Lördag, sista jaktdagen! Jag kommer ihåg att det var en lite sorgsen känsla på morgonen att det snart skulle vara slut. Samma team men ny dag och nytt vilt, på programmet idag är att ta bort en Springbuck som Bennie anser har för dåliga anlag, den passar perfekt för Kim som valt att ta en ”cull” Springbuck och utöver spännande jakt får ännu ett vackert skinn.

På vägen ut är det som vanligt gott om vilt av olika sort,  idag springer en stor zebraflock över vägen framför oss och vi får en del vackra bilder.

Pärlhönsen struttar också omkring som vanligt framför bilen. Kunde varit i en disney film.

Väl framme parkerar vi några hundra meter från vattenhålet och smyger tyst redan från första början då vi är ganska nära. När vi kommer ut till platsen där bocken siktats tidigare så är den det första djuret vi ser, vi inser nog alla att det inte blir någon lång jakt idag.

Han står kaxigt och blänger på oss och undrar vad vi gör på hans domäner, Kim sjunker snabbt ner på marken och kryper försiktigt och lågt fram läge bredvid en buske en bit från Börger som övervakar.

Jag smyger in i buskarna bakom och får en bra vy över både jägare och byte där jag hinner ta några bilder. Kim vilar inte på lagrarna utan skjuter den i stickhålet på ca 150 m. Den kastar bakåt och springer en bit på det sista hjärtslaget innan den faller och blir stilla på plats.

Vi går fram och det är lätt att se att det är en ganska gammal och stridbar bock som tagit en del fighter både på hornen och huvudet. Hornen har inte dom utlägg dom riktigt ska ha men är vackra ändå. Vi tar lite bilder innan vi packar in och återvänder för tidig lunch. Nu har vi inte några fler djur på menyn vilket känns lite tomt efter all spänning, men det är ändå sista jaktdagen så vi har haft att göra hela vägen. På hemvägen i samma område ser vi helt färska cheetaspår, ungefär samma storlek som lospår hemma, dom har senaste veckorna sett flera olika grupper cheeta som är ett vanligt rovdjur här. Vi njuter av vädret vid poolen ännu en dag och läser innan det blir dags för lunch då dom andra ansluter från sin jakt. Kim och Fredrik åker ut en sväng och jagar fågel men har inte så mycket kontakt med fjäderfän som dom hoppats på. På kvällen gör vi ett försök igen på schakal vid ett nytt vattenhål, Kim, Fredrik och jag sprider ut oss, Börger och Bennie kör igång lockmaskinen och spanar från tornet.

Länge hör vi dom bara i fjärran och det är lugnt förutom några Springbuck som korsar den öppna ytan framför oss, men så snart det skymmer börjar det svara schakal precis framför oss, jag hoppar till när en av dom skriker precis framför mig bara 30 m bort, hinner bara få upp geväret för att försöka hitta den i kikaren då en eldsflamma och skarp smäll från Fredrik gevär fäller en schakal bara 40 m bort. Den som jag såg är nog mer en schakalraket just nu.

Sen blir det snart för mörkt så vi samlas. Bennie, Börger och Kim har hört Leopard tydligt bara nära oss så dom tyckte också att det var smart att packa ihop, dom anses ändå i sällsynta fall vara ett farligt rovdjur även för oss.

Innan middagen samlas vi som vanligt runt elden för att höra lite historier. Fredrik berättar nöjt hur det gick till när han fällde en otroligt vacker zebra under dagen. Sen avnjuter vi ännu en fantastisk middag med Bennies barbeque och tillbehör från hans fru och duktiga svärmor i köket. Vi njuter bl.a av mycket god zebra som sköts tidigt i veckan och diskuterar stjärnbilder på södra halvklotet.

Tack för denna vecka med massor av spänning och jaktlycka kära Namibia, imorgon blir det packning och resa!

Fredag, idag är det skifte igen inför de sista två jaktdagarna. Jag ska jaga med Kim som jag känner allra bäst i gänget, vi jagar i samma jaktlag hemma och delar också ett starkt intresse för smygjakt vilket gör att vi tillbringar en hel del tid ihop hemma i Östergötland. Jag kallar honom ibland Professor Krut eftersom det inte han vet om vapen, ballstik och handladdning inte är värt att veta.

