Back in Namibia!

Förord – tyckande om jakt i Afrika?

Innan jag började skriva den här bloggen så insåg jag att jag skriver mindre och mindre numera. Tror att det tyvärr beror på att jag omedvetet börjat tänka mer och mer på vad andra ska tycka! Jag är besviken över hur många människor, ibland även jägare, som utifrån sina egna erfarenheter och perspektiv väldigt snabbt har bestämda negativa åsikter om hur och var andra jägare jagar. Man behöver bara ge sig in på Facebook och leta några minuter för att hitta inlägg och trådar med 3-siffrigt antal kommentarer där man vräker ur sig omdömen och fördomar till höger och vänster om saker man har en mycket bestämd uppfattning om, oftast något man själv inte ens har upplevt men ändå tror sig veta allt om. Bara vårt avlånga Sverige innehåller ett mycket stort antal olika jaktmiljöer, viltarter, jaktformer och förhållanden väldigt få har upplevt. Just jakt i Afrika är ett område där väldigt många har en åsikt. Troféjakt kopplas av många till rika amerikaner som skjuter hotade djurarter, läs lejon eller elefanter. Att Afrika är vår största kontinent med oerhört många länder, viltsorter och jaktformer samt realiteter med människans allt snabbare utbredning och fattigdom verkar ha gått alla förbi. Viljan att förenkla och döma tar snabbt över bakom tangentbordet. Allt har gjorts extra infekterat när det sprids filmer och bilder med för betraktaren jaktetiskt tveksamma händelser på sociala medier där många delar vidare och naturligtvis vet exakt vad som hänt utifrån en ögonblicksbild med en jägare och ett dött djur, men alla är lurade av web-siter som jagar click.

Realiteten är att inom de länder med väl reglerad jakt och jaktturism har djurpopulationerna mångdubblats pga att man har intäkter och intressen i att sköta viltet då det är en viktig näring.

The International Union for Conservation of Nature (IUCN) Species Survival Commission (SSC), states “that well-managed trophy hunting can provide both revenue and incentives for people to conserve and restore wild populations, maintain areas of land for conservation, and protect wildlife from poaching.”

Själv har jag under mina 40 år som jägare hunnit med stora delar av Sverige och några olika besök flera länder utanför Sverige. Även om man utifrån egna preferenser har sina favoriter så inser man snart att varje jakt i varje land vidgar vyerna och hur oerhört mycket det finns att lära och förstå. Varje ny miljö är ofta tillbaks på 0 även om man har med sig erfarenheter som går att tillämpa…t.ex. i Afrika är spårning mycket centralt vilket de flesta svenska jägare har ganska begränsade erfarenheter av.

Alla har rätt att tycka och tro men det skulle bli bättre diskussioner, speciellt inom subjektiva områden som etik, om alla insåg att man som betraktare måste ha en rejäl portion ödmjukhet och inte tro att man vet. Mästrande fördömanden i svart och vitt och bestämda åsikter inom områden man inte kan eller om platser man inte ens varit på förstör jaktglädjen för oss alla.

Förberdelser och take-off

Vår förra Namibiaresa 2015 var hos Bennie Beukes på Keerweder sydöst från Windhoek, vi var väldigt nöjda med den resan men ville denna gång prova nåt nytt i en annan del av Namibia. Vi kontaktade ”The running PH” – Johan Fourie som var en av våra PH (Professional Hunter) under den resan och som vi hållit kontakten med sen dess då han har startat egen verksamhet sen en tid och nyss hittat en agent som skall förmedla hans tjänster även här i Sverige.

Denna gång rekommenderade han en jaktfarm i norra Namibia, Elandpro safaris, som ägs av Gerrit Breedt vilken han jobbat med förut och kunde erbjuda ett prisvärt paket tillsammans med. Det är inte lätt att sätta en rubrik på en resa som innehåller så mycket upplevelser, varje jaktresa lämnar outplånliga minnen, speciellt i Afrika där man p.g.a den goda tillgången på vilt hinner uppleva mycket.

Alternativa rubriker till denna berättelse är:

  • Buskar, buskar, buskar och spår
  • Wait a bit bush and Go away bird meeting Sore leg man
  • Zebrorna kommer, skjut skjut
  • Eland i sista timmen

Resan börjar en solig fredag i april med att vi kliver vi på planet i Linköping, det är jag, Kim, Fredrik och Pelle med son Jonathan som alla var med på förra resan och ny på denna resa, Fredriks son Fabian. Vi reser alla med vapen vilket alltid är komplicerat, speciellt via vissa länder och som alltid är det nervöst om allt ska komma fram när man reser långt. Desto bättre känsla är det att sen komma fram ca 20 h senare i Windhoek och inga väskor på villovägar. Efter en ganska snabb hantering och utcheckning av vapen hos lokala polisen möts vi upp av dom som ska sköta om oss den kommande veckan, våra PH’s: Johan, Gerrit och hans son Janeman. Vi sätter direkt av mot första stoppet, Johans jaktmark ca 2 h sydöst från Windhoek.

Äntligen på plats i Johans nya camp!

Johan har kämpat för att få klart sin nya ”camp” en iordningställd mindre gård en bit ifrån huvudgården där ägaren bor. Han har lyckats riktigt bra även om det saknas en del saker, vi är ju hans första gäster. Även utemiljön börjar blir klar vilken är en viktig del med dom fantastiska lagom varma kvällarna i Namibia. Vi känner oss välkommna på alla sätt!

Vi börjar med att provskjuta och kontrollera träffbilder, alla utom en går klockrent och efter att ha skruvat ett sikte några snäpp ligger alla helt rätt och vi ger oss ut och jagar, ingen tid att förlora! Terrängen är lite bergig, typisk kudumark som också är det huvudsakliga målet för kvällen. Kim och jag smyger iväg med Janeman, det enda vi ser dessa timmar längs en bergssida är oryx. Kim smyger in och skjuter en cull oryx
(cull är icke trofédjur: äldre på tillbakagång, dåliga anlag eller kalvar).

Efter jakten tas vi emot emot med god mat och dryck i en vilsam, efter en varm dag lagom svalkande utemiljö efter den 28 timmar långa resan.

På morgonen gör vi ytterligare ett seriöst försök att hitta någon av de riktigt stora kudus som finns runt om oss i den bergiga och för kudu perfekta terrängen, vi kommer ganska snart på en mindre flock som kommer längs en bergsida, men tyvärr bara kor och några mindre tjurar. Ganska tidigt hörs ett skott långt bort vilket senare visar sig vara Pelle som på långt håll sittande fått ner en riktigt stor kudu.

Det blir inte lätt att få ned den 300 kg+ stora tjuren i den steniga terrängen och Fredrik och Fabian får hjälpa Johan och hans anställda spårare. Att Pelle och Jonathan inte var med är nåt dom får höra i olika sammanhang under resten av veckan. Det visar sig sen bli den enda kudun för veckan vilket förstås gör trofén extra exklusiv.

På söndag eftermiddag sätter vi oss återigen i bilarna för att köra 6h norrut till Elandpro safaris, Gerrits farm, där vi skall jaga resten av veckan. Resan blir lite stökig för en av bilarna som råkar ut för punktering på den grusiga delen av vägen, men det är snabbt fixat. Det är skön känsla att komma fram efter många timmar på vägen, checka in i superfina rum och en underbar utemiljö där en stor flock eland kommer efter vatten bara hundra meter från uteplatsen. Vi serveras en fantastisk middag efter att ha duschat av oss resdammet. En och annan gin tonic slinker också ned i den ljumma höstkvällen.

Utmanande terräng

Platt terräng och tät vegetation gör STOR skillnad, enda sättet att jaga blir plötsligt att spåra om inte djuren uppehåller sig på nåt av de fåtal mer öppna fälten eller bushvägarna.

PHns erfarenhet blir helt avgörande i sån terräng. Första dagarna hade jag en blivande PH, Siegfrid som gjorde sin praktik på gården, han var väldigt duktig för sin ålder och gjorde sitt bästa, men erfarenhet kommer inte gratis. Vi gick 3 dagar utan resultat medan många andra sköt. Samma sak gällde Kim som hade sonen Janeman, PH sen 2 år tillbaka.

Vissa dagar gick vi uppåt 15-20 km genom täta buskage av vassa buskar, korta skymtar av djuren eller bara smattrande hovar talar om att vi var nära men vi lyckas trots idogt smygande inte komma in på tillräckligt bra skottlägen. Ofta är det erfarenhet som gör att man hamnar på ”rätt” sida om turen. Det var ändå inte på nåt sätt tråkigt men lite frustrerande. Jag får dock lite action i sista ljuset då det kommer två jakaler springande mot oss. Min PH visslar fast en av dom som faller i skottet, den andra sätter av full fart så den fick klara sig.

Efter envist spårande och många ”nära” den andra dagen så kom vi ut på ett öppet fält i solnedgången där en flock black wildebeest ger möjlighet till cull. En gammal ko utan kalv faller och blir stilla kvar när resten av flocken lämnar oss mot solnedgången med ett gigantiskt dammoln bakom sig.

Pelle fortsätter att ta stora djur, han fäller en gigantiskt eland i slutet av tisdagen, vikt kring 1000 kg och vacker trofé, i den täta vegetationen är det oftast spännande spårningar innan man kan säkra att djuret ligger, så även denna gång.

Ett relativt lätt trofédjur är också bläsbock som oftast betar ganska öppet på fälten och inte är så svår att komma nära, men som vanligt ska man i ganska öppen terräng lyckas komma in på rätt avstånd och hitta rätt djur. Vi börjar onsdagen med att smyga på bläsbock och när vi efter några misslyckade ansmygningar bara sätter oss ned och väntar kommer dom rakt emot oss. Men den enda skjutbara bocken lyckas stå med bakdelen mot oss och sen bakom andra djur innan dom kommer för nära, får vind och i galopp ger sig av.

Mitt på dagen lyckas jag dock på återvägen från smygjakten få korn på en riktigt fin bock som blev kvar på plats efter ett lite högt skott i ryggen.

Drevjakt i Namibia!

I slutet av tredje dagen prövades en helt ny strategi för att få fram zebror som annars gäckat flera av oss de senaste dagarna i den täta buskvegetationen. Vi ställde ut oss på pass runt en större såt och skickade in 4-5 personer i en klassisk drevkedja. Det smäller tidigt på andra sidan och två zebror faller, sen ytterligare skott strax bortom oss. Snart hör vi flocken komma mot oss, men strax famför kastar dom, troligen pga vittring, och dom kommer ut alldeles för långt bort. Ett lite steg för mänskligheten men ett stort steg för några namibiska PH att köra drevjakt gav oss ett trevligt och actionfyllt avbrott som omväxling mot smygandet i buskarna.

