Förord – tyckande om jakt i Afrika?
Innan jag började skriva den här bloggen så insåg jag att jag skriver mindre och mindre numera. Tror att det tyvärr beror på att jag omedvetet börjat tänka mer och mer på vad andra ska tycka! Jag är besviken över hur många människor, ibland även jägare, som utifrån sina egna erfarenheter och perspektiv väldigt snabbt har bestämda negativa åsikter om hur och var andra jägare jagar. Man behöver bara ge sig in på Facebook och leta några minuter för att hitta inlägg och trådar med 3-siffrigt antal kommentarer där man vräker ur sig omdömen och fördomar till höger och vänster om saker man har en mycket bestämd uppfattning om, oftast något man själv inte ens har upplevt men ändå tror sig veta allt om. Bara vårt avlånga Sverige innehåller ett mycket stort antal olika jaktmiljöer, viltarter, jaktformer och förhållanden väldigt få har upplevt. Just jakt i Afrika är ett område där väldigt många har en åsikt. Troféjakt kopplas av många till rika amerikaner som skjuter hotade djurarter, läs lejon eller elefanter. Att Afrika är vår största kontinent med oerhört många länder, viltsorter och jaktformer samt realiteter med människans allt snabbare utbredning och fattigdom verkar ha gått alla förbi. Viljan att förenkla och döma tar snabbt över bakom tangentbordet. Allt har gjorts extra infekterat när det sprids filmer och bilder med för betraktaren jaktetiskt tveksamma händelser på sociala medier där många delar vidare och naturligtvis vet exakt vad som hänt utifrån en ögonblicksbild med en jägare och ett dött djur, men alla är lurade av web-siter som jagar click.
Realiteten är att inom de länder med väl reglerad jakt och jaktturism har djurpopulationerna mångdubblats pga att man har intäkter och intressen i att sköta viltet då det är en viktig näring.
The International Union for Conservation of Nature (IUCN) Species Survival Commission (SSC), states “that well-managed trophy hunting can provide both revenue and incentives for people to conserve and restore wild populations, maintain areas of land for conservation, and protect wildlife from poaching.”
Själv har jag under mina 40 år som jägare hunnit med stora delar av Sverige och några olika besök flera länder utanför Sverige. Även om man utifrån egna preferenser har sina favoriter så inser man snart att varje jakt i varje land vidgar vyerna och hur oerhört mycket det finns att lära och förstå. Varje ny miljö är ofta tillbaks på 0 även om man har med sig erfarenheter som går att tillämpa…t.ex. i Afrika är spårning mycket centralt vilket de flesta svenska jägare har ganska begränsade erfarenheter av.
Alla har rätt att tycka och tro men det skulle bli bättre diskussioner, speciellt inom subjektiva områden som etik, om alla insåg att man som betraktare måste ha en rejäl portion ödmjukhet och inte tro att man vet. Mästrande fördömanden i svart och vitt och bestämda åsikter inom områden man inte kan eller om platser man inte ens varit på förstör jaktglädjen för oss alla.
Förberdelser och take-off
Vår förra Namibiaresa 2015 var hos Bennie Beukes på Keerweder sydöst från Windhoek, vi var väldigt nöjda med den resan men ville denna gång prova nåt nytt i en annan del av Namibia. Vi kontaktade ”The running PH” – Johan Fourie som var en av våra PH (Professional Hunter) under den resan och som vi hållit kontakten med sen dess då han har startat egen verksamhet sen en tid och nyss hittat en agent som skall förmedla hans tjänster även här i Sverige.
Denna gång rekommenderade han en jaktfarm i norra Namibia, Elandpro safaris, som ägs av Gerrit Breedt vilken han jobbat med förut och kunde erbjuda ett prisvärt paket tillsammans med. Det är inte lätt att sätta en rubrik på en resa som innehåller så mycket upplevelser, varje jaktresa lämnar outplånliga minnen, speciellt i Afrika där man p.g.a den goda tillgången på vilt hinner uppleva mycket.
