Snön är jägarens bäste vän…

Finns det något bättre för jakten än avlövat, spårsnö och tjäle så man tar sig fram överallt, ser bättre vilka djur som rört sig och hur dom rör sig, man kan lätt förfölja om man inte kan ha hund och har man hund ser man bättre vad hunden går på. Jag njuter varje sekund som jag får ynnesten att jaga i snö, speciellt nysnö förstås då man även ser de färskaste spåren. Nysnön gör förstås också att man själv kan smyga tyst till pass och djuren förblir inne i såten innan det drar igång, speciellt gynnsamt om man jagar kronhjort som är lättstörd. Det dämpar också andra ljud som nybörjarens metallklank med magasinet eller fumlarens smäll i bildörren….

P1030381

Skarsnö är vasst o låter oändligt högt vid varje steg men har också sina fördelar, tyvärr svårt för hundarna men går man då i drev istället och får fart på djuren så går dom inte långt pga att det hörs så väl och stöter man dom framför sig så hörs det väl för passkedjan när det är nåt på gång. Det är samma spänning som när man hör hundskall eller prassel i grenar men mycket tydligare och man kan oftast höra vilken storlek/sort det är på djuren och om det är flera. Är det bara lite skarsnö så hundarna klarar av en stund är det förstås suveränt då djuren ofta står kvar o trycker så länge dom kan så en hund som hittar åt dom och får fart på dom är som vanligt det bästa.

20150131_101633

Man lär sig otroligt mycket, jag passar alltid på och gå i någon såt, då får man även upp värmen men framför allt lär man sig alltid nåt nytt om vilka djur man har inne och hur dom går undan för drevet eller hundarna. För att inte tala om fördelar när man kommer till en skottplats och skall se hur skottet tagit eller ej, hår och blod syns fantastiskt mycket bättre och även en bom lämnar oftast tydliga hål i ytan på snön. Att förfölja ett påskjutet eller skadat djur blir oändligt mycket lättare…eller att verifiera oskadat djur med spårstämplarna och hur dom rört på sig vid skottet och efteråt.

Det är en lyx att få jaga i södra Sverige där tillgången på arter och antal gör att vi jagar ända in i februari, vi har oftast snö från senare delen av december så har man tur hinner det bli flera helger. Att få jaga drevjakt på vildsvin, dov eller kronhjort är så mycket lättare när dom syns mot den vita bakgrunden istället för att man bara ser grisens rygg över ormbunkarna. Man ser dom oftast lite tidigare och hinner förbereda skottet på ett annat sätt genom att lättare känna igen viltet, kön och bedöma avstånd och fart när man får några viktiga sekunder till.

Behöver man fodra då djuren får ont om mat så är foderplatserna en ypperlig möjlighet att inventera och se vad man har för djur på markerna vilket förbättra r möjligheterna till en bra förvaltning. Har man någon form av problem t.ex med jordbruket så kan några av dom precis som åtlar också vara en möjlighet att skjuta av precis rätt djur och nå de nivåer man önskar.

20150205_164936

För att inte tala om kombinationen kyla och en värmande brasa och njuta av en kopp choklad, tina fötter och fingrar samtidigt som man hör jaktkompisarnas berättelser om vad som hände i senaste såten…en lyx att njuta av!

P1000422

Sen måste man förstås tillstå att för mycket snö tufft för djuren speciellt om det kommer innan dom ätit på sig, hundjakten kan få avbrytas lite tidigt av etiska skäl eller att det blir omöjligt med kortbenta hundar…men även då kan snön ge roliga jakter om man spårar med snöskor och stöter fram djuren som oftast inte går så långt och fort. Men generellt är fukt och blöta värre för vildsvinens föryngring än snö, speciellt om det växlar mellan blöta och stark kyla utan att dom har bra snö som isolerar.

Men som deporterad norrlänning i Östergötland måste jag ändå säga en sak som snön gör…och som jag inte kan få i våra viltrika södra delar av landet – Gud vad jag längtar efter toppfågeljakt!!

P1020808-001

Annonser

Åteljakt tips o tricks del 1

Nu i nov-dec börjar åtelsäsongen, vissa kanske säger att det är året runt men jag tycker det blir mer intressant på de mörkare perioderna av året då man inte kan lägga tid på smyg och vak. Däremot kör vi våra åtlar året runt så dom står aldrig still. På våren-sommaren kan det bero på närliggande jordbruk om man skjuter på dom eller ej, att ha vildsvinen vid åteln är självklart bättre än på begärliga grödor, och låter man dom vara ifred där så har man garanterat mindre på åteln. Man behöver heller inte den jakten i de fallen utan har fullt upp att bevaka och skyddsjaga på åkrarna.

Tänkte mig detta som början till en guide för nyblivna åteljägare. Vi har några i vårt lag som precis har tagit jägarexamen och åteljakt är ett bra sätt att under mer kontrollerade former både studera djur och/eller skjuta predatorer och vildsvin. Min tanke var att skriva ned lite enklare regler, tips och tricks här som sen kan utökas efterhand.

