Vår värd denna v i Skottland har en mark där dom utanför allmänna jakttiderna på kronhjort eller stags som dom heter här, har en licens på att skjuta ett antal varje höst. Det är en mark där det samlas handjur i mycket stora antal efter brunsten. På Torsdagen går jag med Johnny på den marken, Kim och Fredrik har redan varit där, Kim jagade mest cull då han har fina trofeer från Skottland redan, Fredrik sköt en fin äldre hjort under onsdagen, mer än 12a i toppen men utan mellantagg. Vi betalar 350£ för utvald hjort max 10 taggar, däröver kostar annars 125£/poäng (dvs 12×125 för en 12a). Om anvisad hjort går över 10 tar värden ansvaret.

Torsdag, kamp mot dimman!
På morgonen är det mycket tät dimma, vi går i rask takt nästan ända längst upp i dalen för att stå på rätt ställe när den släpper , vi står stilla och väntar …kanske 20-30 min, när dimman inte lättar går vi några hundra m till och stannar igen och så fortsätter vi under några timmar, men dimman visar sig vara envis.

Till slut ger vi upp och går ned till en stuga där vi kan värma oss lite och ta fram vårt fika. Vi öppnar fönsterluckorna och är där någon timme tills det lättar lite upp mot berget och får genom kikaren syn på några enstaka hjortar upp på en kam ca 800 m bort. Vi packar ihop lite lugnt och letar oss sen iväg upp mot kammen fast via dalen så vi kommer rätt i vind och skyddat, men medan vi närmar oss så kommer det tyvärr in stora nya sjok av dimma som snabbt täcker in kammen och djuren vi tänkt närma oss för att se vad det var för individer. Vi står länge i en liten ravin 400 meter nedanför dom där vi kan titta över kanten upp mot kammen men det lättar inte. Plötsligt ser vi en otrolig syn, på en annan kam kring 600 m från oss rakt västerut kommer det plötsligt upp en flock på mer än 40-50 djur, bara handjur många över tolv men också några mindre. Fantastisk syn att se dom i kontur i dimman genom kikaren, jag har förstås aldrig sett så många hjortar samtidigt i den klassen. Det är lite hisnande att se en sån syn, man blir ödmjuk inför känslan att det är nåt ganska unikt som man kanske aldrig får uppleva igen. En stor mängd kapitaler som samlas från stora områden efter att ha gjort bort sin brunst i sina harem av hindar och kalvar, dagen är redan räddad trots att vi inte varit nära något skottillfälle. Vi ser att flocken sakta letar sig nedåt och går en runda på chans för att möta upp dom från rätt håll, på vägen mot dom ser vi också en annan flock på 20-30 djur som springer norrut ut ur dalen. Det är mycket svårt att veta rätt väg med den dåliga sikten, vi går ganska sakta i en mindre uppförslutning när vi plötsligt se horn på andra sidan en kant, men vi kom några steg för långt,  dom ser eller anar oss först och dånet av klövar möter oss när vi förhoppningsfullt smyger dom sista metrarna fram för att få fri sikt ned i en lite svacka, en kort spännande kontakt så är dom borta i dimman igen.

Långsamt letar vi oss tillbaka genom dimman mot vägen och Argon via den kam där vi först såg djuren, och plötsligt ser vi ett antal djur i profil avteckna sig mot den mjölkiga horisonten, vi sjunker försiktigt ned på knä då dom bara är ca 100 m bort, men i det relativt svaga ljuset och dimman är det svårt att avgöra vad det är för storlek och individer, även svårt att se att det inte är nåt djur bakom. Vi sitter en lång stund och djuren kommer t.o.m närmare oss men dimman lättar inte. Vi måste ta oss vidare för att ta oss ur dalen innan det mörknar så vi reser oss upp och stöter djuren framför oss längs med sluttningen. När vi kommer fram till Argon och sätter oss så har dimman lättat i de nedre delarna medan bergen forfarande är inhöljda. När vi kör nedåt kommer plötsligt den flock vi tryckte framför oss ned från berget till höger precis framför oss, Johnny säger att jag kan ta nåt av de mindre djuren om jag vill medan dom springer över vägen 80-90 m framför oss, men det känns aldrig bra att hoppa ur ett fordon och skjuta så jag låter bli. Några hundra meter längre fram stöter vi på en enorm flock med hindar kalvar och unga hjortar, lätt uppåt 150-200 som radar upp sig längst med en kam bara 100 m ifrån oss.