Alternativa rubriker till denna berättelse är:
- Buskar, buskar, buskar och spår
- Wait a bit bush and Go away bird meeting Sore leg man
- Zebrorna kommer, skjut skjut
- Eland i sista timmen
Resan börjar en solig fredag i april med att vi kliver vi på planet i Linköping, det är jag, Kim, Fredrik och Pelle med son Jonathan som alla var med på förra resan och ny på denna resa, Fredriks son Fabian. Vi reser alla med vapen vilket alltid är komplicerat, speciellt via vissa länder och som alltid är det nervöst om allt ska komma fram när man reser långt. Desto bättre känsla är det att sen komma fram ca 20 h senare i Windhoek och inga väskor på villovägar. Efter en ganska snabb hantering och utcheckning av vapen hos lokala polisen möts vi upp av dom som ska sköta om oss den kommande veckan, våra PH’s: Johan, Gerrit och hans son Janeman. Vi sätter direkt av mot första stoppet, Johans jaktmark ca 2 h sydöst från Windhoek.
Äntligen på plats i Johans nya camp!
Johan har kämpat för att få klart sin nya ”camp” en iordningställd mindre gård en bit ifrån huvudgården där ägaren bor. Han har lyckats riktigt bra även om det saknas en del saker, vi är ju hans första gäster. Även utemiljön börjar blir klar vilken är en viktig del med dom fantastiska lagom varma kvällarna i Namibia. Vi känner oss välkommna på alla sätt!
Vi börjar med att provskjuta och kontrollera träffbilder, alla utom en går klockrent och efter att ha skruvat ett sikte några snäpp ligger alla helt rätt och vi ger oss ut och jagar, ingen tid att förlora! Terrängen är lite bergig, typisk kudumark som också är det huvudsakliga målet för kvällen. Kim och jag smyger iväg med Janeman, det enda vi ser dessa timmar längs en bergssida är oryx. Kim smyger in och skjuter en cull oryx
(cull är icke trofédjur: äldre på tillbakagång, dåliga anlag eller kalvar).
Efter jakten tas vi emot emot med god mat och dryck i en vilsam, efter en varm dag lagom svalkande utemiljö efter den 28 timmar långa resan.
På morgonen gör vi ytterligare ett seriöst försök att hitta någon av de riktigt stora kudus som finns runt om oss i den bergiga och för kudu perfekta terrängen, vi kommer ganska snart på en mindre flock som kommer längs en bergsida, men tyvärr bara kor och några mindre tjurar. Ganska tidigt hörs ett skott långt bort vilket senare visar sig vara Pelle som på långt håll sittande fått ner en riktigt stor kudu.
Det blir inte lätt att få ned den 300 kg+ stora tjuren i den steniga terrängen och Fredrik och Fabian får hjälpa Johan och hans anställda spårare. Att Pelle och Jonathan inte var med är nåt dom får höra i olika sammanhang under resten av veckan. Det visar sig sen bli den enda kudun för veckan vilket förstås gör trofén extra exklusiv.
På söndag eftermiddag sätter vi oss återigen i bilarna för att köra 6h norrut till Elandpro safaris, Gerrits farm, där vi skall jaga resten av veckan. Resan blir lite stökig för en av bilarna som råkar ut för punktering på den grusiga delen av vägen, men det är snabbt fixat. Det är skön känsla att komma fram efter många timmar på vägen, checka in i superfina rum och en underbar utemiljö där en stor flock eland kommer efter vatten bara hundra meter från uteplatsen. Vi serveras en fantastisk middag efter att ha duschat av oss resdammet. En och annan gin tonic slinker också ned i den ljumma höstkvällen.
Utmanande terräng
Platt terräng och tät vegetation gör STOR skillnad, enda sättet att jaga blir plötsligt att spåra om inte djuren uppehåller sig på nåt av de fåtal mer öppna fälten eller bushvägarna.
PHns erfarenhet blir helt avgörande i sån terräng. Första dagarna hade jag en blivande PH, Siegfrid som gjorde sin praktik på gården, han var väldigt duktig för sin ålder och gjorde sitt bästa, men erfarenhet kommer inte gratis. Vi gick 3 dagar utan resultat medan många andra sköt. Samma sak gällde Kim som hade sonen Janeman, PH sen 2 år tillbaka.