Fredrik har en bra dag med en stor eland tidigt på dagen, nästan i klass med den som Pelle skjutit.

På kvällen stöter Kim också på eland och har en stor tjur i läge som han får iväg ett skott på i lugnt trav. Trots stor spårningsinsats lyckas vi tyvärr inte hitta den.

Torsdag – Zebror i sikte

Vi ger oss tidigt ut för att om möjligt se nåt på en öppen yta, men tyvärr är zebrorna redan i rörelse när vi ser dom. Som vanligt också ett antal black wildebeest som argt frustande ser oss och skrämmer bort allt annat. Vi trycker oss in i det täta för att leta vidare, som bäst är vi bara 10-15 m ifrån. Jag har en fin randig bredsida i läge men vågar inte skjuta då det är mycket grenar i vägen, tror att min PH blev lite besviken. Lokalt föredrar men grova kalibrar som 375 och tunga kulor just för att kunna ta tillfällen som denna, vi har 270W med ammunition som är perfekt för långhåll men lite för snabb o lätt för denna typ av lägen. Vi gör ytterligare försök men en gällt skrikande go-away bird skvallrar om oss så det blir ingen mer kontakt.

Vi avslutar med en till ”drevjakt” där vi skickar in några spårare för att få loss djur, återigen kommer det zebra nästan rakt mot oss men dom viker av bara 50 m bort för att gå upp i vind och korsa vägen ca 350m bort. Jag sitter stabilt med skutstödet i sittande och trycker av, i ett för mig då bra läge, men zebran tecknar inte och vi hittar heller inget blod, troligen har jag missat och varit för optimistisk i mitt tillfälle på det avståndet. Vanligen med dämpare sitter skotten perfekt även på det avståndet, men utan dämpare för vilket ammunitionen är anpassad har jag lite mer spridning. Som vanligt lätt att inse i efterhand hur man borde bedömt läget och agerat annorlunda.

Några jägare ser under dagen en flock med gamar och där dom flugit upp hittas Kims eland. Spårningen var svår då djuret blödde inget eller mycket lite, träffen lite långt bak var dödande men inte direkt så den stora tjuren föll lite längre bort. Skönt att reda ut ett sånt tillfälle där man trott sig träffa men inte återfunnit djuret och antagit bom utan att vara helt säker.

Kvällen avslutas med fantastisk barbeque på eland och zebra i solnedgången, alltid trevligt att ta del av det kött vi själva skjutit väl hanterat på grillen tillsammans med många goda jakthistorier kring vad som hänt under dagen. För mig börjar det kännas lite tungt då jag har flera djur kvar efter fyra av 6 dagars jakt.

Zebror i full galopp!

Fredag morgon. Flera andra har skjutit det vilt dom planerat och Garret som kan marken bäst går över till mig och Kim som fortfarande har flera djur kvar. Vi börjar morgonen med en väl genomtänkt strategi där vi kör runt en stund på småvägarna och kollar in- och utspår innan vi ger oss in efter zebra i den såt där dom gått in sist. Första approachen störs som vanligt av en blue wildebeest som ser oss och brölande skrämmer bort allt vilt i närheten, men vi tar omtag. Efter en lång stunds spårande och såriga underben ser vi plötsligt tre giraffer som förstås ser oss först. Dom flyter skenbart långsamt men snabbt iväg innan dom stannar, dom tittar på nåt annat och Garret förstår att det är zebrorna som stötta av girafferna flykt skenar åt ett annat håll. Garret inser snabbt hur vi ska försöka genskjuta dom och vi ger oss av.

Efter några hundra meter klättrar han upp i ett träd och kommer snabbt ner igen, dom är på väg rakt emot oss. Vi springer mot dom genom snåren och snart hör vi flocken. När vi tittar framåt över buskarna möts vi av den fantastiska synen av zebrahuvuden och svarta manar framför ett stort dammoln i full galopp rakt emot oss! När ska dom få vittring? Dom är snart bara 30-40 meter bort, adrenalinet är redan över hårfästet. Skjut i linjen skriker Garret när dom kommer nära. Då vänder dom höger 10-20 meter framför och en stor zebra kommer inom skjuthåll när den vänder upp sin bredsida och bara några torra grenar i vägen. Skottet går och det känns bra även om det i den hastigheten inte satt helt perfekt.

Vi tar upp spåren direkt och Garret hittar snart en ensam zebra som går, till skillnad från den skenande galopperande flocken. Det kommer också snart blodfläckar. Vi smyger sakta mot några buskar där den gått i lega. Kim som inte uppfattar situationen trampar ned en buske för att vara hjälpsam så det brakar till och får smaka på arga ögat från Garret. Men zebran som är rejält skadad bryr sig inte. Garret hittar en lucka åt mig där jag ser halsen men stressar fram ett skott som bommar ryggraden, den reser sig och går vidare och vi joggar sakta efter, det går inte fort men vi vill komma till avslut. I en lucka får jag in en bra träff och zebran går bara några steg innan den faller. Det har ändå gått fort, bara några minuter om än rafflande och långsamma sådana, från första skottet tills den ligger där. Äntligen har jag efter flera dagarns kämpande fått min zebra. Garret med ett helt liv på dessa marker är otroligt duktig på att läsa djurens beteende och spåren och snabbt komma nära. Oerhört svår terräng gör att få lägen är lätta utan man måste ta sina tillfällen och göra det bästa av dom. Sekvensen först med girafferna och sen den skenande flocken rakt emot oss kommer att finnas i minnet och näthinnan för evigt.

Efter lunchen sitter vi en stund vid vattenhål utan att se några djur innan vi ger oss ut med Johan för att smyga på oryx som synts på ett fält tidigare kvällar. I kväll kommer dock bara en stor flock red hartebeest ut men vi har en trevlig kväll i den vackra solnedgången.

Åter en kväll med gott grillat kött och många bra jakthistorier från dagen.

Både Fredrik och hans trots sin unga ålder mycket välskjutande son Fabian har redan skjutit klart det dom planerat.

Lördag, ketchupeffekt? Eland eland…eland!

Kim och jag ger oss av tidigt av med Johan. Först på schemat är oryx för Kim, på väg in via småvägarna får vi tidigt syn på några oryx långt framför oss på en av bushvägarna, snabbt och välplanerat smyg från rätt håll gör att Kim kommer i läge för avslut, en oryx faller på plats. När vi kommer fram överraskas vi av ett mycket speciellt horn där det ena pekar iväg snett bakåt, kan kräva lite eftertanke vid montage av trofén om Kim ska slippa ta hål i väggen bakom:-) ovanliga horn är alltid extra bra minnen.

Garret kommer ut i bilen och möter upp direkt innan vi hinner ger oss av tillbaka till gården för att ta med mig till det bästa området för Eland. Efter att ha kört runt en stund och rekat spår ger vi oss snart ut i buschen. Redan efter några hundra meter prasslar det framför oss men det är bara några impala vi stöter iväg. Bara några minuter senare hör vi djur igen strax framför oss, jag tror det är Impala eftersom Garret inte gör nåt tecken, helt oväntat sekunden senare kommer det ut 3 gigantiska Eland ur buskarna bara 10m fram, får syn på oss blir stilla och stirrar, ”Shoot shoot!” skriker Garret som visste att det var Eland men inte väntade sig att dom skulle vända in på oss, jag försöker snabb få ned mitt vapen från axeln och få det skjutklart men under tiden har dom redan fattat att vi inte är nåt bra sällskap och sticker snabbt vidare åt vänster, efter dom tre kommer det 3-4 till lika stora, även om jag har kikarens lägsta läge 3 ggr får jag på det avståndet i rörelse bara in päls i kikaren utan referenser och håller inne skottet. Garret är förstås besviken att vi trots kontakten inte kom till avslut men skrattar ändå åt den häftiga närkontakten. Jag är lycklig över upplevelsen, att i sekunder titta rätt in i ögonen på såna ståtliga djur är rent magiskt! Vi bryter då flocken dragit långt ifrån oss och sitter 1h i gömsle fram till lunch med förhoppning på Blue Wildebeest cull men ingen visar sig så vi lämnar för en god lunch på gården.

Den här dagen blir det ingen paus med gubbvila utan Johan och jag sticker direkt iväg efter Oryx, hans näsa för vilt nosar som vanligt helt rätt och vi får snart syn på 2 Oryx nära ett vattenhål längs en väg, vi smyger snabbt närmare genom skogen och kommer ut på drygt 100 m, jag släpper skottet snabbt så Johan hinner knappt täcka sina öron, den tecknar bra och springer en kort runda över sanden och försvinner men när vi närmare oss har den svängt av och lagt sig bara några 50-tal meter bort. Ett horn är skadat och ingångshålet ser nästan ut som ett utgångshål? Det visar sig att Oryxen i skottögonblicket kanske av smällen hunnit höja huvudet och vinklat hornen precis över bogen så kulan har gått genom hornet och vinklat så ingångsträffen gått på snedden och med lite reducerad energi gått in i lungan. Johan hämtar en 22a för att fånga av utan att skada skinnet. Det är en fin Oryx ko med långa horn, inte så vanligt att man skjuter djur med så långa horn att dom lägger dom över bogen.

Vi hinner precis lasta av och jag hinner fylla på vatten innan både Garret och Johan kommer för att ta mig med ut och satsa allt sista timmarna för att ta en Eland, väldigt priviligerat efter sån trög start på veckan! Garret kör och vi hittar snart ett färsk inspår efter 2 stors tjurar. Han går först sen jag och sist Johan för support och assistans i spårningen. Vi smyger fort, jag går precis på max men har svårt att hänga med Garret som är så van vid terrängen, ganska snart kommer vi på spår efter en större flock, allt pekar på att det är samma gäng vi mötte på fm!? Efter några min och nära kontakt blir vi som så ofta annars utbrölade av en Wildebeest och hör hur flocken stöts iväg framåt, men Garret verkar veta precis vart dom är på väg och försöker gensjuta, bara efter några min får vi syn på två stora elandhuvuden 30-40 m bort över buskaget, ”shoot in the neck” skriker Garret, men precis när jag skymtar en av dom i siktet mellan grenar och löv så är dom borta igen. Nu vet vi vartåt dom springer och Garret sätter högsta fart för att gensjuta igen, snart hör vi deras hovar nära igen och springer högsta fart mot ett stängsel där dom precis är på väg över, jag får in den närmaste i siktet från skjutstödet som Garret snabbt slängt upp efter ruschen genom buskarna, skottet går direkt snett in i främre den av bogen, jag ser inte vart djuret tar vägen utan bara 6-7 panikslagna Eland som slänger sig mot ett stängsel och drar med sig stora delar när dom hoppar in med full kraft för att ta sig vidare till nästa del av marken, men den ligger där stilla 20 m bort. Oerhört skönt att få utdelning efter en så intensiv och spännande ansmygning med flera kontakter i den täta buskvegetationen. Både Johan och Garret är nöjda att äntligen serverat det sista viltet även till mig den sista timmen på jaktveckan. Bättre avslut kunde vi inte fått, det är en stor och fin Eland en bit över 800 kg i levandvikt.

