sig så vi lämnar för en god lunch på gården.

Den här dagen blir det ingen paus med gubbvila utan Johan och jag sticker direkt iväg efter Oryx, hans näsa för vilt nosar som vanligt helt rätt och vi får snart syn på 2 Oryx nära ett vattenhål längs en väg, vi smyger snabbt närmare genom skogen och kommer ut på drygt 100 m, jag släpper skottet snabbt så Johan hinner knappt täcka sina öron, den tecknar bra och springer en kort runda över sanden och försvinner men när vi närmare oss har den svängt av och lagt sig bara några 50-tal meter bort. Ett horn är skadat och ingångshålet ser nästan ut som ett utgångshål? Det visar sig att Oryxen i skottögonblicket kanske av smällen hunnit höja huvudet och vinklat hornen precis över bogen så kulan har gått genom hornet och vinklat så ingångsträffen gått på snedden och med lite reducerad energi gått in i lungan. Johan hämtar en 22a för att fånga av utan att skada skinnet. Det är en fin Oryx ko med långa horn, inte så vanligt att man skjuter djur med så långa horn att dom lägger dom över bogen.

Vi hinner precis lasta av och jag hinner fylla på vatten innan både Garret och Johan kommer för att ta mig med ut och satsa allt sista timmarna för att ta en Eland, väldigt priviligerat efter sån trög start på veckan! Garret kör och vi hittar snart ett färsk inspår efter 2 stors tjurar. Han går först sen jag och sist Johan för support och assistans i spårningen. Vi smyger fort, jag går precis på max men har svårt att hänga med Garret som är så van vid terrängen, ganska snart kommer vi på spår efter en större flock, allt pekar på att det är samma gäng vi mötte på fm!? Efter några min och nära kontakt blir vi som så ofta annars utbrölade av en Wildebeest och hör hur flocken stöts iväg framåt, men Garret verkar veta precis vart dom är på väg och försöker gensjuta, bara efter några min får vi syn på två stora elandhuvuden 30-40 m bort över buskaget, ”shoot in the neck” skriker Garret, men precis när jag skymtar en av dom i siktet mellan grenar och löv så är dom borta igen. Nu vet vi vartåt dom springer och Garret sätter högsta fart för att gensjuta igen, snart hör vi deras hovar nära igen och springer högsta fart mot ett stängsel där dom precis är på väg över, jag får in den närmaste i siktet från skjutstödet som Garret snabbt slängt upp efter ruschen genom buskarna, skottet går direkt snett in i främre den av bogen, jag ser inte vart djuret tar vägen utan bara 6-7 panikslagna Eland som slänger sig mot ett stängsel och drar med sig stora delar när dom hoppar in med full kraft för att ta sig vidare till nästa del av marken, men den ligger där stilla 20 m bort. Oerhört skönt att få utdelning efter en så intensiv och spännande ansmygning med flera kontakter i den täta buskvegetationen. Både Johan och Garret är nöjda att äntligen serverat det sista viltet även till mig den sista timmen på jaktveckan. Bättre avslut kunde vi inte fått, det är en stor och fin Eland en bit över 800 kg i levandvikt.

Vi har en mycket trevlig sista kväll med god mat och många historier från veckan samt Johans upptåg och alltid så positiva attityd. Eftersmaken från dagens avslut landar i en tillfredställese och ett lugn att fått vara med om upplevelser som för alltid kommer att finnas kvar i minnet. En trofé på väggen därhemma tar en sen tillbaka till jaktupplevelsen där man kan återkalla nästan alla detaljer och känslor, det måste vara adrenalinet och fokuset som gör att minnen ristas in i långtidsminnet med sån tydlighet.

TACK Afrika för denna gång!

Slutord med erfarenheter:
PH´s, olika jaktstrategier och lite reflektioner

För er som skall iväg utanför Sverige första gången, vare sig det t.ex är till nåt land i Europa eller längre bort som Afrika så är det bra att veta vad som händer när man plötsligt skall gå med en PH. Man kommer på besök några dagar och förväntar sig spänning och att skjuta ett antal djur. Det ligger i sakens natur att det blir press på PH’n att presentera vilt för jägaren och att det då också kan bli press som går vidare till jägaren att ta vara på tillfället, inte så konstigt att det ibland blir svåra avgöranden med ryggmärgen när man kanske behöver tumma på sina vanliga regler hemifrån när man kommer till områden med helt andra förhållanden och annan jaktkultur än man har hemmavid. Ett exempel är hur man bedömer risker med grenar mellan skytten och djuret utifrån läge och kaliber på vapen samt typ av vilt. En annan sak kan vara hur man bedömer risken med tillfället utifrån den egna skjutskickligheten där djurets hastighet, avstånd och närhet till solnedgång o mörker etc. Samtidigt tror jag att en bra PH anpassar sig till jägarens erfarenhet, en erfaren PH har träffat många sorters jägare med olika ursprung, jaktetik och erfarenhet.

När man går med olika PH är det väldigt uppenbart hur mycket erfarenheten spelar in, aspekter som är avgörande är förstås kunskap om marken och var viltet uppehåller sig samt hur det rör sig, och det tar år att bygga upp. Hur väl man kan spåra och strategi t.ex vad gäller att hitta senaste inspår och även kolla utspår i en såt jämfört med att ta först bästa inspår kan vara skillnaden mellan att snabbt få kontakt eller gå runt hela dagen och om man har tur få kontakt. Sen är det ju så gott om vilt i Afrika att man oftast får nån sorts kontakt, men troligen inte med det djur eller eller viltslag man tänkt sig. Sen är det ju det som är en del av tjusningen med Afrika, man kommer att se och höra mycket vilt inom de områden man jagar och får jakt i någon form varje dag man är ute även om det inte jämnt blir avslut.

Många tror nog att jakt i Afrika är mycket enkel jakt eftersom det finns så mycket vilt och visst kan det vara så, ska man t.ex skjuta ett vanligt vilt som uppehåller sig på öppna ytor som en Springbuck så är det nog inte svårare än att skjuta ett rådjur på rådurstäta marker i Sverige sista timmen före solnedgången, kanske lite lättare pga mängden vilt om man kan sitt långhållskyte, men å andra sidan är afrikanska djur mycket mer utsatta för rovdjur och därav mycket vaksammare. Samma sak om man bara skall fälla någon sorts vilt kan man sitta vid en öppen yta där det finns ett vattenhål, det blir samma sak som att sitta vid en fet vall i Sverige 2 d efter ihållande regn, det kommer att komma djur. Men…ska man skjuta ett visst viltslag, speciellt ett som inte betar gräs utan löv i skogen och det också ska vara rätt typ av djur, t.ex äldre handjur som har stor trofé, gjort sitt vad gäller parningar och är på tillbakagång, då är det krävande även om det är enklare än i Sverige där det kanske finns ett sånt djur per 1000ha medan det i Afrika finns 10 st. Men viltet har sina stragier som utvecklats i tusentals år för att klara sig, dom går oftast tillsammans i flera viltslag för att skydda varandra. Många ögon är galet mycket mer effektivt än två, och många djur har långa halsar som går ovanför buskaget och otroligt bra syn där dom sannolikt för syn på dig långt före du får syn på dom. Precis som i Sverige har dom hörsel och luftsinne som är vida överlägset våra sinnen.

Alla PH´s vi hade på denna resa gjorde sitt bästa för att alla skulle ha bra dagar och händelsrika jakter, men självklart gör åren skillnad! Det var oerhört imponerande att se hur Garret som hade växt upp på marken och kunde varje del av den, efter åratal av jakt där och på andra platser visste hur djuren troligtvis skulle göra i en given situation och nästan alltid kunde presentera vilt för jägaren. Även om det förstås inte alltid vart resultat då jägaren måste kunna ta vara på ibland snabba och svåra tillfällen i en miljö och med viltslg man inte har så mycket erfarenhet av.

Erfarenheter, kläder, kalibrar m.m

Jag hade långbyxor av oro för taggar de första dagarna men gick över till kortbyxor efter ett tag då varje ljud som är ovanligt skrämmer djuren, t.ex ljudet av textil som repar mot en gren eller löv. Det är heller inte fel att i värmen ha minsta möjliga kläder på sig. Skjorta fungerar förstås, kort som långärmat då det inte sitter åt utan blir lite luftigt, tröja/t-shirt måste vara tunt och gjort för höga temperaturer. Keps eller hatt mot solen. Skorna ska gärna ha ganska mjuka sulor som anpassar sig efter underlaget och knäcker så lite grenar som möjligt. Vi är flera som gillar Courteney kängorna som har mjuk sula och lagom höga skaft, gjorda av jägare i Afrika.