Vissa dagar gick vi uppåt 15-20 km genom täta buskage av vassa buskar, korta skymtar av djuren eller bara smattrande hovar talar om att vi var nära men vi lyckas trots idogt smygande inte komma in på tillräckligt bra skottlägen. Ofta är det erfarenhet som gör att man hamnar på ”rätt” sida om turen. Det var ändå inte på nåt sätt tråkigt men lite frustrerande. Jag får dock lite action i sista ljuset då det kommer två jakaler springande mot oss. Min PH visslar fast en av dom som faller i skottet, den andra sätter av full fart så den fick klara sig.
Efter envist spårande och många ”nära” den andra dagen så kom vi ut på ett öppet fält i solnedgången där en flock black wildebeest ger möjlighet till cull. En gammal ko utan kalv faller och blir stilla kvar när resten av flocken lämnar oss mot solnedgången med ett gigantiskt dammoln bakom sig.
Pelle fortsätter att ta stora djur, han fäller en gigantiskt eland i slutet av tisdagen, vikt kring 1000 kg och vacker trofé, i den täta vegetationen är det oftast spännande spårningar innan man kan säkra att djuret ligger, så även denna gång.
Ett relativt lätt trofédjur är också bläsbock som oftast betar ganska öppet på fälten och inte är så svår att komma nära, men som vanligt ska man i ganska öppen terräng lyckas komma in på rätt avstånd och hitta rätt djur. Vi börjar onsdagen med att smyga på bläsbock och när vi efter några misslyckade ansmygningar bara sätter oss ned och väntar kommer dom rakt emot oss. Men den enda skjutbara bocken lyckas stå med bakdelen mot oss och sen bakom andra djur innan dom kommer för nära, får vind och i galopp ger sig av.
Mitt på dagen lyckas jag dock på återvägen från smygjakten få korn på en riktigt fin bock som blev kvar på plats efter ett lite högt skott i ryggen.
Drevjakt i Namibia!
I slutet av tredje dagen prövades en helt ny strategi för att få fram zebror som annars gäckat flera av oss de senaste dagarna i den täta buskvegetationen. Vi ställde ut oss på pass runt en större såt och skickade in 4-5 personer i en klassisk drevkedja. Det smäller tidigt på andra sidan och två zebror faller, sen ytterligare skott strax bortom oss. Snart hör vi flocken komma mot oss, men strax famför kastar dom, troligen pga vittring, och dom kommer ut alldeles för långt bort. Ett lite steg för mänskligheten men ett stort steg för några namibiska PH att köra drevjakt gav oss ett trevligt och actionfyllt avbrott som omväxling mot smygandet i buskarna.
Fredrik har en bra dag med en stor eland tidigt på dagen, nästan i klass med den som Pelle skjutit.
På kvällen stöter Kim också på eland och har en stor tjur i läge som han får iväg ett skott på i lugnt trav. Trots stor spårningsinsats lyckas vi tyvärr inte hitta den.
Torsdag – Zebror i sikte
Vi ger oss tidigt ut för att om möjligt se nåt på en öppen yta, men tyvärr är zebrorna redan i rörelse när vi ser dom. Som vanligt också ett antal black wildebeest som argt frustande ser oss och skrämmer bort allt annat. Vi trycker oss in i det täta för att leta vidare, som bäst är vi bara 10-15 m ifrån. Jag har en fin randig bredsida i läge men vågar inte skjuta då det är mycket grenar i vägen, tror att min PH blev lite besviken. Lokalt föredrar men grova kalibrar som 375 och tunga kulor just för att kunna ta tillfällen som denna, vi har 270W med ammunition som är perfekt för långhåll men lite för snabb o lätt för denna typ av lägen. Vi gör ytterligare försök men en gällt skrikande go-away bird skvallrar om oss så det blir ingen mer kontakt.
Vi avslutar med en till ”drevjakt” där vi skickar in några spårare för att få loss djur, återigen kommer det zebra nästan rakt mot oss men dom viker av bara 50 m bort för att gå upp i vind och korsa vägen ca 350m bort. Jag sitter stabilt med skutstödet i sittande och trycker av, i ett för mig då bra läge, men zebran tecknar inte och vi hittar heller inget blod, troligen har jag missat och varit för optimistisk i mitt tillfälle på det avståndet. Vanligen med dämpare sitter skotten perfekt även på det avståndet, men utan dämpare för vilket ammunitionen är anpassad har jag lite mer spridning. Som vanligt lätt att inse i efterhand hur man borde bedömt läget och agerat annorlunda.
