Skottland 2017

I höstas fick jag förmånen att följa med till Glenprosen, en Estate 2 h norr om Edinburgh. En mark som många andra har fokus på och tjänar mest på grouse men där man även har ett starkt bestånd av kronhjort.

20171027_162242

Det är bara min andra Skottlandsresa för jakt på kronhind och kalv, den jakt som i mina ögon definitivt är bland det mest prisvärda om man vill ha mycket jakt för pengarna, speciellt om man inte är ute efter trofeér…eller inte har mer plats på väggen alternativt en fru som sagt stopp. För en läsare som inte upplevt sån jakt så handlar det om att ta ned bestånden till den nivå som marken tillåter, fastslaget av deras motsvarighet till vår länstyrelse. Markägaren ansvarar för att den nås så att djuren inte sliter för mycket på området, det handlar om att man under perioden oktober till januari  beroende på markens storlek oftast måste skjuta flera hundra djur.

20171027_112812

Vi var där 1a veckan efter jakten på stag vilket medför att dom inte alls är störda innan, då är flockarna inte så stora och lättstörda som dom blir efter några veckors jakt. Vi var 4 personer där alla varit på godset tidigare utom jag,. Dom andra har varit på samma gods 12 år i rad och jag fick möjlighet då en av dom som brukar vara med inte kunde åka detta år. För mig var det en förmån då jag uppskattade förra årets resa och kände att jag med den erfarenheten kunde få ut mer i år och fortsätta lärandet och bygga vidare på dom erfarenheterna. Jag har inte tänkte skriva så utförligt om årets jakt även om den var lyckad och trevlig på alla sätt, allt som allt sköts 61 hjortar av oss varav jag fällde 25 stycken, mycket fler än väntat pga att jag fick bra tillfällen, hade tur med vind och jaktområden och flockarna rörelse. Däremot tänkte jag skriva en del av vad jag lärde mig i år, mycket för min egen skull att dokumentera sånt som man lätt glömmer men också för andra som kanske planerar liknande resa.

Dimma o synvillor:
Första dagen var det rejält med dimma på höglandet vilket förstås skapar helt annorlunda förhållanden, svårt att hitta flockar men när man väl gör det andra chanser att komma nära men svårare att skjuta och bedömma avstånd såväl som ev. djur bakom.

  1. Kikare trycker alltid ihop objekten oavsett väder, viktigt att komma ihåg om man har grenar eller gräs mellan sig och djuret. Gräs betyder oftast inget för kulbanan men en gren är förstås farlig om den inte är omedelbart intill djuret. Faran är också att i en kikare kan det se ut så fast djuret är långt bakom, det gällar att ha lite referenser och veta vad som funkar och inte om man ska få ut max av sina möjligheter. Tar man alltid det säkra före det osäkra tar man förstås inga risker men missar också många tillräckligt bra lägen, med en bra stalker så får man goda råd och lär sig under vägen.
  2. I dimma fungerar det inte att använda avståndsmätare, i dimma finns det också mycket färre referenspunkter…min erfarenhet är att objekten ser ut att vara längre bort än vad dom är, oavsett hur mycket erfarenhet man har är det läge att vara extra försiktig med skotten och bara välja bra lägen där man kan hålla mitt i höljdled så det finns marginal. Andra problem är förstås oförmåga att se vad/om det finns någonting bakom. Skottarna själv använder oftast klenare kalibrar än oss, t.ex 243 och lättare kulor som inte går igenom just för att ta bort den risken. Ytterligare risker med dimma är förstås att om djuret går iväg kan det vara ytterst svårt att se vartåt och spåra om man inte har hund och det inte blöder ymmnigt.
    20171023_103707

Bra förberedelser för en vecka i Skottland är att kunna sitt vapen och sin ballistik, förmåga att kunna skjuta bra skott upp till kring 300 ger en massa fler skottillfällen.

Vad är bra kläder?
Just när man kryper mycket vilket man alltid gör mer eller mindre i Skottland så är det ytterst viktigt med bra täthet på skor, knän och armbågar-underarmar. Jag och min kompis hade i år annoraker från Swazi respektive Ridgeline och var nöjda med båda varianterna. En vän i samma sällskap var inte riktigt lika nöjd med en svensk gore-tex anorak, jag har inte följt upp om det var klenare 1-2 lagers gore-tex!? Damasker är också bra då man oftast går långt och vill ha kängor men vill öka tåligheten mot vatten samtidigt som man vill ha skydd mot den tuffa ljungen. Jag testade Swazis i når och är mycket nöjd med dom. Sen hade jag Sitka´s Timberlinebyxor samt Cloudburst de dagar det var extra blött, knäskydden i Timberline var en välsignelse! Att tro att handskar med gore skulle hjälpa är önsketänkande… det är nog trycket som gör att det alltid tränger in vatten oavsett, bättre att ha tunna handskar som går bra att skjuta med och att man istället som med en våtdräkt åtminstone värmer upp vattnet och inte fryser, sen har jag  ett par extra torra ullvantar med mig att byta med om det är kallt och blött. Huvan på en bra anorak är också mycket användbar högre upp på bergen då det blåser. För er som inte upptäckt det redan så är det mest överlägsna understället Aclimas eller Brynjes ”nätbrynja” i ull, andas bäst när man rör på sig intensivt men värmer ändå bra när man stannar, att man inte svettas vid de intensiva perioderna gör att man inte har nåt blött att frysa i när man stannar och kanske ligger upp till nån timme och väntar på att hjortarna ska komma i läge eller resa på sig från lega.

20171025_140409

20171026_120728

Skytte o taktik
Man lär sig väldigt mycket på en sån vecka där man får så mycket kontakt med djur men ska man fälla mycket gäller det att vara van med sitt vapen, helst träna långhållskytte innan och ha ett sikte med ballstiktorn. Det är också bra att vara bekväm med annat än bogskott, som huvud och ryggrad då det gör att djuren faller direkt och inte flyr och drar med sig de andra, då får man några tiondelar på ett eller flera djur till vilket gör skillnad för när dom väl har fått fart stannar dom oftast inte så snart att man kan komma åt dom igen. Överhuvudtaget gör det skillnad att alltid få ned djuren direkt så att man kan vara säker på att dom inte är skadade så man måste hålla igen och inte skjuta på fler.