Själv har jag inget kvar men Kim har lyckats sprida ut och har sin Impala kvar och troligen sen också en Springbuck – cull som är det billigaste bytet, så det kommer att hända saker! Vi jagar med Börger som ph och James som spårare, vilka vi lärt känna tidigare i veckan. För egen del kommer jag mest att fotografera och snylta på Kims spänning så gott det går.

Vi ger oss av direkt till samma område jag tidigare i veckan tillbringade stor del av både onsdag och torsdag i hasorna på impalaflockarna, för att se vad dagen bjuder.

Ganska snart hittar vi den stora flocken och förföljer den ett tag för att se om det finns nån tillräckligt fin bock bland alla djuren, efter en stund får vi klart för oss att den innehåller minst 2 st, en mindre och en större. Dom håller sig i samma dal och det är mycket buskage och inte lätt att komma in i läge. Vi smyger försiktigt och jag som inte ska skjuta är en bit bakom för att inte röja nåt. Två tre gånger ställer Börger upp stödet och Kim gör sig beredd men ingen av gångerna kommer den stora bocken i läge. Vi börjar nästan misströsta lite men så kommer vi in från rätt håll mot vinden, smyger närmare och kommer in på bra avstånd kring 100m. Plötsligt börjar dom misstänka nåt och blir lite oroliga så att flocken börjar röra på sig men då ställer sig bocken att spana precis åt vårt håll så att vi tydligt ser de fina hornen. Bara huvudet och del av halsen sticker upp bakom en buske då den misstänksamt betraktar oss som står helt stilla.

Jag smyger mycket försiktigt upp bakom Börger och Kim med kameran och tänjer på gränsen för vad som är säkrast för att inte störa jakten. Kim inser samtidigt att läget är tillräckligt bra och inte blir bättre, då busken som är mellan honom och stickhålet är precis framför bocken så vet han att det går bra att skjuta genom. Han sänker sig ned till där han uppskattar stickhålet och släpper skottet innan bocken insett faran och börjat rör på sig, det distinka träffljudet följer på knallen och talar om att det träffat. Vi småspringer fram, alltid lika spännande, och den fina bocken ligger stilla precis bakom busken. Tyvärr gick det för fort för att jag skulle hinna få till skärpan på videon med teleobjektiv och grenar överallt så min filmning vart en bom, men det viktigaste skottet gick bra!

En bra träff framifrån tar så mycket vitala organ att även om det inte går precis i hjärtat eller ryggraden faller djuren mycket snart. Vi packar in i bilen som James snart hämtat och tar så tidig ”lunch” att vi kan unna oss en tidig öl vid poolen som skänker svalka och vila. Det är första gången på hela veckan som jag fått någon tid över att läsa. Känns nästan som en helt vanlig semester, Natasha Illum Berg, vår svenska kvinnliga yrkesjägare i Tanzania passar perfekt som författare i den miljö vi befinner oss.

Vid 3-tiden ger vi oss ut igen, vi har bestämt oss för att ta med några bekväma stolar och ta plats i ett jakttorn i ett av de mer välbesökta vattenhålen för att se om vi får nån chans på shackal. Börger har tagit med lockmaskinen och kör igång dom hemska schakalskriken efter en stund, vi hör några riktiga på lite distans men ingen kommer nära. Det visar sig bli en relativt händelselös kväll, vi njuter ändå av utsikten med några strutsar en fin bläsbuck som undrar vad vi gör, och det ljumma namibiska höstvädret.

Vid mörkrets inbrott letar vi oss hemåt och delar middag med alla andra. Dom har alla haft en bra dag och det finns som vanligt flera historier att berätta.

Pelle fällde både en respektingivande warthog, samma som vi såg och fotograferade vid berget häromkvällen samt en riktigt stor Red Hartebeest i guldklass.

Det har varit en skön dag med bra jakt om än kort och lite tid att läsa och reflektera, känns bra att varva ned lite från de första intensiva dagarna som kontrast. Somnar bra även efter en sån här dag, miljön och sällskapet är suveränt!

