Viltolyckornas årstid…. jägarens chans att agera

Det är absolut värsta tiden nu, soluppgång och nedgång när folk åker till o från jobbet, väldigt dålig sikt i mörker ofta med väta som slukar det sista ljuset men ingen snö…och ganska ofta dimma eller regn. Extra mycket viltolyckor i våra viltrika trakter i mellansverige där vi trots viltrikedomen har många vältrafikerade vägar utan viltstängsel.

Det har hänt mig förut att jag kommit förbi och kunnat hjälpa till men ändå glömmer jag bort mellan gångerna vilken kick det ger att göra konkret och direkt nytta, denna gång måste jag reflektera lite över varför och dela det med er som tar sig tid att läsa.

Jag var på väg från Örebro och kom förbi två handfallna bilister halvt chockade med en kniv i handen och en väldigt levande med skadad Dovhjort mitt på vägen strax före Katrineholm. Jag stannar och erbjuder förstås min hjälp till vilket dom är tacksamma för, precis när jag ska ta kniven och gå fram och avfånga så reser den dock på sig men blir helt stilla stående på benen i diket, inte möjlig att ta med en kniv m.a.o, som tur har jag hela jaktgarderoben i bilen. Jag hämtar mitt vapen, laddar och fångar av den säkert i diket utom synhåll från någon bilist som kan bli skrämd eller rapportera oss för djurplågeri (ja…det har hänt)

Allt är löst och fixat innan dom hunnit komma ur sin panikkänsla, vi kollar att den (mycket fina… ) spetsdoven är helt död… bilisten står där fortfarande efter krocken med omskakad tom blick, tackar och undrar vad han ska göra nu? Jag upplyser honom om att han direkt måste anmäla det för Polisen och lämnar honom sen.

Har tid att tänka i bilen hem (via åteln) och undrar om vi inte pga vårt så ordnade och säkra samhälle, spec så här i medelåldern med stora barn ”verkligen” behövs alldeles för sällan…eller så lägger man för lite tid på att engagera sig i områden och roller där man upplever att man gör stor skillnad? Kanske också det är så att man är så van att göra det man gör på jobbet och sällan ser skillnaden man ändå åstakommer…det är ens jobb och man har betalt för det! I såna här situationer kommer man in och får använda andra erfarenheter och kunna agera när andra står handfallna och verkligen behöver konkret hjälp i form av snabba beslut och handling direkt. Hursomhelst blir jag rejält förvånad över hur ovanligt bra känsla som infinner sig av att ha gjort en för en jägare ganska enkel ”god gärning”.

Det går också upp för mig vad det kanske är som driver t.ex en eftersöksjägare att ändå gå upp mitt i natten för tredje ggn på en vecka och ge sig ut i mörkret för att hjälpa till med eftersök!?…ger det samma kick?…dom människor som behöver hjälpen har ju åkt? Men djuret behöver förstås mest hjälp…och ibland hundarna träning!? Hjältar är ni i alla fall i mina ögon! (har alltid varit!)

Åter på kontoret framför mailen….varför ger det inte riktigt samma adrenalinpåslag? Borde man omskola sig till barnmorska!?

Annonser

Att hålla samman jaktlag…enkelt eller svårt?

Sitter över lunchen (inspirerad av en kommentar på FB) och reflekterar över hur mycket onödigt tjafs det ibland är i föreningar, jaktlag och andra sammanslutningar. Ett jaktlag är ett sammanhang som jag tror är extra känsligt för det är så stor del av livet för många med massor av nedlagd tid, kött och hundar etc.

Jag tror att dom flesta av oss kan anstränga sig lite mer och börja ha mer acceptans för varandra och olika ideal, olika etik, olika intressefokus olika prioriteringar olika mål etc. Hur och varför?

Vi är ju väldigt beroende av varandras beteende och värderingar när vi gör saker tillsammans, det är en utmaning att samarbeta. Som människor är vi strikt evolutionärt byggda för att umgås och ”jobba” tillsammans i grupp men forskning visar att vi fungerar och trivs bäst med 3-4 personer i taget. Så generellt har vi en utmaning inbyggd i oss.