Några jägare ser under dagen en flock med gamar och där dom flugit upp hittas Kims eland. Spårningen var svår då djuret blödde inget eller mycket lite, träffen lite långt bak var dödande men inte direkt så den stora tjuren föll lite längre bort. Skönt att reda ut ett sånt tillfälle där man trott sig träffa men inte återfunnit djuret och antagit bom utan att vara helt säker.
Kvällen avslutas med fantastisk barbeque på eland och zebra i solnedgången, alltid trevligt att ta del av det kött vi själva skjutit väl hanterat på grillen tillsammans med många goda jakthistorier kring vad som hänt under dagen. För mig börjar det kännas lite tungt då jag har flera djur kvar efter fyra av 6 dagars jakt.
Zebror i full galopp!
Fredag morgon. Flera andra har skjutit det vilt dom planerat och Garret som kan marken bäst går över till mig och Kim som fortfarande har flera djur kvar. Vi börjar morgonen med en väl genomtänkt strategi där vi kör runt en stund på småvägarna och kollar in- och utspår innan vi ger oss in efter zebra i den såt där dom gått in sist. Första approachen störs som vanligt av en blue wildebeest som ser oss och brölande skrämmer bort allt vilt i närheten, men vi tar omtag. Efter en lång stunds spårande och såriga underben ser vi plötsligt tre giraffer som förstås ser oss först. Dom flyter skenbart långsamt men snabbt iväg innan dom stannar, dom tittar på nåt annat och Garret förstår att det är zebrorna som stötta av girafferna flykt skenar åt ett annat håll. Garret inser snabbt hur vi ska försöka genskjuta dom och vi ger oss av.
Efter några hundra meter klättrar han upp i ett träd och kommer snabbt ner igen, dom är på väg rakt emot oss. Vi springer mot dom genom snåren och snart hör vi flocken. När vi tittar framåt över buskarna möts vi av den fantastiska synen av zebrahuvuden och svarta manar framför ett stort dammoln i full galopp rakt emot oss! När ska dom få vittring? Dom är snart bara 30-40 meter bort, adrenalinet är redan över hårfästet. Skjut i linjen skriker Garret när dom kommer nära. Då vänder dom höger 10-20 meter framför och en stor zebra kommer inom skjuthåll när den vänder upp sin bredsida och bara några torra grenar i vägen. Skottet går och det känns bra även om det i den hastigheten inte satt helt perfekt.
Vi tar upp spåren direkt och Garret hittar snart en ensam zebra som går, till skillnad från den skenande galopperande flocken. Det kommer också snart blodfläckar. Vi smyger sakta mot några buskar där den gått i lega. Kim som inte uppfattar situationen trampar ned en buske för att vara hjälpsam så det brakar till och får smaka på arga ögat från Garret. Men zebran som är rejält skadad bryr sig inte. Garret hittar en lucka åt mig där jag ser halsen men stressar fram ett skott som bommar ryggraden, den reser sig och går vidare och vi joggar sakta efter, det går inte fort men vi vill komma till avslut. I en lucka får jag in en bra träff och zebran går bara några steg innan den faller. Det har ändå gått fort, bara några minuter om än rafflande och långsamma sådana, från första skottet tills den ligger där. Äntligen har jag efter flera dagarns kämpande fått min zebra. Garret med ett helt liv på dessa marker är otroligt duktig på att läsa djurens beteende och spåren och snabbt komma nära. Oerhört svår terräng gör att få lägen är lätta utan man måste ta sina tillfällen och göra det bästa av dom. Sekvensen först med girafferna och sen den skenande flocken rakt emot oss kommer att finnas i minnet och näthinnan för evigt.
Efter lunchen sitter vi en stund vid vattenhål utan att se några djur innan vi ger oss ut med Johan för att smyga på oryx som synts på ett fält tidigare kvällar. I kväll kommer dock bara en stor flock red hartebeest ut men vi har en trevlig kväll i den vackra solnedgången.
