Gårdagens jaktlycka och ett ovanligt perfekt skott då djuret faller direkt inspirerar mig till lite reflektioner kring jaktskytte!

Det finns en hel del etik eller informella/onämnda ”halvregler” som det inte pratas om så mycket i jägarkåren, trolgen mycket rädsla för att trampa nån på tårna?

Nåt som förvånar mig då och då är att man möter jägare, både mer erfarna och nybörjare som inte verkar strävar efter att skjuta 1 enda bra skott. Vissa verkar vara nöjda med att bara träffa nånstans, fortsätter skjuta utan att se var första skottet träffade och utan att vänta på att djuret faller. Det spelar förstås roll hur bra djuret tecknar vilket kan variera, gris t.ex tecknar inte alltid så tydligt och förstås också hur fort djuret kommer, det ÄR förstås viktigt att djuret inte springer vidare över en gräns in på grannens mark. Men…jag undrar bl.a hur mycket sånt man diskuterar under jägarexamen? (säkert mycket varierande…) Skottverkan, hur djuren tecknar…och hur långt olika vilt kan gå även efter ett bra skott. Sen spelar många andra faktorer in, självklart hur man känner att 1a skottet tog….minimera djurets lidande, kättförstöring, förhindra eftersök, närhet till gräns etc. Det är mycket att ta hänsyn till och svårt för både erfarna och nya jägare. Men hur mycket diskuterar vi jägare sånt och hur mycket ger vi feedback till nyblivna jägare. Ibland tror jag att det fungerar hyfsat bra med unga som övervakningsjagar men sämre mot äldre som börjat jaga sent i livet och där det finns stolhet, prestige och rädsla för att stöta sig!?

Som intresserad av skytte så tycker jag alltid att man i fall ska sträva efter att aldrig släppa ett skott om man inte vet att det kommer att ta bra, sen kan det alltid under olika typer av förhållanden bli dåliga skott ändå, men utgångspunkten skall vara att man tror att första skottet skall räcka, då har man en bra chans! Snabb repetering för att vara beredd men studera hur skottet tog och se hur djuret rör sig efter skottet, ligger det så ska man om man kan och får snabbt fånga av ifall djuret lever. Helst med stick om det är möjligt eftersom skott på nära håll ofta är svårare än man tror och lätt förstör mer kött.

Det absolut viktigaste här är självkännedom, vad är jag i för trim? Kan jag med min träning och förmåga skjuta på det här avståndet eller när djuret kommer så här fort eller när djuret står på det här sättet?

Många jägare övar alldeles för lite och tror att skytte är nånting man kan för alltid när man väl lärt sig, i mina ögon är det en färskvara även om det för varje år blir lättare och lättare att komma i trim. Men även här är jag rädd att stolthet och prestige är det som hindrar övning. Oftast övar dom som redan kan medan dom som är osäkra och rädda för att visa dåliag resultat är dom som inte kommer till övningarna. Vad kan vi göra åt det i våra jaktlag?

Jag tror att nya jägare skall börja med vak, smyg och åteljakt där alla förhållanden är mycket bra grund för att lära sig jaktskytte, oftast stillastående djur och bra stöd. Börja med det som jägare, gå inte direkt på drevjakter med snabba djur och även ibland helt annat tryck från hundägare och kompisar att djuren inte skall gå ”förbi”.

Jag tycker att alla jaktlag borde diskutera mer etik helt öppet och inte vara rädda för att prata om dom gråsoner vi har runt regler som vid första anblick kan verka enkla. Förutom ett bra Jakt PM så borde vi ha ”Etiska värderingar och rekommenderat jaktbeteende” i alla fall i diskussionsform! Sen får det inte vara så att om man av misstag inte alltid lyckas följa och nå upp till den nivå man eftersträvar så måste det vara ok så länge det inte sker för ofta eller att man uppenbart inte bryr sig om reglerna. Är vi för mycket jaktpoliser tar det lätt glädjen från jakten. Det är en svår balansgång men om vi inte eftersträvar ett överenskommet vettigt beteende som alla står bakom så ger vi inte oss själva bästa chans att ha trevliga jakter oich minimalt med eftersök.

Ha de bra i skogen!!