Mörkret kommer snabbt och vi är trötta så vi snabbar på ned mot bilen. Vi har sett hundratals djur under dagen, dåligt väder är svårt på många sätt men det händer mycket då djuren ofta också känner sig trygga, men man måste ha stor tur för att komma till skott med bibehållen säkerhet att fälla rätt djur på rätt sätt. Skönt att komma hem till brasan efter en lång dag med mycket intryck för att dela god mat och dryck och lyssna till dagens historier.

Fredagen, jag får ett till försök på stags!
Sista dagen försöker vi fördela områden och stalkers så att alla får prova på alla områden och stalkers lika mycket, dom andra är snälla mot mig då jag är den enda som inte skjutit nåt stort handjur i Skottland och jag får en dag till på området jag var dagen innan. Jag åker dit med Steven som jag inte jagat nån gång med under veckan, han är den ende britten i sällskapet och äger jagkträttigheterna och företaget vi hyrt in oss hos. Vi har en kall och klar dag med viss risk för regn. Vi kommer snabbt upp i dalen men stannar tidigt för att reka av de första sluttningarna och  inte skrämma nåt i onödan.

Vi ser flera mindre flockar men dom är oroliga och redan på mycket långt håll rör dom på sig utan att dom kunnat ana oss, troligen pga sikt och väder eller kanske att dom är stötta sen tidigare från grannmarken. Vi ställer argon mitt i dalen före stugan vi använt dagen innan och börjar gå upp mot de bortre sluttningarna där dom bör ligga med dagens vind för att se om vi kan hitta några djur och komma inom håll. Vi går länge utan att se någonting och först när vi närmar oss den allra bortersta delen av marken ser vi plötsligt på långt håll en riktigt stor flock ligga i lä och spana nedåt dalen. Vi kommer rätt högt och spanar av på drygt 600 m, det är många djur, vissa äter men de flesta liggande, jag gissar 40-50 men Steven räknar och kommer fram till 98! Vi ställer våra ryggsäckar och börjar krypa fram över en stor kulle som snart går långsamt nedåt dalen där djuren ligger på nästa sluttning.

Det är blött och snart ganska tungt att krypa med ett pürchvapen i ena handen som har lång pipa, dämpare, stort sikte och benstöd. Man får kryssa mellan vattensamlingar, får och hjortskit och stora tuvor. Vi kryper i omgångar och stannar då och då för kort vila och för att kolla avståndet, snart kryper vi nedåt helt exponerat men uppenbarligen inte så synliga för dom som man tror, tyvärr så går dom samtidigt sakta uppåt på nåsta sluttning.

Snart har vi krupit över 500 m och jag är riktigt trött då jag får den första och även sista chansen eftersom vi nu kryper nedåt och dom går uppåt. Jag lägger mig ned med bra stöd och får in några fina djur i kikaren, men det känns inte komfortabelt då det är uppåt 325 m och svårt att veta att jag skjuter på rätt djur då det är många djur och ont om referenser, så jag tackar nej. Kanske spelar det också in att jag bommat ett skott några dagar innan, för ett så stort djur går att skjuta med bra säkerhet på det avståndet, men på dessa ståtliga djur känner jag att jag vill vara 100 på alla sätt. Vi kryper sakta bakåt till skydd och går tillbaka med blöta och ömma knän till våra ryggsäckar där vi vilar och fikar lite.

