Septemberjakt på älg i Lappland och kron i Norge

Förväntansfulla som barn inför julafton så lämnar vi Linköping strax efter åtta en fredag i september. Med mig har jag min gode vän och jaktkompis Janne. Vi ska ut på höstens stora jaktresa, två numera Linköpingsbor bördiga från Norrland sätter sig i bilen för att som första etapp nå byn Bellvik i sydligaste Lappland. Det har varit tradition i många år att redan i september ”tjuvstarta” älgjakten genom att bege sig dit den börjar först. I år har det blivit en mer diger planering med även ett andra stopp. Namsos i Norge där vi blivit inbjudna av min vän Bo till nordens nordligaste kronhjortsbestånd. Efter många timmar och bara några korta stopp för att äta anländer vi sen kväll till första etappen på vår resa, älgjakt i Lappland hos min morbror Hasse. Det är mörkt när vi stiger in stugan på släktgården som Hasse bebor med sin sambo Ingeborg och tre gråhundar. Där packar vi in och tänder snabbt en brasa för att torka upp fukten innan vi förbereder oss inför lördagens tidiga uppstigning och stupar i säng i storstugan framför brasan, vi somnar långt innan elden brunnit ut.

Dag 1 – Bellvik i Lappland

Morgondimma

Sugna på skog och jakt går det lätt att komma upp, vi tar en snabb frukost, greppar mackor och kokar kaffe till termosen innan vi kör iväg mot samlingen i jaktstugan. Samlade runt kaminen och jaktledare Hasse väntar vi på att dimman ska lätta. Nog fa…n kunde man sovit lite längre tänker jag lite morgontrött. Den vanliga lite korthuggna och ”manliga” jägarstämningen infinner sig snabbt när folk bekantar sig och pejlar in vad det är för sörlänningar som dykt upp.

P1030149

Senaste dygnet har det regnat 120 mm här i skogslandet som ofta får ta mycket vatten när det sista från Atlantens regnväder släpps av efter färden över norska och svenska fjällen. Det är tredje veckan man jagar på lagets 4300 ha SCA-skog innan tre veckors uppehåll under brunsten. De flesta tjurarna har fejat och vissa luktar redan brunst Man har fällt fem av de sex vuxna man har tilldelat innan man nyttjar den fria kalvtilldelningen som jaktmotivation på senhösten när hundkarlarna ofta går ensamma. Framåt halv nio börjar det klarna, de som har längst och några som skall ro till passen lämnar en halvtimme innan vi ger oss iväg.

Ångloket

Iväg ut i skogen. Jag har fjäskat mig till att följa med morbror som går med hund och Janne släpps av på ett myrpass innan Hasse o jag åker upp till Fågelberget och börjar gå ned för bergssidan nordväst in mot marken. Dubbelchampion och gråhunden Pass söker snabbt ut terrängen, långsamt går vi efter för att låta honom få fritt spelrum- Plötsligt blir det ett stick på pejlen och han har uppenbarligen inte bara hittat spår utan fått upp djur, 250, 400, 1, 2.5 km, snabbt iväg på en skogsväg. Hasse tror det är stortjuren som föredrar vägen pga. stora horn. Spänningen stiger när man får bilderna på näthinnan av stortjurarna på uppåt 400 kg slaktvikt som skjuts då och då häruppe nära Strömsundsregionen där vi har Sveriges största älgar.

P1030160

Älgstammen har långsamt hämtat sig efter att ha fått utstått hårt jakttryck kring 08-09, och lite tuffare avskjutning på björn senaste åren gör att även kalvarna har ökat i antal.