Vi har en mycket trevlig sista kväll med god mat och många historier från veckan samt Johans upptåg och alltid så positiva attityd. Eftersmaken från dagens avslut landar i en tillfredställese och ett lugn att fått vara med om upplevelser som för alltid kommer att finnas kvar i minnet. En trofé på väggen därhemma tar en sen tillbaka till jaktupplevelsen där man kan återkalla nästan alla detaljer och känslor, det måste vara adrenalinet och fokuset som gör att minnen ristas in i långtidsminnet med sån tydlighet.

TACK Afrika för denna gång!

Slutord med erfarenheter:
PH´s, olika jaktstrategier och lite reflektioner

För er som skall iväg utanför Sverige första gången, vare sig det t.ex är till nåt land i Europa eller längre bort som Afrika så är det bra att veta vad som händer när man plötsligt skall gå med en PH. Man kommer på besök några dagar och förväntar sig spänning och att skjuta ett antal djur. Det ligger i sakens natur att det blir press på PH’n att presentera vilt för jägaren och att det då också kan bli press som går vidare till jägaren att ta vara på tillfället, inte så konstigt att det ibland blir svåra avgöranden med ryggmärgen när man kanske behöver tumma på sina vanliga regler hemifrån när man kommer till områden med helt andra förhållanden och annan jaktkultur än man har hemmavid. Ett exempel är hur man bedömer risker med grenar mellan skytten och djuret utifrån läge och kaliber på vapen samt typ av vilt. En annan sak kan vara hur man bedömer risken med tillfället utifrån den egna skjutskickligheten där djurets hastighet, avstånd och närhet till solnedgång o mörker etc. Samtidigt tror jag att en bra PH anpassar sig till jägarens erfarenhet, en erfaren PH har träffat många sorters jägare med olika ursprung, jaktetik och erfarenhet.

När man går med olika PH är det väldigt uppenbart hur mycket erfarenheten spelar in, aspekter som är avgörande är förstås kunskap om marken och var viltet uppehåller sig samt hur det rör sig, och det tar år att bygga upp. Hur väl man kan spåra och strategi t.ex vad gäller att hitta senaste inspår och även kolla utspår i en såt jämfört med att ta först bästa inspår kan vara skillnaden mellan att snabbt få kontakt eller gå runt hela dagen och om man har tur få kontakt. Sen är det ju så gott om vilt i Afrika att man oftast får nån sorts kontakt, men troligen inte med det djur eller eller viltslag man tänkt sig. Sen är det ju det som är en del av tjusningen med Afrika, man kommer att se och höra mycket vilt inom de områden man jagar och får jakt i någon form varje dag man är ute även om det inte jämnt blir avslut.

Många tror nog att jakt i Afrika är mycket enkel jakt eftersom det finns så mycket vilt och visst kan det vara så, ska man t.ex skjuta ett vanligt vilt som uppehåller sig på öppna ytor som en Springbuck så är det nog inte svårare än att skjuta ett rådjur på rådurstäta marker i Sverige sista timmen före solnedgången, kanske lite lättare pga mängden vilt om man kan sitt långhållskyte, men å andra sidan är afrikanska djur mycket mer utsatta för rovdjur och därav mycket vaksammare. Samma sak om man bara skall fälla någon sorts vilt kan man sitta vid en öppen yta där det finns ett vattenhål, det blir samma sak som att sitta vid en fet vall i Sverige 2 d efter ihållande regn, det kommer att komma djur. Men…ska man skjuta ett visst viltslag, speciellt ett som inte betar gräs utan löv i skogen och det också ska vara rätt typ av djur, t.ex äldre handjur som har stor trofé, gjort sitt vad gäller parningar och är på tillbakagång, då är det krävande även om det är enklare än i Sverige där det kanske finns ett sånt djur per 1000ha medan det i Afrika finns 10 st. Men viltet har sina stragier som utvecklats i tusentals år för att klara sig, dom går oftast tillsammans i flera viltslag för att skydda varandra. Många ögon är galet mycket mer effektivt än två, och många djur har långa halsar som går ovanför buskaget och otroligt bra syn där dom sannolikt för syn på dig långt före du får syn på dom. Precis som i Sverige har dom hörsel och luftsinne som är vida överlägset våra sinnen.

Alla PH´s vi hade på denna resa gjorde sitt bästa för att alla skulle ha bra dagar och händelsrika jakter, men självklart gör åren skillnad! Det var oerhört imponerande att se hur Garret som hade växt upp på marken och kunde varje del av den, efter åratal av jakt där och på andra platser visste hur djuren troligtvis skulle göra i en given situation och nästan alltid kunde presentera vilt för jägaren. Även om det förstås inte alltid vart resultat då jägaren måste kunna ta vara på ibland snabba och svåra tillfällen i en miljö och med viltslg man inte har så mycket erfarenhet av.

Erfarenheter, kläder, kalibrar m.m

Jag hade långbyxor av oro för taggar de första dagarna men gick över till kortbyxor efter ett tag då varje ljud som är ovanligt skrämmer djuren, t.ex ljudet av textil som repar mot en gren eller löv. Det är heller inte fel att i värmen ha minsta möjliga kläder på sig. Skjorta fungerar förstås, kort som långärmat då det inte sitter åt utan blir lite luftigt, tröja/t-shirt måste vara tunt och gjort för höga temperaturer. Keps eller hatt mot solen. Skorna ska gärna ha ganska mjuka sulor som anpassar sig efter underlaget och knäcker så lite grenar som möjligt. Vi är flera som gillar Courteney kängorna som har mjuk sula och lagom höga skaft, gjorda av jägare i Afrika.

Det är en stor utmaning att långa stunder hålla koll på underlaget så man inte kliver på grenar samtidigt som man inte skall fastna i buskars taggar och tappa fart och/eller rispa sig onödigt blodig…och man ska ha koll på sitt vapen så inte det fastnar samtidigt som man hänger med PH´n, väljer vettig väg genom buskarna och försöker höra och se vad som händer omkring en.

Vad gäller kaliber så finns det nog många åsikter om det, vid planeringen av denna resa var jag helt övertygad om att min favoritkaliber 270W skulle räcka till alla tillfällen vilket den gjort vid min tidigare resa. Skillnaden var dock större än jag trodde då vi var i tätare terräng där det är korta-snabba kontakter och större vilt, speciellt eland men även zebra och kudu samt mer grenar. Då har garanterat en grövre kaliber med en tyngre och långsammare kula sina fördelar. Den går stabilare genom grenverk och gör större sårkanaler om man inte träffar perfekt vilket blir lättare att spåra pga mer blod och djuret går kortare sträcka. Därmed inte sagt att t.ex en 30.06 eller 270W inte fungerar, men har man en 9.3 eller grövre med rätt ammunition så ger det fler fördelar än 270W´s långhållsegenskaper vid jakt på eland eller zebra i tät terräng. Själv är jag ändå så sällan i denna miljö att jag inte tycker det känns rimligt att ha en 375 eller grövre med dess begränsade användningsområde hemma för några dagars jakt vart 3dje – 4de år, kunskap om sin kaliber och omdöme räcker långt för att anpassa sig till tillfället. Sen ska man inte glömma alternativet att välja att hyra vapen på plats.

Resan, do´s & dont´s?

Vi ville kapa restid och parkering genom att starta direkt från Linköping, men då måste man via Amsterdam och dom har sett för mycket James Bond så dom tillåter inte ens vid transit att man fraktar ljuddämpare!? Lätt att glömma att man är väldigt van med ljuddämpare och muzzle break eller inget är tufft för din PH på plats, och själv ska man i brådskan komma ihåg att dra ned hörselskydden där kroppsminnet inte alltid är med om man alltid annars jagar med dämpare. Dessutom är ammunitionen man har inskjuten och anpassad för pipa med dämpare så blir träffbilden aldrig lika bra utan!

Vi tycker alla att det är viktigt att ha det vapen och trycke man är van vid, där man kan kulbana och egenskaper på olika avstånd, annars kan man förstås hyra vapen på plats.

  • Undvik Shiphol/Holland så slipper du risk för strul och kan ha kvar ljuddämoare med ditt vapen
  • Försök hitta resdagar och alternativ där man slipper för lång resa och mer än ett stopp, vi fick nästan 34 h resa hem vilket var tröttande.
  • Använd tuffa väskor, några av oss hade fina Blaserväskor vilka fick en hel del stryk, använd dom avlånga väskorna som tål mycket och är fulla av skumgummi runt vapen så det ligger på plats.
  • Se för guds skull till att inte ha några tomhylsor nånstans, har du nån i kläder i handbagage behandlas du som att du har tagit med en bomb, Om du har dom bland ammunitionen så räknar man dom på samma sätt som ammunition. Räkna inte med att personal, vakter eller polis inblandade i vapenhantering kan någonting överhuvudtaget om vapen.
I år 2019 ställer Johan Fourie ut på Elmia med InEx Hunting som är hans agent i Sverige, passa på och prata med dom om du är nyfiken på Namibia, man får ingen repris på livet!

Ett tack till Fabian och Fredrik Eklund, Pelle och Jonathan Forss samt Johan Fourie för fina bilder!

Annonser

Skottland 2017

I höstas fick jag förmånen att följa med till Glenprosen, en Estate 2 h norr om Edinburgh. En mark som många andra har fokus på och tjänar mest på grouse men där man även har ett starkt bestånd av kronhjort.

20171027_162242

Det är bara min andra Skottlandsresa för jakt på kronhind och kalv, den jakt som i mina ögon definitivt är bland det mest prisvärda om man vill ha mycket jakt för pengarna, speciellt om man inte är ute efter trofeér…eller inte har mer plats på väggen alternativt en fru som sagt stopp. För en läsare som inte upplevt sån jakt så handlar det om att ta ned bestånden till den nivå som marken tillåter, fastslaget av deras motsvarighet till vår länstyrelse. Markägaren ansvarar för att den nås så att djuren inte sliter för mycket på området, det handlar om att man under perioden oktober till januari  beroende på markens storlek oftast måste skjuta flera hundra djur.