Själv har jag bara byggt och jagat på åtel i 4-5 år och som alltid finns det mycket att lära. Ska man likna det vid nåt så är det ändå ganska likt smyg och vakjakt, samma regler gäller för ansmygningen och vakplats m.a.p vind och man har oftast väldigt gott om tid till bra stöd och bra skott. När jag började med jakt på åtel hade jag fördomen att det var enkelt och lite fegt att skjuta djuren vid en ”foderplats”…men jag har hunnit ändra åsikt när jag insett hur mycket jobb det är och hur pass svårt det ändå är, samtidigt som det är ett säkert och kontrollerat sätt att hålla koll på och begränsa vildsvin och de skador de gör på jordbruk etc. Sen tycker jag inte att det är rätt att mata för mycket och sprida fel sorts mat men det finns många sätt och spelar förstås roll hur mycket man också skjuter. En näve bra mat i rimlig mängd som t.ex majs ökar inte stammen utan ser till att man vet var dom är och kan jaga dom på ett sätt som är säkrare än de andra alternativen som finns. P1020528

Några viktiga faktorer för lyckad åteljakt:

Nummer 1 för mig är att det blåser rätt så att min vittring inte för lätt sprider sig från koja/vakplats till spridaren. Det absolut vanligaste problemet jag historiskt råkat ut för är att oroliga grisar känner vittring och inte går fram. Sitter jag i början på veckan och funderar på att avsätta en kväll så börjar jag med att titta på väderprognosen med vindriktning och styrka. För lite för inte bort min vittring och för mycket gör att djuren trycker, kring 2-4 m/s tycker jag är perfekt om den ligger från spridare mot vakplats. Vädret påverkar på många sätt, kyla gör t.ex att dom behöver mer mat och kommer mer regelbundet, efter busväder och längre ”tryckande” i skogen är det också större sannolikhet att dom kommer ut den första kvällen med bättre väder. Jag upplever också att fullmåne med för bra ljus gör dom skyggare och mer försiktiga jämfört med molningt.

Nummer 2 är att veta vilken tid eller vilka tider dom brukar komma, det kan vara både regelbundet och mindre regelbundet över året. Troligen beroende på annan tillgång på attraktiv föda!? En bra åtelkamera med mms är en bra hjälp att kunna vara förberedd både på vilka tider dom brukar komma såväl som vilka individer som troligen kommer. Det underlättar att känna igen sällskapen och undvika att skjuta fel djur. Ofta kan man även se vilket håll dom kommer ifrån vilket är viktigt om man inte vill lägga vittring över deras väg fram, speciellt äldre suggor och galtar går ofta stora rundor runt spridaren och kan täcka av stora delar av möjliga vägar fram. Mitt tålamod är inte det bästa så att bara chansa går sällan bra eftersom man då ofta kan få sitta många timmar och ens vittring hinner spridas om det bara är lite fel vind eller virvlar inne i skogen.

Nummer 3 är åtelns kondition med attraktiv mat, oftast ren majs och bra laddade batterier som ger vettig belysning och att spridaren fungerar som den ska. Ansmygningen måste ta hänsyn till vinden både m.a.p spridare/återplats såväl som grisarnas troliga väg fram till åteln. Tänk också på att vara så tyst det bara går, ofta kan dom ha lega nära en åtel även om dom lika ofta kommer långväga och går en matrunda förbi ett antal fodrings och/eller åtelplatser Kan man komma lite tidigare då ofta andra djur kommer före vildsvinen, t.ex hare eller rådjur så är deras varslande och flykt det bästa tecknet på att andra djur är på väg fram. Då kan man helt avslappnat sitta tillbakalutad och vänta på att harens öron reser på sig och den varslar in mot en del av skogen där det kommer andra djur. När man väl hör djuren själv så är det mycket lätt att höra om det är vildsvin som kommer. Kvällar då det är onödigt att åka ut är exempelvis efter att hundar jagat igenom området, men efter 2-3 d är det som vanligt igen, samma sak om det ändrats nåt, t.ex att belysning varit släckt och man laddat om batteriet så är det inte alltid dom kommer fram direkt. Men vildsvin kan bete sig mycket olika på olika marker beroende på vad dom är vana vid och utsatta för i sin omgivning, deras beteende varierar kraftigt. Dom verkar också känna bra om det är en människa i närheten eller om det bara varit nän där och fyllt på för några timmar sen.

Personlig utrustning:

Vanlig kikare, helst ljusstark förstås, mycket trevliga att sitta tillbakalutad och ha en översikt med den utan att behöva använda vapnet

Ljusstark kikare på vapnet som helst ska vara inskjutet/kontrollerat exakt hur det skjuter på det avstånd man sitter på, ju mer perfekt skott ju mindre risk för onödiga eftersök i mörkret. Tänk på att den kikaren inte alltid är lämplig för att fånga av på nära håll om du behöver gå en bit i mörker på ett djur som inte är dött.

En flaska att pinka i om du sitter i koja

Lite matsäck är inte dumt men i tysta förpackningar

Ha mörka kläder, tänk på att åtelbelysningen sprider ljus även mot kojan!

Se till att ha bra koll på kojan med inredning, stol och stödet etc så att man inte i mörkret slår i nåt och bullrar. Glöm inte att stänga av ljudet på mobilen och dra ned ljusstyrkan till minimum.

Annat:

Man kan skriva mycket mer:

+ Olika sätt att bygga spridare och kojor?

+ Placering av åtlar, mix av foderplatser där man inte skjuter och åtlar där man skjuter?

+ Vilken mat man väljer, hur mycket och hur ofta?

+ Olika sätt att ”krydda” med lockmedel eller t.ex jäst majs?

