Lördag, sista jaktdagen! Jag kommer ihåg att det var en lite sorgsen känsla på morgonen att det snart skulle vara slut. Samma team men ny dag och nytt vilt, på programmet idag är att ta bort en Springbuck som Bennie anser har för dåliga anlag, den passar perfekt för Kim som valt att ta en ”cull” Springbuck och utöver spännande jakt får ännu ett vackert skinn.

På vägen ut är det som vanligt gott om vilt av olika sort,  idag springer en stor zebraflock över vägen framför oss och vi får en del vackra bilder.

Pärlhönsen struttar också omkring som vanligt framför bilen. Kunde varit i en disney film.

Väl framme parkerar vi några hundra meter från vattenhålet och smyger tyst redan från första början då vi är ganska nära. När vi kommer ut till platsen där bocken siktats tidigare så är den det första djuret vi ser, vi inser nog alla att det inte blir någon lång jakt idag.

Han står kaxigt och blänger på oss och undrar vad vi gör på hans domäner, Kim sjunker snabbt ner på marken och kryper försiktigt och lågt fram läge bredvid en buske en bit från Börger som övervakar.

Jag smyger in i buskarna bakom och får en bra vy över både jägare och byte där jag hinner ta några bilder. Kim vilar inte på lagrarna utan skjuter den i stickhålet på ca 150 m. Den kastar bakåt och springer en bit på det sista hjärtslaget innan den faller och blir stilla på plats.

Vi går fram och det är lätt att se att det är en ganska gammal och stridbar bock som tagit en del fighter både på hornen och huvudet. Hornen har inte dom utlägg dom riktigt ska ha men är vackra ändå. Vi tar lite bilder innan vi packar in och återvänder för tidig lunch. Nu har vi inte några fler djur på menyn vilket känns lite tomt efter all spänning, men det är ändå sista jaktdagen så vi har haft att göra hela vägen. På hemvägen i samma område ser vi helt färska cheetaspår, ungefär samma storlek som lospår hemma, dom har senaste veckorna sett flera olika grupper cheeta som är ett vanligt rovdjur här. Vi njuter av vädret vid poolen ännu en dag och läser innan det blir dags för lunch då dom andra ansluter från sin jakt. Kim och Fredrik åker ut en sväng och jagar fågel men har inte så mycket kontakt med fjäderfän som dom hoppats på. På kvällen gör vi ett försök igen på schakal vid ett nytt vattenhål, Kim, Fredrik och jag sprider ut oss, Börger och Bennie kör igång lockmaskinen och spanar från tornet.

Länge hör vi dom bara i fjärran och det är lugnt förutom några Springbuck som korsar den öppna ytan framför oss, men så snart det skymmer börjar det svara schakal precis framför oss, jag hoppar till när en av dom skriker precis framför mig bara 30 m bort, hinner bara få upp geväret för att försöka hitta den i kikaren då en eldsflamma och skarp smäll från Fredrik gevär fäller en schakal bara 40 m bort. Den som jag såg är nog mer en schakalraket just nu.

Sen blir det snart för mörkt så vi samlas. Bennie, Börger och Kim har hört Leopard tydligt bara nära oss så dom tyckte också att det var smart att packa ihop, dom anses ändå i sällsynta fall vara ett farligt rovdjur även för oss.

Innan middagen samlas vi som vanligt runt elden för att höra lite historier. Fredrik berättar nöjt hur det gick till när han fällde en otroligt vacker zebra under dagen. Sen avnjuter vi ännu en fantastisk middag med Bennies barbeque och tillbehör från hans fru och duktiga svärmor i köket. Vi njuter bl.a av mycket god zebra som sköts tidigt i veckan och diskuterar stjärnbilder på södra halvklotet.

Tack för denna vecka med massor av spänning och jaktlycka kära Namibia, imorgon blir det packning och resa!

Fredag, idag är det skifte igen inför de sista två jaktdagarna. Jag ska jaga med Kim som jag känner allra bäst i gänget, vi jagar i samma jaktlag hemma och delar också ett starkt intresse för smygjakt vilket gör att vi tillbringar en hel del tid ihop hemma i Östergötland. Jag kallar honom ibland Professor Krut eftersom det inte han vet om vapen, ballstik och handladdning inte är värt att veta.

Själv har jag inget kvar men Kim har lyckats sprida ut och har sin Impala kvar och troligen sen också en Springbuck – cull som är det billigaste bytet, så det kommer att hända saker! Vi jagar med Börger som ph och James som spårare, vilka vi lärt känna tidigare i veckan. För egen del kommer jag mest att fotografera och snylta på Kims spänning så gott det går.

Vi ger oss av direkt till samma område jag tidigare i veckan tillbringade stor del av både onsdag och torsdag i hasorna på impalaflockarna, för att se vad dagen bjuder.

Ganska snart hittar vi den stora flocken och förföljer den ett tag för att se om det finns nån tillräckligt fin bock bland alla djuren, efter en stund får vi klart för oss att den innehåller minst 2 st, en mindre och en större. Dom håller sig i samma dal och det är mycket buskage och inte lätt att komma in i läge. Vi smyger försiktigt och jag som inte ska skjuta är en bit bakom för att inte röja nåt. Två tre gånger ställer Börger upp stödet och Kim gör sig beredd men ingen av gångerna kommer den stora bocken i läge. Vi börjar nästan misströsta lite men så kommer vi in från rätt håll mot vinden, smyger närmare och kommer in på bra avstånd kring 100m. Plötsligt börjar dom misstänka nåt och blir lite oroliga så att flocken börjar röra på sig men då ställer sig bocken att spana precis åt vårt håll så att vi tydligt ser de fina hornen. Bara huvudet och del av halsen sticker upp bakom en buske då den misstänksamt betraktar oss som står helt stilla.

