Som säkert många andra reflekterar jag ibland över vad som är själen i jakten för mig? Vad gör att det inte bara är en fritidssysselsättning utan mer ett sätt att leva?

Inte så lätt att ta på förstås.. jag tror att det som mycket annat är flera olika saker tillsammans: Närheten till djur och skog som blir mycket intensivare än många andra aktiviteter i naturen, predator-spänningen vid en ansmygning är helt unik…eller hundens skall vid drevjakt..eller…! Jag funderar också över vad som gör vissa upplevelser intensivare än andra och att dom liksom etsar fast sig i minnet? Jag minns så oerhört många detaljer från jakttillfällen, behöver bara titta på en av väggens trofeér så minns jag precis hur det gick till in i minsta detalj många år senare. Jag tror att det är några faktorer som samverkar och gör att det blir extraordinärt, rent biologiskt är det säkert adrenalinet och andra ämnen som hjälper till att ”skriva” i den del av minnet som är som Moses stenplattor.

Vad är mest centralt för mig?

• Storslagen natur, ofta fantastiska minuter vid gryning och skymmning med underbart ljus, stigande dimma och kontakter med djur som bara sker vid den tiden på dygnet. Jag känner inte till någon aktivitet förutom jakt och fotografering av djur där man rör sig på rätt sätt vid rätt tidpunkter och på så sätt blir en integrerad del av naturen som gör att man upplever helt andra saker än vid exempelvis en svamptur.
• Många kontakter med djur, varje gång lär man sig nåt nytt då det alltid är unika förhållanden och nya situationer, genom att studera djurens beteenden och rakttioner med och utan hundar så förstår man mer och mer av hur dom tänker och agerar.
• Att se ett jaktbart vilt på långt håll, tänka ut en strategi, med ett fokus som stänger ute ALLT annat smyga in på håll och ibland lyckas fälla det ibland inte, det är lika spännande oavsett även om ett avslut såklart blir kronan på verket!
• Att under drevjakt få djur på sig och på tiondelar av en sekund bedöma om och hur man kan agera för att fälla det enligt de regler och möjligheter man har.
• Djurens beteende och alla olika förhållanden gör att man ofta upplever helt nya situationer, kan försöka sig på något man vet är svårt och lyckas, att växa med en uppgift, speciellt om man överraskar andra – värdet av bekräftelse ska inte underskattas.
• Att som hundförare samarbeta med en duktig hund är helt magiskt. För mig speciellt att smyga på ett stånd och tillsammans samarbeta för att fälla vilt.
• Att få tillaga viltkött från den egna jakten, hantera det från förberedelser, träning, skott, hängning, styckning till matlagning och matbord…känns så otroligt rätt, samtidigt som man äter god mat så flashar jaktminnen förbi från sekunderna då djuret föll.

Jag kan forsätta och hitta fler situationer som är värda extra mycket i jaktminnet…men dessa är de som är högst på min skala.

Ska man välja ut en enda sak så är det kärnan i jakten, det som ingår i det centrala jaktmomentet, att fokusera helt, stänga ute allt… närma sig ett villebråd på rätt sätt och lyckas fälla det…lyckas man inte så är det nästans samma upplevelse men att lyckas hela vägen är förstås målet.