Funderade länge på rubriken till det här inlägget, det handlar ju om skyddsjakt på vildsvin, som jag denna vår fått erfara för första gången, och det var en helt ny upplevelse, men kärnan i berättelsen är svårigheterna…så jag valde rubriken efter det. Själv har jag bara jagat vildsvin på åtel och drevjakt och inte mer än några år så det finns hela tiden massor av nya erfarenheter att samla, jag tycker det är kul att skriva ned de erfarenheter jag gör och slutsatser jag drar, var inte blyg att kommentera om nåt känns mindre rätt. Hittills har alla former av vildsvinsjakt varit svårare än jag trott och detsamma gäller verkligen skyddsjakten.

Vi har en mark i Norra Östergötland där jorbrukdsarrendatorn i år valde att så ärtor på en del av jordbruksmarken som vätter mot de allra vilttätaste såtarna, så vi fick verkligen att göra direkt!

Tidigt i maj en söndagkväll ringer jaktledaren och informerar om läget, med massor av ärtor ovan och i jord och en vildsvinsstam som är kraftigare än någonsin efter den milda vintern så blir det till att vara på hugget från början. Det gäller att hjälpas åt för att bevaka fälten och skrämma bort grisarna innan de hinner göra för mycket skada! Plötsligt står man där och provsmakar på bondens perspektiv, den tuffare synen att vildsvinen mest är ohyra som skadar ens levebröd…dom ska bort och det spelar helt förståeligt inte alltid så mycket roll att alla de vanliga jaktetiska reglerna följs till punkt och pricka. Vi bestämmer ändå förstås att vara väldigt försiktiga för att inte av misstag fälla nån sugga och inte heller kultingar som kan växa och bli mycket trevligt jaktbart vilt vid höstens drevjakter.

Vi gör ett schema med 2-4 man varje kväll och jag och jaktkompisen Kim som bor nära varandra ger oss först ut en tisdagkväll. Vi åker ut som vid pürsch en timme innan solens nedgång som är strax efter nio men får senare erfara det oftast inte händer nåt förrän precis innan det är kolsvart, dvs nästan en h efter solnedgången, Vi sätter oss i var sin ände och njuter av den fina majkvällen. Kim får tidigt nåt att fokusera på och följer en gris i kanten av fältet länge. Jag ser honom på avstånd och undrar varför han inte skjuter. Det visar sig att Kim smugit länge längs ett djupt krondike för att komma i bra läge men blir väldigt överraskad när han inser att ett gäng kultingar har varit med hela tiden i skogskanten utan att han sett dom förränn precis när han står som närmast och skall till att skjuta, hela tiden i tron att det varit en ensam gylta. Jag som omväxlande sitter och smyger i andra änden av fälten och inte sett nånting är precis på väg att ge upp och går mot bilen på väg att tända pannlampan när jag ser en hel klunga svarta profller alldeles nära bilen i ett av hörnen närmast en av våra viltrikaste såtar. Plötsligt står dom där och när jag får syn på dom inser jag att det bara är några få minuter tills det är alldeles svart, brått att komma i läge, bestämma vad det är för djur och eventuellt kunna skjuta om ljuset är tillräckligt.

Jag går upp rätt i vind och smyger snabbt men försiktigt närmare till jag står på ungefär 90 m, lägger mig ned och hittar bra underlag för benstödet, studerar dom en bra stund i kikaren för att urskilja vad det är för djur.

Det är 4 stora grisar och 6-8 ganska skapliga kultingar. Det börjar bli riktigt mörkt men det känns ändå ganska lätt att urskilja den minsta av de stora som också springer en bit bort ifrån de andra och inte har några kultingar omkring sig. Ser ut som en typisk årsgris på en 40-50 kg. Den vänder upp bredsidan och jag släpper skottet där det ska, den vänder om tar 4-5 steg för att sen bli liggande medan de andra sprätter iväg och snabbt får fart, först oordnat för att fort samlas och som på ett snöre rusa upp på den angränsande vägen och in i skogen. Jag anropar Kim och meddelar att jag har en påskjuten gris som ligger innan jag ger mig av närmare för att se att allt står rätt till tillsammans med laikan som får följa med från bilen och nosa på lite varmt vildsvin.

När vi kommer fram svär jag högt, det är inte en årsgris det är en ung sugga som lika gärna kunde ha haft kultingar, ingen katastrof men absolut inte vad jag ville skjuta och trodde att jag sköt, säkert kring 75 kg och ca 2 år gammal, Förbannat ….jag inser snabbt att jag lika gärna kunde stått här med den största suggan och dragna spenar och ett helt löst gäng vildgrisar som följd. Jag var ju helt säker på att det var en lite årsgris!? Vi hjälps åt och ta reda på grisen och hänger den i slaktboden, jag kontaktar jaktledaren och berättar hur det gått till och vad som hänt, alltid tråkigt att bryta mot våra riktlinjer och vara så nära att göra ett jaktbrott.