Jag smyger mycket försiktigt upp bakom Börger och Kim med kameran och tänjer på gränsen för vad som är säkrast för att inte störa jakten. Kim inser samtidigt att läget är tillräckligt bra och inte blir bättre, då busken som är mellan honom och stickhålet är precis framför bocken så vet han att det går bra att skjuta genom. Han sänker sig ned till där han uppskattar stickhålet och släpper skottet innan bocken insett faran och börjat rör på sig, det distinka träffljudet följer på knallen och talar om att det träffat. Vi småspringer fram, alltid lika spännande, och den fina bocken ligger stilla precis bakom busken. Tyvärr gick det för fort för att jag skulle hinna få till skärpan på videon med teleobjektiv och grenar överallt så min filmning vart en bom, men det viktigaste skottet gick bra!

En bra träff framifrån tar så mycket vitala organ att även om det inte går precis i hjärtat eller ryggraden faller djuren mycket snart. Vi packar in i bilen som James snart hämtat och tar så tidig ”lunch” att vi kan unna oss en tidig öl vid poolen som skänker svalka och vila. Det är första gången på hela veckan som jag fått någon tid över att läsa. Känns nästan som en helt vanlig semester, Natasha Illum Berg, vår svenska kvinnliga yrkesjägare i Tanzania passar perfekt som författare i den miljö vi befinner oss.

Vid 3-tiden ger vi oss ut igen, vi har bestämt oss för att ta med några bekväma stolar och ta plats i ett jakttorn i ett av de mer välbesökta vattenhålen för att se om vi får nån chans på shackal. Börger har tagit med lockmaskinen och kör igång dom hemska schakalskriken efter en stund, vi hör några riktiga på lite distans men ingen kommer nära. Det visar sig bli en relativt händelselös kväll, vi njuter ändå av utsikten med några strutsar en fin bläsbuck som undrar vad vi gör, och det ljumma namibiska höstvädret.

Vid mörkrets inbrott letar vi oss hemåt och delar middag med alla andra. Dom har alla haft en bra dag och det finns som vanligt flera historier att berätta.

Pelle fällde både en respektingivande warthog, samma som vi såg och fotograferade vid berget häromkvällen samt en riktigt stor Red Hartebeest i guldklass.

Det har varit en skön dag med bra jakt om än kort och lite tid att läsa och reflektera, känns bra att varva ned lite från de första intensiva dagarna som kontrast. Somnar bra även efter en sån här dag, miljön och sällskapet är suveränt!

Torsdag, Vi har 3 jaktdagar kvar, idag är vi samma team, Fredrik och jag med Johan – The running ph. Vi ska göra ett nytt försök på Kudu, än ger vi inte upp!

Vi är uppe riktigt tidigt, innan soluppgången, ses vid 6 för kaffe och skorpa och sen iväg till bergen för att om möjligt se någon på väg ned i gryningen.

Först kollar vi av ett vattenhål för att se som om det varit djur där igår kväll eller tidigt idag, sen kör vi vägen och kollar efter spår. Men det fortsätter vara svårt!

Vi ser först några kor och sen en ung tjur på 350 m som lugnt och lite kaxigt betraktar oss från en bergskam, men inget närmare och tyvärr inga spår efter någon stor kudutjur.

När vi kammat av den sträckan vi har så vänder vi hemåt för en riktig frukost. Nu har vi i alla fall gjort flera seriösa försök och Fredrik som inte är missnöjd börjar tänka ut vilka alternativ han har på sin önskelista. Nästa mål blir nog en zebra för hans del medan jag fortfarande har kvar min Impala.

Vi äter en god frukost med dom andra innan vi ger oss ut igen. Nu är det Impala som gäller igen. Vi förföljer flera flockar men kommer inte i läge, påminner lite om tidigare försök. Johan är klart frustrerad att vi inte kommer nära och det känns tufft. 

Vi ser gott om andra djur, en Monitor lizzard, en typ av leguan men köttätande och en Leopard gam. Utan att ha nått vårt mål så åker vi hem för lunch när solen är som starkast mitt på dagen. Vi hinner ta en kort vila på sängen och hämta kraft innan vi ger oss ut igen. Nu måste det bli nåt!

Vi stannar på en höjd med bilen så fort vi kommit in i området, snart så ser vi en Impalaflock igen och är precis på väg att gå efter dom när jag 300 m bort av en ren tillfällighet och envishet får syn på det herrgäng jag sett flera gånger tidigare men som vi inte ens kommit nära. Idag är det tre fina Impala bockar och mitt ibland dom en Bläsbuck som slagit följe, dom är troligen stötta av nåt och småspringer åt vårt håll men snett bortåt, Johan får syn på dom också och vet intiutivt direkt hur vi skall göra för att genskjuta dom. Vi sticker iväg fort, småspringer genom buskaget utan att bullra för mycket, efter bara några minuter och några hundra meter är vi nära deras uppskattade flyktväg och Johans skarpa blick får syn på dom mellan några buskar en bit bort. Han ser ut ett djur, det sista och hittar snabbt en korridor mellan några buskar. När det tredje djuret springer genom luckan är han precis uppe med stödet och beordrar mig i läge, jag osäkrar i rörelsen och lägger upp precis som den sista bocken dyker upp med sidan i luckan som inte är större än djuret och Johan visslar fast den och precis i samma sekund släpper jag också skottet. Yes! Fort och rätt….