Åter en kväll med gott grillat kött och många bra jakthistorier från dagen.
Både Fredrik och hans trots sin unga ålder mycket välskjutande son Fabian har redan skjutit klart det dom planerat.
Lördag, ketchupeffekt? Eland eland…eland!
Kim och jag ger oss av tidigt av med Johan. Först på schemat är oryx för Kim, på väg in via småvägarna får vi tidigt syn på några oryx långt framför oss på en av bushvägarna, snabbt och välplanerat smyg från rätt håll gör att Kim kommer i läge för avslut, en oryx faller på plats. När vi kommer fram överraskas vi av ett mycket speciellt horn där det ena pekar iväg snett bakåt, kan kräva lite eftertanke vid montage av trofén om Kim ska slippa ta hål i väggen bakom:-) ovanliga horn är alltid extra bra minnen.
Garret kommer ut i bilen och möter upp direkt innan vi hinner ger oss av tillbaka till gården för att ta med mig till det bästa området för Eland. Efter att ha kört runt en stund och rekat spår ger vi oss snart ut i buschen. Redan efter några hundra meter prasslar det framför oss men det är bara några impala vi stöter iväg. Bara några minuter senare hör vi djur igen strax framför oss, jag tror det är Impala eftersom Garret inte gör nåt tecken, helt oväntat sekunden senare kommer det ut 3 gigantiska Eland ur buskarna bara 10m fram, får syn på oss blir stilla och stirrar, ”Shoot shoot!” skriker Garret som visste att det var Eland men inte väntade sig att dom skulle vända in på oss, jag försöker snabb få ned mitt vapen från axeln och få det skjutklart men under tiden har dom redan fattat att vi inte är nåt bra sällskap och sticker snabbt vidare åt vänster, efter dom tre kommer det 3-4 till lika stora, även om jag har kikarens lägsta läge 3 ggr får jag på det avståndet i rörelse bara in päls i kikaren utan referenser och håller inne skottet. Garret är förstås besviken att vi trots kontakten inte kom till avslut men skrattar ändå åt den häftiga närkontakten. Jag är lycklig över upplevelsen, att i sekunder titta rätt in i ögonen på såna ståtliga djur är rent magiskt! Vi bryter då flocken dragit långt ifrån oss och sitter 1h i gömsle fram till lunch med förhoppning på Blue Wildebeest cull men ingen visar sig så vi lämnar för en god lunch på gården.
Den här dagen blir det ingen paus med gubbvila utan Johan och jag sticker direkt iväg efter Oryx, hans näsa för vilt nosar som vanligt helt rätt och vi får snart syn på 2 Oryx nära ett vattenhål längs en väg, vi smyger snabbt närmare genom skogen och kommer ut på drygt 100 m, jag släpper skottet snabbt så Johan hinner knappt täcka sina öron, den tecknar bra och springer en kort runda över sanden och försvinner men när vi närmare oss har den svängt av och lagt sig bara några 50-tal meter bort. Ett horn är skadat och ingångshålet ser nästan ut som ett utgångshål? Det visar sig att Oryxen i skottögonblicket kanske av smällen hunnit höja huvudet och vinklat hornen precis över bogen så kulan har gått genom hornet och vinklat så ingångsträffen gått på snedden och med lite reducerad energi gått in i lungan. Johan hämtar en 22a för att fånga av utan att skada skinnet. Det är en fin Oryx ko med långa horn, inte så vanligt att man skjuter djur med så långa horn att dom lägger dom över bogen.