20171027_112812

Vi var där 1a veckan efter jakten på stag vilket medför att dom inte alls är störda innan, då är flockarna inte så stora och lättstörda som dom blir efter några veckors jakt. Vi var 4 personer där alla varit på godset tidigare utom jag,. Dom andra har varit på samma gods 12 år i rad och jag fick möjlighet då en av dom som brukar vara med inte kunde åka detta år. För mig var det en förmån då jag uppskattade förra årets resa och kände att jag med den erfarenheten kunde få ut mer i år och fortsätta lärandet och bygga vidare på dom erfarenheterna. Jag har inte tänkte skriva så utförligt om årets jakt även om den var lyckad och trevlig på alla sätt, allt som allt sköts 61 hjortar av oss varav jag fällde 25 stycken, mycket fler än väntat pga att jag fick bra tillfällen, hade tur med vind och jaktområden och flockarna rörelse. Däremot tänkte jag skriva en del av vad jag lärde mig i år, mycket för min egen skull att dokumentera sånt som man lätt glömmer men också för andra som kanske planerar liknande resa.

Dimma o synvillor:
Första dagen var det rejält med dimma på höglandet vilket förstås skapar helt annorlunda förhållanden, svårt att hitta flockar men när man väl gör det andra chanser att komma nära men svårare att skjuta och bedömma avstånd såväl som ev. djur bakom.

  1. Kikare trycker alltid ihop objekten oavsett väder, viktigt att komma ihåg om man har grenar eller gräs mellan sig och djuret. Gräs betyder oftast inget för kulbanan men en gren är förstås farlig om den inte är omedelbart intill djuret. Faran är också att i en kikare kan det se ut så fast djuret är långt bakom, det gällar att ha lite referenser och veta vad som funkar och inte om man ska få ut max av sina möjligheter. Tar man alltid det säkra före det osäkra tar man förstås inga risker men missar också många tillräckligt bra lägen, med en bra stalker så får man goda råd och lär sig under vägen.
  2. I dimma fungerar det inte att använda avståndsmätare, i dimma finns det också mycket färre referenspunkter…min erfarenhet är att objekten ser ut att vara längre bort än vad dom är, oavsett hur mycket erfarenhet man har är det läge att vara extra försiktig med skotten och bara välja bra lägen där man kan hålla mitt i höljdled så det finns marginal. Andra problem är förstås oförmåga att se vad/om det finns någonting bakom. Skottarna själv använder oftast klenare kalibrar än oss, t.ex 243 och lättare kulor som inte går igenom just för att ta bort den risken. Ytterligare risker med dimma är förstås att om djuret går iväg kan det vara ytterst svårt att se vartåt och spåra om man inte har hund och det inte blöder ymmnigt.
    20171023_103707

Bra förberedelser för en vecka i Skottland är att kunna sitt vapen och sin ballistik, förmåga att kunna skjuta bra skott upp till kring 300 ger en massa fler skottillfällen.

Vad är bra kläder?
Just när man kryper mycket vilket man alltid gör mer eller mindre i Skottland så är det ytterst viktigt med bra täthet på skor, knän och armbågar-underarmar. Jag och min kompis hade i år annoraker från Swazi respektive Ridgeline och var nöjda med båda varianterna. En vän i samma sällskap var inte riktigt lika nöjd med en svensk gore-tex anorak, jag har inte följt upp om det var klenare 1-2 lagers gore-tex!? Damasker är också bra då man oftast går långt och vill ha kängor men vill öka tåligheten mot vatten samtidigt som man vill ha skydd mot den tuffa ljungen. Jag testade Swazis i når och är mycket nöjd med dom. Sen hade jag Sitka´s Timberlinebyxor samt Cloudburst de dagar det var extra blött, knäskydden i Timberline var en välsignelse! Att tro att handskar med gore skulle hjälpa är önsketänkande… det är nog trycket som gör att det alltid tränger in vatten oavsett, bättre att ha tunna handskar som går bra att skjuta med och att man istället som med en våtdräkt åtminstone värmer upp vattnet och inte fryser, sen har jag  ett par extra torra ullvantar med mig att byta med om det är kallt och blött. Huvan på en bra anorak är också mycket användbar högre upp på bergen då det blåser. För er som inte upptäckt det redan så är det mest överlägsna understället Aclimas eller Brynjes ”nätbrynja” i ull, andas bäst när man rör på sig intensivt men värmer ändå bra när man stannar, att man inte svettas vid de intensiva perioderna gör att man inte har nåt blött att frysa i när man stannar och kanske ligger upp till nån timme och väntar på att hjortarna ska komma i läge eller resa på sig från lega.

20171025_140409

20171026_120728

Skytte o taktik
Man lär sig väldigt mycket på en sån vecka där man får så mycket kontakt med djur men ska man fälla mycket gäller det att vara van med sitt vapen, helst träna långhållskytte innan och ha ett sikte med ballstiktorn. Det är också bra att vara bekväm med annat än bogskott, som huvud och ryggrad då det gör att djuren faller direkt och inte flyr och drar med sig de andra, då får man några tiondelar på ett eller flera djur till vilket gör skillnad för när dom väl har fått fart stannar dom oftast inte så snart att man kan komma åt dom igen. Överhuvudtaget gör det skillnad att alltid få ned djuren direkt så att man kan vara säker på att dom inte är skadade så man måste hålla igen och inte skjuta på fler.

För er som laddar själv och gillar skytte så använde jag i år Barnes ELD-X som är ett mycket bra val för långhåll, stabil i vind och bra skottverkan. Jag är mycket förtjust i min 270W som är ett ypperligt val för denna typ av jakt. Lagom rekyl för att kunna ligga kvar på målen men ändå bra egenskaper, nåt grövre behövs absolut inte.

En annan sak jag påmindes om i år är att om man skjuter på en grupp t.ex hind och kalv och dom går iväg över en kulle och kommer ut på andra sidan så ska man tänka på att det inte behöver vara samma djur. Jag var säker på min träff men djuren såg ut att springa vidare, min lite unga stalker var säker på att dom sprang vidare och vi förföljde dom i många timmar. Dagen därpå visade det sig att djuret låg på andra sidan kullen och det var ett annat sällskap som stöttes ut.

20171024_141042

Sen är det förstås viktigt att vara i bra form och kunna klara att gå upp mot nån mil eller mer per dag i bergig terräng utan att bli trött så att man tappar fokus när man väl kommer till skott.

20171027_143024

Skottland är ett av de mest prisvärda resmålen jag har prövat på, men då är jag också mycket förtjust i öppna vidder och den typen av smygjakt som erbjuds då den ställer stora krav både på fysik, skytte och att hålla huvudet kallt och kunna ta snabba och bra beslut, jag tycker helt enkelt att det är mycket ”jakt”.

Sista dagen gjorde vi nåt riktigt roligt – rough shooting, vi gick på linje i en ravin och i kanten av några fält och vid en damm och jagade kanin, fasan och änder. Fantastiskt kul och svårare än jag trodde när man inte är van. Speciellt kaninerna var snabba och nära så hagelsvärmen oftast bara nån decimeter bred på det hållet så inte så enkelt som man tänker sig.

Skottland del 1 – Hinds and calves!

Efter att ha lyssnat på åtskilliga jakthistorier från min vän Kim så har jag länge velat åka till Skottland för att jaga på höglandet. Det kanske är norrlänningen i mig och passionen för fjäll och öppna vidder? Det är lite magiskt med de böljande ljungbeklädda kullarna helt utan träd ofta inhöljda i dimma och duggregn. Att sen få jaga sitt favoritvilt kronhjorten i denna miljö är verkligen nåt att längta efter.

Kim som varit där mer än 10 gånger har varit del av ett gäng som började åka dit för 15 år sedan och det är begränsat med platser, men så ringde han en vårdag och sa att han kunde vara kvar 1 v till för att jag och nån mer skulle få chansen att komma dit. Med hjälp av hans engelska kompis rekade vi fram en bra arrangör i närheten av Pitlochry bara ca 2 timmar norr om Edinburgh på östra sidan där det normalt pga av tillgång på mat är det tätaste bestånden på marker där man prioriterar kronhjort (red deer) och inte ripa (grouse) vilket är ganska vanligt då dom får mycket mer betalt för grouse. Vi var säkra på att vi ville komma dom senare veckorna, efter jakten på stag då man skjuter hind och kalv och får jaga obegränsat med djur för en dagkostnad. Då blir det riktigt mycket jakt!

Vår arrangör har 200 djur per år på 4 olika områden dom måste skjuta av för att komma ned till den nivå som naturen klarar av. Det är tuff styrning från deras ”länstyrelse” vad som är tillåten belastning. Vi var tre man, jag, Kim och Fredrik, vår alltid lika glada och trevliga jaktkompis från Stockholm, som precis som jag skulle få sin första vecka i Skottland.

Utdrag ur inbjudan:
”It is important that all of you are comfortable with shooting distances 150m – 250m as it is unlikely we will get closer on our estates. If this is a problem for anyone then obviously your options will be somewhat limited at times. There will be no limit on what may be shot selectively as we have in excess of 200 hinds & calves to shoot.
We find the use of silencers/moderators invaluable and hope you have them. We will expect all hunters to be competent enough to place all bullets in the chest area, shots outside this area, into the spine, high shoulders or legs cause rejections at the game dealer with penalties applying. Normally we find Scandinavians to be excellent shots”

p1000985

Jaktformen & viltet 
Det som präglar jakten är att det är helt öppet landskap utan skydd om man inte kan gå i skydd av terrängen som dalar, raviner, små bäckfåror eller smyga runt och komma upp bakom över nån kam. Kronhjortarna som är ca 30% mindre än våra svenska söker lä och har en enormt bra syn samt förstås som vanligt sitt goda luktsinne. Dom ligger ofta högt för att ha god utsikt och spanar nedåt. Hundar används inte, dom får användas till eftersök men det är inte speciellt vanligt. Spåren betyder inte nåt eftersom det är så gott om djur och dom rör på sig ganska mycket. Jaktformen blir det som man i vissa länder kallar ”spot and stalk”, kikaren är viktigt redskap helst med inbyggd avståndsmätare, annars behöver man en separat. Man jagar som gäst alltid med en ”Stalker” som kan marken, letar rätt på djur och leder ansmygning, har koll på avstånd samt väljer ut skjutbara invidivider och tar hand om djuren efter skott, även om man förstås får hjälpa till med det man kan.