Det lyser om Johan när han glatt tittar på mig och berömmer mig för det snabba skottet, perfekt samarbete och timing! Han har också sett att det tagit bra, vi småspringer fram och det är ljust blod på plats, jag för ändå in en patron och är beredd att fånga av om det skall behövas men bara 20 m bort ligger den vackraste Impala. Som vanligt är det med blandade känslor av stor ödmjukhet och framgång jag lägger handen på den och känner värmen från det vackra djuret. Större jaktglädje har jag nog inte ändå inte känt tidigare under veckan. Alla försöken och alla gånger vi blivit lurade i kombination med att jag själv fick syn på dom och med Johans intuition och ett riktigt bra samarbete så lyckades vi äntligen tillsammans ta bocken. Senare visade det sig vara ett riktigt fin trofé bara 6mm från guld. Efter bilder med Johan som har en otrolig blick för vinklar och ljus så lastar vi på och ger oss iväg igen. Dagen är inte slut än!

Nu ska vi försöka hitta nåt åt Fredrik igen, det är dock inte så mycket ljus kvar, efter en stund får vi syn på en fin warthog som vi smyger på men det är svårt i buskaget och den verkar ha flytt längre än vi trodde så efter en kort tur får vi ge upp.

Kvällen är underbart ljum och känslan som infinner sig efter att ha krönt dagen med lyckad jakt är obeskrivlig, solnedgången möter oss på hemvägen och Afrika är som allra vackrast. Vid brasan får vi höra dagens historier. Alla har haft en bra dag, Pelle har också skjutit en vacker Impala och James såg en cheeta vilket inte är lätt att få se även om dom finns i för stort antal på marken.

Godnatt Afrika och tack för att jag fick en så vacker Impala bock!

Onsdag. Idag byter vi ph till Johan ”The running ph” en erfaren ph som jobbat länge med Bennie, kort, kraftig och snabb, springer ofta och gärna när det behövs! Fredrik ska försöka på Kudu även om det är ett svårt uppdrag, denna region upplevde förra året en rabiesliknande epidemi bland Kudu så antalet är lågt men på uppgång då de omgivande regionerna har mer som vandrar in. Kudu kallas ”Afrikas spöke” pga. att den är mycket svårjagad. VI är ute extra tidigt då dom ofta rör på sig i gryningen, dom vandrar ned från bergen och ut på slätten med mer mat för att sen gå tillbaka till bergens skydd på kvällen.

Vi överraskas av att hitta spår nästan direkt när vi åkt ut från gården, det är svårt att bedöma storleken på tjuren men en flock kudu har på morgonen gått in på slätten nära huset och troligen betat bara 300 till 400 m från frukostbordet. Vi sitter av direkt och börjar tyst smyga på de färska spåren. Det går ganska fort framåt tills Johan tvärstannar och trycker ned oss under ett träd, vi är mycket nära dom, nästan för nära. Kudu-korna är omtalade för att t.o.m. lägga ned huvudet mot marken och titta under grenar och växtlighet och spana.

Plötsligt råmar det till kraftigt riktigt nära, det är en ung tjur bara 30-40m bort som upptäckt oss och gör oss uppmärksamma på det. Precis som en råbock skäller så råmar den skarpt och högt för att markera. Vi står blickstilla i skuggan i förhoppningen att dom inte fått vind utan bara anar nåt!? Enligt Johan är det i ordning följande regler som gäller:

1. Gå rätt i vind

2. Stå i skuggan för att inte bli upptäckt, undvik också blänkande objekt. Håll bössan nedåt med armen på pipan

3. Stå stilla

Den här gången har dom kommit på oss, det brakar snabbt till när de 3-4 djuren som vi spårat springer iväg.

Troligen nån yngre tjur och kor vad vi kan se av spåren. Vi försöker genskjuta dom och kommer ganska snart på en lämnad kalv och strax därefter en större flock kor o kalvar som hoppar över ett ”mid fence” 180 cm högt som stänger ute gnu från tamboskap, kalvarna klarar sig precis över men en ko, kanske hon som hade den ensamma kalven blir kvar, nån tjur ser vi inte i den här flocken.

Vi går tillbaka till bilen och kör vidare mot vårt ursprungliga mål, bergen där vi ska titta efter spår ned. Idag hittar vi inga spår från någon större kudu däremot en grupp djur som gått i kanten och upp i en dal. Vi måste göra ett seriöst försök och Johan väljer att förfölja dessa uppför bergssidan även om det är mycket svårt att kunna få syn på något. Vi kommer ändå ganska snart nära djuren vi spårar, vissa stunder hör vi dom och är så nära som 20-40 m men vad spelar det för roll när vi bara bara ser 10-15 m i buskaget och dom med lätthet hör oss långt innan vi kommer för nära.

Det är svårt och utmanande att gå tyst och snabbt i den branta terrängen, balanserande mellan och på stenblock och samtidigt undvika alla taggiga buskar.

Efter nån timme är vi uppe på toppen och försöker få syn på några djur där vi har utsikt, men vi ser inget och vi inser att de djur vi spårat är alldeles för överlägsna i den terrängen för att det skall vara nån mening längre. Vi letar oss nedför bergssidan. På vägen ryser jag till lite när jag ser de stora skelettbenen som ligger i vad som uppenbarligen är en leopards tillhåll i en mindre grotta i bergssidan. Törstiga efter tufft smygande tar vi en rejäl paus vid bilen och släcker törsten ur kylväskan. Vi letar oss tillbaka längs bergssidan mot huset för en lunch och lite vila innan eftermiddagens pass.