En bra ny video är:

https://video-ams2-1.xx.fbcdn.net/hvideo-xfa1/v/t42.1790-2/11371698_710426309102549_1065425813_n.mp4?oh=b308a58308b7b984a50ae26595f1b60a&oe=557A15CA

+ Placering av belysning och typ är viktigt för att se och urskilja rätt djur?

+ Placering av koja m.a.p vind och för att se bra utan att vara för nära + Vilka indvider ska man skjuta och när?

+ Hur kan man säkra upp att man väljer rätt individ, vanliga misstag och orsak?

Vi kan fylla på med det! Kommentera gärna med ytterligare tips eller synpunkter på det som är skrivet!

Konturlösa svin …

Funderade länge på rubriken till det här inlägget, det handlar ju om skyddsjakt på vildsvin, som jag denna vår fått erfara för första gången, och det var en helt ny upplevelse, men kärnan i berättelsen är svårigheterna…så jag valde rubriken efter det. Själv har jag bara jagat vildsvin på åtel och drevjakt och inte mer än några år så det finns hela tiden massor av nya erfarenheter att samla, jag tycker det är kul att skriva ned de erfarenheter jag gör och slutsatser jag drar, var inte blyg att kommentera om nåt känns mindre rätt. Hittills har alla former av vildsvinsjakt varit svårare än jag trott och detsamma gäller verkligen skyddsjakten.

Vi har en mark i Norra Östergötland där jorbrukdsarrendatorn i år valde att så ärtor på en del av jordbruksmarken som vätter mot de allra vilttätaste såtarna, så vi fick verkligen att göra direkt!

P1020815

Tidigt i maj en söndagkväll ringer jaktledaren och informerar om läget, med massor av ärtor ovan och i jord och en vildsvinsstam som är kraftigare än någonsin efter den milda vintern så blir det till att vara på hugget från början. Det gäller att hjälpas åt för att bevaka fälten och skrämma bort grisarna innan de hinner göra för mycket skada! Plötsligt står man där och provsmakar på bondens perspektiv, den tuffare synen att vildsvinen mest är ohyra som skadar ens levebröd…dom ska bort och det spelar helt förståeligt inte alltid så mycket roll att alla de vanliga jaktetiska reglerna följs till punkt och pricka. Vi bestämmer ändå förstås att vara väldigt försiktiga för att inte av misstag fälla nån sugga och inte heller kultingar som kan växa och bli mycket trevligt jaktbart vilt vid höstens drevjakter.

Vi gör ett schema med 2-4 man varje kväll och jag och jaktkompisen Kim som bor nära varandra ger oss först ut en tisdagkväll. Vi åker ut som vid pürsch en timme innan solens nedgång som är strax efter nio men får senare erfara det oftast inte händer nåt förrän precis innan det är kolsvart, dvs nästan en h efter solnedgången, Vi sätter oss i var sin ände och njuter av den fina majkvällen. Kim får tidigt nåt att fokusera på och följer en gris i kanten av fältet länge. Jag ser honom på avstånd och undrar varför han inte skjuter. Det visar sig att Kim smugit länge längs ett djupt krondike för att komma i bra läge men blir väldigt överraskad när han inser att ett gäng kultingar har varit med hela tiden i skogskanten utan att han sett dom förränn precis när han står som närmast och skall till att skjuta, hela tiden i tron att det varit en ensam gylta. Jag som omväxlande sitter och smyger i andra änden av fälten och inte sett nånting är precis på väg att ge upp och går mot bilen på väg att tända pannlampan när jag ser en hel klunga svarta profller alldeles nära bilen i ett av hörnen närmast en av våra viltrikaste såtar. Plötsligt står dom där och när jag får syn på dom inser jag att det bara är några få minuter tills det är alldeles svart, brått att komma i läge, bestämma vad det är för djur och eventuellt kunna skjuta om ljuset är tillräckligt.

Jag går upp rätt i vind och smyger snabbt men försiktigt närmare till jag står på ungefär 90 m, lägger mig ned och hittar bra underlag för benstödet, studerar dom en bra stund i kikaren för att urskilja vad det är för djur.

IMAG0118

Det är 4 stora grisar och 6-8 ganska skapliga kultingar. Det börjar bli riktigt mörkt men det känns ändå ganska lätt att urskilja den minsta av de stora som också springer en bit bort ifrån de andra och inte har några kultingar omkring sig. Ser ut som en typisk årsgris på en 40-50 kg. Den vänder upp bredsidan och jag släpper skottet där det ska, den vänder om tar 4-5 steg för att sen bli liggande medan de andra sprätter iväg och snabbt får fart, först oordnat för att fort samlas och som på ett snöre rusa upp på den angränsande vägen och in i skogen. Jag anropar Kim och meddelar att jag har en påskjuten gris som ligger innan jag ger mig av närmare för att se att allt står rätt till tillsammans med laikan som får följa med från bilen och nosa på lite varmt vildsvin.

När vi kommer fram svär jag högt, det är inte en årsgris det är en ung sugga som lika gärna kunde ha haft kultingar, ingen katastrof men absolut inte vad jag ville skjuta och trodde att jag sköt, säkert kring 75 kg och ca 2 år gammal, Förbannat ….jag inser snabbt att jag lika gärna kunde stått här med den största suggan och dragna spenar och ett helt löst gäng vildgrisar som följd. Jag var ju helt säker på att det var en lite årsgris!? Vi hjälps åt och ta reda på grisen och hänger den i slaktboden, jag kontaktar jaktledaren och berättar hur det gått till och vad som hänt, alltid tråkigt att bryta mot våra riktlinjer och vara så nära att göra ett jaktbrott.