Plötsligt står vi på en vacker hällhöjd och blickar ned över ungskogen och pejlen visar att hunden lovar in mot oss igen. Hasse fräser till mig att vara tyst och påminner om hur långt före hunden älgen kan vara, plötsligt bryts tystnaden och det brakar till ordentligt bland ungtallarna. Ett stort djur kommer rakt emot oss på 200-300 m, jag hör det först eftersom Hasses öron fått utstå 50 års jakt och över 300 älgar utan hörselskydd. Det brakar något otroligt i en tyst skog när så stora djur kommer frustande som gamla ånglok i ungskogen. Spänningen är intensiv när det närmar sig så snabbt och springer rakt mot oss, kroppen och alla sinnen står plötsligt på helspänn, den tunga säkringen trycks upp då det kan gå riktigt fort snart. Men precis på 50-70 s avstånd svänger djuret av och går parallellt med klippkanten fortfarande osynlig i ungskogen nedanför oss och buktar bortåt. Om den bara sprungit in 20 m till hade vi fått läge på den. 2-3 minuter senare kommer hunden och det bär av bortåt igen, vapnet säkras och kroppen slappnar av igen för att snabbt utbyta ögonkontakt med blandad besvikelse och samtidig förtjusning av att ha fått den magiska stunden med spänningen när så stora djur kommer så nära. Den kan inte ha fått vind eftersom det var helt stilla och knappast hört oss med det tempot genom riset, troligen en helt planenligt flyktväg. Vi rapporterar till Janne att han skall vara beredd om det kommer förbi, en kort chatt på mobilens sms fungerar ibland bättre än otydligt radiosnack häruppe där det är långa avstånd. 15-25 minuter senare simmar den över den 200 meter strida ån, 300 meter från en passkytt. Det var inte en oxe utan ko med kalv, men den lilla ”lögnen” gav fantasin rejält med spänningsbränsle och en ko med kalv hade heller inte varit tråkigt att få på sig. Den vet precis hur den ska ta sig från hunden genom att ta sig till vattnet, och på andra sidan jagar vi inte idag så nu är det väntan på hunden som gäller, vi avnjuter kaffe och äggmacka under tiden, efter att ha tagit bakspåret viker den plötsligt av går den på spåret igen? Senare visar det sig att den hittat nya älgar som tyvärr drar längs sjökanten åt ett håll där ingen passar av.

Rejäla tandpetare

Den andra hundföraren rapporterar en björnriven älgkalv 2km bort, den har bara ätit mycket lite av en kalv som fått ordentligt med stryk, alla ben pekar åt olika håll och den har brutit rejäla bitar av en tall intill, kanske den bröt lite tandpetare att rensa tänderna med… skulle skrönan kunna säga efteråt. Klockan är kring 13 och det är för sent för att hinna med något mer så vi samlas för att summera dagen och vad som hänt innan vi skiljs åt för att proviantera och förbereda morgondagen.

Dag 2 – Björn

Unghunden och Björnmamman

Uppe 6 igen, men idag blir det kanske tidig start då vi inte har dimma! Förhoppningen stämmer, vi kommer ut redan halv 8, fyra passkyttar och tre ute och går med två hundar på drygt 2000 av de 4200 ha som laget på drygt 10 personer förfogar över till en kostnad som är en tiondel av vad vi betalar i mellansverigem, men då får man i och för sig nöja sig med 6-7 v jakt, men kött blir det då den stora arealen ger många djur och dom är stora jämfört med älgarna söderut.

Vinden är bra idag på Röjningsberget. Det blir upptag redan efter 15 minuter. Vi har den två år gamla unghunden med oss som ännu inte fått ned någon älg även om det varit nära, det bär snabbt av men p.g.a. av sin iver o omognad släpper det ganska fort, vi hoppas att han ändå fått fart på något som sen springer på Janne som sitter en bit nedanför. Bara 20 min senare är det friskt ståndskall i skogen, men det låter inte riktigt som det brukar, och det bär inte alls av. Har han verkligen lyckats ställa älg? Eller skäller han på tjädertuppen som nyss vart skrämd? Plötsligt upphör det och han kommer tillbaka och söker kontakt. Vad kan det vara? Efter några lovar runt oss och fram till husse är han ute igen och skäller en bit bort, bara max 100 meter ifrån oss. Vi går försiktigt närmare utan att gå för fort eller nära, då kommer han kutande igen fram till husse som märker att han inte riktigt vågar och följer med in för att stötta med sin närvaro. Jag får stå kvar eftersom vi redan är lite för nära och en man är nog så svårt i det täta riset. Hasse kommer in på 20-30 m och hör plötsligt ett morrande och ser något brunt bara 10 m från hunden, Björn! Det är en hona med ungar som därför inte går undan utan står på sig, Hasse visslar på mig så att vi inte ska stå ensamma om det händer något, jag söker mig snabbt men inte så tyst fram till honom eftersom jag tror att djuren redan gått, plötsligt går honan iväg och det prasslar i riset bakom henne efter en eller två små ungar, inte undra på att unghunden var lite spak, men han stod ändå på sig den lille tuffingen. Vi går igenom det täta riset och ser tydligt att dom huserat ett tag i området som björnarna gör när dom har ungar, flera legor och grävda gropar där dom letar mat och ”rösen” fulla av bärrester.