Efter lunch och en powernap så sitter vi upp jaktbilen. Johan är på hugget som vanligt, han är engagerad och bytesmedveten som en riktigt bra jakthund, ivrig att få tillfredsställa jaktgästernas förväntningar! I eftermiddag blir det min tur igen, vi skall försöka leta upp Impala, samma område och flockar som tidigare lurat oss. Det är bara några kilometer från huset och vi får snabbt syn på delar av en av flockarna som betar i en frodig sänka i en flack dal. Vi söker upp rätt startpunkt för att komma rätt i vind och börjar smyga närmare, under ansmygningen får vi snart syn en annan flock och en fin bock men den störs av Brian, gården äldste som är chaufför idag för att komma ut, han missförstår oss och kommer körande när vi smyger i tron att vi vill ha skjuts.

Snart har vi letat upp den stora flocken och spanar ivrigt för att se om det finns nån lämplig bock bland dom, när vi spanar som ivrigast inne på ca 100 m dyker det plötsligt upp en ensam Oryx, en gammal tjur som stötts ur sin flock då han inte riktigt räcker till längre och uppfyller kriterierna för att vara ”cull”. Johan frågar mig snabbt om jag är intresserad och jag säger ja med villkoret att det blir bra jakt. Solen ligger redan lågt och det är inte helt lätt att se konturer och djur på avstånd. Han förstår vad jag menar och vi utmanar situationen genom att smyga närmare och testa hur nära vi kan komma, från buske till buske hukar vi i en snabb ansmygningen medvetna om att det bara behövs att en enda Impala ser oss för att den skall skrämmas iväg och även ta med sig Oryxen som medvetet rör sig med dom djuren för att få fler ögon till stöd. Som tur är medger marken väldigt tyst ansmygning, sätter man fötterna bredvid tuvor och stenar är den röda sanden perfekt att smyga i. Plötsligt är vi nära där Johan såg oryxen senast och vi stannar för att vänta att den skall komma fram bakom en buske, tiden står nästan stilla, dessa stunder är dom bästa, adrenalin och fokus gör att man är helt inne i situationen. Plötsligt pekar Johan åt ett annat håll 20 m åt höger, där den dyker upp och betar på bara 40 m avstånd, den har rört på sig fortare än vad vi väntat oss och kan när som helst se oss då vi från den vinkeln står lite öppet. Johan ställer snabbt upp stödet och jag lägger upp och släpper skottet innan huvudet har rest sig från gräset. Alla Impala intill får en våldsam fart åt alla håll, oryxen tecknar och rusar efter smällen. Fredrik en bit bakom oss som inte vet att vi jagat Oryx ser förvånad att det kommer en Oryx springande och tror att den är skrämd av vårt skott på Impala. Dom kommer ikapp oss och vi går tillsammans fram till skottplatsen, det är gott om lungblod, jag för in en ny patron och går bredvid Johan efter de uppenbara och djupa flyktspåren i sanden, bara 30 m bort ligger det stora djuret. Johan ställer sig på hornen innan vi går fram för att försäkra sig att den inte gör en farlig rörelse.

Jag känner mig grymt nöjd och slappnar av efter den intensiva jaktupplevelsen som kröns med ännu en vacker oryx! Den har grova men lite kortare slitna horn. Det blir ett fint skinn, man får inte ta trofén av cull men skinnet går bra att få med sig. Fredrik inser nu förvånat hur det gått till, att det var en Oryx och inte Impala vi jagat sista minuterna och gratulerar.  Vi tar några snabba bilder, lastar på och åker snabbt upp för att lämna av djuret så att vi också hinner en snabb tur till berget att titta efter kuduspår och kanske kudu i skymningen.

Vi kommer upp precis i det vackraste skymningsljuset, åker en längre sväng längs bergssidan och sen tillbaka samma väg. Vi ser tyvärr inga kudus på nära håll men både en ung tjur och några kor högt upp på bergssidan, dom är otroligt vackra och ståtliga. Lätt att förstå att dom representerar ett av de mest åtråvärda viltslagen.

Längs vägen får vi också syn på veckans första rejäla warthog, den får dock vara då ingen av oss har den på önskelistan. Konstigt nog även den vacker på sitt sätt i sitt rätta element.

Vi samlas igen inför middagen och delar dagens upplevelser. Pelle har fortsatt försöka hitta Kudu med Bennie men inte lyckats trots långa spårningar och några kontakter med en stor och fin tjur.

Kim har imponerat på våra afrikanska vänner genom att bekräfta sin skjutskicklighet och skjuta en liten schakal på 300 m, inte nåt för vem som helst men ingen konst för vår egen Ballistikprofessor som har många års träning på Skotska höglandet bakom sig.

Grillmästare och barbequekungen Bennie briljerar igen ikväll och serverar helt fantastiskt kött, i lördags var Eland bäst, ikväll var det nog zebra som tog priset! Hungriga efter lång dag är det t.om tyst korta stunder när alla njuter. Tack för ytterligare en helt fantastisk jaktdag i detta underbara jaktland!

Varje morgon efter frukost träffas våra ph ute på altanen och planerar dagens jakt utifrån vilka djur vi söker med målet att ge oss så mycket jaktlycka det bara går!

Det är Tisdag. Fredrik och jag och Börger är en konstellation även idag, vi ska försöka ta en Oryx åt Fredrik, eller Gemsbuck som den kallas här i Namibia. Det känns inte lika lätt för mig längre då jag har tagit 3 av 4 djur, nu kan man inte lika lätt snubbla över nåt annat lovligt djur när man misslyckas med det första.