För er som laddar själv och gillar skytte så använde jag i år Barnes ELD-X som är ett mycket bra val för långhåll, stabil i vind och bra skottverkan. Jag är mycket förtjust i min 270W som är ett ypperligt val för denna typ av jakt. Lagom rekyl för att kunna ligga kvar på målen men ändå bra egenskaper, nåt grövre behövs absolut inte.

En annan sak jag påmindes om i år är att om man skjuter på en grupp t.ex hind och kalv och dom går iväg över en kulle och kommer ut på andra sidan så ska man tänka på att det inte behöver vara samma djur. Jag var säker på min träff men djuren såg ut att springa vidare, min lite unga stalker var säker på att dom sprang vidare och vi förföljde dom i många timmar. Dagen därpå visade det sig att djuret låg på andra sidan kullen och det var ett annat sällskap som stöttes ut.

20171024_141042

Sen är det förstås viktigt att vara i bra form och kunna klara att gå upp mot nån mil eller mer per dag i bergig terräng utan att bli trött så att man tappar fokus när man väl kommer till skott.

20171027_143024

Skottland är ett av de mest prisvärda resmålen jag har prövat på, men då är jag också mycket förtjust i öppna vidder och den typen av smygjakt som erbjuds då den ställer stora krav både på fysik, skytte och att hålla huvudet kallt och kunna ta snabba och bra beslut, jag tycker helt enkelt att det är mycket ”jakt”.

Sista dagen gjorde vi nåt riktigt roligt – rough shooting, vi gick på linje i en ravin och i kanten av några fält och vid en damm och jagade kanin, fasan och änder. Fantastiskt kul och svårare än jag trodde när man inte är van. Speciellt kaninerna var snabba och nära så hagelsvärmen oftast bara nån decimeter bred på det hållet så inte så enkelt som man tänker sig.

Annonser

2 år med min första håriga jaktkamrat

Ira blev 2 år i juni detta år och går nu mot sin andra riktiga jaktsäsong som ställande spets. Hon föddes hemma hos Ståhlbergs i Österbymo som har Dunklets kennel. En tik…en helt fantastiskt trevlig individ som jag redan haft otroligt mycket glädje av.

Jag har växt upp med spetshundar, mest gråhund…sen har jag haft lyxen att sen några år få vara extrahusse och jaga med kompisens underbara västlaika Elsa som jag skjutit flera vildsvin för…jag fick pröva på att var hundförare för en hund som var och är på sin topp, bra injagad oc talangfull, hon hittar alltid dom grisar som finns. Tyvärr ibland lite för tuff vilket för att hon skadar sig vartannat år men hittills inget allvarligare, tuffheten gör att hon är en dröm för jaktlaget då hon alltid får fart på det som finns och ger allt för att få stopp på grisarna.

_DSC1705 2

Det var ingen gammal plan för mig att skaffa hund, det började med att jag vart tillfrågad av en jaktkompis med 2 laikor att ta hand om en hund, sen ångrade han sig då det började fungera bättre…men då hade jag börjat vänja mig vid den trevliga tanken och gick vidare och sökte en hund själv istället, det föll sig naturligt att välja en västlaika då jag jagat med dom själv och tycker att dom passar södra Sverige bra med sitt lite lagom stora sök och bra kontakt med föraren. Efter några försök på två kullar där en fick för få och en annan sköt upp sin betäckning så fick jag kontakt med Dunklets kennel och vart lovad en tik under våren 2015. Valptiden gick väldigt smidigt förutom att hon redan som liten var ganska bestämd och gärna ville ta över kommandot med dom dom flesta utom mig…men efter lite tuffa tag och mognad fungerar det mesta bra idag även när barnen går med henne. Socialt är hon rena drömmen med en hel del kontaktbehov tillsammans med laikans integritet där hon oftast ligger på sin kant och bara slappnar av. Karaktären är mycket trevlig, redan som valp kunde hon ligga lugnt flera timmar på mitt kontor och vila bara hon fick springa av sig ordentligt några gånger per dag.

20160612_155050

Det finns otroligt mycket frågeställningar för en ny  jakthundsägare! Hur jagar man in en hund på bästa sätt? Hur hanterar man temperamentet för just sin individ…hur tuff ska man vara mot vissa beteenden som man vill stävja? Hur mycket skall man träna i hägn? Hur viktigt är det att gå spårträning med en spets? Hur undviker man samjagning med andra hundar och vad gör det om det händer, tuff etisk fråga som förstås beror på hur hunden hanterar viltet!? Vilka vilt skall hunden kunna jaga och få jaga och hur lär man den det på bäst sätt? Hur ska man jobba med söket?

Detta är bara några av frågorna jag stött på och ofta mött en massa åsikter bland andra jägare och hundförare. Vissa sitter inne med nån sorts ”enda sanning” utifrån egna förhållningsregler som dom ofta ganska grundlöst tycker är den enda metoden!? Många ger kloka råd och riktlinjer, man får suga åt sig det bästa av dom man mest förtroende för. Jag är helt övertygad om att de flesta faktorer skall anpassas till:  ras och typ av jakthund, individen, jaktmarker med vilttillgång och typer av vilt och sist men inte minst vad du själv vill med din hund även om det förstås ska anpassas till de rastypiska egenskaperna!

Jag njuter av varje stund i skogen med henne och se hur hon jobbar och utvecklas. Jag ser verkligen fram mot det 3dje jaktåret med henne och det första när hon bevisat att hon kan söka fram, hänga i och hålla vettigt avstånd och ha ett bra skall, nu är det bara att bygga upp mer erfarenhet och ge henne mer bra förutsättningar!

 

Jaktens själ?

Som säkert många andra reflekterar jag ibland över vad som är själen i jakten för mig? Vad gör att det inte bara är en fritidssysselsättning utan mer ett sätt att leva?