Det är en stor utmaning att långa stunder hålla koll på underlaget så man inte kliver på grenar samtidigt som man inte skall fastna i buskars taggar och tappa fart och/eller rispa sig onödigt blodig…och man ska ha koll på sitt vapen så inte det fastnar samtidigt som man hänger med PH´n, väljer vettig väg genom buskarna och försöker höra och se vad som händer omkring en.

Vad gäller kaliber så finns det nog många åsikter om det, vid planeringen av denna resa var jag helt övertygad om att min favoritkaliber 270W skulle räcka till alla tillfällen vilket den gjort vid min tidigare resa. Skillnaden var dock större än jag trodde då vi var i tätare terräng där det är korta-snabba kontakter och större vilt, speciellt eland men även zebra och kudu samt mer grenar. Då har garanterat en grövre kaliber med en tyngre och långsammare kula sina fördelar. Den går stabilare genom grenverk och gör större sårkanaler om man inte träffar perfekt vilket blir lättare att spåra pga mer blod och djuret går kortare sträcka. Därmed inte sagt att t.ex en 30.06 eller 270W inte fungerar, men har man en 9.3 eller grövre med rätt ammunition så ger det fler fördelar än 270W´s långhållsegenskaper vid jakt på eland eller zebra i tät terräng. Själv är jag ändå så sällan i denna miljö att jag inte tycker det känns rimligt att ha en 375 eller grövre med dess begränsade användningsområde hemma för några dagars jakt vart 3dje – 4de år, kunskap om sin kaliber och omdöme räcker långt för att anpassa sig till tillfället. Sen ska man inte glömma alternativet att välja att hyra vapen på plats.

Resan, do´s & dont´s?

Vi ville kapa restid och parkering genom att starta direkt från Linköping, men då måste man via Amsterdam och dom har sett för mycket James Bond så dom tillåter inte ens vid transit att man fraktar ljuddämpare!? Lätt att glömma att man är väldigt van med ljuddämpare och muzzle break eller inget är tufft för din PH på plats, och själv ska man i brådskan komma ihåg att dra ned hörselskydden där kroppsminnet inte alltid är med om man alltid annars jagar med dämpare. Dessutom är ammunitionen man har inskjuten och anpassad för pipa med dämpare så blir träffbilden aldrig lika bra utan!

Vi tycker alla att det är viktigt att ha det vapen och trycke man är van vid, där man kan kulbana och egenskaper på olika avstånd, annars kan man förstås hyra vapen på plats.

  • Undvik Shiphol/Holland så slipper du risk för strul och kan ha kvar ljuddämoare med ditt vapen
  • Försök hitta resdagar och alternativ där man slipper för lång resa och mer än ett stopp, vi fick nästan 34 h resa hem vilket var tröttande.
  • Använd tuffa väskor, några av oss hade fina Blaserväskor vilka fick en hel del stryk, använd dom avlånga väskorna som tål mycket och är fulla av skumgummi runt vapen så det ligger på plats.
  • Se för guds skull till att inte ha några tomhylsor nånstans, har du nån i kläder i handbagage behandlas du som att du har tagit med en bomb, Om du har dom bland ammunitionen så räknar man dom på samma sätt som ammunition. Räkna inte med att personal, vakter eller polis inblandade i vapenhantering kan någonting överhuvudtaget om vapen.
I år 2019 ställer Johan Fourie ut på Elmia med InEx Hunting som är hans agent i Sverige, passa på och prata med dom om du är nyfiken på Namibia, man får ingen repris på livet!

Ett tack till Fabian och Fredrik Eklund, Pelle och Jonathan Forss samt Johan Fourie för fina bilder!

Reflektioner kring hundjakten 18-19, lite hund, lite jaktkläder och en del erfarenheter

Publicerad den av
2

Ira min Ira…fantastiska hund, min lilla 19kgs Västlaikatik har utvecklats väldigt bra under sin 4de säsong och gett mig och mina jaktlag mycket glädje och resultat. Hon har blivit bättre på att ge upp när det går fort och kommer tillbaks fortare när det bär av ut ur såten vilket är mycket värdefullt, sen har hon fattat att det är älg och vildsvin som gäller men är fortfarande lite lagom intresserad av dov för att få fart på dom till nån passkytt utan att förfölja mer än några hundra meter. Bättre marker öppna för hundträning i norra Småland har varit en viktig ingrediens! Hon har också visat en mycket lagom ihållighet i mina ögon, när det är en gris hon kan hänga med så håller hon i nån timme men går det fort så släpper hon efter några km. Inkallningen går hyfsat men vi måste träna lite mer!

Ira vid ett av sina bättre hundjobb, 3dje vildsvinet den dagen som var säsongens bästa.

Kläder: Jag gillar verkligen bra grejer och kläder är viktiga, speciellt när man växlar mellan aktivitet och att stå still och ska klara många olika vädertyper. Jag bytte en hel del kläder för drygt 2 år sen och när jag nu använt dom ordentligt tänkte jag summera lite kring vad jag tycker. Inför en resa till Skottland och höglandsväder investerade jag i en uppsättning då rätt så dyra Sitka Gear kläder. Alla plaggen har visat mycket god funktion och förvånansvärd slitstyrka, det syns knappt att jag använt dom varje gång jag varit ute, och betänk då att jag går med hund, dom är nog redan väl värda sitt pris om man räknar per jaktdag och ser inte ens slitna ut efter 2 år med över 50 jaktdagar/år! Dom är riktigt nördigt välgjorda och fungerar bra i vårt Skandinaviska klimat. Jag har även i mer än 2 år använt Aclimas Woolnet ullunderställ (Brynje gör dom också) vilka är extremt bra på att släppa ut svett men inte värme när man kombinerar att gå med hund och sen oftast därefter står helt still på kalla pass i flera timmar.

Jag ser inget som kan få mig att byta ut dessa varumärken och plagg i överskådlig framtid, andra plagg som jag kompletterar med vid speciellt väder är Swazi, suveräna att krypa in i när det är extra kallt eller dra över sig när det regnar. Skor tycker jag fortfarande inte är lätt, har Meindl kängor med vill pröva Crispi´s halvhöga kommande säsong. Köpte också Lundhags nya lågskor som är jättesköna till o från jakt och på hundpromenader men ger förstås som lågskor för lite stöd i skogen vid jakt. Finns mycket bra jaktläder idag men dessa är definitivt i toppen och slåss.

PS Jag är bara en liten skit på sociala medier…så ingen sponsring! DS

Erfarenheter och eftersmak: Mycket har förändrats i min attityd till jakt i år då Ira mognat och det är första året med en väl fungerande hund med maximalt fokus på träning och jakt med henne. Jag har för första gången inte ens brytt mig om eller räknat antal fällda vilt vilket annars varit nåt som suttit i bakhuvudet som nåt sorts mått på jaktlycka och framgång? Inte heller antal som fällts för hunden. Har haft mest fokus på att Ira ska göra så pass rätt och prestera så att det blir rolig och fungerande jakt och att man som hundförare skall fungera för laget och passkyttarna.

Nåt som dock förvånar mig är hur få som överhuvudtaget uttrycker någon sorts uppskattning … ens när hunden driver fram vilt rätt in i passet som dom får skjuta? Vet inte om det är Jante som regerar eller bara svensk manlig oförmåga att sprida beröm och god stämmning? Det klart jag trivs med att vara hundförare, det är ingen uppoffring, men hundens prestation betyder oerhört mycket för jakten och lyckas hon tycker jag hon är värd beröm. Ska definivt försöka bli bättre på det själv också .. finns många i ett jaktlag som betyder mycket för trivseln.

Nåt jag påmints om efter en incident som var alldeles för nära men ändå slutade bra är hur riskfyllt det är jaga vid vältrafikerad järnväg! Så nu är det stopp med sånt, inte i närheten av att vara värt risken!

En annan slutsats jag nog insett tidigare men som blivit ännu tydligare i år när jag jagat på extra många olika ställen är också att små sällskap på max ca 6-10 är så otroligt mycket trevligare jakt, ofta också mer lyckosam speciellt på lättstört vilt sådom kronvilt… jämfört med stora jaktlag eller samlingsjakter som oftast bara blir stressiga och röriga, för stora såtar och för många jägare, händelser och hundar som ingen klarar att hålla reda på tillräckligt bra, även säkerheten blir ofta lidande.

Nu börjar post-hundjaktsäsongen med lite smyg på dov i februari, en del åteljakt och skydssjakt under våren samt en Namibiaresa med goda jaktvänner i april. Ska nog bli en del långpromenader med bandhund i skogen också samt test av utrustning. Nästa blogg har jag nog testat mitt nya ATN 4K 5-20 sikte lite mer och ska kommentera det.