Det mesta har fungerat bra i de jaktlag jag har haft förmånen att delta, men varje litet tjafs eller bråk förstör mycket stämmning. Nåt som slår mig är också att de flesta skiljaktigheter man drabbats eller berörts av har varit baserade på trivialiteter som t.ex obefintlig eller dålig kommunikation och missförstånd men i grunden också onödig irritation baserat på olika synsätt som istället ofta borde accepteras, eller bara lämnas till en jaktledare att besluta om. Det är också vanligt med helt olika förväntningar och mål med det man gör, kommunicerar man dom så underlättar det, lite enkel feedback eller en fråga kan se till att man lätt kommer överens…men ofta går folk runt varandra och surar istället.

Hur många har inte varit i nåt jaktlag där hundförarna tittar snett på varandra och sina hundar av olika anledningar, olika former av avundsjuka, brist på bekräftelse brist på erfarenhet och förmåga. Istället för att stötta och lära varandra!  Stolthet, Jante och idealiserande av den egna förmågan försvårar ofta dialog tror jag. Som ni vet kan man säga att nåns fru eller syster är….men inget illa om någons hund:-)

Hur många har inte varit i ett jaktlag där folk tittar snett eller snackar bakom ryggen på någon som skjuter för mycket…eller för lite!?

Det är så lätt att gnälla på andra som inte beter sig som man själv vill eller tycker att man ska bete sig, det handlar mycket om värderingar och egna ideal och oskrivna regler som inte delats.

Sociala medier speglar en grund till konflikter bra på så vis att folk säger åsikter som dom i vanliga sammanhang håller för sig själva och bara tänker. Ett enkelt ex idag, en person skriver om Vildsvinsfeber 6:

”….ett enda stort sponsorjippo och övningsskytte med levande måltavlor. Nej, någon jaktfilm det är det inte!”

…ÄR DET INTE?

Social medier är på nåt vis den perfekta kanalen för att vräka ur sig åsikter och subjektiva ideal som att det vore sanningar (detta ex var så bra för det var inte alls allvarligt…men typiskt), uppenbarligen anser många att man får tycka vad man vill om det som faller en in, i detta fall en film man inte ens sett (den är inte släppt)…och jag har själv ingen åsikt men i en sån mening har man på ett kick sågat nåt man inte vet nåt om samt tagit på sig rollen att vara den outnämnda domaren som har rätten att bedömma vad som är jakt och inte!?…bara ett exempel, och inget ont om den som skrev det, hen är i gott sällskap:-) … men man ser det lite för ofta, inte öppet för diskussioner eller dialog utan som en sanning istället för att ”jag tycker…” Om man är beredd att ta en diskussion så är det ok, och ibland fungerar det men oftast blir det helt ”tyst” eller tjafsigt bråk i snabba kommentarer.

Jag hörde en jaktkompis säga nåt bra för nåt år sen… till mig som jag tog åt mig av ”Tänk inte så j..a mycket…”…det är ett bra och enkelt exempel på attityd, va inte så kritiska mot varandra och anse er inte sitta på sanningar om hur saker ska gå till och vara, vi har alla olika erfarenheter, bakgrund och ideal …inse det och ha för den delen åsikter men döm inte. Ett enkelt synsätt, döm inte andra för snabbt och kategoriskt, och titta inte snett. Ta upp det face-to-face och stå för din feedback, är det kritik så ta det enskilt. Ser du nån som du ändå (trots din vidgade acceptans:-) tycker är en ”klantskalle” i nåt avseende, försök lära ut det du tycker är ett bättre sätt. Inte alltid det går…men försök. Om andra försöker lära dig nåt, ta åt dig, var öppen för andra angreppsätt och åsikter så kommer nog andra oftare att vara öppen för det du föreslår. Som en av mina ungar säger till mig ibland ”Man tycker olika….” …och som komplement, fungerar alltid: Gör som du vill på ett sätt som inte drabbar andra och acceptera att andra göra saker på andra sätt om det inte felaktigt drabbar dig.

Om du tycker att några viktiga saker är fel i ditt jaktlag, ta upp det med jaktledare och försök få respons, lobba vänligt och snyggt med andra vad dom tycker utan att snacka skit. Då har du i alla fall försökt, funkar det inte, försök hitta andra grupper som passar dina värderingar bättre …men jobba för bra stämmning där du är och står, var tolerant mot andra. Det sociala och stämmningen är grunden för trevlig och effektiv jakt i jaktlag.