Det är inte lätt att komma nära och tar tid så när man väl har position så handlar det som sagt om att skjuta så många som möjligt. Man väljer oftast att skjuta hind före kalv då kalven alltid stannar och kan tas med nästa skott, men det beror också på antalet djur och avstånd, om man t.ex redan på yttre gränsen av sin kapacitet avståndsmässigt vill man inte tappa iväg den mindre kalven till ett än större avstånd. Allt detta bedömer stalkern. Sen finns oftast en ”Gillie”, en yngre elev under upplärning eller äldre f.d stalker, som ibland går med och bär utrustning och ibland väntar vid fordonet som används för att frakta viltet, en Argo, en ”skoter” på hjul som driver på 8 stora breda hjul och klarar riktigt brant körning.

p1010033

Förberedelserna
Man smyger mycket, oftast krypande eller på knä och det är bra med heltäckande kläder även om allt inte måste vara cammo, både handskar och nåt för ansiktet är bra. Vädret är oftast blött och även om det inte regnar varje dag så är marken täckt med blöt mossa och rännilar av vatten i branterna. Ansmygning nära marken på knä eller krypande långa sträckor gör att man behöver bra membrankläder. Jag har inte behövt det i Sverige på några år utan det har räckt med vaxade och ”regntåliga” kläder som andas bättre så jag behövde kolla på nåt som tål mycket vatten. Då jag länge varit nyfiken på Sitka från USA så köpte jag byxor från dom som har fungerat bra. Jacka har jag länge velat ha Swazi´s anorak, tyvärr hann den inte komma så jag fick nöja med mina befintliga alternativ. Det visade sig på plats att anorak var det mest populära plagget, Härkilas var väldigt vanlig liksom deras övriga plagg.

Man ska tänka på att det är rörlig jakt så man blir oftast rejält varm för att sen ligga och vänta på kall mark kanske i regn eller vind. Ull är förstås bäst att ha underst, men inte för tjock, jag hade nätvarianten från Aclima. Lager på lagerprincipen är klart bäst och det är bra med stora ventilationsluckor på skalkläderna så man kan ventilera och ta av plagg om vädret växlar. Om man har ryggsäck eller ej handlar om man vill minimera vikt eller om man anser sig behöva reservkläder, packutrymmer och/eller matsäck med sig hela tiden. Oftas hade vi ryggsäckarna i fordonet, dom som svettades mycket hade ombyte, själv gör jag inte det och klarade dagarna med ull (nätvarianten superbra när man rör på sig mycket), tunn fleece och jacka, med en väst som förstärkning är perfekt de dagar det var mer nedåt 0.

p1010036

Det mesta av skyttet sker på mellan 150 och  uppåt 300 m vilket gör att man behöver vara bekant med sitt vapen och ammunitionens kulbana. Jag utökade mitt Zeiss 3-12 Victory HT med ett torn/turret i början på sommaren så när det är anpassat slipper man tänka på kulbanan. Min 270W som jag använder till pürch i Sverige och långhåll är perfekt kaliber både vad gäller energi, kulbana och liten rekyl, de stalkers vi träffade använde 270 och 30.06. I samråd med Kim så laddade 60 st 130gr blyspets som också är en bra nivå för den storleken på vilt. Benstöd är ett måste, vi hade Harris mellanstorlek som går från liggande och oftast ovanför ljungen upp till sittande.

20161104_104436Man måste söka tillstånd för införsel av vapen ett antal månader innan, det tar ett antal veckor med byråkratin, sen måste man förstås ha ett Europeiskt vapenpass som vid alla resor utomlands med vapen. Det går att hyra vapen på plats men jag rekommenderar starkt att ha med sig det vapen man är van vid då skyttet är krävande. Behöver man hyra så var det dock billigt där vi var, ca 60 kr per skott, men om man byter stalker vilket vi gjorde kan man också behöva byta vapen vilket inte gör det lättare, men det funkar.

Sen får man heller inte glömma att på vägen åka in och bunkra massor av god mat till matsäck, middagar och snacks till jakthistorierna framför brasan samt lite goda drycker.

På plats i Höglandet, dag 1:
Vi vaknade till en måttligt kylig morgon med lätt dimma längst upp på berget. De första 2 dagarna gick jag och Fredrik tillsammans och delar på en stalker för att mjukstarta och lära oss, för att det sista 3 gå ensamma med var sin stalker. Kim som är erfaren och vill maxa kör ensam alla dagar. Första dagen går vi med Johnny, en erfaren stalker i 35årsåldern med 7 år heltid på dessa marker.

14881629_895213343911689_1529479752_o

Vi börjar brant uppför på östra sidan av marken för att komma rätt i vind, vi ser inga djur förutom hind och kalv som springer över till grannmarken men när vi kommer över en topp och snart ska vända neråt lägger sig stalkern snabb ned bakom en lite höjd och vinkar till oss att också gå ned på knä, det står en större flock på andra sidan en mindre dal bara drygt 200 m bort. Jag som går tvåa får snabbt upp vapnet i position bredvid Johnny som frågar om jag ser djuren på 250 m och säger direkt att jag kan ta vilket djur jag vill i flocken – ovanligt att höra! Jag hittar snabbt en ensam troligtvis smalhind som står fritt på en bra position och släpper skottet, den faller direkt och alla djuren flyr direkt åt höger. Stalkern gör klart för mig att den fallit och råder mig att sikta på hind och kalv som går sist i flocken när den rör sig. Han visslar och lockar så att dom stannar och jag skjuter direkt kalven som också faller, hinden går vidare för att stanna 50 m bort och 285 m från oss, det känns långt och hårkorset rör sig lite yvigt över bogen, det går åt nån tiondels sekund mer tid än innan men jag skjuter och tredje djuret faller på plats. Nu är alla andra utom skotthåll, Johnny gratulerar mig för bra skytte och vi reser oss för att gå nedför backen och upp på andra sidan där djuren ligger, alla är lätta att hitta och skotten sitter bra.

20161031_111449

Vi tar ur dom tillsammans och gillien hämtar Argon, efter kort paus så lastar vi i dom och fortsätter jakten västerut.

20161031_113800Vi hittade ganska snart en mindre flock som vi fick smyga an från flera håll innan Fredrik fick ett läge men efter att väntat länge på att dom skulle resa sig efter vila blir dom varska och smiter undan innan han kommer till skott. Vi får ta omtag längre fram i dalen där vi ser en större flock röra sig sakta ifrån oss, vi går fort och kommer upp nära dom bakom en kam, efter att nästan ha blivit upptäckta kommer vi riktigt nära några stycken då djuren går åt samma håll nära men utan att se oss och vi kan krypa över kanten och Fredrik skjuter en hind med perfekt skott under 100 m, dagen slutar där med totalt 4 djur. På kvällen njuter vi god mat och delar våra historier från dagen framför en sprakande brasa och med god skotsk single malt.

Dag 2 med öppnare landskap och svår vind
Nästa dag går vi på marken närmast vårt boende, ett vackert men mer öppet landskap än första dagen och svårare ansmygningar, speciellt med dagens vind. Djuren ligger alltid i lä och med dagens vind är det riktigt svårt att komma nära som dalarna och sluttningar ser ut på området. Jag får tidigt syn på några hindar och kalvar som står fritt men dom upptäcker oss. Sen är det Fredriks tur och vi smyger runt en lång sväng för att komma nära en flock men när vi kommer runt ett krön står det en annan flock ivägen som är omöjlig att komma nära och som skulle röja oss för dom andra om vi försöker så vi får börja om. Det blir en lång runda men efter att stalkern gissat rätt på vart hjortarna är på väg och några timmars smyg samt väntan vid ett krön ligger plötsligt Fredrik så nära som 70-80 m och skjuter en hind som tyvärr inte faller direkt utan går en bit vilket gör att det inte blir nåt fler djur ur den flocken. Vi är nöjda ändå och efter att vi tagit hand om djuret sätter vi oss och njuter av utsikt och matsäck.

20161101_134629

20161101_151616

Sista timmarna på dagen går jag och stalkern ensamma ned förbi ett mindre skogsparti där det ofta är djur i gryning och skymning men vi upptäcker inget men får i alla fall kämpa ur oss de sista krafterna genom att gå nedåt i tuffa branter innan vi kommer direkt ned till vår stuga där det står en isig fräsch ”gt” och väntar.

Dag 3: Downs & Ups
Första dagen ensam med stalkern går vi på samma mark som första dagen, vi får tidigt syn på en mindre flock går uppåt och stannar på en topp ca 700 m bort.

14924013_895213333911690_1999343407_o Vi kan gå via en ravin i skydd in till 2-300 m för att smyga in på en topp när toppen där dom ligger. Vi kryper sakta upp över en kam för att se hur dom ligger och är plötsligt så nära som 70 m men ser endast den vaksamma ledarhinden som ligger och tittar åt vårt håll, vi backar oerhört försiktigt tillbaka och kryper ned igen för att hitta en väg att komma upp längre bort där vi ser fler djur. Efter 15-20 min kryper vi över en kam 130 m nedaför djuren, plötsligt när vi kryper över kanten och ställer vapnet tillrätta så står djuren upp och tittar ned mot oss, nåt har dom anat…jag får justera fram mitt vapen för att få pipan fri från ljungen innan jag snabbt kommer i position och tar sikte på det djur som stalkern pekar ut…släpper skottet men bommar!?? Jag fattar ingenting, är det nåt fel, jag brukar aldrig missa på såna avstånd även om det är brått men nåt har gått fel…jag försöker få sikte på ett annat djur men dom rör sig nu fort bortåt över nästa kam. Svårt att säga efteråt om det ändå var nån gren ljung framför pipan eller om jag ryckt av ett skott, jag vill förstås tro på det förstnämnda då jag inte varit med om den typen av missar på många år utom när nån liten årsräv lockar till skott på lite för långt håll. Vi går upp och kollar men det stämde med vår syn och hörsel (stalkers är mycket vana att lyssna på träffen) och vi hittar heller inget blod. Vi spanar för att se var djuren gått men dom har snabbt letat sig för långt bort medan vi gått uppåt skottplatsen.