Vi hinner precis lasta av och jag hinner fylla på vatten innan både Garret och Johan kommer för att ta mig med ut och satsa allt sista timmarna för att ta en Eland, väldigt priviligerat efter sån trög start på veckan! Garret kör och vi hittar snart ett färsk inspår efter 2 stors tjurar. Han går först sen jag och sist Johan för support och assistans i spårningen. Vi smyger fort, jag går precis på max men har svårt att hänga med Garret som är så van vid terrängen, ganska snart kommer vi på spår efter en större flock, allt pekar på att det är samma gäng vi mötte på fm!? Efter några min och nära kontakt blir vi som så ofta annars utbrölade av en Wildebeest och hör hur flocken stöts iväg framåt, men Garret verkar veta precis vart dom är på väg och försöker gensjuta, bara efter några min får vi syn på två stora elandhuvuden 30-40 m bort över buskaget, ”shoot in the neck” skriker Garret, men precis när jag skymtar en av dom i siktet mellan grenar och löv så är dom borta igen. Nu vet vi vartåt dom springer och Garret sätter högsta fart för att gensjuta igen, snart hör vi deras hovar nära igen och springer högsta fart mot ett stängsel där dom precis är på väg över, jag får in den närmaste i siktet från skjutstödet som Garret snabbt slängt upp efter ruschen genom buskarna, skottet går direkt snett in i främre den av bogen, jag ser inte vart djuret tar vägen utan bara 6-7 panikslagna Eland som slänger sig mot ett stängsel och drar med sig stora delar när dom hoppar in med full kraft för att ta sig vidare till nästa del av marken, men den ligger där stilla 20 m bort. Oerhört skönt att få utdelning efter en så intensiv och spännande ansmygning med flera kontakter i den täta buskvegetationen. Både Johan och Garret är nöjda att äntligen serverat det sista viltet även till mig den sista timmen på jaktveckan. Bättre avslut kunde vi inte fått, det är en stor och fin Eland en bit över 800 kg i levandvikt.
Vi har en mycket trevlig sista kväll med god mat och många historier från veckan samt Johans upptåg och alltid så positiva attityd. Eftersmaken från dagens avslut landar i en tillfredställese och ett lugn att fått vara med om upplevelser som för alltid kommer att finnas kvar i minnet. En trofé på väggen därhemma tar en sen tillbaka till jaktupplevelsen där man kan återkalla nästan alla detaljer och känslor, det måste vara adrenalinet och fokuset som gör att minnen ristas in i långtidsminnet med sån tydlighet.
TACK Afrika för denna gång!
Slutord med erfarenheter:
PH´s, olika jaktstrategier och lite reflektioner
För er som skall iväg utanför Sverige första gången, vare sig det t.ex är till nåt land i Europa eller längre bort som Afrika så är det bra att veta vad som händer när man plötsligt skall gå med en PH. Man kommer på besök några dagar och förväntar sig spänning och att skjuta ett antal djur. Det ligger i sakens natur att det blir press på PH’n att presentera vilt för jägaren och att det då också kan bli press som går vidare till jägaren att ta vara på tillfället, inte så konstigt att det ibland blir svåra avgöranden med ryggmärgen när man kanske behöver tumma på sina vanliga regler hemifrån när man kommer till områden med helt andra förhållanden och annan jaktkultur än man har hemmavid. Ett exempel är hur man bedömer risker med grenar mellan skytten och djuret utifrån läge och kaliber på vapen samt typ av vilt. En annan sak kan vara hur man bedömer risken med tillfället utifrån den egna skjutskickligheten där djurets hastighet, avstånd och närhet till solnedgång o mörker etc. Samtidigt tror jag att en bra PH anpassar sig till jägarens erfarenhet, en erfaren PH har träffat många sorters jägare med olika ursprung, jaktetik och erfarenhet.
När man går med olika PH är det väldigt uppenbart hur mycket erfarenheten spelar in, aspekter som är avgörande är förstås kunskap om marken och var viltet uppehåller sig samt hur det rör sig, och det tar år att bygga upp. Hur väl man kan spåra och strategi t.ex vad gäller att hitta senaste inspår och även kolla utspår i en såt jämfört med att ta först bästa inspår kan vara skillnaden mellan att snabbt få kontakt eller gå runt hela dagen och om man har tur få kontakt. Sen är det ju så gott om vilt i Afrika att man oftast får nån sorts kontakt, men troligen inte med det djur eller eller viltslag man tänkt sig. Sen är det ju det som är en del av tjusningen med Afrika, man kommer att se och höra mycket vilt inom de områden man jagar och får jakt i någon form varje dag man är ute även om det inte jämnt blir avslut.
