Vi vaknar till en fantastisk morgon, solen stiger precis när vi sätter fötterna på altanen för att gå bort till huvudbyggnaden och samlas vid det stora matbordet för gemensam frukost. Det ligger mycket förväntan i luften och vi känner oss redan ganska hemma efter gårdagens mjukstart och trevliga middag.

  
Direkt efter frukost bär det iväg, vi delar upp oss på olika områden och är snabbt ute på marken, bara några hundra meter från gården är det vildmark och kikaren är det redskap som stillar nyfikenheten från en fin position på bilflaket samtidigt som man parerar den stötiga bushvägen, bössan ligger också beredd om det skulle dyka upp nån schakal på vägen ut. Efter ungefär en 15-20 min är vi vid vårt område. Jag jagar idag ensam med Bennie precis som igår och vi börjar med att bara gå några hundra meter för att försiktigt smyga upp i ett jakttorn vid ett uttorkat men grönt och frodigt vattenhål.

Så fort vi kommer upp ser vi vilt, jag räknar snart till 6 olika viltslag, Blue och Black Wildebeest, Oryx, Zebra, Red Hartebeest och Schakal. Det mest intressanta är en ensam oryx som  nog är den svåraste av dessa, den ligger ensam ungefär 200 m bort bland några zebror, ensamma djur går tydligen ofta tillsammans med andra för att  få hjälp med fler ögon att känna sig trygga. Jag vill inte skjuta på det avståndet och har heller ingen iver för långskott så länge vi har gott om möjligheter att smyga närmare. Tyvärr stöts snart oryxen upp av zebrorna som verkar vilja äta precis det gräs han ligger på, han lunkar sakta bortåt. Vi smyger ned från tornet och börjar leta oss åt dess håll för att om möjligt få läge,

På vägen så tvärstannar Bennie plötsligt, backar och trycker tillbaks mig bakom en buske, bara 80-90 m bort ligger en jättefin Springbuck och vilar vid roten av en buske. Vi tittar försiktigt fram mellan grenarna för att inte oroa den, jag har fritt skottfält men har tyvärr inte med mig mitt skjutstöd, stående eller fritt känns lite osäkert på det avståndet, en Springbuck är bara lite större än ett rådjur och jag vill ha en bra träff, känner mig heller inte helt lugn så här 1a skottet. Bennie märker att jag inte andas helt lugnt och då det börjar bli lite brått för Springbucken anar nåt så erbjuder han mig att skjuta från hans rygg, han lägger sig snabbt ned på mage och jag tar stöd precis som djuret reser sig upp med framsidan mot oss, skottet går direkt innan den hinner börja fly och faller ihop på plats av skottet som tar lite högre än jag tänkt nära ryggraden. Vi stannar och tar det lugnt, massor av vilt runtomkring oss och det kan gott bli fler chanser så vi fortsätter att smyga sakta framåt. Mitt på den öppna ytan bakom bocken vid vattenhålet står en plötsligt en stor black wildebeest och fnyser argt åt oss på drygt 100 m. Enligt Bennie är det troligtvis den största vi kommer att se den veckan. Tankarna yr i huvudet, har jag råd med den? Den står fortfarande och fnyser med fronten mot oss för att visa sitt missnöje över vårt intrång på dess domäner, hur många sekunder har jag på mig?. Bennie har skjutstödet uppe och jag tänker ”va fa…n” lägger an siktar på stickhålet och skjuter, men känner i skottet att jag haft alldeles för brått och ryckt av skottet som passerar till höger, Bennies vana sinnen både ser nedslaget och noterar det uteblivna dova anslaget som så tydligt signalerar träff i djur. Förbannat….jag skäms och vill helst göra som strutsen…uppenbarligen lite för lättstressad och ivrig i skottögonblicket. Den ståtliga tjuren är snabbt långt borta, vi går fram för att säkra våra teorier och det är inte tillstymmelse till blod på skottplatsen. Vi tar ganska snabbt rätt på Springbucken och tar lite bilder,

Bennie tillkallar bilen och vi lastar upp den på flaket innan vi fortsätter jaga, restan av förmiddagen försöker vi hitta den Oryx vi såg men ser mest Black Wildebeest. På hemvägen ser vi flera vackra Impalabockar från bilen. Jag skäms fortfarande för bommen men försöker skaka av mig misstaget innan det är dags för en god Lasagne och sen lite kort vila på rummet innan vi ger oss ut igen vid tretiden på eftermiddagen.