Steven såg förut några stora djur en bit längre bort på samma sluttning och vi letar oss nedåt för att göra ett till försök, det känns bra att kunna göra ett till försök även om man är trött. Nu börjar det regna och längre upp på berget faller snö. Vi går en stor runda och hittar djuren ganska snart i kikaren och vänder uppåt i en grund bäckravin där vi får lite vegetation men inte skydd av kanterna. Samtidigt ser vi hur den flock vi kröp efter på förmiddagen har kommit hitåt längst sluttningen och snart har vi över 100 djur och 200 ögon på oss från sluttningen.

Vi börjar på 600 meters avstånd från de djur vi såg först som också står längst ned varav 2 st ligger tryggt och vilar medan en äter och vakar nedåt, jag tror hela tiden att dom ska upptäcka oss då vi kryper öppet och dom spanar nedåt rakt mot oss. På nåt vis måste vi gå ”under deras radar” på det vis vi kryper för dom blir inte oroliga, vi kanske påminner om andra djur istället för människor och vinden ligger rätt…svårt att veta.

När vi är 400 m bort tar vi sikte på en liten kulle 100 m fram, det känns oändligt långt och jag är trött, jag tror hela tiden att dom ska börja röra på sig bortåt inför våra rörelser, sista biten tappar jag fart efter Steven som lägger sig till rätta på kullen 25 m framför mig. Jag är helt övertygad om att dom skall se mig när jag kryper över det sista låga ljungfältet utan något skyddande gräs eller kam att krypa bakom, 300 m är inget för kronhjortens syn! Men jag kommer fram utan att djuren är stötta, ställer upp vapnet mycket försiktigt, det är ”bara” 275 m enligt Steven, jag har redan sen tidigare ställt in tornet på 300m för att höjdkompensera. Han pekar ut en 10a som ser mycket fin ut och är lätta att skilja ut bland de andra. Han rör sig sakta åt höger men efter bara några sekunder i kikaren har jag ett rent bogskott när han stannar kort i en rörelse, skottet går, han tecknar perfekt för lungträff och kliver iväg några meter för att sen falla ihop på sluttningen. En otrolig lättnad och lycka över att få ett perfekt avslut efter mitt livs tuffaste ansmygning. Totalt har vi krupit över 800 m under dagen, blöta in på bara skinnet och kalla av det sista snöfallet. Steven ger sig direkt tillbaka nedåt för att hämta Argon då klockan är mycket. Trots tröttheten är det otroligt lätt att gå de nästan 300 metrarna fram till hjorten som ligger där helt stilla på den vita sluttningen.

Den har fin höjd och bredd på hornen och till min förvåning några extra taggar, det är en rätt så ung fin 12a. Jag tar några bilder innan jag tar ur i väntan på Steven som redan hörs i fjärran. Efter en tuff början på dagen hade jag absolut ingen förväntan på att dagen skulle sluta på detta sätt, en helt otrolig känsla att stå där och njuta av situationen och en helt fantastisk utsikt med en sol på väg ned.

Ett fantastiskt slut på en händelsrik Skottlandsvecka som varit mycket lärorik. Det har varit klart över förväntan och blir nog fler gånger känner jag!

För mig själv summerar jag dom största skillnaderna mellan denna jakt och typisk svensk jakt:

1. Helt öppna landskap med mycket ont om skydd ger långa avstånd, man måste öva på långhåll så man åtminstone är komfortabel med 250-325 m för att få komma till fler skott. Tänk på att kronhjortarna här är storleksmässigt lite större än dovhjort i Sverige, ca 30% mindre än vår kronhjort viktmässigt.
2. Vid jakt på hindar och kalvar, att skjuta så många djur som möjligt vid kontakt kräver snabba beslut, bra träffar, kikaren på lägre förstoring än vanligt så man har översikt för att växla mål och snabbt komma till skott igen, faller djuret inte direkt förlorar man tid och avståndet till dom andra ökar fort även om dom inte alltid fattar varifrån skotten kommer.

Tack Kim för introt… och tack Skottland!!