Vi börjar dagen med det svåra, Fredrik och Oryx. På bara 2h räknar vi till över 15 st Red Hartebeest, idag när vi inte jagar dom!? Vi fick ju dock våra igår så vi ska inte klaga, men nån Oryx i skjutbart läge är svårare, dom lurar oss och vi kommer inte till skott. Precis innan lunch kommer vi till ett vattenhål där vi på håll ser djur, en stor flock Black Wildebeest och likaså några Blue Wildebeest samt några zebror och Bläsbuck.

Fredrik visar sig ha lite kort i rockärmen för att se till att får mer spänning idag trots allt. Han har budgeterat för några djur utöver dom 4 som ingår i paketet och bestämmer sig snabbt för en stor Blue Wildebeest som Börger ser ut.

Vi är på ungefär 120 m avstånd och smyger försiktigt upp i ett torn medan dom fortfarande står stilla och betraktar oss, undrande vad vi är för några.

Fredrik lägger sig ned med sitt fasta skjutstöd precis då dom börjar röra på sig och får hjälp av Börger som pekar ut djuret. Efter bara några sekunder kommer den fritt, skottet går och det förhållandvis tunga djuret tecknar skott på ett sätt som jag aldrig sett, det hoppar säkert 2-3 m upp i luften, nåt som man aldrig ser på ett så stort djur hemma i Sverige.

Fredrik sköt bra, efter stegringen kastar den iväg bara 10-15 m innan den ligger där. Vi gratulerar Fredrik, tar oss ned från tornet och går fram och beundrar den imponerande och vackra varianten av gnu. Det är en riktigt fin trofé och ett vackert skinn!

Vi kommer hem mitt på dagen och hinner ta oss lite tid att varva ned tillsammans vid poolen där vi hinner få en trevlig pratstund med Börger och höra mer om hans bakgrund och äventyr innan det är dags för lunch.

Vid femtiden åker vi ut igen så det blir det en kortare tur på några timmar, min tur att jaga och fokus blir på Impala, vi ser några flockar ganska snabbt ute på marken och även kort skymten av ett ”grabbgäng” med flera större bockar (ram´s) som vi sett tidigare. Det vi kan smyga på blir en av de större flockarna där det finns några med fina horn men hur vi än försöker kommer vi inte nära dom idag, vinden är svår och dom är lättstötta. Nu har vi alla fall försökt, tråkigt om det är för lätt och vi har gott om tid för fler försök.

På hemvägen träffar vi på en warthog ”sau” som med sin dåliga syn och i medvind tror att vi är några kompisar, dom ser riktigt roliga ut med sina vårtor och långa svans. Jag går närmare och ”pratar” lite med den, men den förstår inte vildsvinsspråket. Det är först när jag kommer nära som den förstår att vi inte är riktigt lämpliga lekkamrater, vi stöter också på en 2 m lång grön typ av Kobra som låter oss förstå att den inte är helt vänligt inställd.

Kvällen bjuder som vanligt på trevliga samtal runt elden och god mat.

Alla har haft en bra jaktdag, speciellt Jonathan som jagat med Ph´n Johan och efter några tröga och ”tomma” dagar skjutit 3 vackra vilt under samma jaktdag!

Vi njuter av några drinkar och en underbar ljum Namibiakväll innan vi söker oss tillbaka till våra rum.

Godnatt Namibia!

Vi vaknar till ännu en underbar morgon i Namibia, sval och frisk efter ett rejält nattregn som ger oss helt perfekta spårningsförhållanden. Det känns som vi varit här en vecka redan, när det händer mycket så går tiden långsamt, dagarna blir längre och man upplever det som mer tid. Frukost vid 07 som vanligt och sen snabbt iordning och samling vid bilarna. Idag ska vi växla runt för att få jaga i olika konstellationer, jag ska slå sällskap med Fredrik och den yngste PH´n Börger som gör sitt första jobb på Keerweder, han är från sydvästra Namibia och har gårdens mest erfarna spårare James till assistans för hitta runt.

Först blir det fokus på Red Hartebeest som båda har kvar, vi tar plats i bilen och är snart ute på vårt område.

Från det första höga tornet vid ett vattehål får James syn på 3 stycken.

Vi ger oss iväg och jag börjar med att gå först efter Börger och James.

Efter ett flera timmar långt förföljande och flera span från träden i vår väg får vi dock ge upp på dom djuren, dom har lurat oss galant och vi släpper dom för en annan del av området.

Mitt i buskaget stöter vi plötsligt på en stor Elandtjur, vårt största antilopdjur, oerhört ståtlig och respektingivande med skruvade vackra horn, dom kan bli uppåt 1000kg! Det känns som en oerhörd förmån att få se den på så pass nära avstånd som 30-40 m. Den är också det dyraste djuret på menyn och ingen av oss har tingat en sån så den får ostört skrida vidare genom buschen.

Strax efter smyger James upp i ett Shepherds tree och hans skarpa ögon får syn på en Red Hartebeest som vilar bara ca 100 m bort, bara de karakteristiska hornen sticker upp. Yes! nu har vi äntligen en bra chans. Vi smyger tyst närmare och hittar en lucka genom buskagen där jag tar stöd på trebeningen som Börger snabbt ställer upp och väntar på ca 70-80 meters avstånd från det vilande djuret.

Minuterna går, blir oerhört långa och jag gillar det inte riktigt för det är ibland svårt att hålla fokus länge utan att tappa lugn och rätt andning, men det går bra, efter några minuter börjar Börger vissla och locka på den med diverse ljud för att den skall ställa sig upp, först reagerar den inte men så plötsligt ställer den sig upp, jag släpper skottet direkt, den tecknar bra och försvinner snabbt bakåt bakom en buske. Det känns bra och när vi söker oss framåt så ligger den där, helt still bara 20-30 m från skottplatsen. Ett fascinerande djur, så otroligt anpassat till sina omgivning i färg och beteende, ofta gräver dom i den röda sanden med huvud och horn och pälsen har precis samma färg som sanden. Tjuren kan väga ca 150kg levandevikt.