Inte så lätt att ta på förstås.. jag tror att det som mycket annat är flera olika saker tillsammans: Närheten till djur och skog som blir mycket intensivare än många andra aktiviteter i naturen, predator-spänningen vid en ansmygning är helt unik…eller hundens skall vid drevjakt..eller…! Jag funderar också över vad som gör vissa upplevelser intensivare än andra och att dom liksom etsar fast sig i minnet? Jag minns så oerhört många detaljer från jakttillfällen, behöver bara titta på en av väggens trofeér så minns jag precis hur det gick till in i minsta detalj många år senare. Jag tror att det är några faktorer som samverkar och gör att det blir extraordinärt, rent biologiskt är det säkert adrenalinet och andra ämnen som hjälper till att ”skriva” i den del av minnet som är som Moses stenplattor.

Vad är mest centralt för mig?

  • Storslagen natur, ofta fantastiska minuter vid gryning och skymmning med underbart ljus, stigande dimma och kontakter med djur som bara sker vid den tiden på dygnet. Jag känner inte till någon aktivitet förutom jakt och fotografering av djur där man rör sig på rätt sätt vid rätt tidpunkter och på så sätt blir en integrerad del av naturen som gör att man upplever helt andra saker än vid exempelvis en svamptur.
  • Många kontakter med djur, varje gång lär man sig nåt nytt då det alltid är unika förhållanden och nya situationer, genom att studera djurens beteenden och rakttioner med och utan hundar så förstår man mer och mer av hur dom tänker och agerar.
  • Att se ett jaktbart vilt på långt håll, tänka ut en strategi, med ett fokus som stänger ute ALLT annat smyga in på håll och ibland lyckas fälla det ibland inte, det är lika spännande oavsett även om ett avslut såklart blir kronan på verket!
  • Att under drevjakt få djur på sig och på tiondelar av en sekund bedöma om och hur man kan agera för att fälla det enligt de regler och möjligheter man har.
  • Djurens beteende och alla olika förhållanden gör att man ofta upplever helt nya situationer, kan försöka sig på något man vet är svårt och lyckas, att växa med en uppgift, speciellt om man överraskar andra – värdet av bekräftelse ska inte underskattas.
  • Att som hundförare samarbeta med en duktig hund är helt magiskt. För mig speciellt att smyga på ett stånd och tillsammans samarbeta för att fälla vilt.
  • Att få tillaga viltkött från den egna jakten, hantera det från förberedelser, träning, skott, hängning, styckning till matlagning och matbord…känns så otroligt rätt, samtidigt som man äter god mat så flashar jaktminnen förbi från sekunderna då djuret föll.

Jag kan forsätta och hitta fler situationer som är värda extra mycket i jaktminnet…men dessa är de som är högst på min skala.

Ska man välja ut en enda sak så är det kärnan i jakten, det som ingår i det centrala jaktmomentet, att fokusera helt, stänga ute allt… närma sig ett villebråd på rätt sätt och lyckas fälla det…lyckas man inte så är det nästans samma upplevelse men att lyckas hela vägen är förstås målet.

 

Ojakt!…och en tillbakablick på säsongen

Tufft när man plötsligt står där…som att vara på semester och plötsligt bli bestulen på biljetter och reskassa…eller att frun kommer hem och säger att hon vill skiljas…plötsligt så står man bara där med tomheten som blir kvar när man mist nåt, det är sista helgen i januari och huvudsakliga hundjaktsäsongen är slut, over and out, och den går inte att få igen! Det är då det är ojakt! Även om man kan smyga på dov eller frysa på åtel…ändå är det förbannad ojakt! Det är alltid nåt speciellt med hund och drevjaktsäsongen som inte går att ersätta med annat, full fart i såten med ekande drev, samspelet med hunden, plötsligt gris som lyfter och fullt ståndskall, vilt åt alla håll, ekande skott … babbel på radion och samvaron med jaktlaget mellan såtarna, många bra jakthistorier och korvar på glöd! Sen att man kan mildra lidandet med annat är en annan sak, på sätt och vis kan man förstås jaga året runt om man har tillgång till rätt mix av marker…men det är ändå lågsäsong och ojakt.

14876045_895215997244757_275197410_o

Vemodet tar tillfälligt över och äger ..just nu har det suttit i flera veckor, men rätt som det är så hämtar man andan och drar in lite syre igen…ser tillbaka nyktert, utan förskönande filter på både högt o lågt, ljuspunkter med vilt på parad så väl som bommar och besvikelser…allt är lika värdefullt, man är många minnen och erfarenheter rikare! Minnen som är fasta på näthinnan i resten av livet och några trofeér på väggen som hjälper en att minnas några av dom mest spännande och minnesvärda ögonblicken.

Det som dominerat året för mig är så klart injagningen av min första egna hund, underbara Ira, en västlaikatik som har blivit ett dominerande inslag i min jaktvardag. Det har varit mycket dagar i skogen även utanför jakt med spårkurs, träning i hägn och mycket skogspromenader som också gett resultat, när säsongen slutar har det skjutits 4 vildsvin för henne och även kron och dov. Försäsongen var annars intensiv med flera fina pürsch, både vildsvin, råbock, kronkalv och en fin dovskovel. Drevjakten sen har varit mycket upp och ned, från början lite vilt inne och svårjagat, mot slutet mer och en hel del bra hundarbete. Men bästa jakterna med Ira har varit då jag med jaktkompisen Janne och hans laika Elsa gästat marker med mycket gris och brist på bra egna grishundar gett gästande laikorna mycket att ta tag i.

Förutom den vanliga turen till min mors hemtrakter i Lappland med älgjakt så har jag också hunnit med min 1a resa till Skottland med vännerna Kim och Fredrik…som verkligen levde upp till förväntningarna med många minnesvärda jakt och naturupplevelser och totalt 7 st hjortar varav en fin stag. Skottland är väl värt pengarna som resmål, det blir fler gånger!