Somnar den natten med mycket tankar, rejält sänkt förtroende för mitt omdöme men också en erfarenhet rikare. Mörker ger synvillor och mycket sämre förutsättningar att bedömma läget, både svårigheter att bedömma avstånd och upplösta konturer gör det väldigt svårt. Det som är svårt på en åtel med skumt ljus blir nära på omöjligt utan lampans stöd och framförallt störra avstånd.

Dagarna går med varierande aktiviteter på fälten, några hörn börjar blir ordentligt bökade men större delen ganska ostört. En vecka senare är vi på skjutbion och skjuter bort några lådor, det går som vanligt bra så länge man orkar fokusera, några skott lite lågt, det måste jag jobba på men de flesta sitter bra även när grisarna kommer fort, det lovar gott inför drevjakten. När det avslutas vid halv nio lämnar jaktledaren och jag snabbt för att komma iväg till marken och göra vårt vaktpass den veckan, det har varit mycket bök på tre ställen av fälten och kvällen innan har det skjutits 3 årsgrisar. Tidigare under veckan också en del skrämskott och en kulting för att får bort en ensam sugga med smått.

Även om det är vardagkväll och jobb nästa dag känns det bra för det är en fantastiskt kväll och helt underbart att komma bort ifrån dundrandet i skjutbion. Jag njuter och sitter nästan en kvart och studerar en kronhjort tills den på 7 m avstånd när jag medvetet rör lite på mig förstår att den inte går helt åt rätt håll. Den sladdar upp ett spår i åkern och försvinner skällande upp på ett hygge.

Kompisen ser ett helt gäng vara på väg ned till sådden men dom får troligen vind av honom och vänder, jag sitter envist och scannar av kanterna på åkern men ingenting dyker upp, förhoppningsvis har vi lyckas skrämma iväg de mest närgångna grisarna, jag börjar precis ge upp och gå mot bilen när jag får syn på nåt mörkt 300 m bort i en skyddad skogsvik, tar upp kikaren och ser ett vildsvin som precis gått ut och står 10-20 m ut och bökar. Nu är det brått, det är precis i slutet av sista skjutljuset och svårt att se vad det är, långsamt smyger jag närmare och ser inga kultingar. När jag är inne på 150 m tycker jag mig se en pensel tydligt men vill komma närmare för att vara säker, söker mig mot kanten, nu utanför grisens synfält, när jag kommer runt udden på ”skogsviken” reser jag mig mycket långsamt…den står kvar! Nu är jag inne på bara 30-40 m, men den är fortfarande ganska lätt att urskilja mot sådden, den ser helt klart ut som en lite grövre men inte så stor galt. Den står vänd mot mig och jag dubbelcheckar men kan inte se några fler grisar i närheten, det känns tryggt även om jag har förra veckan grava felbedömning färskt i minnet.

IMAG0072

Den går några steg mot mig, på det här avstånden ser det ut som en fjolårsgris, jag reser mig långsamt upp från min hukande ställning, osäkrar och skjuter den strax framför bogen snett framifrån, den ramlar direkt och blir liggande. Plötsligt dunkar det till av oro..har jag bedömt rätt den här gången? Jag talar om för kompisen att påskjuten gris ligger och går fram, väl där blir jag förvånad igen!

Framför mig ligger en galt men inte nån fjoling…en riktigt stor och kraftig en med utstickande betar, jag bedömde könet helt rätt men absolut inte storleken. Vår jaktledare kommer och gratulerar och hämtar direkt bilen. Den är nästan för tung för att dra på två man, vi får den till kanten men där tar vi ur och det blir lite lättare när vi fårt bort tjugofem kg och gör den lite plattare så att trycket fördelas ut på större yta i leran när vi drar den längs kanten mot bilen.

Väl i slakthuset väger vi den till modiga 95kg urtagen, troligen kring 125 levandevikt, en rejäl reva i baklåret och en bete borta vittnar om nyligt slagsmål med nåt troligen ännu större. På vänstra bogen hittar vi en konstig knöl precis under skinnet? Där sitter en perfekt expanderad Oryx precis under skinnet, 8.57an har lämnat kvar absolut all energi den hade på dryga 30 m och stannat precis under skinnet på utsidan av bogen…inte så konstigt att den vart på plats. Min största galt hittills och en skön känsla att skjuta rätt djur och göra ett bra jobb med skyddsjakten. Men återigen jag jag fått lära mig hur svårt det är att se konturer och bedömma storlek. Även på så kort avstånd som jag valde för att vara säker så bedömde jag storleken väldigt fel!

P1020725

Bara att inse att det inte precis är nån lek….RESPEKT!

 

 

 

 

 

Vanlig tisdagkväll och riktig svintur!

Som norrlänning med flest jaktår norrut har jag föga erfarenhet av jakt utanför höst och vinterperioden. Vildsvin fick jag lära känna så sent som för ett år sen i trakterna söder om Katrineholm, men då mest på åtel pga brist på bra grishundar och träskmarker där dom är svåra att få fram.