P1020327

Dubbelsmäll och enkelpang

Vi går vidare en bra bit genom skog, över myrar och skogsholmar, unghundens sök är inte det bästa än så vi hjälper honom runt området. Ett kort stopp vid en saltsten med macka och kaffe ger energi att orka vidare i den blöta terrängen som inte orkat sluka allt regn som fallit senaste dagarna. Vi kommer upp på höjderna där vi bara har en enda passkytt inom en halvmil. Plötsligt smäller det 2 skott högt alldeles intill oss? Några få sekunder senare kommer en älgtjur som ser helt frisk ut i fullt sken bara 20 meter bort i kanten mot närmaste myren med bara en tunn trädbarriär skog mellan oss och den. Jag hinner bara få upp min bössa och snabbt försöka bedöma om skottet är tillräckligt bra med allt ris och älgens höga fart då det smäller från Hasses bössa, han behövde ingen betänketid för att skjuta sin 305te älg, dock blir det lite chockartat då han bara står 2 m snett bakom mig som glömt hörselskydden och 30.06 kulan susar förbi med en kraftig tryckvåg innan den klipper älgens ryggrad så han landar pladask med bakdelen i myrkanten, och plötsligt är unghunden inte oskuld längre efter 40 meter improviserat och spontant drevskall mot något han knappt han uppfatta vad det var, men husse är lika stolt ändå! Jag skakar snabbt av mig tryckvågen, med ett ringande öra inser jag att radions hörsnäcka räddat min hörsel den här gången. Nästa gång ska nog jag som har dämpare se till att skjuta först, eller ha hörselskydd kanske;-)

P1020336

Vi går fram och medan Hasse försöker binda den ivriga hunden skjuter vi fångskott mot den unga pinntjuren som har helt nyfejjade horn, en för området liten tjur på 180-200 kg som nog varit på benen 3 år. Passkytten som bommat meddelar glatt sin lycka över att vi fällt den så han slipper fundera på ev. bom eller skadeskjutning halva kvällen.

Storälgen och stövarjägarna

Dagen har innehållit det mesta man vill och behöver uppleva, björn, älg överraskningar och grym action, och jag har också fått några riktigt bra bilder till min planerade jaktartikel. På Radion får jag veta att stackars Janne nyss upplevt bland det häftigaste man kan uppleva i älgskog, han satt 15-20 min och hörde ett stort djur gå omkring med horn som skrapar träd och knäcker grenar, sakta på väg ut på vägen och i skottläge. Högsta puls! När det plötsligt bullrar längs vägen och fram kör fram en husbil, ut kommer två småländska stövarjägare med en karta och undrar om dom kan jaga hare där med sitt nyss inköpta småviltsdagkort? Muttrande och med tyglad upprördhet och ilska förklarar han ändå sansat att det inte är läge för vi jagar älg och har hundar lösa på skogen. Han tipsar dom till skogen vi var i igår samtidigt som han undrar om inte stövarjägare ändå är lovliga när dom beter sig så otroligt osmart att dom kör fram och kommer ut till jagande jägare. (Efteråt är dom förlåtna för vi fick veta att dom borde ha haft information vid jaktstugan)

Efter att ha kommit hem och bytt kläder så har vi lyxen att få avsluta den händelserika dagen med god älggryta hos gode vännen, björn och älgjägaren Magnus och hans trevliga fru Pernilla inne i Dorotea, det blir många trevliga jakthistorier innan vi letar oss hem till brasan och stugan.