Absoluta höjdpunkterna har föstås ändå varit med unghunden då det under året skjutits första viltet för henne. Det släppte i december-januari då hon kom igång, speciellt första vildsvinet där hon gjorde allt själv från upptag till skott. Älg har det inte blivit någon, bara några sken där hon sklokt läppt i god tid. Sen har hon varit tillsammans med andra hundar ibland, fått fram vilt och andra har hakat på eller varit med på slutet då dom träffat på varandra i såten. Allt har varit nyttigt och hon fick även träna på en skadad kronhjort där det var fullt stånd i över 20 min. Lite bytesmedveten är hon vilket lett till några bataljer men som tur är inget mer än markeringar från hennes sida. Hennes yvighet och sök har växt under säsongen på gott jaktmässigt men när det blir fel vilt eller fel håll även lite på ont med längre väntan på att få tillbaks henne när hon försvunnit uppåt 2-3 km för att sen leta sig tillbaka. Jag har hittills inte behövt åka iväg och hämta vilket känns skönt. Jaktlusten finns där och det är allra viktigast. Jag lär mig hela tiden mycket både i jakten med henne såväl som i diskussioner med andra mer erfarna hundförare under och mellan jakterna. Sen passar det en rastlös själ otroligt bra att att gå hälften av såtarna.

En annan höjdpunkt var sista drevjakten där jag äntligen fick med min hårt studerande 19-åring som jag lyckades placera på bra position med primos stöd och tack vare Diana kom ett gäng dov förbi, efter pappas visslande stannade en, så han fick skjuta sitt första vilt på drevjakt. Såna ögonblick värmer verkligen pappasjälen.

20161104_160251

Skyttet har verkligen varit upp och ned under säsongen, allt från missbedömningar med 1a bommarna på egna marken på många år, både en kron där avstånd underskattades och jag siktade som med 270W när jag hade min kortade drevpipa (8.57) och även en gris som kom fort och skottet gick i fel ögonblick…i andra änden perfekta skott i Skottland med 7 bra träffar mellan 250 och 350m. Typiskt att man har flera säsonger med bra skytte, blir lite arrogant och börjar slarva, blir att ta tag i detta kommande säsong och öva mer samt ”bädda om pipan” med extra ödmjukhet.

Som alltid snöar jag också in på bra grejer och gillar att testa ny utrustning, min R93 rör jag inte för den fungerar perfekt ihop med olika pipor och optik som jag försett mig med under åren. Men bland kläder kommer alltid nytt intressant som är kul att testa. Jag behövde lite tåliga plagg inför Skottland och testade Sitka som än så länge fungerat grymt bra, lätta praktiska med bra passform och väldigt välgjorda! Nytt Aclima underställ i merino förstås men ”nätbrynja” som andas perfekt under rörlig jakt i Skottland eller hemma med hunden, kommer jag aldrig att byta bort. Jag har också köpt anorak från SWAZI som är oslagbar i vind och kyla, så nu har en del annat som bara är ganska bra blivit hängande, får väl ge det till stackars sonen.

Vad händer nu? När paniken släppt och man börjar titta framåt så finns det förstås mycket att göra förutom att jaga dov, gris och räv, slipa knivar, sköta åtlar och vårda vapen så kan man börja planera nästa jaktresa och fortsatt injagning av bästa kompisen. I vår blir det mer övningar i hägn, ev. långhållskytte och en till spårkurs och fysträning både för husse och hunden. Hunden vet som tur är inte om att jakten tar paus i 7 månader och den ska mogna både i kropp och psyke. Det blir spännande att se tikens utveckling mot mer mogen och erfaren jakthund.

Vi är mitt i februari och för varje dag är det ljusare och en dag närmare bockpremiären, fram till dess blir det intensiv hundträning, lite åtel, lite lockjakt på räv, troligen en del skyddsjakt och på det övningsskytte så nästa säsong blir mer obommad! Bara man får vara frisk så kommer det snart en ny jaktsäsong med hundar som skäller och bössor som dånar och jägare som skiner av jaktlycka vid elden!

 

Skottland del 1 – Hinds and calves!

Efter att ha lyssnat på åtskilliga jakthistorier från min vän Kim så har jag länge velat åka till Skottland för att jaga på höglandet. Det kanske är norrlänningen i mig och passionen för fjäll och öppna vidder? Det är lite magiskt med de böljande ljungbeklädda kullarna helt utan träd ofta inhöljda i dimma och duggregn. Att sen få jaga sitt favoritvilt kronhjorten i denna miljö är verkligen nåt att längta efter.

Kim som varit där mer än 10 gånger har varit del av ett gäng som började åka dit för 15 år sedan och det är begränsat med platser, men så ringde han en vårdag och sa att han kunde vara kvar 1 v till för att jag och nån mer skulle få chansen att komma dit. Med hjälp av hans engelska kompis rekade vi fram en bra arrangör i närheten av Pitlochry bara ca 2 timmar norr om Edinburgh på östra sidan där det normalt pga av tillgång på mat är det tätaste bestånden på marker där man prioriterar kronhjort (red deer) och inte ripa (grouse) vilket är ganska vanligt då dom får mycket mer betalt för grouse. Vi var säkra på att vi ville komma dom senare veckorna, efter jakten på stag då man skjuter hind och kalv och får jaga obegränsat med djur för en dagkostnad. Då blir det riktigt mycket jakt!

Vår arrangör har 200 djur per år på 4 olika områden dom måste skjuta av för att komma ned till den nivå som naturen klarar av. Det är tuff styrning från deras ”länstyrelse” vad som är tillåten belastning. Vi var tre man, jag, Kim och Fredrik, vår alltid lika glada och trevliga jaktkompis från Stockholm, som precis som jag skulle få sin första vecka i Skottland.