Vore detta lätt skulle vi alltid vara överens om allt:-) Försöker verkligen själv lära mig detta! Dom som känner mig ska inte känna sig utpekade, inget av detta är på något vis baserat på egna erfarenheter utan rent hypotetiskt!

Grabbgänget busar på vallen

Ibland vid viltkontakt förbyts jaktinstinkterna fort i fascination över hur mycket likheter vi har med djuren och hur häftigt dom kan bete sig. Häromkvällen smög jag ut 15 min innan solnedgången för att vaka på kronvilt och vildsvin. Jag har bara jagat kron i några år men ändå haft turen att få studera detta otroligt vackra hjortdjur förhållandevis många gånger, det är dock ofta man påminns om hur lite man ändå sett och vet. Ofta har man tyvärr dom bästa upplevelserna och viltkontakterna när det är för mörkt för att fotografera, vilket förstås är lite synd just eftersom det alltid är så vackra scenerier. Orden räcker liksom inte till för att beskriva, men jag tänkte försöka.P1030360

Efter bara några minuters vakande stilla i kanten av en vall hoppar det ut tre kronvilt ur skogen ett par hundra meter bort. Adrenalinet och jaktlusten spritter till innan jag i kikaren lite besviket konstaterar att det är 3 st spetsar, vi har nämligen bara några få dagar innan sagt att vi skall spara allt utom kalv till hundjakten. Först ersätts påslaget mest med frustration eftersom dom ställer sig otroligt fint på vettigt skotthåll, men det löses snart upp i fascination över deras pojkaktiga och ystra beteende. Det är uppenbarligen ett riktigt litet busigt kompisgäng, dom böjer huvuden som kapitalerna och stångas med varandra och en av dom, en nästan helsvart och lite mindre rusar hela tiden runt runt i olika bågar på vallen, växlande fart och gångart och får dom andra, speciellt en av dom att springa efter, precis som att dom leker tull. Dom hoppar helt plötsligt ned i diket där dom racar i full fart efter varandra. Deras lek är en upplevelse att få se, Annars är det vanligaste man ser förflyttningar till och från ”maten” och deras långsamma betande i kombination med försiktigt och uppmärksamt spanande, förutom brunstbeteendet som förstås alltid är lika häftigt att studera och lyssna på i september.

Riktigt synd att det inte är lite ljusare så jag kunde ha tagit lite bilder, dom är trots sin ungdom redan mycket vackra små herrar, bär huvudet högt som hjortar gör och då och då spanar någon av dom uppmärksamt trots leken. Efter några turer till skogen för att sen komma ut igen i full fart så sprids dom slutligen efter ca 45min ut sig för att äta, den lilla svarta som är yvigast går mot mig och kommer så nära som 25-30 m innan jag är tvungen att lätt vissla och röra försiktigt på mig för att se hur han reagerar när han ännu inte fått vind, vill alltid passa på att se och lära mig reaktioner när jag har chansen, han rycker förstås till men tar det relativt lugnt innan han accelererar upp i fart med riktning mot skogen och på vägen plockar upp dom andra för att tillsammans söka skydd bland träden.

Nu är det nästan helt mörkt. Jag samlar ihop skjutstöd, bössa och sittunderlag och går därifrån med lika många skott som när jag kom men flera arfarenheter rikare. Samtidigt som jag ändå lite förbannar att jag för första gången sett bara spetsar tillsammans just när det precis blivit förbud…så förbyts känslan fort mot förnöjsamheten över lyxen att få se ett sånt skådespel. Det är ändå nåt som många aldrig får uppleva. Sättet man rör på sig i naturen när man jagar ger så otroligt mycket mer än eventuella byten i form av underbart intensiva naturupplevelser. Aldrig att man en sekund ångrar att man gett sig ut! Ofta går man ändå hem från korta vak nästan helt utan viltkontakt men alltid med en utvilad hjärna och sinnen påfyllda av stillhet och natur. Perfekt omladdning efter intensiva arbetsdagar inomhus!