14876045_895215997244757_275197410_o

För att tro på vapnet och vara säkra på att det inte är nåt fel så går vi tillbaka och kollar av vapnet på en tavla dom har med sig, men det var förstås inte det utan det går perfekt. Vi tar en snabb fika innan vi laddar om mentalt för att ta omtag och hitta fler djur.

p1010031

Efter en lång promenad längre in i marken så hittar vi en stor flock på bergssidan, men den kräver en lång runda upp bakom så vi kommer uppifrån och smyger/kryper sista bitarna innan vi plötsligt får syn på djuren som gått närmare åt vårt håll och är på drygt 220 m. Jag lägger mig snabbt och hittar en kalv som ramlar i skottet och rullar nedåt så jag kan gå vidare till en annan kalv, alla djuren börjar rörar sig så det blir brått, jag släpper skott och träffar bra så den faller på samma sätt som den andra…men precis efter skottet ser stalkern en hind med löst bakben som haltar bortåt så på nåt sätt måste den hunnit in bakom sista djuret och fått kulan på sig. Vi följer djuren och jag försöker hinna skjuta på 300 m men hinner inte sen stannar den igen på 345 och jag tar sikte och skjuter, det är svårt att se men vi tycker att det träffar, vi ser i alla fall att den flocken som springer vidare bara har friska djur och det går fort. Stalkern  får också ganska snart syn på ett huvud som sticker upp över ljungen och vi kvickar oss ned för att få koll på läget, efter att gillien vimsat omkring så hittar vi det ganska snart själva. Stalkern tar hand om det medan jag gåt tillbaka för att leta rätt på kalvarna, inte lätt att hitta rätt på saker när det ser likadant ut överallt men plötsligt ligger dom där, bara 2 m ifrån varandra dit dom rullat uppifrån.20161102_165526 Jag tar ur dom och stalkern kommer över medan gillien hämtar argon, skottet satt i levern så det får jag vara nöjd med på 345 m, viss kompensation för dagens helbom. Vi packar in och kör nedåt precis när mörkret faller. Blir gott om saker att prata om den kvällen också, alla har haft en händelsrik dag på höglandet.

Tack Kim för initiativet! Tack Kim o Fredrik för sällskapet! Thank you Johnny, Clark and Steven for having us on your nice estates! och Tack till Fredrik för några av bilderna!

Jägarna hemma igen – Samlade erfarenheter från 5 östgötar

Väl hemma igen tillbaka i vardagen satte vi oss och summerade vilka minnen och intryck som sitter skarpast kvar i minnet  från vårt första besök i Sydöstra Namibia, 2 h sydöst Windhoek. Bara våra helt subjektiva åsikter och erfarenheter utifrån ett besök på en plats i detta underbara jaktland!

Per Andersnäs – Minnen för livet!

P1030405-001

Vi var där sista veckan i mars, svala nätter men på dagarna var det mellan 20 och 30 grader. Lite avsvalkande och uppfräschande regnskurar då och då och ibland riktigt dundrande åskväder eftersom det är i slutet på monsunen. Shorts var skönast på dagarna men ibland ändå ett svårt val då det i vissa jaktområden var tät buskvegetation med mycket taggiga buskar, värmen gjorde att jag vissa dagar ändå valde ta några rispor. Dom som var uppvuxna där verkar ha ärvt riktigt tjockt läderskinn på underbenen samt en vana att placera fötterna helt rätt. Hatt var att föredra före keps pga solen, jag hittade en riktigt skön tjock tyghatt därnere. Bästa möjliga solskyddsfaktor är inte fel. Välventilerade svala bomullskjortor fungerar bäst, långärmat skyddade mot buskarna och vart inte för varmt om dom satt löst, lätt att kavla upp ärmarna. Finns att få tag på både hemma och på plats. På mornar och kvällar var det skönt med nåt tjockare långärmat typ safari/militär jacka men fortfarande luftigt, inga tighta tröjor! Är man osäker är det smart att handla en del därnere i samråd med sin ph. Ullsockar av det tunnare slaget fungerade bra i mjuka kängor. Flera av oss hade köpt Courteney kängor vilka fungerade mycket bra, tillverkade i Afrika och utvecklade på plats. Dom är bra marknadsförda här hemma och kan verka som enda alternativet men därnere är dom ett av många märken på kängor för varmare väder. Köper du nåt annat så se till att välja låga ofodrade skinnkängor som andas bra, du behöver inte nån Gore-tex.

Den drygt midjehöga vegetationen med lite träd här och där döljer djuren bra men när man kommer upp lite själv och använder en bra handkikare gör den goda vilttillgången att man ganska fort kan hitta djur på lite håll. Den sandiga marken med tuvor och sten och däremellan ren rödbrun sand gör att spåren syns bra. Alla ph´s är duktiga spårare och skiljer lätt på alla arter som för en annan ändå ser ganska lika ut, speciellt i början. Skyttet blir ofta lite längre håll då man syns väl i den för det mesta låga vegetationen och djuren är varska. Ofta stannar individer till och lite nyfiket studerar inkräktare på typiskt 150 till 250 m och då gäller det att vara snabb. Jag upplever djuren generellt lite mer hårdskjutna än vårt vilt, antar att det beror på att dom evolutionärt haft en helt annan omgivning och miljö med mycket mer rovdjur och helt annat klimat!?

Tycker man om att filma är det bra att ha både en vidvinkelzoom för landskap samt en 150-600 till djuren. Jag låg lite mittemellan med min Nikonutrustning som är under uppbyggnad. Fotografering är kul som kompliment om man får dagar då viltet är skjutet och pengarna slut.

Miljön med boende, mat och service övergick mina förväntningar med råge och är nog svårslaget på framtida jaktresor, jag kan utan tvekan rekommendera Keerweder Safaris.

Ingen besvikelse på nåt plan!

Fredrik Eklund – Efter lång längtan!

DSC_1684

Jag och Pelle har i många år suttit framför brasan med en GT efter långa jaktdagar i Skottland och pratat om Afrika, det har lockat med en liknande jakt fast andra djur och trevligare klimat. För några år sen kom vi till skott och började reka. Vi tog in flera offerter, Pelle tog det avgörande steget och valde ut RES TUTA, dom gav ett bra paket med bäst pris så då var det plötsligt bokat i maj 2014. Kändes dyrt från början med vart i slutändan överkomligt och prisvärt, mkt jakt för pengarna!

Jag förbredde mig ordentligt, köpte och gick in skor, tänkte igenom kläder och läste en hel del om viltet, vägen fram med förberedelser är en kul del av ”hela” resan. Oroade sig innan för att kaliber 270W skulle vara för klent och stressade med att få in en 9.3 i Europasset men 270W fungerade ypperligt, perfekt för det vilt som vi skulle skjuta, speciellt på oftast relativt långa avstånd, mitt val av Oryx fungerade också perfekt. Mina kamerorna vart dock kvar i väskan, mobilen dög bra till många typer av bilder och jag  filmade mycket.

Jag tyckte långbyxor var att föredra med tanke på alla taggar, Courteney skorna fungerade bra, kniv behövde man knappt då andra tog hand om djuren, Kikare Zeiss 10×50 fungerade bra. Harrisbenstöden fungerade riktigt bra i fler situationer än förväntat.

Hemkommen kan man komma på sig med att bara gå och le. Eftersmaken från Namibia är ett tryggt, gästfritt land med ”riktig” jakt, klimatet var perfekt och väldigt engagerade ph som också själva uppskattade jakten. Det var äkta, vilda djur, staketen var låga så dom kunde komma och gå hur dom ville. men färre antal arter än förväntat.

Namibia gav mersmak!

Kim Funck – 270 och Harris äger!

DSC_1844

När ett par av mina vänner skulle förverkliga sina drömmar om att åka till Afrika för jakt och jag blev tillfrågad om jag ville följa med så tvekade jag inte en sekund. Ska jag åka någon gång i livet så är det med goda vänner och inget annat. Afrika har inte lockat mig av den enkla anledningen att jag inte kan viltet. Skulle jag få nöjet att skjuta en fin trofé så skulle jag varken förstå eller uppskatta, som att slänga pärlor på svin tänkte jag. Men ack så fel jag hade. Även de djur man upplevde tidigare som lite udda fick man en helt annan upplevelse av på plats i bushen. Red Hartebeest som jag tyckte var en lustig antilop (Koantilop på Svenska) imponerade stort på mig, resliga varska och graciösa, rent av magnifika. Jag lusläste boken ” Ask the Namibian Guide” innan jag for. Fick en samstämmig bild av kalibervalet som mer eller mindre sågade allt under 300WM för plain game. Kulval då? Jo bondat, bondat eller Barnes-X, ALLT annat helt odugligt. Vapenval? Nån sågade Blaser helt? Ops tänkte jag med min Blaser R93 i 270W. Jag jagar normalt med Sierra Game King. En helt vanlig normal blyspets. Allt var fel! Ordningssam som jag är inhandlades Nosler Partition kulor och en lämplig laddning togs fram. Kände mig trotts det lite ”busig” med att komma dragandes med mitt ärtrör i 270W. Jag kan nu konstatera att inga av de tre PH’na jag jagade med hade något ont att säga om den kombinationen. Reglerna är samma där som hemma att det primära är att skottet sitter där det ska. Ph’na själva använde 270W, 7×64 och 308W, 2 av 3 laddade med Sierra Game king. Jag var inte så inövad på att skjuta med 3 bening men det gick bra att komma in i det skyttet med.

Min vana trogen tog jag med mina långa S30 Harris benstöd. Dom har varit min bästa vän under många smygjakter både i Sverige, Kanada och Skottland. Perfekt stöd från liggande till sittande. Jag fick tre tillfällen att använda dom. En Shakal som fick bita i gräset på 300m, en Red Hartebeest på 280m och En Springbuck cull på 160. Det har jag fyra saker att tacka för. En välskjutande (i Afrika helt oduglig) Blaser R93a. Utprovad och välskjutande ammunition, Harris och Min Leica kikare med avståndsmätning. Tror faktiskt att Harris fick ett par nya kunder i Namibia.

Spårning dominerar. Det är nog först när man kommer dit och ser den röda sanden som man förstår deras möjligheter att spåra djuren. Det var relativt enkelt att lära sig några karakteristiska spår, som Redhartebeest, oryx och Gnu. Vansinnigt intressant och gav mersmak.

Maten då? Ingen högoddsare att vi åt en hel del antilopkött! Vilket kött sen, helt gudomligt!

Sist men inte minst: Klädsel? Själv hade jag långbyxor en dag och det passade inte mig. PH’na gick i kortbyxor av en anledning. Lite rivsår i början av whait-abit buskar men man lärde sig snart vilka buskar som man var tvungna att passera med försiktighet, typ 90% av dom. Sen en långärmad tunn skjorta, främst för att inte bränna sig. En tunn jacka som var skön att ta på sig på kvällar och morgnar. Kängor och tunna yllesockor. Gaters var inte nödvändiga under regnperioden då vi var där. I övrigt så har jag sällan träffat på så genuint varma människor. Något som fastnat och som jag tror är unikt är ljuset vid gryning och skymning, helt magiskt.

Afrika fick en plats i mitt hjärta, helt klart!

Pelle Forss – BBQ under södra korset!

IMG_3027 Så var det äntligen dags att se om drömmen eller fördomen skulle gå i uppfyllelse. Drömmen om en safari att minnas , med strapatser på savannen, smygande under lång spänning och svårighet, nervositet för allt främmande och okänt eller fördomen om ett jaktarrangemang för rika lönnfeta västerlänningar med iscensatta jakter och allt från bundna till drogade halvtama djurparksdjur.