På besök i värdens nordligaste kronhjortrevir – Otterøya i Namdal

Måndag morgon kör vi via Gäddede över fjället till Namsos. Förutom att det alltid är slående vackert, speciellt med höstfärgerna så är det alltid lite deprimerande att se alla övergivna gårdar, på norska sidan är det betydligt mer efterhållet då dom har en mycket frikostigare glesbygdspolitik med mera direktstöd, man kan säkert diskutera länge vad som är rimligt men jag undrar verkligen hur det ser ut i Sverige om 20-30 år då alla som ändå bor här nu är borta, då de flesta av ungdomarna flyttar. För mig har det ett mycket stort värde att hela Sverige lever, hur vi sen ser till att hjälpa fram förutsättningarna är en annan inte helt enkel sak. Just nu gör vi i sorgligt lite.

P1020344

Vi når Namsos på eftermiddagen och hälsas välkomna av Bo och hans hundar. Dom är ett av 3 jaktlag som delar på ett område ägt av kyrkan på ön Otterøya som har nordens nordligaste Kronhjortsbestånd. Under kvällen kör vi runt för att se hur mycket kronhjort som är ute, det är ganska fullt på vissa vallar men dom kommer ut sent, på våra marker först framåt 21-22. Jaktstugan ligger i en brant dal mitt på ön, otroligt vacker och brant terräng för en svensk som mest varit i berg som är betydligt hårdare nedslipade av inlandsisar. Vi packar in, gör iordning våra sängar, tänder upp kaminen och lägger oss tidigt efter ytterligare en lång dag i bilen.

Tisdag

Magiska myren

Efter frukost är vi på väg ned från stugan för att ta en rundtur på ön när vi får se ett fantastiskt ljus över en frusen myr mellan dalgångens branta sidor, lystet gör vi vårt bästa för att fånga de magiska ögonblicken som radas upp i det underbara ljusspel som bildas i frosten och dimman mellan de spretiga träden innan solen rullat vidare från bergskammen och den magiska stunden är över. Resultatet blir över förväntan bra, speciellt från Jannes proffsoptik och vana kameraöga.

P1020411

Vi åker vidare ut mot havet tills vi efter några laxodlingar når ett just nu nedstängt och öde semesterparadis. Bakom några större öar är havet öppet ända ut till Shetlandsöarna. Efter en eftermiddag med lite proviantering inne i Namsos centrum så bjuds det på underbar rådjursgryta hos familjen Fredriksen med deras fantastiska utsikt över fjärden in mot Namsos.

Dag 1 – Otterøya

Upp på toppen

Idag är det jakt! Vi går upp strax efter fem, packar snabbt en macka och kaffe för att söka upp stigen upp mot bergets topp i mörkret, med pannlampor letar vi oss upp längs en brant stig ca 400 höjdmeter upp till toppen, lätt andfådda och varma möts vi däruppe av ljuset och en magisk utsikt. Första timmarna erbjuder vakjakt över dalen, inte mycket till möjliga skottlägen men om vi ser något kan hundkarlarna driva djuren mot oss. Efter ett par timmar i kallt morgonväder och ivriga ögon så får vi nya direktiv att posta om på radion, vi sätter oss på andra sidan mot en vacker dal där de två hundkarlarna skall gå in och försöka få tag på djur. Jag och Henning täcker av 3 raviner som leder upp till toppen om djuren försöker fly den vägen, en Basset får snart upp något som visar sig vara rådjur, dom går förbi två passkyttar som inte fått något läge innan det bär av ut från området och hunden får hämtas. Oskar som går med tax spårar och får upp en älg som visar sig vara ko, tilldelningen är tjurar och kalvar. Efter 2 h till blåses det av och vi går tillbaka till stugan och en lunchfika.

P1030176

Fakta: Otterøya ( 64° 28′ 0” N) Ön som är 25-30 km lång ligger utanför samhället Namsos 20 mil norr om Trondheim och har värdens nordligaste stam av Kronhjort, ca 1400 djur. Årliga avskjutningen är ca 300-400.