Torsdag, Vi har 3 jaktdagar kvar, idag är vi samma team, Fredrik och jag med Johan – The running ph. Vi ska göra ett nytt försök på Kudu, än ger vi inte upp!

Vi är uppe riktigt tidigt, innan soluppgången, ses vid 6 för kaffe och skorpa och sen iväg till bergen för att om möjligt se någon på väg ned i gryningen.

Först kollar vi av ett vattenhål för att se som om det varit djur där igår kväll eller tidigt idag, sen kör vi vägen och kollar efter spår. Men det fortsätter vara svårt!

Vi ser först några kor och sen en ung tjur på 350 m som lugnt och lite kaxigt betraktar oss från en bergskam, men inget närmare och tyvärr inga spår efter någon stor kudutjur.

När vi kammat av den sträckan vi har så vänder vi hemåt för en riktig frukost. Nu har vi i alla fall gjort flera seriösa försök och Fredrik som inte är missnöjd börjar tänka ut vilka alternativ han har på sin önskelista. Nästa mål blir nog en zebra för hans del medan jag fortfarande har kvar min Impala.

Vi äter en god frukost med dom andra innan vi ger oss ut igen. Nu är det Impala som gäller igen. Vi förföljer flera flockar men kommer inte i läge, påminner lite om tidigare försök. Johan är klart frustrerad att vi inte kommer nära och det känns tufft. 

Vi ser gott om andra djur, en Monitor lizzard, en typ av leguan men köttätande och en Leopard gam. Utan att ha nått vårt mål så åker vi hem för lunch när solen är som starkast mitt på dagen. Vi hinner ta en kort vila på sängen och hämta kraft innan vi ger oss ut igen. Nu måste det bli nåt!

Vi stannar på en höjd med bilen så fort vi kommit in i området, snart så ser vi en Impalaflock igen och är precis på väg att gå efter dom när jag 300 m bort av en ren tillfällighet och envishet får syn på det herrgäng jag sett flera gånger tidigare men som vi inte ens kommit nära. Idag är det tre fina Impala bockar och mitt ibland dom en Bläsbuck som slagit följe, dom är troligen stötta av nåt och småspringer åt vårt håll men snett bortåt, Johan får syn på dom också och vet intiutivt direkt hur vi skall göra för att genskjuta dom. Vi sticker iväg fort, småspringer genom buskaget utan att bullra för mycket, efter bara några minuter och några hundra meter är vi nära deras uppskattade flyktväg och Johans skarpa blick får syn på dom mellan några buskar en bit bort. Han ser ut ett djur, det sista och hittar snabbt en korridor mellan några buskar. När det tredje djuret springer genom luckan är han precis uppe med stödet och beordrar mig i läge, jag osäkrar i rörelsen och lägger upp precis som den sista bocken dyker upp med sidan i luckan som inte är större än djuret och Johan visslar fast den och precis i samma sekund släpper jag också skottet. Yes! Fort och rätt….

Det lyser om Johan när han glatt tittar på mig och berömmer mig för det snabba skottet, perfekt samarbete och timing! Han har också sett att det tagit bra, vi småspringer fram och det är ljust blod på plats, jag för ändå in en patron och är beredd att fånga av om det skall behövas men bara 20 m bort ligger den vackraste Impala. Som vanligt är det med blandade känslor av stor ödmjukhet och framgång jag lägger handen på den och känner värmen från det vackra djuret. Större jaktglädje har jag nog inte ändå inte känt tidigare under veckan. Alla försöken och alla gånger vi blivit lurade i kombination med att jag själv fick syn på dom och med Johans intuition och ett riktigt bra samarbete så lyckades vi äntligen tillsammans ta bocken. Senare visade det sig vara ett riktigt fin trofé bara 6mm från guld. Efter bilder med Johan som har en otrolig blick för vinklar och ljus så lastar vi på och ger oss iväg igen. Dagen är inte slut än!

Nu ska vi försöka hitta nåt åt Fredrik igen, det är dock inte så mycket ljus kvar, efter en stund får vi syn på en fin warthog som vi smyger på men det är svårt i buskaget och den verkar ha flytt längre än vi trodde så efter en kort tur får vi ge upp.