Skitjaktvår på er som ramlat in på detta inlägg…

Radiobabbel II

Publicerad den av
Svara

Jag skrev för några år sen ett inlägg om radiodisciplin, detta ämne har åter aktualiserats under en säsong där jag jagat med nya människor i nya lag där vi bl.a har en del nya hundförare plus att dom jag pratade om för flera år sen inte har blivit ett dugg bättre. Så jag måste skriva av mig och summera lite tankar och riktlinjer i detta ämne som gång på gång visar sig vara ett område där väldigt många har förstått väldigt lite, och påminna om varför det är viktigt utan att mästra för mycket.20180914_140358

Sen förstår nog alla att kraven skiljer mellan Lappland med 5 väldigt skygga älgar per 1000 ha och en 60ha såt i Skåne där det är 150 djur som bara springer runt runt och det luktar folk överallt…men tillämpar man dessa försök till klokheter borde det inte vara fel någonstans.

Varför är det viktigt att minimera prat i radio?

  1. För att man stör andra jägare som behöver sin hörsel till att höra djur som närmar sig eller/och en höra hund som precis får upptag en bit bort. Absolut viktigast av allt!
  2. För att man själv på sitt pass eller med hund inne i såten inte skall förvarna djuren om var det finns en människa som man skall passa sig för.
  3. För att det kan vara så att någon annan vill säga nåt mycket brådskande och viktigt, t.ex att man precis skjutit det sista viltet i en tilldelning eller att den stora grisen på väg till jaktgrannen som är nybörjare har dragna spenar!

Har man förstått detta så ger sig det mesta av sig självt sen!

Varför ska man ibland prata i radio fast det inte finns nåt jätteviktigt att säga?

  • För att informera om vad som händer (speciellt som hundförare) så att andra, speciellt dom som inte sitter där allting händer och inte har en aning vad som pågår, eller framför allt  ibland också vad som inte har hänt innan dom blivit övertygade om att din radio slutat fungera.

När ska man inte prata i radio?

  • När hunden får upptag ska man prata så lite som möjligt, möjligen kort åt vilket håll och vilken sorts djur som drivs om man vet, för just när det händer så är det viktigast att kunna höra att något närmar sig.  Det finns hundförare som tror att dom måste referera varje rörelse som om det vore en hockeymatch. Dessutom är det ju så att om en hund fått upptag så är det då dom hörs som bäst så passkyttar hör själva att det är upptag och vartåt det går, undantag är en hund som går tyst, pratar man i radio då så är det helt kört, speciellt då djuret ibland kommer försiktigt långt före hunden.
  • När någon inte svarar på en fråga och man frågat 2 ggr,  för det finns oftast en bra anledning att dom inte svarar och vill dom inte prata så vill dom troligen höra istället.
  • När man inte har nåt viktigt att säga!

Vad ska man inte prata om?

  • Att en hund passerar, det vet hundföraren ändå om han inte är väldigt långt bort
  • Att det är spillning i såten, så länge man inte har mätt temperaturen:-)
  • Att hunden är här och där… eller att den har ”upptag” vid 1a väckskallet på nåt gammalt slag!? Eller att den kommit tillbaks från ett sök på andra sidan granen och nu går jag vidare…
  • m.m
  • och en del annat…

Det kan kännas väldigt trevligt att ironisera och skoja lite men spar det till lägerelden för det skapar lätt fel kultur och blir mer och mer, detta är nästan svårast att säga till folk.

Vad ska man säga, vad är viktigast att få rätt?

Bäst är om man kan sätta en kultur och vana där alla lär sig att det som behöver sägas vid obsar eller allra viktigast om nåt är påskjutet är:

  1. Vilket pass jag sitter vid, namn behövs inte då, tvärtom är vanligt, men det är inte många som vet var du sitter.
  2. Vad som passerat, tydligt så att alla vet, ex ”smaldjur” bara är inte så bra om det finns både hjort och rå men säger nån ”gris” så ska alla veta att man inte vet mer!
  3. Vilken riktning, absolut riktning och inte relativ, dvs inte åt höger eller bortåt utan ”…från pass X mot sjön” eller ett väderstreck. Även fart kan vara intressant.
  4. Om man lärt alla det så slipper man också följdfrågor, t.ex om jag som hundförare säger att ”Ira ptag” utan nåt mer så vet man att jag inte har en aning och jag slipper få fler frågor som leder till massor av prat.

Hur ska man prata i radio:

  • Inte onödigt högt, det hörs lätt 300-400 m i vissa riktningar och t.ex en klok smygande kronhjort får koll på precis vad drev eller hundförare finns så att den kan stå kvar och inte gå ut på passkyttar jmf  med att man överraskar och stressar den åt fel håll.
  • Inte otydligt så att man måste repetera, ibland svårt när man som hundförare flämtar eller har fått fukt i mikrofonen…
  • Alltid börja med adressat om det är personligt eller bara från vem: dvs. ”Torbjörn från Per” eller ”Rapport från Per:”

Till sist: Använd sunt förnuft OCH pilotton så ni slipper höra grannlaget också… som oftast är ännu sämre på detta än det lag du jagar i. Förbered alla gäster på det innan jakten så dom kan googla fram manualen eller lyckas leta rätt på någon som kan knapparna på radion. Själv har jag alltid med mig en extra radio för att kunna hjälpa dom som ändå inte lyckas. Skitjakt!!

Torka kött… inte bara på chans!

Publicerad den av
3

Denna gång valde jag 2 mindre bitar högrev (älgkalv och Kron), lite ytterlår – franssyska (mindre vildsvin) och hjärta från kronkalv,

Målet är att fortsätta utveckla insaltningen, få en lagom o jämn sälta samt känna mig fram till lagom viktminkning efter det som försvinner av torrsalningen och kallrökningen.

Insaltning:
Baserat på erfarenheten från 1a försöken torrsaltar jag bara och för att få hyfsat med sälta jämfört med senast så lägger jag på en saltbädd och strör salt över.  lät det ligga kallt över natten. Det vätskar ur ordentligt, ha rejält med salt under! Lade ny saltbädd men inget över, kryddade på förvarade kalt över dagen. Tiden det ligger med salt beror på storlek/vikt på bitarna, Jag har skurit mina bitar i storleken 150-300 gram dvs ca 2-4 cm tjocka och 4-6 cm breda och olika längd. Den storleken verkar bara behöva ligga i salt över natten. Jag tycker det är lättare att komma fram till metoden med mindre bitar då dessa går fortare genom samtliga steg saltning-rökning-torkning.

20180402_094139.jpg

Vacca med kryddor:
På kvällen skrapade jag av ev. salt under, kryddade mer och vaccade sen för att det ska få ligga o dra in saltet hela vägen in i de större köttbitarna och förhoppningsvis ta åt sig kryddorna, åtminstone på ytan, det tjockaste bitarna som var hjärtat fick lite extra salt även i vaccen. Lägger det vaccade i garaget i 4-6 plusgrader. Inför rökningen då jag kallröker kring 1 dygn.

20180402_204543

Kallrökningen:
Kallrökningen påbörjades lördag frm o avslutades söndag förmiddag, efter det smakade jag av sältan samt vägde några bitar som får vara indikering på alla. Sältan kändes bra på samtliga, ingen spec skillnad på hjärtat som fick lite extra.

20180311_130215

Torkningen:
Nu gäller det att få till bra luftfuktighet oavsett väder. Jag köpte en luftfuktare på Kjell & Company i veckan för att kunna finlira lite mer då det senaste veckorna varit för torrt i mitt garage, körde den i början för att få bra luft i garaget, efter det var det perfekt hela perioden, stadigt ca 55 i garaget och kring 70-75 i skåpet som är stängt men ventiler utan fläkten på, den fukt som köttet avger gör att det blir perfekt inne i skåpet med långsam minskning.

 

Under torkningen väger jag av viktminskningen och känner på konsistens …

Efter 1 v har bitarna släppt mellan 12 till 18%. Som senast olika mellan sorterna, Kronhjorten långsammast. Efter 2 veckor har samtliga bitar gått ned ca 25% vilket innebär kring 35-40 totalt från ursprunget dvs inkl. det som försvinner vid rökningen.

20180329_175314

Jag tycker att konsistensen vid den nivån är lagom hård. Massor av smak och lagom sälta. Perfekt storlek på bitarna att ta fram till tapas när man har gäster eller stoppa ned och ha som tilltugg en dag i skogen. Kryddningen som jag lade på i vaccen och fick ligga med 4-5 d har tagit bra och sticker ut på de bitar som fick mer kryddor än andra, allt som allt känns det som att jag är på rätt väg. På bilden vildsvinsfransyska och kronhjortshjärta. Själv tycker jag att hjärta blir mycket godare så här än det bästa jag lyckats med vid varmrökning.