Utdrag ur inbjudan:
”It is important that all of you are comfortable with shooting distances 150m – 250m as it is unlikely we will get closer on our estates. If this is a problem for anyone then obviously your options will be somewhat limited at times. There will be no limit on what may be shot selectively as we have in excess of 200 hinds & calves to shoot.
We find the use of silencers/moderators invaluable and hope you have them. We will expect all hunters to be competent enough to place all bullets in the chest area, shots outside this area, into the spine, high shoulders or legs cause rejections at the game dealer with penalties applying. Normally we find Scandinavians to be excellent shots”

p1000985

Jaktformen & viltet 
Det som präglar jakten är att det är helt öppet landskap utan skydd om man inte kan gå i skydd av terrängen som dalar, raviner, små bäckfåror eller smyga runt och komma upp bakom över nån kam. Kronhjortarna som är ca 30% mindre än våra svenska söker lä och har en enormt bra syn samt förstås som vanligt sitt goda luktsinne. Dom ligger ofta högt för att ha god utsikt och spanar nedåt. Hundar används inte, dom får användas till eftersök men det är inte speciellt vanligt. Spåren betyder inte nåt eftersom det är så gott om djur och dom rör på sig ganska mycket. Jaktformen blir det som man i vissa länder kallar ”spot and stalk”, kikaren är viktigt redskap helst med inbyggd avståndsmätare, annars behöver man en separat. Man jagar som gäst alltid med en ”Stalker” som kan marken, letar rätt på djur och leder ansmygning, har koll på avstånd samt väljer ut skjutbara invidivider och tar hand om djuren efter skott, även om man förstås får hjälpa till med det man kan.

Det är inte lätt att komma nära och tar tid så när man väl har position så handlar det som sagt om att skjuta så många som möjligt. Man väljer oftast att skjuta hind före kalv då kalven alltid stannar och kan tas med nästa skott, men det beror också på antalet djur och avstånd, om man t.ex redan på yttre gränsen av sin kapacitet avståndsmässigt vill man inte tappa iväg den mindre kalven till ett än större avstånd. Allt detta bedömer stalkern. Sen finns oftast en ”Gillie”, en yngre elev under upplärning eller äldre f.d stalker, som ibland går med och bär utrustning och ibland väntar vid fordonet som används för att frakta viltet, en Argo, en ”skoter” på hjul som driver på 8 stora breda hjul och klarar riktigt brant körning.

p1010033

Förberedelserna
Man smyger mycket, oftast krypande eller på knä och det är bra med heltäckande kläder även om allt inte måste vara cammo, både handskar och nåt för ansiktet är bra. Vädret är oftast blött och även om det inte regnar varje dag så är marken täckt med blöt mossa och rännilar av vatten i branterna. Ansmygning nära marken på knä eller krypande långa sträckor gör att man behöver bra membrankläder. Jag har inte behövt det i Sverige på några år utan det har räckt med vaxade och ”regntåliga” kläder som andas bättre så jag behövde kolla på nåt som tål mycket vatten. Då jag länge varit nyfiken på Sitka från USA så köpte jag byxor från dom som har fungerat bra. Jacka har jag länge velat ha Swazi´s anorak, tyvärr hann den inte komma så jag fick nöja med mina befintliga alternativ. Det visade sig på plats att anorak var det mest populära plagget, Härkilas var väldigt vanlig liksom deras övriga plagg.

Man ska tänka på att det är rörlig jakt så man blir oftast rejält varm för att sen ligga och vänta på kall mark kanske i regn eller vind. Ull är förstås bäst att ha underst, men inte för tjock, jag hade nätvarianten från Aclima. Lager på lagerprincipen är klart bäst och det är bra med stora ventilationsluckor på skalkläderna så man kan ventilera och ta av plagg om vädret växlar. Om man har ryggsäck eller ej handlar om man vill minimera vikt eller om man anser sig behöva reservkläder, packutrymmer och/eller matsäck med sig hela tiden. Oftas hade vi ryggsäckarna i fordonet, dom som svettades mycket hade ombyte, själv gör jag inte det och klarade dagarna med ull (nätvarianten superbra när man rör på sig mycket), tunn fleece och jacka, med en väst som förstärkning är perfekt de dagar det var mer nedåt 0.

p1010036

Det mesta av skyttet sker på mellan 150 och  uppåt 300 m vilket gör att man behöver vara bekant med sitt vapen och ammunitionens kulbana. Jag utökade mitt Zeiss 3-12 Victory HT med ett torn/turret i början på sommaren så när det är anpassat slipper man tänka på kulbanan. Min 270W som jag använder till pürch i Sverige och långhåll är perfekt kaliber både vad gäller energi, kulbana och liten rekyl, de stalkers vi träffade använde 270 och 30.06. I samråd med Kim så laddade 60 st 130gr blyspets som också är en bra nivå för den storleken på vilt. Benstöd är ett måste, vi hade Harris mellanstorlek som går från liggande och oftast ovanför ljungen upp till sittande.

20161104_104436Man måste söka tillstånd för införsel av vapen ett antal månader innan, det tar ett antal veckor med byråkratin, sen måste man förstås ha ett Europeiskt vapenpass som vid alla resor utomlands med vapen. Det går att hyra vapen på plats men jag rekommenderar starkt att ha med sig det vapen man är van vid då skyttet är krävande. Behöver man hyra så var det dock billigt där vi var, ca 60 kr per skott, men om man byter stalker vilket vi gjorde kan man också behöva byta vapen vilket inte gör det lättare, men det funkar.

Sen får man heller inte glömma att på vägen åka in och bunkra massor av god mat till matsäck, middagar och snacks till jakthistorierna framför brasan samt lite goda drycker.

På plats i Höglandet, dag 1:
Vi vaknade till en måttligt kylig morgon med lätt dimma längst upp på berget. De första 2 dagarna gick jag och Fredrik tillsammans och delar på en stalker för att mjukstarta och lära oss, för att det sista 3 gå ensamma med var sin stalker. Kim som är erfaren och vill maxa kör ensam alla dagar. Första dagen går vi med Johnny, en erfaren stalker i 35årsåldern med 7 år heltid på dessa marker.