James går efter bilen och letar sig snart tillbaka till oss genom buschen, vi tar snabbt några bilder innan vi lastar på djuret för att jaga vidare. Nu är det Fredriks tur, ganska snart får vi syn på en hel flock Red Hartebeest som vi spårar en lång stund fram till ett vattenhål där vi även stöter på några riktigt ståtliga Blue Wildebeest, bara kort efter den kontakten får vi syn på flocken och lyckas komma hyfsat nära mot vinden, närheten gör att vi tar det lugnt och smyger mycket försiktigt ivrigt spanande. Plötsligt får vi syn på dom bakom några buskar, dom står där på 80-100 m, den största tjuren anar nåt och ställer sig på en liten höjd så ryggen syns över buskarna och spanar åt vårt håll, har den fått syn på oss? Har Fredrik öppet för skott? Ett kort ögonblick går den bara nån meter åt rätt håll fri från buskaget och Fredrik tar tillfället som ges, den brakar iväg bara 20-30 m innan den faller. Kul!! Vi har tagit varsin Red med bara nån timmes mellanrum båda på ovanligt bra avstånd och bra skott, det känns klart över förväntan då vi redan varit med om att dom lurat oss flera gånger med sina skarpa ögon.

Vi återvänder för lunch och kort vila. Ett rejält regn och åskväder gör att eftermiddagens jakt ställs in och istället tar vi oss tid att mäta trofeer. Alla skallar och skinn ligger i salt. Dom mäts i längd och grovlek vid roten, det visar sig att vi redan har två guld i gruppen, Pelles Oryx och Kims Springbuck, själv har jag samlat ihop 3 silver i salthögen.

En trevlig middag avrundar dagen. Många av oss har redan efter 2 dagars jakt skjutit en stor del av det paket som ingår så nu blir det att börja snegla på ytterligare djur. ”Cull” dvs äldre djur och djur som har klena eller skadade horn kan fällas betydligt billigare och erbjuda trevlig jakt.

Flera av oss har också bestämt oss för att byta bort Pumba (warthog/vårtsvin) som vi inte ser mycket av mot den vackra Impala antilopen som vi redan sett flera ståtliga individer av.

Framåt elva smyger jag iväg, lägger huvudet mot kudden och somnar innan jag känner örngottet, goda samtal, bra jaktkompisar, ljumma namibiakvällar, iskall GT och jakt är bra sömnmedicin!

Tack för ännu en fantastisk jaktdag!

Vi vaknar till en fantastisk morgon, solen stiger precis när vi sätter fötterna på altanen för att gå bort till huvudbyggnaden och samlas vid det stora matbordet för gemensam frukost. Det ligger mycket förväntan i luften och vi känner oss redan ganska hemma efter gårdagens mjukstart och trevliga middag.

  
Direkt efter frukost bär det iväg, vi delar upp oss på olika områden och är snabbt ute på marken, bara några hundra meter från gården är det vildmark och kikaren är det redskap som stillar nyfikenheten från en fin position på bilflaket samtidigt som man parerar den stötiga bushvägen, bössan ligger också beredd om det skulle dyka upp nån schakal på vägen ut. Efter ungefär en 15-20 min är vi vid vårt område. Jag jagar idag ensam med Bennie precis som igår och vi börjar med att bara gå några hundra meter för att försiktigt smyga upp i ett jakttorn vid ett uttorkat men grönt och frodigt vattenhål.

Så fort vi kommer upp ser vi vilt, jag räknar snart till 6 olika viltslag, Blue och Black Wildebeest, Oryx, Zebra, Red Hartebeest och Schakal. Det mest intressanta är en ensam oryx som  nog är den svåraste av dessa, den ligger ensam ungefär 200 m bort bland några zebror, ensamma djur går tydligen ofta tillsammans med andra för att  få hjälp med fler ögon att känna sig trygga. Jag vill inte skjuta på det avståndet och har heller ingen iver för långskott så länge vi har gott om möjligheter att smyga närmare. Tyvärr stöts snart oryxen upp av zebrorna som verkar vilja äta precis det gräs han ligger på, han lunkar sakta bortåt. Vi smyger ned från tornet och börjar leta oss åt dess håll för att om möjligt få läge,