20180330_173653

Detta är mitt nya snacks, tapas och tilltugg i skogen…nöjd så långt! Nästa omgång som måste köras innan värmen kommer i maj blir på samma sätt förutom att jag ska köra större bitar och långsammare torkning, dvs högre och jämnare luftfuktighet.

 

Att torka kött, några första försök!

Publicerad den av
1

Jag har rökt kött under många år och tycker att jag börjar lära mig en del, men det finns mycket kvar… jag har definitivt fått stor respekt för priserna i charkdisken! Sen länge har jag velat prova att torka då det ger en dimension till, både vad gäller smak, hållbarhet/förvaring och att det är kompakt och lätt att ha med sig när man är ute.

Det finns mycket att fundera på, olika sätt att salta? Ska man röka innan och hur mycket? Vilken luftfuktighet och temperatur är bäst? Jag har inte hittat så mycket att läsa om den väl så gamla konserveringsmetoden, precis som med rökning finns det inte mycket skrivet.
För en akademiker som vill förstå mer hur det hänger ihop så är det också ganska grovt beskrivet som det ibland blir med hantverk… folk som går mer på sin erfarenhet och magkänsla. Dom talar delvis om hur dom gjort men inte alltid varför och exakt hur, t.ex står det att man inte ska våtrimma utan torrsalta…men inte varför? Eftersom våtrimmning ger väldigt jämnt och förutsägbart resultat är det intressant att veta varför. Det jag började med var förstås att googla och jag hittade snabbt några bra artiklar bl.a en på jägarförbundet. Där fick jag fram bra grunder bl.a att luftfuktigheten ska vara måttlig, betydligt högre än man tror… kring 70-80% så att det torkar långsamt och inte för fort på ytan så att det kan ruttna inifrån och blir dåligt, det måste torka innifrån och ut. Det stod också en del om alternativa sätt att torsalta, det jag hittade räckte bra för att jag skulle få lite ramar och ett sug efter att lista ut och prova mig fram till mer kunskaper.

Utrustning:
Jag köpte en mätare för luftfuktighet och temperatur med sensor både i mätaren o på en sladd så man kan mäta i och utanför ett skåp (Kjell & Company). Sen passade jag på att köpa ett enklare rökskåp på Jula när dom reade ut dom för 999:-. I det monterade jag en fläkt av samma typ som man har när man bygger viltkyl, då kan man styra om man vill ha ut fukten fort eller låta det ligga kvar och ventilera ut med självdrag, det mesta av dom besluten var på chans då jag inte just hittat nåt om utrustning och olika sätt att reglera fuktighet.

Jag visste redan att vintern har de bästa förhållanden vad gäller temp och luftfuktighet, min morbror har länge torkat i små fårstängselburar som skydd för djuren hängande under nocken på ladan under senvinter/vår i Västerbotten. Mitt första projekt gjorde jag nu i vinter i mitt garage i Linköping där jag värmer upp så att temperaturen alltid är över noll för att inte förstöra saker som färg och annat som är där. Temperatur och luftfuktighet ligger då mellan 4/5 grader och upp mot 10, och luftfuktigheten mellan 65 och 85, med fläkten samt öppen eller stängd dörr kan man påverka lite men helst skulle man nog också ha en luftfuktare för att kunna kontrollera det mer exakt. Jag lyckades dock nu i januari-februari hålla det perfekt mellan 70 och 80% under torktiden, det regleras med temperaturen i garaget och med fläkten i skåpet.

20171125_174334

Första enkla försöket med bara torkning:
Jag körde första omgången med smalare skurna bitar vildsvinsytterlår som jag torrsaltade (27-30gr/kg och vaccade under några dygn) och hängde ca 3-4 v tills dom tappat 30% i vikt, efter 20% är det ingen risk för bakterietillväxt men fram till dess ska man vara extra noga med hygienen. Tunna bitar gör också att det torkar fortare. Dom bitarna vart bra och håller sig mycket länge i kylen men smakar inte så mycket som jag vill. Perfekt hundmat!

Mer seriöst 2a försök med initial kallrökning:
Mitt nästa och 2a försök var mer seriöst med flera olika sorters saltning, olika styckningsdelar och viltslag samt fettinnehåll för att känna skillnad samt 1 dygns kallrökning innan för att få en mild röksmak i grunden. Jag har ingen kallrökningstillsats utan bara värmeskåp och rökaggregat men på vintern med minusgrader utan värme i skåpet blir det bra förhållanden med en temp under 30 grader.

20180127_152047.jpg

Bild: De två likadana karrébitarna men ena från våtrimmning och den andra efter torrsaltning.

Jag hade ett innanlår från kron, en karré från vildsvin i 2 bitar och en fransyska från dov i 3 bitar. Jag våtrimmade innanlåret och 1 bit karré, torrrimmade 1 bit karre och en bit dov med exakt mängd salt ca 28gr/kg och sen torrsaltade jag två mindre bitar dov på det alternativa sättet att man täcker med salt. Jag skar dom till ca 4cm tjocklek så jag visste att saltet skulle hinna in på 2 dygn eftersom det var tiden jag hade, en del av det jag läst skriver om att ligga i salt många dagar och upp till veckor utan förklaring vilket jag inte förstår vitsen med? Direkt när jag saltat klart och vägt så förstår jag varför våtrimmning inte är lämpligt, kroninnanlåret som inte hade nåt fett ökade hela 60% i vikt! Medan karrén bara 17% vilket var en oväntat stor skillnad? Kanske har det också med köttets struktur att göra? Man förstår då att den viktökningen tar lång tid att bli av med och ökar på torktiden väsentligt. Jag tyckte också att de bitar som täcktes med salt vätskade ur ännu bättre och fick mer lämplig sälta än de bitar jag saltade med exakt mängd. En reflektion är att bitarna med mycket fett, karrén började med ganska olika vikt då den ena våtrimmades och den andra torrsaltades men slutade på nästan samma vikt torkningen.

20180127_153413.jpg

Kallrökningen valde jag att köra ca 1 dygn, på den tiden och en temp kring 25-30 grader minskade vikten med i snitt 15% och det tillförde massor av smak.  Normalt kallröker man flera dygn om det är enda tillagningen.

Sen hängde jag in bitarna i mitt nya skåp, bevakade fuktigheten löpande och kontrollvägde samt smakade av då och då fram till 19 dygn då jag tyckte att det var lagomt torrt.  Jag tycker inte om när det blir för hårt. Resultatet syns i tabellen nedan.

 

Slutsatser och vunna erfarenheter:
Kallrökningen fungerade bra och torkade ur ganska bra så man spar tid där. Saltningen jag skall använda rakt över nästa gång är att lägga det i salt och ha salt över, det ger lämplig sälta och drar ur vätska, jag tror att ett dygn räcker om man skär ned bitarn i den storleken jag också vill ha dom sen, dvs ca 3-5 cm tjocklek.

20180215_174713.jpg

Jag tycker att kornhjorten vart väldigt bra och perfekt som ”tapas” till ett gott vin även om jag avslutade den bara strax under sin ursprungsvikt, enl. dom som torkar ska man ned minst 20% för hållbarhet men i detta fall tror jag även att rökningen konserverar tillräckligt bra.  Jag gissar att den låga graden av uttorkning för den delen även beror den del på att det var den tjockaste biten. Ska bli intressant att göra samma sak med en sån bit fast torrsalta nästa gång.
Fransyskan av dov vart väldigt bra och torrast…dom bitarna kan man nästan ha i fickan som dom är …och skära av under en dag i skogen.  Karrén får mest karaktär då dom har mest fett, där skulle man kunnat krydda mer då fettet tar åt sig mer smak. Kryddning med timjan som jag gjorde på doven märktes inte mycket.

Frågor och funderingar till nästa försök?
Hur kan man få rått kött att innan eller under torkprocessen ta åt sig mer kryddor?
Dom flesta säger också att kött med mer struktur från äldre djur är bäst att röka, torka, jag skall försöka få tag på djur från äldre djur samt också välja bitar som bog och ytterlår.

Dessa frågor och några till får sitt svar i efterföljande inlägg:
Torka kött… inte bara på chans!
20180215_202634.jpg

Sammanställning av vikter och tider:
Jag var lite onödigt lat så jag totalvägde bara dovfransyskan även om jag använde olika saltmetoder på dom bitarna. En konstighet som borde vara felvägning var att kroninnanlåret ökade i vikt vid ett tillfälle?