P1020510

För ett år sen fick jag ynnesten att via en god vän komma till en större mark med gott om pürschfält i norra Östergötland.och nu efter en mild vinter också en hyfsad vildsvinsstam. Under hösten hade jag turen att få mest vildsvin på mig i hela laget och lärde mig mycket under drevjakten, snabba skott på snabba djur är nåt som är utmanande och kräver omdöme och träning. Så här i april har jag fått lära mig nåt nytt… att dom inte bara går ut och bökar utan även i all stillhet gärna står i kanterna och äter färskt grönt gräs. Det svåra är att dom kommer ut precis i sista skjutljuset och är varska och lättstötta till skillnad från när dom står och glufsar under en åtel. Det fina…är att man plötsligt fått pürchjakt under vårperioden och på vettiga tider, 20-22 i en tid med vettig temperatur och en grönska som piggt sprudlar tillsammans djur som njuter av färsk mat och varmare tider. Fantastiskt att sitta ute sista timmen och veta att det är god chans att hungriga grisar kommer springande från olika håll mot det gröna för att mumsa på gröngräset. Det är också en god tid innan viktigare grödor slår rot att reducera stammen skrämma bort dom från fält som snart skall få dyrare sädeslag. Jag antar att det här läget kräver bra väder i god tid innan solen blir för sen…i alla fall om man vill hinna vara ute på arbetsveckan.

P1020516

En tisdag mitt i arbetsveckan i slutet av april smyger jag mig ut på fälten där det finns fina inslag av grönare smattar blandat med plöjda och harvade delar. Sätter mig längre ned på ett fält bredvid en hög med gamla balar och ett  krondike med några övergångar där djuren behöver passera för att komma till det gröna. På vägen ut skrämmer jag både en fin råbock och en stor rödräv. Jag sitter från en timme innan solens nedgång och en kvart efter utan att se nåt, däremot hör jag en gris grymta bakom mig, Efter en kvart till misstänker jag att han grymtar pga att den fått vind så jag börjar långsamt gå inåt fältet för att se vad som finns mer norrut. Jag hinner bara 150 m då jag vid en rundspaning i kikaren får se en årsgris som ganska lungt joggar ut där jag nyss stått med riktning mot det gröna, j..ar jag skulle suttit kvar! Den kommer ut på 150 m och småspringer, inte alls nåt bra skjutläge på en gris så jag inväntar att den skall stanna vilket den inte gör förrän kort å¨200 m och sen på 250 m i hörnet av ett fält. Det finns inget att ta skydd bakom så jag gör ett försök fullt öppet ta mig närmare men långsamt, men den märker mig ganska snart och försvinner med ett rasslande spår bakom sig av jägarbesvikelse. Försiktigt går jag vidare och inte mindre än nån minut senare får jag syn på en svart knöl i kanten bara några hundra meter norrut på samma fält.

IMAG0095

Adrenalinet strömmar ut och jaktinstinkten hettar upp, försiktigt tar jag mig i en stor cirkel ut bakom en udde där jag kan närma mig fort utan att den ser mig. Det är brått! Solen ramlar ned bakom horisonten och det är bara minuter kvar med vettigt skjutljus. Jag närmar mig fort i skydd av lite träd fram till en udde med stängsel, ska jag lägga mig direkt och chans på skott mellan trådarna på 100 m? Jag går vidare för att inte riskera nåt, smyger försiktigt sista metrarna ut till udden där stängslet slutar, det går bra men det är skumt ute nu, behöver siktets förstärkning för att urskilja bra konturer! Väl framme kanske 90 m ifrån sänker jag mig försiktigt ned, fäller ut benstöd slår på riktmedlet, osäkrar i samma rörelse som jag ställer vapnet på marken och tar plats bakom siktet. Letar rätt på grisen, en fin årsgris som står och äter gräs, men precis när jag lägger an lyfter den på huvudet och ser nån rörelse så jag hinner bara se det svarta djuret i siktet, inte ens skilja på bak o fram innan den rinner ned i diket alldeles intill. Grym akutbesvikelse! Den räddades av sin vaksamhet en tiondels sekund innan den skulle varit på andra sidan av sitt liv och det goda gröngräset. Jag har aldrig varit med om en så sen räddning, normalt blir man upptäckt vid ansmygningen, måste vara detta som är riktig svintur!…ur svinets perspektiv.

Adrenalinet rinner snabbt ner i skorna och själv tappar jag all anspänning och fylls av besvikelse en kort stund innan jag landar i ynnesten av att ha fått en stund av helt grym smygjaktspänning och nästan fått sätta kronan på verket.

P1020522

Så är det med jakt, och det är en del av tjusningen att det är inte lätt, och nåt lär man sig vid varje kontakt. En vanlig tisdagskväll en helt vanlig arbetsvecka går mot sitt mörka slut och den har kryddats av lyxig smygjakt i en fantastiskt natur… jag gläds med vildsvinet över att det klarat sig och kanske får möjlighet att ge mig mer spänning nån annan kväll? Skogen inrymmer en oändlig mängd möjliga äventyr!

God svintur på er!

Praktikanten, älggalten och spetsåttan

Praktikanten!