Det var drömmen som slog in och efter tre dagars hårt spårande efter Kudu men endast ögonkontakt vid två tillfällen finns för mig minst en god anledning att återkomma till detta lilla paradis mitt ute i ingenting och två timmar från närmsta supermarket . Att det tagit minst sju år av velande att äntligen komma iväg hade bara en god sak med sig och det var att sonen Jonathan hunnit bli så stor och erfaren i jakten att han med glädje följde med, farsan kan ju behöva någon som håller koll på när han ska gå och lägga sig.

Resan:
Kvinnan vid incheckningen på Arlanda hanterade min väl fyllda resväska med finess och satte bara på en lapp ”heavy” och låtsades som inget alls, detta skulle visa sig inte vara riktigt lika enkelt på hemvägen vid incheckningen i Namibia såg man bara tillfället att få ytterligare 1300:- i intäkter men tack vare att jag reste med grabbar som reser lätt så fanns det plats att möblera om lite för att spara en sur utgift. Väl ombord på Air Namibia på väg ner fick jag också erfara nackdelen av att vara utvilad innan man reser och i kombination med stora förväntningar och rastlöshet blev natten lång och sömnen endast någon timme på den 10 timmar långa flighten. Något som inte verkade bekomma de övriga passagerarna på det toppmoderna planet, en titt runt om i cabinen vid 03,30 liknade mer en stor koloni med tomma knarrande svalbon skvallrade om att de flesta nog klarade resan bättre än jag. Väl nere började man ana att det kommer att bli alla tiders , ett smidigt system att få ut vapnen i tullen och inte några sura tullare som ställer massa frågor om ditt och datt utan bara ren formalia och med rätt införseldokument oc fem dollar till tullarnas fikakassa var vi straxt uppstigna i vår värds Toyota landcruiser , för övrigt den enda besvikelse denna veckan för en LandRover freak som mig men Beannie vidhöll hela veckan att sedan dom bytt ut alla Defenders mot Landcruisers så har tiden i Verkstan för reparation och underhåll gått från omfattande till obefintlig. Detta sista håller jag givetvis fortfarande för att vara helt osannolikt.

Förberedelser:
Jag gillar inte att sakna något under en resa och till skillnad från sonen så lyckades jag få med mig en massa saker för mycket, tvättservicen på Ranchen var ypperlig och således hade det bara behövts två jaktuppsättningar och två middagsuppsättningar detta med underkläder inräknat för att klara hela veckan med nytvättade kläder två ggr om dagen. Böcker/tidningar hinner man inte läsa utan det räcker med något på flyget som man kan kasta när man är klar , typ ett par korsord. Viktigaste förberedelsen var att öva hemma med att skjuta på upp till 200m stående med trebening, jag märkte redan första gången att det här var minsann svajigt och att hålla still var inte att tänka på utan bästa sättet för mig var att komma in i målet underifrån och sedan krama av straxt före bullseye. Första målet var att känna sig säker på att krossa lerduvan på 100m och sedan succesivt öka avståndet.

Vilken kaliber då?
Problemet här är ju att jag har en finfin 416 Rigby stående i vapenskåpet och den hade väl varit helt i sin ordning om det var buffeljakt vi skulle åka på! Nu fick det bli R8án och valet stod istället mellan 7×64 och 9,3×62 båda två tyska kalibrar och det måste ju passa i tyska västafrika tänkte jag och tog med båda piporna för säkerhets skull. Väl på plats efter samtal med vår ph föll valet på 7×64:an eftersom jag har bra koll på den kulbanan upp till alldeles för långa håll på friska djur, i efterhand kan jag tillägga att jag inget ångrar då allt vilt blivit på plats och att det inte spenderats några kvällar och nätter letandes skadat vilt. Jonathan som inför jakten skaffat sig och jagat in sig med en R8 i kaliber 9,3X62 hade givetvis inga problem och om man vid något tillfälle ska förorda kulans och inte skyttens prestanda så har en 250grs accubond eller en marginellt lättare oryx en klar fördel om skottet går igenom lite kvist eller buskar.

Jakten:
Att för första gången gå ut på jakt med sin ph och smyga sig på en grupp Oryx, göra sig redo, inte komma till skott och vid fjärde ansmygningen följa frambenet upp , gå in i målet och sedan krama av kändes för mig mycket ovanligt. Med så lite vetskap som jag hade om hur viltet fungerar i afrika kontra hemma i Åtvidabergs skogarna kändes det mera som målskytte. Detta avtog i slutet av veckan när man lärt sig mer om samspelet mellan olika individer och hur de mellan olika raser drar nytta av varandra för att tillsammans klara sig undan alla hot dom har i sina omgivningar.

Sen var det det här med BBQ under södra korset. South cross är en stjärnbild som vi på våra breddgrader aldrig ser men det har haft samma betydelse för sjöfarare och allmän navigering i bushen som vår polstjärna haft för oss och under våra kvällar runt elden förstod man på de inhemska att det är A och O att känna till vilket håll man ska gå med hjälp av stjärnbilden. Att vara professionell matlagare kan ibland väcka oro hos en del värdpar så för säkerhetsskull meddelade till värden i god tid jag att vi var ett par kockar med i sällskapet . inte för jag tror det gjorde någon skillnad för får man genuint lagad mat på råvaror i världsklass tre gånger om dagen i åtta dagar så går det inte att fuska , Eland, oryx, springbuck, impala, blesbuck, black och blue wildebeast samt vårtsvin och till största delen nerlagda av oss tillredda på grillen med fantastiska tillbehör och givetvis goda viner presenterade av husets grand old man.

Namibia kommer att se oss igen!

Jonathan Forss – En ren tillfällighet och en reflex…

IMG_2899

Under det gångna året som är mitt tredje år som jägare har jag hört mer och mer prat från min far och hans kompisar om en jaktresa till Afrika. Det var av en ren tillfällighet jag hörde att de saknade en jägare för att fylla alla platser till denna resa, och i ren reflex med ”jaga först, ekonomi senare” i tanke så stack jag fram nacken och erbjöd mig att fylla den platsen.

Efter en resa på lite mindre än ett dygn så anlände sällskapet till Namibia som nu var destinationen för denna oförglömliga jaktupplevelse.
Vegetationen i den namibiska vildmarken är mycket vacker och finns i stor variation. stenöken, slätter med stora vattenhål, och buskinfesterad vildmark. Djuren är skygga och vana vid rovdjur så som gepard och schakal, vilket gör att man måste ibland ta beslut på sekunden vid skjutpinnarna.
I min upplevelse så gjorde jag bäst ifrån mig med en tyst och välplanerad Smygjakt fram till bytet så jag hade mer tid på sig att placera det dödande skottet.
I utrustningsväg så tog jag med mig tunna och välventilerade kläder, så som bomullsskjortor och kakhibyxor.
En vattentät handkikare med medelstor förstoring, för att kunna hjälpa till med spaningen.
En heltäckande hatt, så man inte bränner sig ovanpå öronen och på nacken som man annars skulle ha gjort med keps eller liknande.
Ingångna kängor med lågt skaft, jag använde mig utav ett par hikekängor med gore-tex från Timberland.
Och min Blaser R8 i 9,3×62, min bössa som jag använder för mellandistans här hemma på drevjakt.
Jag fann stor framgång med mitt val av bössa då djuren jag sköt inte sprang längre än ett par meter från skottplatsen trots deras vana att springa långt även vid den perfekta träffen med mindre kalibrar. Varken jag eller mina kamrater lyckades skada ett djur då vi alla sköt dödande skott, men man såg märkbar skillnad på hur långt djuren sprang beroende på kaliber.
I slutändan hade vi alla en minnesvärd resa som vi sent kommer glömma.
Själv sköt jag en handfull trofédjur som nästan alla visade sig vara silvermedaljörer, en utmärkt ursäkt för att komma tillbaka och ta sig ett par guld!
Back for GOLD!

Jägarn i Kalahari – Last cull and last call (8)

Lördag, sista jaktdagen! Jag kommer ihåg att det var en lite sorgsen känsla på morgonen att det snart skulle vara slut. Samma team men ny dag och nytt vilt, på programmet idag är att ta bort en Springbuck som Bennie anser har för dåliga anlag, den passar perfekt för Kim som valt att ta en ”cull” Springbuck och utöver spännande jakt får ännu ett vackert skinn.

DSC_1584

På vägen ut är det som vanligt gott om vilt av olika sort,  idag springer en stor zebraflock över vägen framför oss och vi får en del vackra bilder.

Dsc_2695

Pärlhönsen struttar också omkring som vanligt framför bilen. Kunde varit i en disney film.

Väl framme parkerar vi några hundra meter från vattenhålet och smyger tyst redan från första början då vi är ganska nära. När vi kommer ut till platsen där bocken siktats tidigare så är den det första djuret vi ser, vi inser nog alla att det inte blir någon lång jakt idag.

DSC_1849-001

Han står kaxigt och blänger på oss och undrar vad vi gör på hans domäner, Kim sjunker snabbt ner på marken och kryper försiktigt och lågt fram läge bredvid en buske en bit från Börger som övervakar.

DSC_1852Jag smyger in i buskarna bakom och får en bra vy över både jägare och byte där jag hinner ta några bilder. Kim vilar inte på lagrarna utan skjuter den i stickhålet på ca 150 m. Den kastar bakåt och springer en bit på det sista hjärtslaget innan den faller och blir stilla på plats.

DSC_1860Vi går fram och det är lätt att se att det är en ganska gammal och stridbar bock som tagit en del fighter både på hornen och huvudet. Hornen har inte dom utlägg dom riktigt ska ha men är vackra ändå. Vi tar lite bilder innan vi packar in och återvänder för tidig lunch. Nu har vi inte några fler djur på menyn vilket känns lite tomt efter all spänning, men det är ändå sista jaktdagen så vi har haft att göra hela vägen. På hemvägen i samma område ser vi helt färska cheetaspår, ungefär samma storlek som lospår hemma, dom har senaste veckorna sett flera olika grupper cheeta som är ett vanligt rovdjur här. Vi njuter av vädret vid poolen ännu en dag och läser innan det blir dags för lunch då dom andra ansluter från sin jakt. Kim och Fredrik åker ut en sväng och jagar fågel men har inte så mycket kontakt med fjäderfän som dom hoppats på. På kvällen gör vi ett försök igen på schakal vid ett nytt vattenhål, Kim, Fredrik och jag sprider ut oss, Börger och Bennie kör igång lockmaskinen och spanar från tornet.