Innanlår Kron Karre Vildsvin bit 1 bit 2 Fransyska Dovhjort bit 1 bit 2 Snitt:
Saltmetod Våtrimmad 8%
50/50 nitrit/grovsalt		 Våtrimmad 8% Saltad o vaccad
1gr socker
4 gr nitrits
4gr grovsalt		 Saltad o vaccad
2gr socker
8 gr nitrits		 Täckt med salt, nitrit plus grovsalt
Tid i salt 2 dygn 2 dygn 2 dygn 2 dygn över natten sen låg det i påse drygt dygn
Vikt före saltning (tinat från fryst) 277 300 300 578
Vikt efter saltning (bitarna skurna till 4-5cm eller mindre) 448 351 288 557
Skillnad 61,73% 17,00% -4,00% -3,63%
Kallrök 24 h – vikt 392 300 248 458
Skillnad -12,50% -14,53% -13,89% -17,77% -14,67%
av ursprungsvikt 41,52% 0,00% -17,33% -20,76%
Torkning 5 dygn 269 234
proc efter rökning 90% 94%
proc av ursprungsvikt 90% 78%
Torkning 6 dygn 370 275 230 412
94% 92% 93% 90%
134% 92% 77% 71% 93,30%
Torkning 10 dygn 217 395
72,33% 68,34%
Torkning 19 dygn 268 196 180 300 vätskar ur mest
96,75% 65,33% 60,00% 51,90% 68,50%

 

Skottland 2017

Publicerad den av
Svara

I höstas fick jag förmånen att följa med till Glenprosen, en Estate 2 h norr om Edinburgh. En mark som många andra har fokus på och tjänar mest på grouse men där man även har ett starkt bestånd av kronhjort.

20171027_162242

Det är bara min andra Skottlandsresa för jakt på kronhind och kalv, den jakt som i mina ögon definitivt är bland det mest prisvärda om man vill ha mycket jakt för pengarna, speciellt om man inte är ute efter trofeér…eller inte har mer plats på väggen alternativt en fru som sagt stopp. För en läsare som inte upplevt sån jakt så handlar det om att ta ned bestånden till den nivå som marken tillåter, fastslaget av deras motsvarighet till vår länstyrelse. Markägaren ansvarar för att den nås så att djuren inte sliter för mycket på området, det handlar om att man under perioden oktober till januari  beroende på markens storlek oftast måste skjuta flera hundra djur.

20171027_112812

Vi var där 1a veckan efter jakten på stag vilket medför att dom inte alls är störda innan, då är flockarna inte så stora och lättstörda som dom blir efter några veckors jakt. Vi var 4 personer där alla varit på godset tidigare utom jag,. Dom andra har varit på samma gods 12 år i rad och jag fick möjlighet då en av dom som brukar vara med inte kunde åka detta år. För mig var det en förmån då jag uppskattade förra årets resa och kände att jag med den erfarenheten kunde få ut mer i år och fortsätta lärandet och bygga vidare på dom erfarenheterna. Jag har inte tänkte skriva så utförligt om årets jakt även om den var lyckad och trevlig på alla sätt, allt som allt sköts 61 hjortar av oss varav jag fällde 25 stycken, mycket fler än väntat pga att jag fick bra tillfällen, hade tur med vind och jaktområden och flockarna rörelse. Däremot tänkte jag skriva en del av vad jag lärde mig i år, mycket för min egen skull att dokumentera sånt som man lätt glömmer men också för andra som kanske planerar liknande resa.

Dimma o synvillor:
Första dagen var det rejält med dimma på höglandet vilket förstås skapar helt annorlunda förhållanden, svårt att hitta flockar men när man väl gör det andra chanser att komma nära men svårare att skjuta och bedömma avstånd såväl som ev. djur bakom.

  1. Kikare trycker alltid ihop objekten oavsett väder, viktigt att komma ihåg om man har grenar eller gräs mellan sig och djuret. Gräs betyder oftast inget för kulbanan men en gren är förstås farlig om den inte är omedelbart intill djuret. Faran är också att i en kikare kan det se ut så fast djuret är långt bakom, det gällar att ha lite referenser och veta vad som funkar och inte om man ska få ut max av sina möjligheter. Tar man alltid det säkra före det osäkra tar man förstås inga risker men missar också många tillräckligt bra lägen, med en bra stalker så får man goda råd och lär sig under vägen.
  2. I dimma fungerar det inte att använda avståndsmätare, i dimma finns det också mycket färre referenspunkter…min erfarenhet är att objekten ser ut att vara längre bort än vad dom är, oavsett hur mycket erfarenhet man har är det läge att vara extra försiktig med skotten och bara välja bra lägen där man kan hålla mitt i höljdled så det finns marginal. Andra problem är förstås oförmåga att se vad/om det finns någonting bakom. Skottarna själv använder oftast klenare kalibrar än oss, t.ex 243 och lättare kulor som inte går igenom just för att ta bort den risken. Ytterligare risker med dimma är förstås att om djuret går iväg kan det vara ytterst svårt att se vartåt och spåra om man inte har hund och det inte blöder ymmnigt.
    20171023_103707

Bra förberedelser för en vecka i Skottland är att kunna sitt vapen och sin ballistik, förmåga att kunna skjuta bra skott upp till kring 300 ger en massa fler skottillfällen.

Vad är bra kläder?
Just när man kryper mycket vilket man alltid gör mer eller mindre i Skottland så är det ytterst viktigt med bra täthet på skor, knän och armbågar-underarmar. Jag och min kompis hade i år annoraker från Swazi respektive Ridgeline och var nöjda med båda varianterna. En vän i samma sällskap var inte riktigt lika nöjd med en svensk gore-tex anorak, jag har inte följt upp om det var klenare 1-2 lagers gore-tex!? Damasker är också bra då man oftast går långt och vill ha kängor men vill öka tåligheten mot vatten samtidigt som man vill ha skydd mot den tuffa ljungen. Jag testade Swazis i når och är mycket nöjd med dom. Sen hade jag Sitka´s Timberlinebyxor samt Cloudburst de dagar det var extra blött, knäskydden i Timberline var en välsignelse! Att tro att handskar med gore skulle hjälpa är önsketänkande… det är nog trycket som gör att det alltid tränger in vatten oavsett, bättre att ha tunna handskar som går bra att skjuta med och att man istället som med en våtdräkt åtminstone värmer upp vattnet och inte fryser, sen har jag  ett par extra torra ullvantar med mig att byta med om det är kallt och blött. Huvan på en bra anorak är också mycket användbar högre upp på bergen då det blåser. För er som inte upptäckt det redan så är det mest överlägsna understället Aclimas eller Brynjes ”nätbrynja” i ull, andas bäst när man rör på sig intensivt men värmer ändå bra när man stannar, att man inte svettas vid de intensiva perioderna gör att man inte har nåt blött att frysa i när man stannar och kanske ligger upp till nån timme och väntar på att hjortarna ska komma i läge eller resa på sig från lega.

20171025_140409

20171026_120728

Skytte o taktik
Man lär sig väldigt mycket på en sån vecka där man får så mycket kontakt med djur men ska man fälla mycket gäller det att vara van med sitt vapen, helst träna långhållskytte innan och ha ett sikte med ballstiktorn. Det är också bra att vara bekväm med annat än bogskott, som huvud och ryggrad då det gör att djuren faller direkt och inte flyr och drar med sig de andra, då får man några tiondelar på ett eller flera djur till vilket gör skillnad för när dom väl har fått fart stannar dom oftast inte så snart att man kan komma åt dom igen. Överhuvudtaget gör det skillnad att alltid få ned djuren direkt så att man kan vara säker på att dom inte är skadade så man måste hålla igen och inte skjuta på fler.

För er som laddar själv och gillar skytte så använde jag i år Barnes ELD-X som är ett mycket bra val för långhåll, stabil i vind och bra skottverkan. Jag är mycket förtjust i min 270W som är ett ypperligt val för denna typ av jakt. Lagom rekyl för att kunna ligga kvar på målen men ändå bra egenskaper, nåt grövre behövs absolut inte.

En annan sak jag påmindes om i år är att om man skjuter på en grupp t.ex hind och kalv och dom går iväg över en kulle och kommer ut på andra sidan så ska man tänka på att det inte behöver vara samma djur. Jag var säker på min träff men djuren såg ut att springa vidare, min lite unga stalker var säker på att dom sprang vidare och vi förföljde dom i många timmar. Dagen därpå visade det sig att djuret låg på andra sidan kullen och det var ett annat sällskap som stöttes ut.

20171024_141042

Sen är det förstås viktigt att vara i bra form och kunna klara att gå upp mot nån mil eller mer per dag i bergig terräng utan att bli trött så att man tappar fokus när man väl kommer till skott.

20171027_143024

Skottland är ett av de mest prisvärda resmålen jag har prövat på, men då är jag också mycket förtjust i öppna vidder och den typen av smygjakt som erbjuds då den ställer stora krav både på fysik, skytte och att hålla huvudet kallt och kunna ta snabba och bra beslut, jag tycker helt enkelt att det är mycket ”jakt”.