Nu skulle det bli av! Efter tidigare misslyckade försök så fick vi äntligen till att Bosse en god vän, kunde hänga med på en jakt. Han hade fått 50 unika upplevelser av sina vänner på 50-årsdagen för ett drygt år sedan och en av dom var att följa med mig på en jakt. Bosse har varit på väg att ta jägarexamen några gånger men har aldrig tagit steget. Han har ingen erfarenhet i övrigt av jakt så det är med spänd förväntan som vi båda ser fram emot en dag tillsammans i Östergötlands jaktskog. Den här dagen är det stort fokus på kronhjort eftersom vi inom skötselområdet så här på slutet skjuter ur en pott, och blir det inget för oss får vi en dålig utdelning på de kvarvarande djuren. Jaktledaren har planerat 3 såtar varav sista är två mindre med delat jaktlag.

Vi pratas vid några dagar innan och jag berättar att det är förhållandevis svår jakt på framför allt kronhjort men även älg och gris där det är viktigt att vara riktigt tyst och försiktig i skogen då djuren är mycket varska och att det är en viltrik mark där han förhoppningsvis kommer att få se en del djur om vi har tur. Enda orosmolnet som också är en jaktmässig förhoppning är att det skall snöa, vi hoppas bara att det inte blir svårt att köra ned från Nacka till våra marker strax norr om Norrköping.

På morgonen lördagen den 10 januari ser det riktigt lovande ut, kring noll i Linköping men kallare och snö uppe i Kolmårdenskogarna så det är bra vägföre hela vägen utom sista biten. Jag ser fram emot spårsnö och ljus miljö vilket ger en extra dimension till jakten, den här vintern har hittills varit alldeles för varm och blaskig för en Norrlänning. Vi samlas i mörkret 08.00, den här dagen på gården en bra bit från skogen för att inte störa något innan jakten. Det är många borta i jaktlaget och vi har fått fylla ut med gäster för att bli tillräckligt många att passa av de stora såtarna då vi är ivriga att få bra utfall så här sista helgerna i januari. Är det rätt strategi eller inte? Ett alternativ är att vara färre men ordinarie lagmedlemmar som kan marken och är tystare och lättare att placera ut!? Det är funderingar som har präglat förberedelserna…vad är smartast? Svårt att avgöra, ibland känns det som att Kronviltet alltid vinner! Oavsett så är alla med på att köra på nuvarande upplägg och stämningen är som vanligt mycket god vid samlingen. Flera av gästerna har varit med tidigare och det är erfarna jägare. Bosse kör in på gården vid slutet av genomgången då vägföret norrut inte var helt lätt men han är bra påklädd för vintervädret. Jag undrar lite för mig själv hur det här skall gå, jag vet ju att det tog flera år för mig själv att förstå vad det innebär att vara riktigt tyst och stilla, och helt förstod jag det inte förrän jag började jaga hjort, men idag får jag anpassa mig till min ”Praktikant” så han får en fin dag i skogen, vi får hoppas att det händer saker!

Vi får ett vägpass i denna första såt som är förhållandvis liten, tre hundar skall gå på västerifrån. Vi samlar ihop oss i så få bilar vi kan för att komma ut på pass så tyst som möjligt. I den här mindre såten brukar kronviltet nästan alltid gå ut medan vi ställer ut, men det är första gången vi samlas på gården för om möjligt minska nya ljud som larmar djuren.

Precis när vi kommit på plats men andra jägare på väg ut så brusar det till i hörsnäckan:

– 6 kron går ur såten!

Faan svär jag tyst,Det är Rikard som står närmast och rapporterar från norra delen av såten. Han sitter tyvärr på över 200 m håll från djuren som allt för ofta har en otroligt bra koll på var passkyttarna är, några min senare, igen:

– 7 kron går ur såten!

Sen hörs passkytten som skulle suttit närmast, fråga jaktledaren:

– Var står tornet som jag ska sitta i?

Rikard som är närmast bryter in och guidar honom med en lätt nästan ohörbart irriterad underton. Vi står där igen, sannolikt utan kronvilt kvar inne i såten som uppenbarligen är för liten för det sätt vi placerar ut oss. Troligen måste vi vara ännu försiktigare och gå ut ännu mer samordnat. Men vi lär oss för varje ändring vi gör!

Älggalten

Tio minuter senare meddelar en av hundförarna att hans hund har fått upp nåt, troligen älg strax öster om oss. Jag och säkert Bosse också som jag placerat på en liten stol bakom mig är på helspänn för att inte missa det tillfälle som oftast går så alldeles för fort när man står på vägpass.

Efter en stund så brakar det till i skogen ordentligt precis framför oss 25-30 meter in, nåt kommer springande! Jag känner direkt den berusande anspänningen som infinner sig när man lyssnar på stora djur på väg in i pass. Vad är på väg? Skall det komma fram eller vika av? Det hörs som älg är på väg och det går fort men inte helt i sken som hårt stötta djur. Hunden är fortfarande långt bort, det hörs lite ströskall några hundra meter bort. Då!…ut ur skogen i typisk grisgalopp kommer inte en älg utan en stort vildsvin!? Det går av nån anledning flera tiondelar innan jag bryter min förvåning av att det inte är älg, men på mitten av vägen har jag grisen i kikaren och skottet går precis när den springer av vägen, inte en rörelse i djuret? Var tog skottet? Jag har kvar en tydlig bild av rödpunkten strax över bogen långt fram, kan den han droppat under skottet när den försvann ner i diket och det vita blåbärsriset? Bosse tror det är en bom, det hände ju inget! Vi rapporterar till jaktledare att gris är påskjuten, hunden kommer ut men har inte ordning på dofterna utan springer av och an och skäller lika mycket på oss som på det han borde ha i näsan. Efter 5-10 min kommer hundföraren och vi gör en skottplatsundersökning, inte en droppe blod nånstans? Faan! har jag bommat? Tankarna snurrar i huvudet och otaliga gånger hinner man spela upp det som hände i huvudet. Har jag ändå missbedömt något? Alltid svårt med vildsvin som kommer fort i pass. Vi står och försöker smälta att grisen kanske klarade sig, den sprang ju helt obehindrat vidare!? Jag vet dock att vildsvin inte alltid tecknar skott men borde ändå inte en 8.57JS Oryx med ganska precis 3500 Joule på det avståndet lämna lite spår i rörelsemönstret?