På vägen så tvärstannar Bennie plötsligt, backar och trycker tillbaks mig bakom en buske, bara 80-90 m bort ligger en jättefin Springbuck och vilar vid roten av en buske. Vi tittar försiktigt fram mellan grenarna för att inte oroa den, jag har fritt skottfält men har tyvärr inte med mig mitt skjutstöd, stående eller fritt känns lite osäkert på det avståndet, en Springbuck är bara lite större än ett rådjur och jag vill ha en bra träff, känner mig heller inte helt lugn så här 1a skottet. Bennie märker att jag inte andas helt lugnt och då det börjar bli lite brått för Springbucken anar nåt så erbjuder han mig att skjuta från hans rygg, han lägger sig snabbt ned på mage och jag tar stöd precis som djuret reser sig upp med framsidan mot oss, skottet går direkt innan den hinner börja fly och faller ihop på plats av skottet som tar lite högre än jag tänkt nära ryggraden. Vi stannar och tar det lugnt, massor av vilt runtomkring oss och det kan gott bli fler chanser så vi fortsätter att smyga sakta framåt. Mitt på den öppna ytan bakom bocken vid vattenhålet står en plötsligt en stor black wildebeest och fnyser argt åt oss på drygt 100 m. Enligt Bennie är det troligtvis den största vi kommer att se den veckan. Tankarna yr i huvudet, har jag råd med den? Den står fortfarande och fnyser med fronten mot oss för att visa sitt missnöje över vårt intrång på dess domäner, hur många sekunder har jag på mig?. Bennie har skjutstödet uppe och jag tänker ”va fa…n” lägger an siktar på stickhålet och skjuter, men känner i skottet att jag haft alldeles för brått och ryckt av skottet som passerar till höger, Bennies vana sinnen både ser nedslaget och noterar det uteblivna dova anslaget som så tydligt signalerar träff i djur. Förbannat….jag skäms och vill helst göra som strutsen…uppenbarligen lite för lättstressad och ivrig i skottögonblicket. Den ståtliga tjuren är snabbt långt borta, vi går fram för att säkra våra teorier och det är inte tillstymmelse till blod på skottplatsen. Vi tar ganska snabbt rätt på Springbucken och tar lite bilder,

Bennie tillkallar bilen och vi lastar upp den på flaket innan vi fortsätter jaga, restan av förmiddagen försöker vi hitta den Oryx vi såg men ser mest Black Wildebeest. På hemvägen ser vi flera vackra Impalabockar från bilen. Jag skäms fortfarande för bommen men försöker skaka av mig misstaget innan det är dags för en god Lasagne och sen lite kort vila på rummet innan vi ger oss ut igen vid tretiden på eftermiddagen.

Ute på området och ivrigt spanande från bilen får vi syn på två Red Hartebeest varav en riktigt fin tjur. Vi smyger mot dom men jag får fort en bra lektion i hur vaksamma dom är, gång på gång sticker det bruna karakterisktiska huvudet upp ovan vegetationen och ser oss redan på 3-400 m, en stark vind gör det extra svårt, vi backar och gör ordentliga lovar för att komma rätt i vind men dom lurar oss 3 gånger på raken.

Mitt i jakten på dessa går vi också på en Oryx som lurar oss och snabbt försvinner spårlöst i vegetationen. Det kommer plötsligt en ordentlig regnskur och åskan dundrar respektfullt en bit bort. En stund senare nu nära skymmningen är vi vid ett nytt vattenhål och smyger där upp i ett torn, mellan 100 och 200 Springbuck står i bakkant och även några enstaka Bläsbuck.

Plötsligt ser vi en ensam Oryx komma från vänster, mycket troligt den vi skrämde förut, den går på drygt 150 m men börjar plötsligt gå bortåt. Bennie undrar om jag känner mig trygg med att ta den, jag gör mig klar och tar stöd vid sidostolpen, tyvärr hinner den gå en bra bit men stannar ändå fint och den stora kroppen känns inte svår på 200 m. Jag släpper skottet som tar men troligen lite lågt för den stannar inte utan haltar halvspringande iväg, jäklar… nu är det brått vi vill inte tappa en Oryx strax innan mörkret. Jag skjuter snabbt två skott till på 250 m, ett av dom tar, den stannar och det syns blod i munnen, den lägger sig ned på drygt 300, eftersom den fortfarande är oroande pigg vill Bennie att jag fortsätter, ett skott till som tar men den reser ändå på sig och går en bit till tills den lägger sig på 390, jag håller upp ordentligt och får in ytterligare en träff, den reser sig igen och haltar upp bakom en buske på drygt 450 m där den lägger sig, vi går snabbt ned från tornet och tar oss över den öppna ytan medan den ligger och betraktar oss, inne på 100 m har jag den i siktet men bara huvudet så Bennie vill gå till höger så vi har halsen, då reser den ännu en gång på sig och brakar iväg in i buskarna, Bennie ropar på bilen med hunden som kommer på några minuter. Vi hör den igen springa en kort bit och brakande lägga sig och släpper hunden som snabbt hittar den och börjar skälla, vi springer fort fram och ser precis hunden flyga bakåt för att undvika de sylvassa hornen vilket den inte helt lyckas med.

Jag skjuter fångskott, mitt absolut sista jag har med mig och den lägger ned huvudet. Efteråt räknade vi till två skott i lung o hjärtrakten, ett genom frambenet bakifrån och det två långskotten i bakdelen varav ett alldeles precis intill ryggraden, vilket otroligt segt djur!

Men det är med en stor lättnad vi gratulerar varandra för att vi redde ut det. Bennie erkänner att han önskat sitt vapen ett kort ögonblick i tornet men berömmer mig för att jag höll huvudet kallt och träffade på de långa avstånden. Vi tar lite bilder och hittar hundhår på hornen, det är en stor och fin tjur med grova fina horn, nästan 90 cm långa. Hunden har bara en mindre skada men hade riktig tur som klarade sig.

Min andra dag innehåller nästan lite för mycket dramatik…omtumlad tar vi plats i bilen för hemfärd.

Alla samlas för några drinkar innan vi samlas vid elden, berättar dagens historier och avnjuter ännu en god middag tillsammans.

Det stör mig alltid enormt att inte skjuta bra men första dagen i ny miljö pch stora förväntningar gör tydligen att man inte riktigt är lika lugn som för det mesta annars. Min PH´s avslutande ord ”Enjoyed hunting with you today!” lugnar mig dock när jag lägger huvudet på kudden för att somna några sekunder senare.