Sista dagen gjorde vi nåt riktigt roligt – rough shooting, vi gick på linje i en ravin och i kanten av några fält och vid en damm och jagade kanin, fasan och änder. Fantastiskt kul och svårare än jag trodde när man inte är van. Speciellt kaninerna var snabba och nära så hagelsvärmen oftast bara nån decimeter bred på det hållet så inte så enkelt som man tänker sig.

2 år med min första håriga jaktkamrat

Publicerad den av
Svara

Ira blev 2 år i juni detta år och går nu mot sin andra riktiga jaktsäsong som ställande spets. Hon föddes hemma hos Ståhlbergs i Österbymo som har Dunklets kennel. En tik…en helt fantastiskt trevlig individ som jag redan haft otroligt mycket glädje av.

Jag har växt upp med spetshundar, mest gråhund…sen har jag haft lyxen att sen några år få vara extrahusse och jaga med kompisens underbara västlaika Elsa som jag skjutit flera vildsvin för…jag fick pröva på att var hundförare för en hund som var och är på sin topp, bra injagad oc talangfull, hon hittar alltid dom grisar som finns. Tyvärr ibland lite för tuff vilket för att hon skadar sig vartannat år men hittills inget allvarligare, tuffheten gör att hon är en dröm för jaktlaget då hon alltid får fart på det som finns och ger allt för att få stopp på grisarna.

_DSC1705 2

Det var ingen gammal plan för mig att skaffa hund, det började med att jag vart tillfrågad av en jaktkompis med 2 laikor att ta hand om en hund, sen ångrade han sig då det började fungera bättre…men då hade jag börjat vänja mig vid den trevliga tanken och gick vidare och sökte en hund själv istället, det föll sig naturligt att välja en västlaika då jag jagat med dom själv och tycker att dom passar södra Sverige bra med sitt lite lagom stora sök och bra kontakt med föraren. Efter några försök på två kullar där en fick för få och en annan sköt upp sin betäckning så fick jag kontakt med Dunklets kennel och vart lovad en tik under våren 2015. Valptiden gick väldigt smidigt förutom att hon redan som liten var ganska bestämd och gärna ville ta över kommandot med dom dom flesta utom mig…men efter lite tuffa tag och mognad fungerar det mesta bra idag även när barnen går med henne. Socialt är hon rena drömmen med en hel del kontaktbehov tillsammans med laikans integritet där hon oftast ligger på sin kant och bara slappnar av. Karaktären är mycket trevlig, redan som valp kunde hon ligga lugnt flera timmar på mitt kontor och vila bara hon fick springa av sig ordentligt några gånger per dag.

20160612_155050

Det finns otroligt mycket frågeställningar för en ny  jakthundsägare! Hur jagar man in en hund på bästa sätt? Hur hanterar man temperamentet för just sin individ…hur tuff ska man vara mot vissa beteenden som man vill stävja? Hur mycket skall man träna i hägn? Hur viktigt är det att gå spårträning med en spets? Hur undviker man samjagning med andra hundar och vad gör det om det händer, tuff etisk fråga som förstås beror på hur hunden hanterar viltet!? Vilka vilt skall hunden kunna jaga och få jaga och hur lär man den det på bäst sätt? Hur ska man jobba med söket?

Detta är bara några av frågorna jag stött på och ofta mött en massa åsikter bland andra jägare och hundförare. Vissa sitter inne med nån sorts ”enda sanning” utifrån egna förhållningsregler som dom ofta ganska grundlöst tycker är den enda metoden!? Många ger kloka råd och riktlinjer, man får suga åt sig det bästa av dom man mest förtroende för. Jag är helt övertygad om att de flesta faktorer skall anpassas till:  ras och typ av jakthund, individen, jaktmarker med vilttillgång och typer av vilt och sist men inte minst vad du själv vill med din hund även om det förstås ska anpassas till de rastypiska egenskaperna!

Jag njuter av varje stund i skogen med henne och se hur hon jobbar och utvecklas. Jag ser verkligen fram mot det 3dje jaktåret med henne och det första när hon bevisat att hon kan söka fram, hänga i och hålla vettigt avstånd och ha ett bra skall, nu är det bara att bygga upp mer erfarenhet och ge henne mer bra förutsättningar!

 

Jaktens själ?

Publicerad den av
Svara

Som säkert många andra reflekterar jag ibland över vad som är själen i jakten för mig? Vad gör att det inte bara är en fritidssysselsättning utan mer ett sätt att leva?

Inte så lätt att ta på förstås.. jag tror att det som mycket annat är flera olika saker tillsammans: Närheten till djur och skog som blir mycket intensivare än många andra aktiviteter i naturen, predator-spänningen vid en ansmygning är helt unik…eller hundens skall vid drevjakt..eller…! Jag funderar också över vad som gör vissa upplevelser intensivare än andra och att dom liksom etsar fast sig i minnet? Jag minns så oerhört många detaljer från jakttillfällen, behöver bara titta på en av väggens trofeér så minns jag precis hur det gick till in i minsta detalj många år senare. Jag tror att det är några faktorer som samverkar och gör att det blir extraordinärt, rent biologiskt är det säkert adrenalinet och andra ämnen som hjälper till att ”skriva” i den del av minnet som är som Moses stenplattor.

Vad är mest centralt för mig?

  • Storslagen natur, ofta fantastiska minuter vid gryning och skymmning med underbart ljus, stigande dimma och kontakter med djur som bara sker vid den tiden på dygnet. Jag känner inte till någon aktivitet förutom jakt och fotografering av djur där man rör sig på rätt sätt vid rätt tidpunkter och på så sätt blir en integrerad del av naturen som gör att man upplever helt andra saker än vid exempelvis en svamptur.
  • Många kontakter med djur, varje gång lär man sig nåt nytt då det alltid är unika förhållanden och nya situationer, genom att studera djurens beteenden och rakttioner med och utan hundar så förstår man mer och mer av hur dom tänker och agerar.
  • Att se ett jaktbart vilt på långt håll, tänka ut en strategi, med ett fokus som stänger ute ALLT annat smyga in på håll och ibland lyckas fälla det ibland inte, det är lika spännande oavsett även om ett avslut såklart blir kronan på verket!
  • Att under drevjakt få djur på sig och på tiondelar av en sekund bedöma om och hur man kan agera för att fälla det enligt de regler och möjligheter man har.
  • Djurens beteende och alla olika förhållanden gör att man ofta upplever helt nya situationer, kan försöka sig på något man vet är svårt och lyckas, att växa med en uppgift, speciellt om man överraskar andra – värdet av bekräftelse ska inte underskattas.
  • Att som hundförare samarbeta med en duktig hund är helt magiskt. För mig speciellt att smyga på ett stånd och tillsammans samarbeta för att fälla vilt.
  • Att få tillaga viltkött från den egna jakten, hantera det från förberedelser, träning, skott, hängning, styckning till matlagning och matbord…känns så otroligt rätt, samtidigt som man äter god mat så flashar jaktminnen förbi från sekunderna då djuret föll.

Jag kan forsätta och hitta fler situationer som är värda extra mycket i jaktminnet…men dessa är de som är högst på min skala.

Ska man välja ut en enda sak så är det kärnan i jakten, det som ingår i det centrala jaktmomentet, att fokusera helt, stänga ute allt… närma sig ett villebråd på rätt sätt och lyckas fälla det…lyckas man inte så är det nästans samma upplevelse men att lyckas hela vägen är förstås målet.

 

Ojakt!…och en tillbakablick på säsongen

Publicerad den av
Svara

Tufft när man plötsligt står där…som att vara på semester och plötsligt bli bestulen på biljetter och reskassa…eller att frun kommer hem och säger att hon vill skiljas…plötsligt så står man bara där med tomheten som blir kvar när man mist nåt, det är sista helgen i januari och huvudsakliga hundjaktsäsongen är slut, over and out, och den går inte att få igen! Det är då det är ojakt! Även om man kan smyga på dov eller frysa på åtel…ändå är det förbannad ojakt! Det är alltid nåt speciellt med hund och drevjaktsäsongen som inte går att ersätta med annat, full fart i såten med ekande drev, samspelet med hunden, plötsligt gris som lyfter och fullt ståndskall, vilt åt alla håll, ekande skott … babbel på radion och samvaron med jaktlaget mellan såtarna, många bra jakthistorier och korvar på glöd! Sen att man kan mildra lidandet med annat är en annan sak, på sätt och vis kan man förstås jaga året runt om man har tillgång till rätt mix av marker…men det är ändå lågsäsong och ojakt.