Hundföraren meddelar jaktledaren att vi inte hittat något och att han lämnar oss och går vidare in i såten men åt det håll grisen rört sig. Någon minut senare när vi nästan accepterat underlaget brusar det till i radion:

– Grattis till skytten , det ligger en död gris här inne!

Jag skiner lättad upp och tar en snabb high-five av Bosse som mer förvånad än mig inser att det inte alltid är som det ser ut när man skjuter på vildsvin. Alltid lika skönt att veta att skottet tog tillräckligt bra och att det räckte med ett fast det gick fort. I situationer med löpande vildsvin är det alltid lika svårt att leva upp till höga jaktskottsideal, jag får träna mig på att vara lite förlåtande både mot mig själv och andra.

Jakten rullar på, Bosse börjar bli lite rastlös och måste röra på sig för värmen, inte bra att han inte är still men en prao är en prao! Några minuter efter grisen meddelats död är det jakt igen precis innanför oss, jag ser ett rådjur skymta och får beordra ned Bosse som står precis för djuret men tyvärr går det åt annat håll, kanske fick det vind av oss. Hundarna får upp några fler rådjur som är kvar i såten innan dom kommer ut på andra sidan och jakten avbryts.

Vi går bort och letar rätt på vildsvinet som visar sig vara en galt på ca 90kg, skottet tog inte mitt i karrén där jag pressade avtryckaren utan hamnade en bit bakom bogen men tillräckligt högt för att inte skada magpaket, troligen vitala blodkärl som gjorde att den bara kom 100 m in. Som vanligt är utgångshålet lika litet som ingångshålet, inte undra på att det knappt kommer ut något blod, dom är så otroligt kompakta och speciellt så här års också gott om späck som bromsar energin. Vi släpar tillsammans ut det till vägen och tar ur efter några snabba bilder.

DSC_0275

Det är min första större galt och den har lite betar även om den nog är bara är två år gammal, Jag har inte jagat länge på marker med vildsvin och det är alltid kul att få tillfälle att skjuta dessa rätt så utmanande skott på snabba djur med liten träffyta. Det är deras förhållandevis stora vikt på små klövar som gör att det brakar som älgar när dom kommer i skogen, dom är kompakta som små pansarvagnar! Det är en stark kontrast mot smygande och trippande högbenta klövdjur som kommer tystare och oftast överraskar mycket mer.

Vi samlas för en snabb kopp kaffe medan vi lottar ut passen för nästa såt, Jag suger åt mig av lite grattis och hinner också berätta lite om hur det gick till, alltid trevligt att uppleva skottillfället igen med en jakthistoria.

Spetsåttan

Jag och Bosse får ett pass längst upp i nordöstra hörnet, jag är lite skeptisk då jag stått där tidigare utan att sett något, passen bredvid brukar bjuda på mer action. Vi fyller upp en bil och kör ut, den här såten är mycket större än den förra och även om några kron ibland smyger ut tidigt är det alltid flera kvar även om dom smyger undan och hundarna får upp gris eller rå, ibland kan vi ta dom på slutet när mängden hundar och hundförare gör att dom försöker smyga ut.

Vi står länge tysta och hoppas på något skall bryta tystnaden, Bosse fryser och jag försöker lyssna fokuserat för att ibland blänga lite på Bosse som sträcker på sig så det knakar i skjutlaven där jag placerat honom för att han ska sitta still.