Många tror nog att jakt i Afrika är mycket enkel jakt eftersom det finns så mycket vilt och visst kan det vara så, ska man t.ex skjuta ett vanligt vilt som uppehåller sig på öppna ytor som en Springbuck så är det nog inte svårare än att skjuta ett rådjur på rådurstäta marker i Sverige sista timmen före solnedgången, kanske lite lättare pga mängden vilt om man kan sitt långhållskyte, men å andra sidan är afrikanska djur mycket mer utsatta för rovdjur och därav mycket vaksammare. Samma sak om man bara skall fälla någon sorts vilt kan man sitta vid en öppen yta där det finns ett vattenhål, det blir samma sak som att sitta vid en fet vall i Sverige 2 d efter ihållande regn, det kommer att komma djur. Men…ska man skjuta ett visst viltslag, speciellt ett som inte betar gräs utan löv i skogen och det också ska vara rätt typ av djur, t.ex äldre handjur som har stor trofé, gjort sitt vad gäller parningar och är på tillbakagång, då är det krävande även om det är enklare än i Sverige där det kanske finns ett sånt djur per 1000ha medan det i Afrika finns 10 st. Men viltet har sina stragier som utvecklats i tusentals år för att klara sig, dom går oftast tillsammans i flera viltslag för att skydda varandra. Många ögon är galet mycket mer effektivt än två, och många djur har långa halsar som går ovanför buskaget och otroligt bra syn där dom sannolikt för syn på dig långt före du får syn på dom. Precis som i Sverige har dom hörsel och luftsinne som är vida överlägset våra sinnen.
Alla PH´s vi hade på denna resa gjorde sitt bästa för att alla skulle ha bra dagar och händelsrika jakter, men självklart gör åren skillnad! Det var oerhört imponerande att se hur Garret som hade växt upp på marken och kunde varje del av den, efter åratal av jakt där och på andra platser visste hur djuren troligtvis skulle göra i en given situation och nästan alltid kunde presentera vilt för jägaren. Även om det förstås inte alltid vart resultat då jägaren måste kunna ta vara på ibland snabba och svåra tillfällen i en miljö och med viltslg man inte har så mycket erfarenhet av.
Erfarenheter, kläder, kalibrar m.m
Jag hade långbyxor av oro för taggar de första dagarna men gick över till kortbyxor efter ett tag då varje ljud som är ovanligt skrämmer djuren, t.ex ljudet av textil som repar mot en gren eller löv. Det är heller inte fel att i värmen ha minsta möjliga kläder på sig. Skjorta fungerar förstås, kort som långärmat då det inte sitter åt utan blir lite luftigt, tröja/t-shirt måste vara tunt och gjort för höga temperaturer. Keps eller hatt mot solen. Skorna ska gärna ha ganska mjuka sulor som anpassar sig efter underlaget och knäcker så lite grenar som möjligt. Vi är flera som gillar Courteney kängorna som har mjuk sula och lagom höga skaft, gjorda av jägare i Afrika.
Det är en stor utmaning att långa stunder hålla koll på underlaget så man inte kliver på grenar samtidigt som man inte skall fastna i buskars taggar och tappa fart och/eller rispa sig onödigt blodig…och man ska ha koll på sitt vapen så inte det fastnar samtidigt som man hänger med PH´n, väljer vettig väg genom buskarna och försöker höra och se vad som händer omkring en.
Vad gäller kaliber så finns det nog många åsikter om det, vid planeringen av denna resa var jag helt övertygad om att min favoritkaliber 270W skulle räcka till alla tillfällen vilket den gjort vid min tidigare resa. Skillnaden var dock större än jag trodde då vi var i tätare terräng där det är korta-snabba kontakter och större vilt, speciellt eland men även zebra och kudu samt mer grenar. Då har garanterat en grövre kaliber med en tyngre och långsammare kula sina fördelar. Den går stabilare genom grenverk och gör större sårkanaler om man inte träffar perfekt vilket blir lättare att spåra pga mer blod och djuret går kortare sträcka. Därmed inte sagt att t.ex en 30.06 eller 270W inte fungerar, men har man en 9.3 eller grövre med rätt ammunition så ger det fler fördelar än 270W´s långhållsegenskaper vid jakt på eland eller zebra i tät terräng. Själv är jag ändå så sällan i denna miljö att jag inte tycker det känns rimligt att ha en 375 eller grövre med dess begränsade användningsområde hemma för några dagars jakt vart 3dje – 4de år, kunskap om sin kaliber och omdöme räcker långt för att anpassa sig till tillfället. Sen ska man inte glömma alternativet att välja att hyra vapen på plats.