14876045_895215997244757_275197410_o

Vemodet tar tillfälligt över och äger ..just nu har det suttit i flera veckor, men rätt som det är så hämtar man andan och drar in lite syre igen…ser tillbaka nyktert, utan förskönande filter på både högt o lågt, ljuspunkter med vilt på parad så väl som bommar och besvikelser…allt är lika värdefullt, man är många minnen och erfarenheter rikare! Minnen som är fasta på näthinnan i resten av livet och några trofeér på väggen som hjälper en att minnas några av dom mest spännande och minnesvärda ögonblicken.

Det som dominerat året för mig är så klart injagningen av min första egna hund, underbara Ira, en västlaikatik som har blivit ett dominerande inslag i min jaktvardag. Det har varit mycket dagar i skogen även utanför jakt med spårkurs, träning i hägn och mycket skogspromenader som också gett resultat, när säsongen slutar har det skjutits 4 vildsvin för henne och även kron och dov. Försäsongen var annars intensiv med flera fina pürsch, både vildsvin, råbock, kronkalv och en fin dovskovel. Drevjakten sen har varit mycket upp och ned, från början lite vilt inne och svårjagat, mot slutet mer och en hel del bra hundarbete. Men bästa jakterna med Ira har varit då jag med jaktkompisen Janne och hans laika Elsa gästat marker med mycket gris och brist på bra egna grishundar gett gästande laikorna mycket att ta tag i.

Förutom den vanliga turen till min mors hemtrakter i Lappland med älgjakt så har jag också hunnit med min 1a resa till Skottland med vännerna Kim och Fredrik…som verkligen levde upp till förväntningarna med många minnesvärda jakt och naturupplevelser och totalt 7 st hjortar varav en fin stag. Skottland är väl värt pengarna som resmål, det blir fler gånger!

Absoluta höjdpunkterna har föstås ändå varit med unghunden då det under året skjutits första viltet för henne. Det släppte i december-januari då hon kom igång, speciellt första vildsvinet där hon gjorde allt själv från upptag till skott. Älg har det inte blivit någon, bara några sken där hon sklokt läppt i god tid. Sen har hon varit tillsammans med andra hundar ibland, fått fram vilt och andra har hakat på eller varit med på slutet då dom träffat på varandra i såten. Allt har varit nyttigt och hon fick även träna på en skadad kronhjort där det var fullt stånd i över 20 min. Lite bytesmedveten är hon vilket lett till några bataljer men som tur är inget mer än markeringar från hennes sida. Hennes yvighet och sök har växt under säsongen på gott jaktmässigt men när det blir fel vilt eller fel håll även lite på ont med längre väntan på att få tillbaks henne när hon försvunnit uppåt 2-3 km för att sen leta sig tillbaka. Jag har hittills inte behövt åka iväg och hämta vilket känns skönt. Jaktlusten finns där och det är allra viktigast. Jag lär mig hela tiden mycket både i jakten med henne såväl som i diskussioner med andra mer erfarna hundförare under och mellan jakterna. Sen passar det en rastlös själ otroligt bra att att gå hälften av såtarna.

En annan höjdpunkt var sista drevjakten där jag äntligen fick med min hårt studerande 19-åring som jag lyckades placera på bra position med primos stöd och tack vare Diana kom ett gäng dov förbi, efter pappas visslande stannade en, så han fick skjuta sitt första vilt på drevjakt. Såna ögonblick värmer verkligen pappasjälen.

20161104_160251

Skyttet har verkligen varit upp och ned under säsongen, allt från missbedömningar med 1a bommarna på egna marken på många år, både en kron där avstånd underskattades och jag siktade som med 270W när jag hade min kortade drevpipa (8.57) och även en gris som kom fort och skottet gick i fel ögonblick…i andra änden perfekta skott i Skottland med 7 bra träffar mellan 250 och 350m. Typiskt att man har flera säsonger med bra skytte, blir lite arrogant och börjar slarva, blir att ta tag i detta kommande säsong och öva mer samt ”bädda om pipan” med extra ödmjukhet.

Som alltid snöar jag också in på bra grejer och gillar att testa ny utrustning, min R93 rör jag inte för den fungerar perfekt ihop med olika pipor och optik som jag försett mig med under åren. Men bland kläder kommer alltid nytt intressant som är kul att testa. Jag behövde lite tåliga plagg inför Skottland och testade Sitka som än så länge fungerat grymt bra, lätta praktiska med bra passform och väldigt välgjorda! Nytt Aclima underställ i merino förstås men ”nätbrynja” som andas perfekt under rörlig jakt i Skottland eller hemma med hunden, kommer jag aldrig att byta bort. Jag har också köpt anorak från SWAZI som är oslagbar i vind och kyla, så nu har en del annat som bara är ganska bra blivit hängande, får väl ge det till stackars sonen.

Vad händer nu? När paniken släppt och man börjar titta framåt så finns det förstås mycket att göra förutom att jaga dov, gris och räv, slipa knivar, sköta åtlar och vårda vapen så kan man börja planera nästa jaktresa och fortsatt injagning av bästa kompisen. I vår blir det mer övningar i hägn, ev. långhållskytte och en till spårkurs och fysträning både för husse och hunden. Hunden vet som tur är inte om att jakten tar paus i 7 månader och den ska mogna både i kropp och psyke. Det blir spännande att se tikens utveckling mot mer mogen och erfaren jakthund.

Vi är mitt i februari och för varje dag är det ljusare och en dag närmare bockpremiären, fram till dess blir det intensiv hundträning, lite åtel, lite lockjakt på räv, troligen en del skyddsjakt och på det övningsskytte så nästa säsong blir mer obommad! Bara man får vara frisk så kommer det snart en ny jaktsäsong med hundar som skäller och bössor som dånar och jägare som skiner av jaktlycka vid elden!

 

Skottland del II – Massor av stags!

Publicerad den av
Svara

Vår värd denna v i Skottland har en mark där dom utanför allmänna jakttiderna på kronhjort eller stags som dom heter här, har en licens på att skjuta ett antal varje höst. Det är en mark där det samlas handjur i mycket stora antal efter brunsten. På Torsdagen går jag med Johnny på den marken, Kim och Fredrik har redan varit där, Kim jagade mest cull då han har fina trofeer från Skottland redan, Fredrik sköt en fin äldre hjort under onsdagen, mer än 12a i toppen men utan mellantagg. Vi betalar 350£ för utvald hjort max 10 taggar, däröver kostar annars 125£/poäng (dvs 12×125 för en 12a). Om anvisad hjort går över 10 tar värden ansvaret.

Torsdag, kamp mot dimman!
På morgonen är det mycket tät dimma, vi går i rask takt nästan ända längst upp i dalen för att stå på rätt ställe när den släpper , vi står stilla och väntar …kanske 20-30 min, när dimman inte lättar går vi några hundra m till och stannar igen och så fortsätter vi under några timmar, men dimman visar sig vara envis.

20161103_104038

Till slut ger vi upp och går ned till en stuga där vi kan värma oss lite och ta fram vårt fika. Vi öppnar fönsterluckorna och är där någon timme tills det lättar lite upp mot berget och får genom kikaren syn på några enstaka hjortar upp på en kam ca 800 m bort. Vi packar ihop lite lugnt och letar oss sen iväg upp mot kammen fast via dalen så vi kommer rätt i vind och skyddat, men medan vi närmar oss så kommer det tyvärr in stora nya sjok av dimma som snabbt täcker in kammen och djuren vi tänkt närma oss för att se vad det var för individer. Vi står länge i en liten ravin 400 meter nedanför dom där vi kan titta över kanten upp mot kammen men det lättar inte. Plötsligt ser vi en otrolig syn, på en annan kam kring 600 m från oss rakt västerut kommer det plötsligt upp en flock på mer än 40-50 djur, bara handjur många över tolv men också några mindre. Fantastisk syn att se dom i kontur i dimman genom kikaren, jag har förstås aldrig sett så många hjortar samtidigt i den klassen. Det är lite hisnande att se en sån syn, man blir ödmjuk inför känslan att det är nåt ganska unikt som man kanske aldrig får uppleva igen. En stor mängd kapitaler som samlas från stora områden efter att ha gjort bort sin brunst i sina harem av hindar och kalvar, dagen är redan räddad trots att vi inte varit nära något skottillfälle. Vi ser att flocken sakta letar sig nedåt och går en runda på chans för att möta upp dom från rätt håll, på vägen mot dom ser vi också en annan flock på 20-30 djur som springer norrut ut ur dalen. Det är mycket svårt att veta rätt väg med den dåliga sikten, vi går ganska sakta i en mindre uppförslutning när vi plötsligt se horn på andra sidan en kant, men vi kom några steg för långt,  dom ser eller anar oss först och dånet av klövar möter oss när vi förhoppningsfullt smyger dom sista metrarna fram för att få fri sikt ned i en lite svacka, en kort spännande kontakt så är dom borta i dimman igen.