Nästan ett år efter att vi bestämt oss för resmål, resa och ingående vilt så samlas vi en ruggig marsdag tidig morgon i Pelles rymliga Landy strax utanför Linköping, 5 förväntansfulla jägare fyller bagaget och tar plats. I väntan på bussen till flyget med bagaget i högsta hugg fångar jag 3 gubbar och en grabb, lite frusna men förväntansfulla!

Kim Funck, Fredrik Eklund, Pelle Forss och hans son Jonathan Forss också jag själv Per Andersnäs. Vi har köpt 7 dagars jakt på Keerweder Safaris i Namibia via RES TUTA i Sverige. Som vanligt är det en grym känsla att få komma iväg, att med alla uppdämda förväntningar ha det precis framför sig!

Nästan precis 24h senare via Frankfurt landar vi utanför Windhoek Namibias huvudstad, lite tröttare men glada över att vara framme inklusive all packning och våra käraste ägodelar, en hög med Blasers.

Vi blir hämtade av två av våra tre PH’s Bennie och Johan som tar oss till en god frukost inne i stan samt förbi en affär med jaktkläder där vi kompletterar lite innan vi tar fart ut mot Keerweder Farm 2 h sydöst Windhoek. Vi checkar in i fina rum i en vacker byggnad på en höjd i kanten av den ca 7000 ha stora egendomen på randen av Kalahari inte så långt från Botswana.

Efter lunch bär det direkt av ut till skjutbanan för att kolla av bössorna och att vi kan skjuta, efteråt får vi veta att dom tidigt insåg att dom inte behövde ta med sig egna vapen utan kände sig trygga med vår förmåga. Bennie som är huvudman på gården går också igenom säkerheten och information kring jakten och upplägg.

De djur vi alla har i vårt grundpaket är Oryx (Gemsbuck), Warthog, Springbuck och Red hartebest, dessutom har några innan bestämt sig för Zebra och ev. Kudu som tillägg. Man kan under veckans gång växla ut och ändra sig genom att välja andra djur från en prislista och betala ev. merkostnad. På den finns även billigare ”cull” som är djur som skall skjutas av för dålig trofé, köttbehov eller annan anledning för ca 2000 kr. De trofédjur som väljs ut ur paketet eller tillägg kostar mellan 3.500 för de billigaste till kring 10.000 för Zebra, Gnu och Kudu och upp till 15.000 för Eland som är dyrast. Vi har inte efterfrågat några rovdjur men kan skjuta Shakaler utan kostnad.

Direkt efter skjutbanan ger vi oss redan denna första dag ut för att mjukstarta jakten den sena eftermiddagen, ingen tid att förlora! Vi sitter upp på bilarna med våra PH ger oss ut på marken för att lära oss omgivningarna, se vilt och jaga om vi får tillfälle. Ingen av oss har varit i Afrika och jagat förut och allt är nytt, växtlighet och djurliv liknar förstås ingenting vi är vana vid och ögonen är stora, kikarna får jobba och de första dagarna studerar man extra vetgirigt allt som rör på sig och naturen med sin mestadels buskhöga, torra – karga växtlighet. Alla växter har små blad för att behålla vätska i värmen och många av buskarna är taggiga och vassa att gå för nära, den värsta ”waitabout” har hullingar som fastnar och går in djupare och man försöker gå förbi utan att lyda den… vänta en stund, dra ut taggen eller helst respektfullt undvika dess grenar.

I vegetationen finns det diverse giftiga ormar som man ska ha respekt för, både svart mamba, div. kobror och pufformar, men dom är utrustade så att vi klarar oss bra om vi direkt åker till sjukhus i Windhoek ifall nåt skulle hända.
Jag får ensam följa med Bennie första kvällen, vädret är underbart, som svenska sommar nu i slutet av monsunperioden innan deras vinter, det har kommit regn och ska komma mer så det är ovanligt grönt, snart har man passerat snittet som bara ligger på 8 regndagar/år.

Redan denna första kväll kan jag från bilen och en lång promenad i bushen räkna ihop 5 olika vilt: Impala, Red Hartebeest, Springbuck, Blue Wildebeest (en typ av Gnu) och några Warthogs som springer omkring i buskaget ganska likt våra vildsvin.

När vi börjar gå förvånas jag först av det som är den stora skillnaden mot vår svenska smygjakt, först tror jag Bennie är lite arrogant för han ser sig inte om så mycket utan går omkring och tittar på marken? Efter en stund inser jag att det är spår han tittar efter. Marken tillåter med sin röda sand god spårkvalité och man spårar mycket mer än vad vi gör i kombination med att man klättrar upp i lämpliga träd och spanar för att sen smyga an.

Två av oss har jaktlycka redan första kvällen, Pelle skjuter en fantastisk Oryx och Fredrik skjuter en schakal. Efter att med 3 timmar i buschen stillat den värsta jakthungern och fått se hur det ser ut så kör vi tillbaka till gården, fortfarande fulla av förväntan och iver, det vi har längtat efter så länge känns redan överträffat av det vi ser! Hungriga och lite trötta efter en lång dag samlas vi för middag så fort vi duschat och bytt om.

Vi sitter runt en eld i den fina trädgården på altanen och pratar om dagen medan Bennie grillar och hans fru och hennes föräldrar dukar fram. Tillsammans med familjen i tre generationer avnjuter vi sen en fantastiskt middag, vi får bl.a Eland som är det bland det absolut godaste vi ätit från en grill och då är 2 st i gänget kockar! Vi njuter av måltiden, gott vin och trevliga samtal innan kvällen blir sen och vi varvar ned framför nån drink och letar oss till rummen efter lång resa och händelsrik dag för att vara pigga i morgon då det blir full jakt!