Resan, do´s & dont´s?
Vi ville kapa restid och parkering genom att starta direkt från Linköping, men då måste man via Amsterdam och dom har sett för mycket James Bond så dom tillåter inte ens vid transit att man fraktar ljuddämpare!? Lätt att glömma att man är väldigt van med ljuddämpare och muzzle break eller inget är tufft för din PH på plats, och själv ska man i brådskan komma ihåg att dra ned hörselskydden där kroppsminnet inte alltid är med om man alltid annars jagar med dämpare. Dessutom är ammunitionen man har inskjuten och anpassad för pipa med dämpare så blir träffbilden aldrig lika bra utan!
Vi tycker alla att det är viktigt att ha det vapen och trycke man är van vid, där man kan kulbana och egenskaper på olika avstånd, annars kan man förstås hyra vapen på plats.
- Undvik Shiphol/Holland så slipper du risk för strul och kan ha kvar ljuddämoare med ditt vapen
- Försök hitta resdagar och alternativ där man slipper för lång resa och mer än ett stopp, vi fick nästan 34 h resa hem vilket var tröttande.
- Använd tuffa väskor, några av oss hade fina Blaserväskor vilka fick en hel del stryk, använd dom avlånga väskorna som tål mycket och är fulla av skumgummi runt vapen så det ligger på plats.
- Se för guds skull till att inte ha några tomhylsor nånstans, har du nån i kläder i handbagage behandlas du som att du har tagit med en bomb, Om du har dom bland ammunitionen så räknar man dom på samma sätt som ammunition. Räkna inte med att personal, vakter eller polis inblandade i vapenhantering kan någonting överhuvudtaget om vapen.
Ett tack till Fabian och Fredrik Eklund, Pelle och Jonathan Forss samt Johan Fourie för fina bilder!
Vi går fram och det är lätt att se att det är en ganska gammal och stridbar bock som tagit en del fighter både på hornen och huvudet. Hornen har inte dom utlägg dom riktigt ska ha men är vackra ändå. Vi tar lite bilder innan vi packar in och återvänder för tidig lunch. Nu har vi inte några fler djur på menyn vilket känns lite tomt efter all spänning, men det är ändå sista jaktdagen så vi har haft att göra hela vägen. På hemvägen i samma område ser vi helt färska cheetaspår, ungefär samma storlek som lospår hemma, dom har senaste veckorna sett flera olika grupper cheeta som är ett vanligt rovdjur här. Vi njuter av vädret vid poolen ännu en dag och läser innan det blir dags för lunch då dom andra ansluter från sin jakt. Kim och Fredrik åker ut en sväng och jagar fågel men har inte så mycket kontakt med fjäderfän som dom hoppats på. På kvällen gör vi ett försök igen på schakal vid ett nytt vattenhål, Kim, Fredrik och jag sprider ut oss, Börger och Bennie kör igång lockmaskinen och spanar från tornet.
Vi kommer upp precis i det vackraste skymningsljuset, åker en längre sväng längs bergssidan och sen tillbaka samma väg.
Vi ser tyvärr inga kudus på nära håll men både en ung tjur och några kor högt upp på bergssidan, dom är otroligt vackra och ståtliga. Lätt att förstå att dom representerar ett av de mest åtråvärda viltslagen.
Fredrik visar sig ha lite kort i rockärmen för att se till att får mer spänning idag trots allt. Han har budgeterat för några djur utöver dom 4 som ingår i paketet och bestämmer sig snabbt för en stor Blue Wildebeest som Börger ser ut.
Fredrik lägger sig ned med sitt fasta skjutstöd precis då dom börjar röra på sig och får hjälp av Börger som pekar ut djuret. Efter bara några sekunder kommer den fritt, skottet går och det förhållandvis tunga djuret tecknar skott på ett sätt som jag aldrig sett, det hoppar säkert 2-3 m upp i luften, nåt som man aldrig ser på ett så stort djur hemma i Sverige.
Jägarn i skogen 