Efter kort uppehåll i värmande sol ska vi jaga av en mindre såt där det ofta står hjort, vi kör någon km och går så tyst vi kan när vi passar ut, hundarna drar mycket ivrigt redan på myren fram emot passen och där dom ska gå in och det visar sig snart att en flock stod precis i kanten och hör oss tidigt, dom går ut framför 3 passkyttar innan dom kommit fram och ledarhinden står med bredsidan framför resten av djuren som inte är tillgängliga i sluttningen så vi måste avstå skott. Efter en kort genomgång med hundar som har nosen fulla av goda lukter och frustrerade jägare samlas vi vid Skallepasset och går igenom händelserna.

P1030181

Tillbaka vid stugan har vi gäster förberett Pulled Pork på vildsvin med senapssås som vi snabbt värmer på en morikka för att fylla på pitabröd och dela ut till hungriga norrmän.

Spetsbøkken och bil-Janne!

På kvällen blir det vakjakt efter Kronhjort, man har en spetshjort, en hind och 2 kalvar på tilldelningen. Som gäst fick jag ynnesten att bevista ett av de bästa passen där man har riktiga vakkojor som vi har på åtlarna i Sverige, tyst smyger jag in i en liten enmanskoja med lucka ut mot den grönaste vall, långt innan jag väntar mig besök kommer en spetshjort långsamt gående ut på vallen, jag får vänta medan den går bakom träd och hinner noga kolla av att den har spetsar samt mäta avstånd och ta stöd ordentligt, så fort den kommer fritt går mitt skott, tyvärr lite långt bak pga. att det var nästan 140 m och inte bästa stöd, men tillräckligt bra, den rusar 10 meter och blir stående rakt mot mig nigande, då den vänder upp släpper jag ett andra skott, vill inte släppa minsta risk att den går iväg till grannen när jag är som gäst på andra marker, då rusar den snabbt iväg och faller 5 m därifrån i ett stort dike. Under tiden visar det sig att Janne som suttit 300 m bort i en annan koja har väntat på samma sätt att en smalhind skall komma i fritt läge då det plötsligt kommer en bil och hinden sticker, andra gången inte gillt för min gode vän!

Jag ringer Bo som kommer ned och hundarna får träna innan vi drar upp hjorten och tar ur den i mörkret som nu snabbt fallit över den bergiga och kalla terrängen.

Äntligen

Påföljande dag tar vi oss en efterlängtad sovmorgon utan vak, upp 7 för frukost för att samlas nere i dalen vid kyrkan där vi pratar igenom placering och strategi för en större såt där det ofta är mycket kronhjort. Jag får följa den erfarna älgjägaren Knut som kommit på besök med sin gråhund, redan på vägen ut stöter vi på hjort, jag får nästan skottläge på ett ekipage men kan inte skilja på hind och kalv. Det är massor av vältrafikerade växlar som visar hur mycket hjort som gillar de här delarna av marken. När alla är utplacerade går Bo och Knut igenom marken, hjortarna är svåra och smiter snart ut långt. Efter en halvtimme smäller ett skott, det är Janne som fått på sig ko o kalv på 40 meters avstånd, kalven faller på ett välriktat skott och äntligen fick Janne utdelning efter alla bilincidenter. Innan Janne ens får tillstånd att lämna passet har Knut som var nära redan tagit ur kalven och jakten fortsätter en stund för att sen blåsas av då vi inser att hjortarna lämnat den vältrafikerade skogen. Vi samlas och gratulerar Janne som är nöjd.

P1030198

Efter lunch fåt vi upp på höjderna igen för att passa av ett större område och hundkarlarna går nedifrån vägen upp mot oss, det är en stor såt och svårt att veta vad som händer, det är djur som rör på sig men ingen kontakt och resultatet blir påfyllt lager av vacker utsikt och frisk luft, efter 2-3 timmar samlas vi sen eftermiddagen nere vid stugan och ljuger ihop oss om vad som hänt och kunde hänt.

Hemåt fullt med troféer

Bästa troféerna är alltid jaktminnen och sådana har vi fått många med oss när vi vänder hemåt denna gång. Vi gör oss iordning direkt på eftermiddagen för att komma iväg och avverka en del av de 110 mil vi har till Linköping. Med oss har vi även några hjärtan för rökning och tunga som skytten får i de här trakterna. Trofén av pinnhjorten får också hänga med för montage även om den inte är stor eftersom den är så tätt kopplad till unika jaktminnen i denna fantastiska miljö.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s