DSC_0276

Jag hoppas att det ändå ska vara tyst det korta ögonblick som kan komma då ett djur försöker smyga förbi oss. Efter en stund tappar vi fokus då hundarna också springer ut åt fel håll och endast en gästande hundförare försöker orientera sig rätt, men strax går han åt vårt håll och då uppbådar vi lite koncentration igen. Bosse försöker hålla värmen och har inte riktigt ro att vara still så han går av och an bakom mig och försöker viskande konversera lite med mig som är helt uppslukad av att se minsta rörelse framför oss i skogen, Jag vill inte gnälla på honom och heller inte bullra mer än vi gör så jag är mest tyst….plötsligt rör det sig något rödbrunt långt inne åt vårt håll, Vi har sikt ungefär 70 meter in i delar av skogen som är gallrad. Jag viftar lite panikartat åt Bosse att stå still utan at uppfatta om han förstår, det är en kronhjort som kommer mot oss, jag ser tydligt manen men inga horn så jag antar att det är en spets, den kommer löpande i makligt tempo troligen stött för en stund sen av hunden som inte vet om den. Plötsligt stannar den i en uppförsbacke 50 meter in och står still, jag flyttar mig snabbt och får en korridor, lägger an och släpper direkt skottet med vetskap om att den nog inte står länge. Den tecknar bra och hoppar 10-15 meter innan det brakar till i skogen. Ögonblicket är magiskt, vilket flyt att den stannade och att jag hann komma till ett rent bogskott, kanske var det tur-Bosses rörelse som fick den att stanna eller så fick den vind av oss och skenade inte utan stannade. Bosse är också förtjust, jag hade nästan gett upp och är helt förstummad av dagens andra skott och som det ser ut andra vilt inom bara några timmar. En stund senare skjuts det en kalv från en hind några hundra meter bort och Joel som är vår meste gäst i år skjuter sin tredje hjort. Vi avslutar strax efter även om såten inte alls är genomgången. En stor tuff öst-laika har gått åt fel håll med en 150kg´s galt som hundföraren tyvärr inte fick skottläge på annars har det inte varit mycket till hundaktivitet, men två kron får definitivt vara godkänt. Vår jaktledare och också i denna såt hundförare kommer och vi går tillsammans fram mot skottplatsen för att se att allt gått bra. När vi kommer fram är det inte en enda bloddroppe på skottplatsen? Vi följer spåren som rivit upp mossa i sin flykt…måtte den ligga här, vi hörde ju hur den brakade i backen!? Precis 10 m bort ligger den, troligen är kulan kvar inne i kroppen då jag sköt lite snett framifrån men skottet har gått in i bogen och under ryggen så det är en bra träff ur köttsynpunkt även om en bog är skadad.

Det är inte en spets! Förvånat ser vi att det nog är en riktigt katig bråkmakare då den bara har stubbar kvar efter att ha stångat av båda hornen, med avseende på vad som är kvar är det troligen en 6a eller en 8a på kronhjortskalan, vilket innebär mellan 2.5-3.5 år gammal och på tillväxt, halsen är inte så grov men stor i kroppen och huvudet. Säkert bra genmaterial (tyvärr) i alla fall då han tagit strid och slagit av sina horn!

bild4

VI tar ur den och Kim som är rutinerad kronjägare och tagit ur många djur visar mig ett snabbare sätt där man spar de vitala organen till senare, det kommer 3 man till så vi får lite extra välbehövliga muskler att dra ut djuret till bilarna.

Vi samlas för lunch och jag får igen uppleva lyxen med lite gratulationer och repetition av vad som hände dom där enstaka sekunder där vi jägare upplever kronan på verket av allt det andra man lägger tid på i form av viltvård och förberedelser för att få bra jakter. Bosse får upptäcka ytterligare ett typiskt jägarhjälpmedel, den teleskopiska grillpinnen!  Glöden är perfekt då vi kommer lite sent och det är gott med en korv. Bosse reflekterar över insikten att det är så mycket i och kring jakten med olika vilt, olika hundar och kunskaper om mark etc. Han har på väldigt kort tid fått en hel del respekt för och insikt i det område som för de flesta av oss inte bara är ett intresse utan mer en livsstil!

Innan vi avslutar hinner vi med en kaffe och Mickes goda morotskaka. Klockan är nästan två och Bosse behöver åka hem. Han har definitivt upplevt en intensiv jaktdag, det har hänt mer än vad en enskild jägare kan uppleva på flera månaders jagande vissa säsonger då man förbannar att man inte får några djur på sig. Jag tänker kort tanken vad han får för bild av jakten efter den hör dagen? Han har inte sett nåt av alla förberedelser, viltvård och arbete med pass, utrustning och övningsskytte, rekning av marken och dagar då man knappt ser vilt, han har bara rakat grädden av kakan, men action har han fått! Jag skjutsar ned honom till hans bil innan jag snabbt åker ut på pass i sista lilla såten. Vi är 5 st. och två hundförare som skall jaga av ett hörn av marken där det brukar finnas både gris, älg och kron samt förstås rå. Jag får ett vägpass igen mot ett vattendrag och en blöt myr. Ska jag få djur i varje såt idag? Men nu har ju min turmaskot åkt, han fick flera bud under lunchen från andra som ville köpa hans medverkan, men jag påpekade att jag har ensamrätt framöver!

P1030262

Det visar sig att det är väldigt tomt i sista såten, varken spår eller upptag av hundarna. Bosse tog med sig turen hem! Jag kan knappast klaga då jag på en enda dag har skjutit min största galt och största kronhjort hittills på marken. Vi samlas kort, summerar dagen och tackar av gästerna innan vi lastar djuren och det bär av ned till slakteriet där vi hänger upp, sotar och putsar upp innan dom hängs in i kylrummet, oftast samma folk som är kvar sent, hjälps åt och reflekterar lite över dagen. Jaktledaren har som vanligt gjort ett grymt jobb från start och in i kaklet.

Mörkret kommer fort i januari och snart det är kolsvart innan vi låser dörren. Jag har med mig en galtskalle hem för mitt första montage av betar, ett trevligt litet minne av dagen. Sådana här dagar upplever man inte ofta, jag har fått en ytterst händelsrik jaktdag och Bosse fick en bra genomgång av hur drevjakt går till med flera viltkontakter och skottlägen, olika hundar, urtagning och livet runtomkring med genomgångar och snacket runt elden. Jag tror vi båda somnar gott ikväll med många intryck att smälta!

Den här dagen kan man verkligen återkalla och trösta sig med när det kommer perioder med mindre jakt eller dagar med mindre jaktlycka!