Kvällen är underbart ljum och känslan som infinner sig efter att ha krönt dagen med lyckad jakt är obeskrivlig, solnedgången möter oss på hemvägen och Afrika är som allra vackrast. Vid brasan får vi höra dagens historier. Alla har haft en bra dag, Pelle har också skjutit en vacker Impala och James såg en cheeta vilket inte är lätt att få se även om dom finns i för stort antal på marken.

Godnatt Afrika och tack för att jag fick en så vacker Impala bock!

Onsdag. Idag byter vi ph till Johan ”The running ph” en erfaren ph som jobbat länge med Bennie, kort, kraftig och snabb, springer ofta och gärna när det behövs! Fredrik ska försöka på Kudu även om det är ett svårt uppdrag, denna region upplevde förra året en rabiesliknande epidemi bland Kudu så antalet är lågt men på uppgång då de omgivande regionerna har mer som vandrar in. Kudu kallas ”Afrikas spöke” pga. att den är mycket svårjagad. VI är ute extra tidigt då dom ofta rör på sig i gryningen, dom vandrar ned från bergen och ut på slätten med mer mat för att sen gå tillbaka till bergens skydd på kvällen.

Vi överraskas av att hitta spår nästan direkt när vi åkt ut från gården, det är svårt att bedöma storleken på tjuren men en flock kudu har på morgonen gått in på slätten nära huset och troligen betat bara 300 till 400 m från frukostbordet. Vi sitter av direkt och börjar tyst smyga på de färska spåren. Det går ganska fort framåt tills Johan tvärstannar och trycker ned oss under ett träd, vi är mycket nära dom, nästan för nära. Kudu-korna är omtalade för att t.o.m. lägga ned huvudet mot marken och titta under grenar och växtlighet och spana.

Plötsligt råmar det till kraftigt riktigt nära, det är en ung tjur bara 30-40m bort som upptäckt oss och gör oss uppmärksamma på det. Precis som en råbock skäller så råmar den skarpt och högt för att markera. Vi står blickstilla i skuggan i förhoppningen att dom inte fått vind utan bara anar nåt!? Enligt Johan är det i ordning följande regler som gäller:

1. Gå rätt i vind

2. Stå i skuggan för att inte bli upptäckt, undvik också blänkande objekt. Håll bössan nedåt med armen på pipan

3. Stå stilla

Den här gången har dom kommit på oss, det brakar snabbt till när de 3-4 djuren som vi spårat springer iväg.

Troligen nån yngre tjur och kor vad vi kan se av spåren. Vi försöker genskjuta dom och kommer ganska snart på en lämnad kalv och strax därefter en större flock kor o kalvar som hoppar över ett ”mid fence” 180 cm högt som stänger ute gnu från tamboskap, kalvarna klarar sig precis över men en ko, kanske hon som hade den ensamma kalven blir kvar, nån tjur ser vi inte i den här flocken.

Vi går tillbaka till bilen och kör vidare mot vårt ursprungliga mål, bergen där vi ska titta efter spår ned. Idag hittar vi inga spår från någon större kudu däremot en grupp djur som gått i kanten och upp i en dal. Vi måste göra ett seriöst försök och Johan väljer att förfölja dessa uppför bergssidan även om det är mycket svårt att kunna få syn på något. Vi kommer ändå ganska snart nära djuren vi spårar, vissa stunder hör vi dom och är så nära som 20-40 m men vad spelar det för roll när vi bara bara ser 10-15 m i buskaget och dom med lätthet hör oss långt innan vi kommer för nära.

Det är svårt och utmanande att gå tyst och snabbt i den branta terrängen, balanserande mellan och på stenblock och samtidigt undvika alla taggiga buskar.

Efter nån timme är vi uppe på toppen och försöker få syn på några djur där vi har utsikt, men vi ser inget och vi inser att de djur vi spårat är alldeles för överlägsna i den terrängen för att det skall vara nån mening längre. Vi letar oss nedför bergssidan. På vägen ryser jag till lite när jag ser de stora skelettbenen som ligger i vad som uppenbarligen är en leopards tillhåll i en mindre grotta i bergssidan. Törstiga efter tufft smygande tar vi en rejäl paus vid bilen och släcker törsten ur kylväskan. Vi letar oss tillbaka längs bergssidan mot huset för en lunch och lite vila innan eftermiddagens pass.

