Grabbgänget busar på vallen

Ibland vid viltkontakt förbyts jaktinstinkterna fort i fascination över hur mycket likheter vi har med djuren och hur häftigt dom kan bete sig. Häromkvällen smög jag ut 15 min innan solnedgången för att vaka på kronvilt och vildsvin. Jag har bara jagat kron i några år men ändå haft turen att få studera detta otroligt vackra hjortdjur förhållandevis många gånger, det är dock ofta man påminns om hur lite man ändå sett och vet. Ofta har man tyvärr dom bästa upplevelserna och viltkontakterna när det är för mörkt för att fotografera, vilket förstås är lite synd just eftersom det alltid är så vackra scenerier. Orden räcker liksom inte till för att beskriva, men jag tänkte försöka.P1030360

Efter bara några minuters vakande stilla i kanten av en vall hoppar det ut tre kronvilt ur skogen ett par hundra meter bort. Adrenalinet och jaktlusten spritter till innan jag i kikaren lite besviket konstaterar att det är 3 st spetsar, vi har nämligen bara några få dagar innan sagt att vi skall spara allt utom kalv till hundjakten. Först ersätts påslaget mest med frustration eftersom dom ställer sig otroligt fint på vettigt skotthåll, men det löses snart upp i fascination över deras pojkaktiga och ystra beteende. Det är uppenbarligen ett riktigt litet busigt kompisgäng, dom böjer huvuden som kapitalerna och stångas med varandra och en av dom, en nästan helsvart och lite mindre rusar hela tiden runt runt i olika bågar på vallen, växlande fart och gångart och får dom andra, speciellt en av dom att springa efter, precis som att dom leker tull. Dom hoppar helt plötsligt ned i diket där dom racar i full fart efter varandra. Deras lek är en upplevelse att få se, Annars är det vanligaste man ser förflyttningar till och från ”maten” och deras långsamma betande i kombination med försiktigt och uppmärksamt spanande, förutom brunstbeteendet som förstås alltid är lika häftigt att studera och lyssna på i september.

Riktigt synd att det inte är lite ljusare så jag kunde ha tagit lite bilder, dom är trots sin ungdom redan mycket vackra små herrar, bär huvudet högt som hjortar gör och då och då spanar någon av dom uppmärksamt trots leken. Efter några turer till skogen för att sen komma ut igen i full fart så sprids dom slutligen efter ca 45min ut sig för att äta, den lilla svarta som är yvigast går mot mig och kommer så nära som 25-30 m innan jag är tvungen att lätt vissla och röra försiktigt på mig för att se hur han reagerar när han ännu inte fått vind, vill alltid passa på att se och lära mig reaktioner när jag har chansen, han rycker förstås till men tar det relativt lugnt innan han accelererar upp i fart med riktning mot skogen och på vägen plockar upp dom andra för att tillsammans söka skydd bland träden.

Nu är det nästan helt mörkt. Jag samlar ihop skjutstöd, bössa och sittunderlag och går därifrån med lika många skott som när jag kom men flera arfarenheter rikare. Samtidigt som jag ändå lite förbannar att jag för första gången sett bara spetsar tillsammans just när det precis blivit förbud…så förbyts känslan fort mot förnöjsamheten över lyxen att få se ett sånt skådespel. Det är ändå nåt som många aldrig får uppleva. Sättet man rör på sig i naturen när man jagar ger så otroligt mycket mer än eventuella byten i form av underbart intensiva naturupplevelser. Aldrig att man en sekund ångrar att man gett sig ut! Ofta går man ändå hem från korta vak nästan helt utan viltkontakt men alltid med en utvilad hjärna och sinnen påfyllda av stillhet och natur. Perfekt omladdning efter intensiva arbetsdagar inomhus!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s