Ute på området och ivrigt spanande från bilen får vi syn på två Red Hartebeest varav en riktigt fin tjur. Vi smyger mot dom men jag får fort en bra lektion i hur vaksamma dom är, gång på gång sticker det bruna karakterisktiska huvudet upp ovan vegetationen och ser oss redan på 3-400 m, en stark vind gör det extra svårt, vi backar och gör ordentliga lovar för att komma rätt i vind men dom lurar oss 3 gånger på raken.

Mitt i jakten på dessa går vi också på en Oryx som lurar oss och snabbt försvinner spårlöst i vegetationen. Det kommer plötsligt en ordentlig regnskur och åskan dundrar respektfullt en bit bort. En stund senare nu nära skymmningen är vi vid ett nytt vattenhål och smyger där upp i ett torn, mellan 100 och 200 Springbuck står i bakkant och även några enstaka Bläsbuck.

Plötsligt ser vi en ensam Oryx komma från vänster, mycket troligt den vi skrämde förut, den går på drygt 150 m men börjar plötsligt gå bortåt. Bennie undrar om jag känner mig trygg med att ta den, jag gör mig klar och tar stöd vid sidostolpen, tyvärr hinner den gå en bra bit men stannar ändå fint och den stora kroppen känns inte svår på 200 m. Jag släpper skottet som tar men troligen lite lågt för den stannar inte utan haltar halvspringande iväg, jäklar… nu är det brått vi vill inte tappa en Oryx strax innan mörkret. Jag skjuter snabbt två skott till på 250 m, ett av dom tar, den stannar och det syns blod i munnen, den lägger sig ned på drygt 300, eftersom den fortfarande är oroande pigg vill Bennie att jag fortsätter, ett skott till som tar men den reser ändå på sig och går en bit till tills den lägger sig på 390, jag håller upp ordentligt och får in ytterligare en träff, den reser sig igen och haltar upp bakom en buske på drygt 450 m där den lägger sig, vi går snabbt ned från tornet och tar oss över den öppna ytan medan den ligger och betraktar oss, inne på 100 m har jag den i siktet men bara huvudet så Bennie vill gå till höger så vi har halsen, då reser den ännu en gång på sig och brakar iväg in i buskarna, Bennie ropar på bilen med hunden som kommer på några minuter. Vi hör den igen springa en kort bit och brakande lägga sig och släpper hunden som snabbt hittar den och börjar skälla, vi springer fort fram och ser precis hunden flyga bakåt för att undvika de sylvassa hornen vilket den inte helt lyckas med.

Jag skjuter fångskott, mitt absolut sista jag har med mig och den lägger ned huvudet. Efteråt räknade vi till två skott i lung o hjärtrakten, ett genom frambenet bakifrån och det två långskotten i bakdelen varav ett alldeles precis intill ryggraden, vilket otroligt segt djur!

Men det är med en stor lättnad vi gratulerar varandra för att vi redde ut det. Bennie erkänner att han önskat sitt vapen ett kort ögonblick i tornet men berömmer mig för att jag höll huvudet kallt och träffade på de långa avstånden. Vi tar lite bilder och hittar hundhår på hornen, det är en stor och fin tjur med grova fina horn, nästan 90 cm långa. Hunden har bara en mindre skada men hade riktig tur som klarade sig.

Min andra dag innehåller nästan lite för mycket dramatik…omtumlad tar vi plats i bilen för hemfärd.

Alla samlas för några drinkar innan vi samlas vid elden, berättar dagens historier och avnjuter ännu en god middag tillsammans.

Det stör mig alltid enormt att inte skjuta bra men första dagen i ny miljö pch stora förväntningar gör tydligen att man inte riktigt är lika lugn som för det mesta annars. Min PH´s avslutande ord ”Enjoyed hunting with you today!” lugnar mig dock när jag lägger huvudet på kudden för att somna några sekunder senare.