Som norrlänning med flest jaktår norrut har jag föga erfarenhet av jakt utanför höst och vinterperioden. Vildsvin fick jag lära känna så sent som för ett år sen i trakterna söder om Katrineholm, men då mest på åtel pga brist på bra grishundar och träskmarker där dom är svåra att få fram.

För ett år sen fick jag ynnesten att via en god vän komma till en större mark med gott om pürschfält i norra Östergötland.och nu efter en mild vinter också en hyfsad vildsvinsstam. Under hösten hade jag turen att få mest vildsvin på mig i hela laget och lärde mig mycket under drevjakten, snabba skott på snabba djur är nåt som är utmanande och kräver omdöme och träning. Så här i april har jag fått lära mig nåt nytt… att dom inte bara går ut och bökar utan även i all stillhet gärna står i kanterna och äter färskt grönt gräs. Det svåra är att dom kommer ut precis i sista skjutljuset och är varska och lättstötta till skillnad från när dom står och glufsar under en åtel. Det fina…är att man plötsligt fått pürchjakt under vårperioden och på vettiga tider, 20-22 i en tid med vettig temperatur och en grönska som piggt sprudlar tillsammans djur som njuter av färsk mat och varmare tider. Fantastiskt att sitta ute sista timmen och veta att det är god chans att hungriga grisar kommer springande från olika håll mot det gröna för att mumsa på gröngräset. Det är också en god tid innan viktigare grödor slår rot att reducera stammen skrämma bort dom från fält som snart skall få dyrare sädeslag. Jag antar att det här läget kräver bra väder i god tid innan solen blir för sen…i alla fall om man vill hinna vara ute på arbetsveckan.

En tisdag mitt i arbetsveckan i slutet av april smyger jag mig ut på fälten där det finns fina inslag av grönare smattar blandat med plöjda och harvade delar. Sätter mig längre ned på ett fält bredvid en hög med gamla balar och ett  krondike med några övergångar där djuren behöver passera för att komma till det gröna. På vägen ut skrämmer jag både en fin råbock och en stor rödräv. Jag sitter från en timme innan solens nedgång och en kvart efter utan att se nåt, däremot hör jag en gris grymta bakom mig, Efter en kvart till misstänker jag att han grymtar pga att den fått vind så jag börjar långsamt gå inåt fältet för att se vad som finns mer norrut. Jag hinner bara 150 m då jag vid en rundspaning i kikaren får se en årsgris som ganska lungt joggar ut där jag nyss stått med riktning mot det gröna, j..ar jag skulle suttit kvar! Den kommer ut på 150 m och småspringer, inte alls nåt bra skjutläge på en gris så jag inväntar att den skall stanna vilket den inte gör förrän kort å¨200 m och sen på 250 m i hörnet av ett fält. Det finns inget att ta skydd bakom så jag gör ett försök fullt öppet ta mig närmare men långsamt, men den märker mig ganska snart och försvinner med ett rasslande spår bakom sig av jägarbesvikelse. Försiktigt går jag vidare och inte mindre än nån minut senare får jag syn på en svart knöl i kanten bara några hundra meter norrut på samma fält.

Adrenalinet strömmar ut och jaktinstinkten hettar upp, försiktigt tar jag mig i en stor cirkel ut bakom en udde där jag kan närma mig fort utan att den ser mig. Det är brått! Solen ramlar ned bakom horisonten och det är bara minuter kvar med vettigt skjutljus. Jag närmar mig fort i skydd av lite träd fram till en udde med stängsel, ska jag lägga mig direkt och chans på skott mellan trådarna på 100 m? Jag går vidare för att inte riskera nåt, smyger försiktigt sista metrarna ut till udden där stängslet slutar, det går bra men det är skumt ute nu, behöver siktets förstärkning för att urskilja bra konturer! Väl framme kanske 90 m ifrån sänker jag mig försiktigt ned, fäller ut benstöd slår på riktmedlet, osäkrar i samma rörelse som jag ställer vapnet på marken och tar plats bakom siktet. Letar rätt på grisen, en fin årsgris som står och äter gräs, men precis när jag lägger an lyfter den på huvudet och ser nån rörelse så jag hinner bara se det svarta djuret i siktet, inte ens skilja på bak o fram innan den rinner ned i diket alldeles intill. Grym akutbesvikelse! Den räddades av sin vaksamhet en tiondels sekund innan den skulle varit på andra sidan av sitt liv och det goda gröngräset. Jag har aldrig varit med om en så sen räddning, normalt blir man upptäckt vid ansmygningen, måste vara detta som är riktig svintur!…ur svinets perspektiv.

Adrenalinet rinner snabbt ner i skorna och själv tappar jag all anspänning och fylls av besvikelse en kort stund innan jag landar i ynnesten av att ha fått en stund av helt grym smygjaktspänning och nästan fått sätta kronan på verket.

Så är det med jakt, och det är en del av tjusningen att det är inte lätt, och nåt lär man sig vid varje kontakt. En vanlig tisdagskväll en helt vanlig arbetsvecka går mot sitt mörka slut och den har kryddats av lyxig smygjakt i en fantastiskt natur… jag gläds med vildsvinet över att det klarat sig och kanske får möjlighet att ge mig mer spänning nån annan kväll? Skogen inrymmer en oändlig mängd möjliga äventyr!

God svintur på er!