14881629_895213343911689_1529479752_o

Vi börjar brant uppför på östra sidan av marken för att komma rätt i vind, vi ser inga djur förutom hind och kalv som springer över till grannmarken men när vi kommer över en topp och snart ska vända neråt lägger sig stalkern snabb ned bakom en lite höjd och vinkar till oss att också gå ned på knä, det står en större flock på andra sidan en mindre dal bara drygt 200 m bort. Jag som går tvåa får snabbt upp vapnet i position bredvid Johnny som frågar om jag ser djuren på 250 m och säger direkt att jag kan ta vilket djur jag vill i flocken – ovanligt att höra! Jag hittar snabbt en ensam troligtvis smalhind som står fritt på en bra position och släpper skottet, den faller direkt och alla djuren flyr direkt åt höger. Stalkern gör klart för mig att den fallit och råder mig att sikta på hind och kalv som går sist i flocken när den rör sig. Han visslar och lockar så att dom stannar och jag skjuter direkt kalven som också faller, hinden går vidare för att stanna 50 m bort och 285 m från oss, det känns långt och hårkorset rör sig lite yvigt över bogen, det går åt nån tiondels sekund mer tid än innan men jag skjuter och tredje djuret faller på plats. Nu är alla andra utom skotthåll, Johnny gratulerar mig för bra skytte och vi reser oss för att gå nedför backen och upp på andra sidan där djuren ligger, alla är lätta att hitta och skotten sitter bra.

20161031_111449

Vi tar ur dom tillsammans och gillien hämtar Argon, efter kort paus så lastar vi i dom och fortsätter jakten västerut.

20161031_113800Vi hittade ganska snart en mindre flock som vi fick smyga an från flera håll innan Fredrik fick ett läge men efter att väntat länge på att dom skulle resa sig efter vila blir dom varska och smiter undan innan han kommer till skott. Vi får ta omtag längre fram i dalen där vi ser en större flock röra sig sakta ifrån oss, vi går fort och kommer upp nära dom bakom en kam, efter att nästan ha blivit upptäckta kommer vi riktigt nära några stycken då djuren går åt samma håll nära men utan att se oss och vi kan krypa över kanten och Fredrik skjuter en hind med perfekt skott under 100 m, dagen slutar där med totalt 4 djur. På kvällen njuter vi god mat och delar våra historier från dagen framför en sprakande brasa och med god skotsk single malt.

Dag 2 med öppnare landskap och svår vind
Nästa dag går vi på marken närmast vårt boende, ett vackert men mer öppet landskap än första dagen och svårare ansmygningar, speciellt med dagens vind. Djuren ligger alltid i lä och med dagens vind är det riktigt svårt att komma nära som dalarna och sluttningar ser ut på området. Jag får tidigt syn på några hindar och kalvar som står fritt men dom upptäcker oss. Sen är det Fredriks tur och vi smyger runt en lång sväng för att komma nära en flock men när vi kommer runt ett krön står det en annan flock ivägen som är omöjlig att komma nära och som skulle röja oss för dom andra om vi försöker så vi får börja om. Det blir en lång runda men efter att stalkern gissat rätt på vart hjortarna är på väg och några timmars smyg samt väntan vid ett krön ligger plötsligt Fredrik så nära som 70-80 m och skjuter en hind som tyvärr inte faller direkt utan går en bit vilket gör att det inte blir nåt fler djur ur den flocken. Vi är nöjda ändå och efter att vi tagit hand om djuret sätter vi oss och njuter av utsikt och matsäck.

20161101_134629

20161101_151616

Sista timmarna på dagen går jag och stalkern ensamma ned förbi ett mindre skogsparti där det ofta är djur i gryning och skymning men vi upptäcker inget men får i alla fall kämpa ur oss de sista krafterna genom att gå nedåt i tuffa branter innan vi kommer direkt ned till vår stuga där det står en isig fräsch ”gt” och väntar.

Dag 3: Downs & Ups
Första dagen ensam med stalkern går vi på samma mark som första dagen, vi får tidigt syn på en mindre flock går uppåt och stannar på en topp ca 700 m bort.

14924013_895213333911690_1999343407_o Vi kan gå via en ravin i skydd in till 2-300 m för att smyga in på en topp när toppen där dom ligger. Vi kryper sakta upp över en kam för att se hur dom ligger och är plötsligt så nära som 70 m men ser endast den vaksamma ledarhinden som ligger och tittar åt vårt håll, vi backar oerhört försiktigt tillbaka och kryper ned igen för att hitta en väg att komma upp längre bort där vi ser fler djur. Efter 15-20 min kryper vi över en kam 130 m nedaför djuren, plötsligt när vi kryper över kanten och ställer vapnet tillrätta så står djuren upp och tittar ned mot oss, nåt har dom anat…jag får justera fram mitt vapen för att få pipan fri från ljungen innan jag snabbt kommer i position och tar sikte på det djur som stalkern pekar ut…släpper skottet men bommar!?? Jag fattar ingenting, är det nåt fel, jag brukar aldrig missa på såna avstånd även om det är brått men nåt har gått fel…jag försöker få sikte på ett annat djur men dom rör sig nu fort bortåt över nästa kam. Svårt att säga efteråt om det ändå var nån gren ljung framför pipan eller om jag ryckt av ett skott, jag vill förstås tro på det förstnämnda då jag inte varit med om den typen av missar på många år utom när nån liten årsräv lockar till skott på lite för långt håll. Vi går upp och kollar men det stämde med vår syn och hörsel (stalkers är mycket vana att lyssna på träffen) och vi hittar heller inget blod. Vi spanar för att se var djuren gått men dom har snabbt letat sig för långt bort medan vi gått uppåt skottplatsen.