20161103_104035

Långsamt letar vi oss tillbaka genom dimman mot vägen och Argon via den kam där vi först såg djuren, och plötsligt ser vi ett antal djur i profil avteckna sig mot den mjölkiga horisonten, vi sjunker försiktigt ned på knä då dom bara är ca 100 m bort, men i det relativt svaga ljuset och dimman är det svårt att avgöra vad det är för storlek och individer, även svårt att se att det inte är nåt djur bakom. Vi sitter en lång stund och djuren kommer t.o.m närmare oss men dimman lättar inte. Vi måste ta oss vidare för att ta oss ur dalen innan det mörknar så vi reser oss upp och stöter djuren framför oss längs med sluttningen. När vi kommer fram till Argon och sätter oss så har dimman lättat i de nedre delarna medan bergen forfarande är inhöljda. När vi kör nedåt kommer plötsligt den flock vi tryckte framför oss ned från berget till höger precis framför oss, Johnny säger att jag kan ta nåt av de mindre djuren om jag vill medan dom springer över vägen 80-90 m framför oss, men det känns aldrig bra att hoppa ur ett fordon och skjuta så jag låter bli. Några hundra meter längre fram stöter vi på en enorm flock med hindar kalvar och unga hjortar, lätt uppåt 150-200 som radar upp sig längst med en kam bara 100 m ifrån oss.

20161103_163912_001

Mörkret kommer snabbt och vi är trötta så vi snabbar på ned mot bilen. Vi har sett hundratals djur under dagen, dåligt väder är svårt på många sätt men det händer mycket då djuren ofta också känner sig trygga, men man måste ha stor tur för att komma till skott med bibehållen säkerhet att fälla rätt djur på rätt sätt. Skönt att komma hem till brasan efter en lång dag med mycket intryck för att dela god mat och dryck och lyssna till dagens historier.

Fredagen, jag får ett till försök på stags!
Sista dagen försöker vi fördela områden och stalkers så att alla får prova på alla områden och stalkers lika mycket, dom andra är snälla mot mig då jag är den enda som inte skjutit nåt stort handjur i Skottland och jag får en dag till på området jag var dagen innan. Jag åker dit med Steven som jag inte jagat nån gång med under veckan, han är den ende britten i sällskapet och äger jagkträttigheterna och företaget vi hyrt in oss hos. Vi har en kall och klar dag med viss risk för regn. Vi kommer snabbt upp i dalen men stannar tidigt för att reka av de första sluttningarna och  inte skrämma nåt i onödan.

p1010016

Vi ser flera mindre flockar men dom är oroliga och redan på mycket långt håll rör dom på sig utan att dom kunnat ana oss, troligen pga sikt och väder eller kanske att dom är stötta sen tidigare från grannmarken. Vi ställer argon mitt i dalen före stugan vi använt dagen innan och börjar gå upp mot de bortre sluttningarna där dom bör ligga med dagens vind för att se om vi kan hitta några djur och komma inom håll. Vi går länge utan att se någonting och först när vi närmar oss den allra bortersta delen av marken ser vi plötsligt på långt håll en riktigt stor flock ligga i lä och spana nedåt dalen. Vi kommer rätt högt och spanar av på drygt 600 m, det är många djur, vissa äter men de flesta liggande, jag gissar 40-50 men Steven räknar och kommer fram till 98! Vi ställer våra ryggsäckar och börjar krypa fram över en stor kulle som snart går långsamt nedåt dalen där djuren ligger på nästa sluttning.

20161104_104436

Det är blött och snart ganska tungt att krypa med ett pürchvapen i ena handen som har lång pipa, dämpare, stort sikte och benstöd. Man får kryssa mellan vattensamlingar, får och hjortskit och stora tuvor. Vi kryper i omgångar och stannar då och då för kort vila och för att kolla avståndet, snart kryper vi nedåt helt exponerat men uppenbarligen inte så synliga för dom som man tror, tyvärr så går dom samtidigt sakta uppåt på nåsta sluttning.

20161104_114755

Snart har vi krupit över 500 m och jag är riktigt trött då jag får den första och även sista chansen eftersom vi nu kryper nedåt och dom går uppåt. Jag lägger mig ned med bra stöd och får in några fina djur i kikaren, men det känns inte komfortabelt då det är uppåt 325 m och svårt att veta att jag skjuter på rätt djur då det är många djur och ont om referenser, så jag tackar nej. Kanske spelar det också in att jag bommat ett skott några dagar innan, för ett så stort djur går att skjuta med bra säkerhet på det avståndet, men på dessa ståtliga djur känner jag att jag vill vara 100 på alla sätt. Vi kryper sakta bakåt till skydd och går tillbaka med blöta och ömma knän till våra ryggsäckar där vi vilar och fikar lite.

20161104_134935

Steven såg förut några stora djur en bit längre bort på samma sluttning och vi letar oss nedåt för att göra ett till försök, det känns bra att kunna göra ett till försök även om man är trött. Nu börjar det regna och längre upp på berget faller snö. Vi går en stor runda och hittar djuren ganska snart i kikaren och vänder uppåt i en grund bäckravin där vi får lite vegetation men inte skydd av kanterna. Samtidigt ser vi hur den flock vi kröp efter på förmiddagen har kommit hitåt längst sluttningen och snart har vi över 100 djur och 200 ögon på oss från sluttningen.

20161104_154947

Vi börjar på 600 meters avstånd från de djur vi såg först som också står längst ned varav 2 st ligger tryggt och vilar medan en äter och vakar nedåt, jag tror hela tiden att dom ska upptäcka oss då vi kryper öppet och dom spanar nedåt rakt mot oss. På nåt vis måste vi gå ”under deras radar” på det vis vi kryper för dom blir inte oroliga, vi kanske påminner om andra djur istället för människor och vinden ligger rätt…svårt att veta.

När vi är 400 m bort tar vi sikte på en liten kulle 100 m fram, det känns oändligt långt och jag är trött, jag tror hela tiden att dom ska börja röra på sig bortåt inför våra rörelser, sista biten tappar jag fart efter Steven som lägger sig till rätta på kullen 25 m framför mig. Jag är helt övertygad om att dom skall se mig när jag kryper över det sista låga ljungfältet utan något skyddande gräs eller kam att krypa bakom, 300 m är inget för kronhjortens syn! Men jag kommer fram utan att djuren är stötta, ställer upp vapnet mycket försiktigt, det är ”bara” 275 m enligt Steven, jag har redan sen tidigare ställt in tornet på 300m för att höjdkompensera. Han pekar ut en 10a som ser mycket fin ut och är lätta att skilja ut bland de andra. Han rör sig sakta åt höger men efter bara några sekunder i kikaren har jag ett rent bogskott när han stannar kort i en rörelse, skottet går, han tecknar perfekt för lungträff och kliver iväg några meter för att sen falla ihop på sluttningen. En otrolig lättnad och lycka över att få ett perfekt avslut efter mitt livs tuffaste ansmygning. Totalt har vi krupit över 800 m under dagen, blöta in på bara skinnet och kalla av det sista snöfallet. Steven ger sig direkt tillbaka nedåt för att hämta Argon då klockan är mycket. Trots tröttheten är det otroligt lätt att gå de nästan 300 metrarna fram till hjorten som ligger där helt stilla på den vita sluttningen.

20161104_155919

Den har fin höjd och bredd på hornen och till min förvåning några extra taggar, det är en rätt så ung fin 12a. Jag tar några bilder innan jag tar ur i väntan på Steven som redan hörs i fjärran. Efter en tuff början på dagen hade jag absolut ingen förväntan på att dagen skulle sluta på detta sätt, en helt otrolig känsla att stå där och njuta av situationen och en helt fantastisk utsikt med en sol på väg ned.

20161104_160251

Ett fantastiskt slut på en händelsrik Skottlandsvecka som varit mycket lärorik. Det har varit klart över förväntan och blir nog fler gånger känner jag!

För mig själv summerar jag dom största skillnaderna mellan denna jakt och typisk svensk jakt:

  1. Helt öppna landskap med mycket ont om skydd ger långa avstånd, man måste öva på långhåll så man åtminstone är komfortabel med 250-325 m för att få komma till fler skott. Tänk på att kronhjortarna här är storleksmässigt lite större än dovhjort i Sverige, ca 30% mindre än vår kronhjort viktmässigt.
  2. Vid jakt på hindar och kalvar, att skjuta så många djur som möjligt vid kontakt kräver snabba beslut, bra träffar, kikaren på lägre förstoring än vanligt så man har översikt för att växla mål och snabbt komma till skott igen, faller djuret inte direkt förlorar man tid och avståndet till dom andra ökar fort även om dom inte alltid fattar varifrån skotten kommer.

20161105_074009

Tack Kim för introt… och tack Skottland!!