20150328_181721

Länge hör vi dom bara i fjärran och det är lugnt förutom några Springbuck som korsar den öppna ytan framför oss, men så snart det skymmer börjar det svara schakal precis framför oss, jag hoppar till när en av dom skriker precis framför mig bara 30 m bort, hinner bara få upp geväret för att försöka hitta den i kikaren då en eldsflamma och skarp smäll från Fredrik gevär fäller en schakal bara 40 m bort. Den som jag såg är nog mer en schakalraket just nu.

IMG_3504

Sen blir det snart för mörkt så vi samlas. Bennie, Börger och Kim har hört Leopard tydligt bara nära oss så dom tyckte också att det var smart att packa ihop, dom anses ändå i sällsynta fall vara ett farligt rovdjur även för oss.

IMG_3441

Innan middagen samlas vi som vanligt runt elden för att höra lite historier. Fredrik berättar nöjt hur det gick till när han fällde en otroligt vacker zebra under dagen. Sen avnjuter vi ännu en fantastisk middag med Bennies barbeque och tillbehör från hans fru och duktiga svärmor i köket. Vi njuter bl.a av mycket god zebra som sköts tidigt i veckan och diskuterar stjärnbilder på södra halvklotet.

Dsc_2756IMG_3513
Tack för denna vecka med massor av spänning och jaktlycka kära Namibia, imorgon blir det packning och resa!

Dsc_2760

Jägarn i Kalahari – Kim skjuter och jag bommar (7)

Fredag, idag är det skifte igen inför de sista två jaktdagarna. Jag ska jaga med Kim som jag känner allra bäst i gänget, vi jagar i samma jaktlag hemma och delar också ett starkt intresse för smygjakt vilket gör att vi tillbringar en hel del tid ihop hemma i Östergötland. Jag kallar honom ibland Professor Krut eftersom det inte han vet om vapen, ballstik och handladdning inte är värt att veta.

DSC_1441

Själv har jag inget kvar men Kim har lyckats sprida ut och har sin Impala kvar och troligen sen också en Springbuck – cull som är det billigaste bytet, så det kommer att hända saker! Vi jagar med Börger som ph och James som spårare, vilka vi lärt känna tidigare i veckan. För egen del kommer jag mest att fotografera och snylta på Kims spänning så gott det går.

IMG_3411

Vi ger oss av direkt till samma område jag tidigare i veckan tillbringade stor del av både onsdag och torsdag i hasorna på impalaflockarna, för att se vad dagen bjuder.

Ganska snart hittar vi den stora flocken och förföljer den ett tag för att se om det finns nån tillräckligt fin bock bland alla djuren, efter en stund får vi klart för oss att den innehåller minst 2 st, en mindre och en större. Dom håller sig i samma dal och det är mycket buskage och inte lätt att komma in i läge. Vi smyger försiktigt och jag som inte ska skjuta är en bit bakom för att inte röja nåt. Två tre gånger ställer Börger upp stödet och Kim gör sig beredd men ingen av gångerna kommer den stora bocken i läge. Vi börjar nästan misströsta lite men så kommer vi in från rätt håll mot vinden, smyger närmare och kommer in på bra avstånd kring 100m. Plötsligt börjar dom misstänka nåt och blir lite oroliga så att flocken börjar röra på sig men då ställer sig bocken att spana precis åt vårt håll så att vi tydligt ser de fina hornen. Bara huvudet och del av halsen sticker upp bakom en buske då den misstänksamt betraktar oss som står helt stilla.

DSC_1484

Jag smyger mycket försiktigt upp bakom Börger och Kim med kameran och tänjer på gränsen för vad som är säkrast för att inte störa jakten. Kim inser samtidigt att läget är tillräckligt bra och inte blir bättre, då busken som är mellan honom och stickhålet är precis framför bocken så vet han att det går bra att skjuta genom. Han sänker sig ned till där han uppskattar stickhålet och släpper skottet innan bocken insett faran och börjat rör på sig, det distinka träffljudet följer på knallen och talar om att det träffat. Vi småspringer fram, alltid lika spännande, och den fina bocken ligger stilla precis bakom busken. Tyvärr gick det för fort för att jag skulle hinna få till skärpan på videon med teleobjektiv och grenar överallt så min filmning vart en bom, men det viktigaste skottet gick bra!

DSC_1844

En bra träff framifrån tar så mycket vitala organ att även om det inte går precis i hjärtat eller ryggraden faller djuren mycket snart. Vi packar in i bilen som James snart hämtat och tar så tidig ”lunch” att vi kan unna oss en tidig öl vid poolen som skänker svalka och vila. Det är första gången på hela veckan som jag fått någon tid över att läsa. Känns nästan som en helt vanlig semester, Natasha Illum Berg, vår svenska kvinnliga yrkesjägare i Tanzania passar perfekt som författare i den miljö vi befinner oss.

20150326_151115

Vid 3-tiden ger vi oss ut igen, vi har bestämt oss för att ta med några bekväma stolar och ta plats i ett jakttorn i ett av de mer välbesökta vattenhålen för att se om vi får nån chans på shackal. Börger har tagit med lockmaskinen och kör igång dom hemska schakalskriken efter en stund, vi hör några riktiga på lite distans men ingen kommer nära. Det visar sig bli en relativt händelselös kväll, vi njuter ändå av utsikten med några strutsar en fin bläsbuck som undrar vad vi gör, och det ljumma namibiska höstvädret.

DSC_1893

Vid mörkrets inbrott letar vi oss hemåt och delar middag med alla andra. Dom har alla haft en bra dag och det finns som vanligt flera historier att berätta.

IMG_2999

Pelle fällde både en respektingivande warthog, samma som vi såg och fotograferade vid berget häromkvällen samt en riktigt stor Red Hartebeest i guldklass.

IMG_3018

Det har varit en skön dag med bra jakt om än kort och lite tid att läsa och reflektera, känns bra att varva ned lite från de första intensiva dagarna som kontrast. Somnar bra även efter en sån här dag, miljön och sällskapet är suveränt!

DSC_1818

Jägarn i Kalahari – Impala i farten (6)

Torsdag, Vi har 3 jaktdagar kvar, idag är vi samma team, Fredrik och jag med Johan – The running ph. Vi ska göra ett nytt försök på Kudu, än ger vi inte upp!

DSC_1739

Vi är uppe riktigt tidigt, innan soluppgången, ses vid 6 för kaffe och skorpa och sen iväg till bergen för att om möjligt se någon på väg ned i gryningen.

DSC_1744

Först kollar vi av ett vattenhål för att se som om det varit djur där igår kväll eller tidigt idag, sen kör vi vägen och kollar efter spår. Men det fortsätter vara svårt!

Vi ser först några kor och sen en ung tjur på 350 m som lugnt och lite kaxigt betraktar oss från en bergskam, men inget närmare och tyvärr inga spår efter någon stor kudutjur.

DSC_1757
När vi kammat av den sträckan vi har så vänder vi hemåt för en riktig frukost. Nu har vi i alla fall gjort flera seriösa försök och Fredrik som inte är missnöjd börjar tänka ut vilka alternativ han har på sin önskelista. Nästa mål blir nog en zebra för hans del medan jag fortfarande har kvar min Impala.

Vi äter en god frukost med dom andra innan vi ger oss ut igen. Nu är det Impala som gäller igen. Vi förföljer flera flockar men kommer inte i läge, påminner lite om tidigare försök. Johan är klart frustrerad att vi inte kommer nära och det känns tufft. P1020935

Vi ser gott om andra djur, en Monitor lizzard, en typ av leguan men köttätande och en Leopard gam. Utan att ha nått vårt mål så åker vi hem för lunch när solen är som starkast mitt på dagen. Vi hinner ta en kort vila på sängen och hämta kraft innan vi ger oss ut igen. Nu måste det bli nåt!

DSC_1759

Vi stannar på en höjd med bilen så fort vi kommit in i området, snart så ser vi en Impalaflock igen och är precis på väg att gå efter dom när jag 300 m bort av en ren tillfällighet och envishet får syn på det herrgäng jag sett flera gånger tidigare men som vi inte ens kommit nära. Idag är det tre fina Impala bockar och mitt ibland dom en Bläsbuck som slagit följe, dom är troligen stötta av nåt och småspringer åt vårt håll men snett bortåt, Johan får syn på dom också och vet intiutivt direkt hur vi skall göra för att genskjuta dom. Vi sticker iväg fort, småspringer genom buskaget utan att bullra för mycket, efter bara några minuter och några hundra meter är vi nära deras uppskattade flyktväg och Johans skarpa blick får syn på dom mellan några buskar en bit bort. Han ser ut ett djur, det sista och hittar snabbt en korridor mellan några buskar. När det tredje djuret springer genom luckan är han precis uppe med stödet och beordrar mig i läge, jag osäkrar i rörelsen och lägger upp precis som den sista bocken dyker upp med sidan i luckan som inte är större än djuret och Johan visslar fast den och precis i samma sekund släpper jag också skottet. Yes! Fort och rätt….

20150326_164808

IMG_2974

Det lyser om Johan när han glatt tittar på mig och berömmer mig för det snabba skottet, perfekt samarbete och timing! Han har också sett att det tagit bra, vi småspringer fram och det är ljust blod på plats, jag för ändå in en patron och är beredd att fånga av om det skall behövas men bara 20 m bort ligger den vackraste Impala. Som vanligt är det med blandade känslor av stor ödmjukhet och framgång jag lägger handen på den och känner värmen från det vackra djuret. Större jaktglädje har jag nog inte ändå inte känt tidigare under veckan. Alla försöken och alla gånger vi blivit lurade i kombination med att jag själv fick syn på dom och med Johans intuition och ett riktigt bra samarbete så lyckades vi äntligen tillsammans ta bocken. Senare visade det sig vara ett riktigt fin trofé bara 6mm från guld. Efter bilder med Johan som har en otrolig blick för vinklar och ljus så lastar vi på och ger oss iväg igen. Dagen är inte slut än!

DSC_1783Nu ska vi försöka hitta nåt åt Fredrik igen, det är dock inte så mycket ljus kvar, efter en stund får vi syn på en fin warthog som vi smyger på men det är svårt i buskaget och den verkar ha flytt längre än vi trodde så efter en kort tur får vi ge upp.

DSC_1794

Kvällen är underbart ljum och känslan som infinner sig efter att ha krönt dagen med lyckad jakt är obeskrivlig, solnedgången möter oss på hemvägen och Afrika är som allra vackrast. Vid brasan får vi höra dagens historier. Alla har haft en bra dag, Pelle har också skjutit en vacker Impala och James såg en cheeta vilket inte är lätt att få se även om dom finns i för stort antal på marken.

DSC_1809

Godnatt Afrika och tack för att jag fick en så vacker Impala bock!