14876045_895215997244757_275197410_o

För att tro på vapnet och vara säkra på att det inte är nåt fel så går vi tillbaka och kollar av vapnet på en tavla dom har med sig, men det var förstås inte det utan det går perfekt. Vi tar en snabb fika innan vi laddar om mentalt för att ta omtag och hitta fler djur.

p1010031

Efter en lång promenad längre in i marken så hittar vi en stor flock på bergssidan, men den kräver en lång runda upp bakom så vi kommer uppifrån och smyger/kryper sista bitarna innan vi plötsligt får syn på djuren som gått närmare åt vårt håll och är på drygt 220 m. Jag lägger mig snabbt och hittar en kalv som ramlar i skottet och rullar nedåt så jag kan gå vidare till en annan kalv, alla djuren börjar rörar sig så det blir brått, jag släpper skott och träffar bra så den faller på samma sätt som den andra…men precis efter skottet ser stalkern en hind med löst bakben som haltar bortåt så på nåt sätt måste den hunnit in bakom sista djuret och fått kulan på sig. Vi följer djuren och jag försöker hinna skjuta på 300 m men hinner inte sen stannar den igen på 345 och jag tar sikte och skjuter, det är svårt att se men vi tycker att det träffar, vi ser i alla fall att den flocken som springer vidare bara har friska djur och det går fort. Stalkern  får också ganska snart syn på ett huvud som sticker upp över ljungen och vi kvickar oss ned för att få koll på läget, efter att gillien vimsat omkring så hittar vi det ganska snart själva. Stalkern tar hand om det medan jag gåt tillbaka för att leta rätt på kalvarna, inte lätt att hitta rätt på saker när det ser likadant ut överallt men plötsligt ligger dom där, bara 2 m ifrån varandra dit dom rullat uppifrån.20161102_165526 Jag tar ur dom och stalkern kommer över medan gillien hämtar argon, skottet satt i levern så det får jag vara nöjd med på 345 m, viss kompensation för dagens helbom. Vi packar in och kör nedåt precis när mörkret faller. Blir gott om saker att prata om den kvällen också, alla har haft en händelsrik dag på höglandet.

Tack Kim för initiativet! Tack Kim o Fredrik för sällskapet! Thank you Johnny, Clark and Steven for having us on your nice estates! och Tack till Fredrik för några av bilderna!

Radiobabbel

Jag tror att många jaktlag har mer eller mindre att lära kring hur man hanterar radiokommunikation, Jag har själv hunnit uppleva många olika varianter senaste åren. Allt från att man inte berättar nåt om vad som händer till att det pratas så mycket att man har svårt att kunna säga det som verkligen är viktigt, eller för den del höra nånting av det som händer runtomkring en i skogen om man inte stänger av sin egen radio.

Oftast fungerar det mycket bra men då det inte fungerar är det riktigt irriterande eftersom det lätt gör att man missar ett djur helt eller förkortar det korta tillfället man har på sig att bedömma och komma till skott så att man missar chansen.

Hur stort problemet kan bli och hur mycket disciplin som krävs beror förstås på antalet jägare, hur viltrikt det är och hur många hundförare man har igång samtidigt. Den som kan styra upp det och sätta en ”kultur” är framför allt jaktledaren, men jag tror att vi jägare speciellt hundförare också kan bli bättre på att ge varandra feedback och komma ihåg syftet med kommunikation samt vikten av tystnad. Ibland upplever jag nästan att det verkar lättare att klaga på den hundförare som berättar för lite än den person som pratar för mycket.

Så här efter hundsäsongen tar jag mig friheten att skriva ned några självklarheter och enkla riktlinjer som jag tror kan vara en bra påminnelse för många och kanske inspirera till att få bättre ordning.

Varför är radiokommunikationen viktig?
1. För att alla i jaktlaget snabbt och enkelt skall kunna informera varandra om vad som händer och är viktigt att veta…
2. För att man skall kunna be om hjälp eller viktiga råd om nåt händer.
3. För att jaktledaren ska kunna styra upp händelser och starta, stoppa, begränsa vilt etc.
4. För att hundförare och/eller drev skall kunna kommunicera vad som händer och sinsemellan styra upp hur man agerar på bästa sätt.
5. Om det händer lite på marken så kan det förstås underlätta på passet om man får veta vad det finns för djur i såten och om hunden fått upp nåt så att man vet att det kan vara nåt på gång…eller kan komma att hända nåt även om informationen inte är superviktig.

När ska man inte prata i radio?
1. Om man inte har någon information som är viktig just nu – fråga dig: behöver någon verkligen veta detta? Och…behöver dom veta det nu eller kan vi lika bara prata om det sen? Tänk på att det som kan te sig viktigt, komiskt eller intressant för dig just där du är kan vara intressant för alla men inte så viktigt att veta just då. Det behövs inte mycket prat i radion för att en passkytt missar ett djur som smyger förbi.
2. Om man har långt samtal med bara en person, är det superakut så säg till på radion att du ringer upp istället är det mindre akut…låt bli helt.
3. Om något kan upplevas känsligt för en person eller jaktlaget.

Varför inte då? – Detta är det som jag tror att många lätt glömmer bort!
1. För att alla i jaktlaget istället skall kunna höra vad som sker runt omkring dom, djur som är på väg eller hundar som skallar etc. Vi är där för att jaga inte prata och för att höra krävs tystnad.
2. För att man inte med sitt prat skall varsla djuren om var man sitter, dom har nog med fördelar med sitt goda luktsinne! Mycket lätt att underskatta hur långt det hörs även om man försöker viska.

Exemplen på onödig information kommer hela tiden, speciellt från upprymda hundförare eller folk som vill vara hjälpsamma till överdrift. Jag upplever att ju mer någon har jagat ju tystare är dom, jag har aldrig upplevt att dom som skjuter mest pratar mycket i radio!