Somnar den natten med mycket tankar, rejält sänkt förtroende för mitt omdöme men också en erfarenhet rikare. Mörker ger synvillor och mycket sämre förutsättningar att bedömma läget, både svårigheter att bedömma avstånd och upplösta konturer gör det väldigt svårt. Det som är svårt på en åtel med skumt ljus blir nära på omöjligt utan lampans stöd och framförallt störra avstånd.

Dagarna går med varierande aktiviteter på fälten, några hörn börjar blir ordentligt bökade men större delen ganska ostört. En vecka senare är vi på skjutbion och skjuter bort några lådor, det går som vanligt bra så länge man orkar fokusera, några skott lite lågt, det måste jag jobba på men de flesta sitter bra även när grisarna kommer fort, det lovar gott inför drevjakten. När det avslutas vid halv nio lämnar jaktledaren och jag snabbt för att komma iväg till marken och göra vårt vaktpass den veckan, det har varit mycket bök på tre ställen av fälten och kvällen innan har det skjutits 3 årsgrisar. Tidigare under veckan också en del skrämskott och en kulting för att får bort en ensam sugga med smått.

Även om det är vardagkväll och jobb nästa dag känns det bra för det är en fantastiskt kväll och helt underbart att komma bort ifrån dundrandet i skjutbion. Jag njuter och sitter nästan en kvart och studerar en kronhjort tills den på 7 m avstånd när jag medvetet rör lite på mig förstår att den inte går helt åt rätt håll. Den sladdar upp ett spår i åkern och försvinner skällande upp på ett hygge.

Kompisen ser ett helt gäng vara på väg ned till sådden men dom får troligen vind av honom och vänder, jag sitter envist och scannar av kanterna på åkern men ingenting dyker upp, förhoppningsvis har vi lyckas skrämma iväg de mest närgångna grisarna, jag börjar precis ge upp och gå mot bilen när jag får syn på nåt mörkt 300 m bort i en skyddad skogsvik, tar upp kikaren och ser ett vildsvin som precis gått ut och står 10-20 m ut och bökar. Nu är det brått, det är precis i slutet av sista skjutljuset och svårt att se vad det är, långsamt smyger jag närmare och ser inga kultingar. När jag är inne på 150 m tycker jag mig se en pensel tydligt men vill komma närmare för att vara säker, söker mig mot kanten, nu utanför grisens synfält, när jag kommer runt udden på ”skogsviken” reser jag mig mycket långsamt…den står kvar! Nu är jag inne på bara 30-40 m, men den är fortfarande ganska lätt att urskilja mot sådden, den ser helt klart ut som en lite grövre men inte så stor galt. Den står vänd mot mig och jag dubbelcheckar men kan inte se några fler grisar i närheten, det känns tryggt även om jag har förra veckan grava felbedömning färskt i minnet.

Den går några steg mot mig, på det här avstånden ser det ut som en fjolårsgris, jag reser mig långsamt upp från min hukande ställning, osäkrar och skjuter den strax framför bogen snett framifrån, den ramlar direkt och blir liggande. Plötsligt dunkar det till av oro..har jag bedömt rätt den här gången? Jag talar om för kompisen att påskjuten gris ligger och går fram, väl där blir jag förvånad igen!

Framför mig ligger en galt men inte nån fjoling…en riktigt stor och kraftig en med utstickande betar, jag bedömde könet helt rätt men absolut inte storleken. Vår jaktledare kommer och gratulerar och hämtar direkt bilen. Den är nästan för tung för att dra på två man, vi får den till kanten men där tar vi ur och det blir lite lättare när vi fårt bort tjugofem kg och gör den lite plattare så att trycket fördelas ut på större yta i leran när vi drar den längs kanten mot bilen.

Väl i slakthuset väger vi den till modiga 95kg urtagen, troligen kring 125 levandevikt, en rejäl reva i baklåret och en bete borta vittnar om nyligt slagsmål med nåt troligen ännu större. På vänstra bogen hittar vi en konstig knöl precis under skinnet? Där sitter en perfekt expanderad Oryx precis under skinnet, 8.57an har lämnat kvar absolut all energi den hade på dryga 30 m och stannat precis under skinnet på utsidan av bogen…inte så konstigt att den vart på plats. Min största galt hittills och en skön känsla att skjuta rätt djur och göra ett bra jobb med skyddsjakten. Men återigen jag jag fått lära mig hur svårt det är att se konturer och bedömma storlek. Även på så kort avstånd som jag valde för att vara säker så bedömde jag storleken väldigt fel!

Bara att inse att det inte precis är nån lek….RESPEKT!