  • Älgskit i såten men den är gammal (!?!?)
  • Nu höll jag på att ramla i diket (?!?!)
  • Det passerar en svart hund förbi pass 18 (hundföraren har alltid gps numera men…svarar ändå i 3 av 4 fall typ: Har den gul väst – Ja – Då är det min (och… !?!?!?)
  • Nu går drevet mot pass 21 (Onödig information såvitt hunden inte går tyst …men pratet i hörssnäckan gör att man just då man behöver sin hörsel mest missar att höra djuret som kommer långt före)

Hur ska man kommunicera händelser?
0. Anropssignalen: Till vem, från vem och har man bra förbindelse ta ärendet direkt!
Exempel: Johan från Per – Ligger djuret?
1. Kortfattat: Vad är viktigt och inget mer. Vissa saker kan te sig viktiga…men överväg om det är nåt som någon verkligen kan agera på!? Sen finns det förstås lag där man har god disciplin och passkyttarna behöver veta lite vad som händer för att minimera tristess om man sitter 5 man på 3000ha i Norrland och ser 1 djur per v.
2. Förståeligt: Om du berättar om djur, ange absoluta riktningar inte relativa, bakåt, förbi eller bortåt säger ingenting för dom som inte är du! Ange helst kända referenser, om det inte går väderstreck, fart och djurslag samt kön etc. ”En dov sprang förbi mig” säger absolut ingenting medan ”En dovstång passerade pass 15 i hög fart österut över hygget” kan vara mycket intressant.
3. Tryck in knappen innan du pratar och håll inne tills du slutat, nåt som är en vanlig synd för många av oss, speciellt när man är ivrig eller har brått. Se också till att ha en bra mikrofon, den vanligaste bristen på komradio. Men ger vi varandra inte feedback om sånt så kan man aldrig förbättra sig.

P1000050

Min egen radiokommunikation är inte på något sätt perfekt…det var inte det jag vill säga med detta inlägg, men jag har flygit som pilot i 7 år (Jag är inte imponerad av det jag hört som Armen lär ut, tar mer tid än flygets) och vet vad det vill säga att inte uppta kanalen utan att kortfattat och tydligt säga vad man vill,  sen har jag jagat i många år och ofta förvånats över allt ”trevligt” men ointressant prat som fyller etern…och i andra änden några fall med där det är helt tyst på radion och inget vet något.

Jag hoppas jag kan bidra till nån insikt för den som läser detta med öppet sinne eller nybörjare som undrar vad man skall tänka på. Detta är definitivt något man borde prata om på jägarexamensutbildning? Oftast upplever jag dock att det är lika många äldre jägare som syndar med detta.

Säg det tydligt, kortfattat och enkelt att förstå!

Mycket lätt att vi missar massor av viktiga mindre händelser omkring oss om vi spenderar mer tid till att kolla på GPS och prata i radio än på att verkligen jaga!

/LA8PV!

Snön är jägarens bäste vän…

Finns det något bättre för jakten än avlövat, spårsnö och tjäle så man tar sig fram överallt, ser bättre vilka djur som rört sig och hur dom rör sig, man kan lätt förfölja om man inte kan ha hund och har man hund ser man bättre vad hunden går på. Jag njuter varje sekund som jag får ynnesten att jaga i snö, speciellt nysnö förstås då man även ser de färskaste spåren. Nysnön gör förstås också att man själv kan smyga tyst till pass och djuren förblir inne i såten innan det drar igång, speciellt gynnsamt om man jagar kronhjort som är lättstörd. Det dämpar också andra ljud som nybörjarens metallklank med magasinet eller fumlarens smäll i bildörren….

P1030381

Skarsnö är vasst o låter oändligt högt vid varje steg men har också sina fördelar, tyvärr svårt för hundarna men går man då i drev istället och får fart på djuren så går dom inte långt pga att det hörs så väl och stöter man dom framför sig så hörs det väl för passkedjan när det är nåt på gång. Det är samma spänning som när man hör hundskall eller prassel i grenar men mycket tydligare och man kan oftast höra vilken storlek/sort det är på djuren och om det är flera. Är det bara lite skarsnö så hundarna klarar av en stund är det förstås suveränt då djuren ofta står kvar o trycker så länge dom kan så en hund som hittar åt dom och får fart på dom är som vanligt det bästa.

20150131_101633

Man lär sig otroligt mycket, jag passar alltid på och gå i någon såt, då får man även upp värmen men framför allt lär man sig alltid nåt nytt om vilka djur man har inne och hur dom går undan för drevet eller hundarna. För att inte tala om fördelar när man kommer till en skottplats och skall se hur skottet tagit eller ej, hår och blod syns fantastiskt mycket bättre och även en bom lämnar oftast tydliga hål i ytan på snön. Att förfölja ett påskjutet eller skadat djur blir oändligt mycket lättare…eller att verifiera oskadat djur med spårstämplarna och hur dom rört på sig vid skottet och efteråt.

Det är en lyx att få jaga i södra Sverige där tillgången på arter och antal gör att vi jagar ända in i februari, vi har oftast snö från senare delen av december så har man tur hinner det bli flera helger. Att få jaga drevjakt på vildsvin, dov eller kronhjort är så mycket lättare när dom syns mot den vita bakgrunden istället för att man bara ser grisens rygg över ormbunkarna. Man ser dom oftast lite tidigare och hinner förbereda skottet på ett annat sätt genom att lättare känna igen viltet, kön och bedöma avstånd och fart när man får några viktiga sekunder till.

Behöver man fodra då djuren får ont om mat så är foderplatserna en ypperlig möjlighet att inventera och se vad man har för djur på markerna vilket förbättra r möjligheterna till en bra förvaltning. Har man någon form av problem t.ex med jordbruket så kan några av dom precis som åtlar också vara en möjlighet att skjuta av precis rätt djur och nå de nivåer man önskar.

20150205_164936

För att inte tala om kombinationen kyla och en värmande brasa och njuta av en kopp choklad, tina fötter och fingrar samtidigt som man hör jaktkompisarnas berättelser om vad som hände i senaste såten…en lyx att njuta av!

P1000422

Sen måste man förstås tillstå att för mycket snö tufft för djuren speciellt om det kommer innan dom ätit på sig, hundjakten kan få avbrytas lite tidigt av etiska skäl eller att det blir omöjligt med kortbenta hundar…men även då kan snön ge roliga jakter om man spårar med snöskor och stöter fram djuren som oftast inte går så långt och fort. Men generellt är fukt och blöta värre för vildsvinens föryngring än snö, speciellt om det växlar mellan blöta och stark kyla utan att dom har bra snö som isolerar.

Men som deporterad norrlänning i Östergötland måste jag ändå säga en sak som snön gör…och som jag inte kan få i våra viltrika södra delar av landet – Gud vad jag längtar efter toppfågeljakt!!

P1020808-001