Efter lunch och en powernap så sitter vi upp jaktbilen. Johan är på hugget som vanligt, han är engagerad och bytesmedveten som en riktigt bra jakthund, ivrig att få tillfredsställa jaktgästernas förväntningar! I eftermiddag blir det min tur igen, vi skall försöka leta upp Impala, samma område och flockar som tidigare lurat oss. Det är bara några kilometer från huset och vi får snabbt syn på delar av en av flockarna som betar i en frodig sänka i en flack dal. Vi söker upp rätt startpunkt för att komma rätt i vind och börjar smyga närmare, under ansmygningen får vi snart syn en annan flock och en fin bock men den störs av Brian, gården äldste som är chaufför idag för att komma ut, han missförstår oss och kommer körande när vi smyger i tron att vi vill ha skjuts.

Snart har vi letat upp den stora flocken och spanar ivrigt för att se om det finns nån lämplig bock bland dom, när vi spanar som ivrigast inne på ca 100 m dyker det plötsligt upp en ensam Oryx, en gammal tjur som stötts ur sin flock då han inte riktigt räcker till längre och uppfyller kriterierna för att vara ”cull”. Johan frågar mig snabbt om jag är intresserad och jag säger ja med villkoret att det blir bra jakt. Solen ligger redan lågt och det är inte helt lätt att se konturer och djur på avstånd. Han förstår vad jag menar och vi utmanar situationen genom att smyga närmare och testa hur nära vi kan komma, från buske till buske hukar vi i en snabb ansmygningen medvetna om att det bara behövs att en enda Impala ser oss för att den skall skrämmas iväg och även ta med sig Oryxen som medvetet rör sig med dom djuren för att få fler ögon till stöd. Som tur är medger marken väldigt tyst ansmygning, sätter man fötterna bredvid tuvor och stenar är den röda sanden perfekt att smyga i. Plötsligt är vi nära där Johan såg oryxen senast och vi stannar för att vänta att den skall komma fram bakom en buske, tiden står nästan stilla, dessa stunder är dom bästa, adrenalin och fokus gör att man är helt inne i situationen. Plötsligt pekar Johan åt ett annat håll 20 m åt höger, där den dyker upp och betar på bara 40 m avstånd, den har rört på sig fortare än vad vi väntat oss och kan när som helst se oss då vi från den vinkeln står lite öppet. Johan ställer snabbt upp stödet och jag lägger upp och släpper skottet innan huvudet har rest sig från gräset. Alla Impala intill får en våldsam fart åt alla håll, oryxen tecknar och rusar efter smällen. Fredrik en bit bakom oss som inte vet att vi jagat Oryx ser förvånad att det kommer en Oryx springande och tror att den är skrämd av vårt skott på Impala. Dom kommer ikapp oss och vi går tillsammans fram till skottplatsen, det är gott om lungblod, jag för in en ny patron och går bredvid Johan efter de uppenbara och djupa flyktspåren i sanden, bara 30 m bort ligger det stora djuret. Johan ställer sig på hornen innan vi går fram för att försäkra sig att den inte gör en farlig rörelse.

Jag känner mig grymt nöjd och slappnar av efter den intensiva jaktupplevelsen som kröns med ännu en vacker oryx! Den har grova men lite kortare slitna horn. Det blir ett fint skinn, man får inte ta trofén av cull men skinnet går bra att få med sig. Fredrik inser nu förvånat hur det gått till, att det var en Oryx och inte Impala vi jagat sista minuterna och gratulerar.  Vi tar några snabba bilder, lastar på och åker snabbt upp för att lämna av djuret så att vi också hinner en snabb tur till berget att titta efter kuduspår och kanske kudu i skymningen.

Vi kommer upp precis i det vackraste skymningsljuset, åker en längre sväng längs bergssidan och sen tillbaka samma väg. Vi ser tyvärr inga kudus på nära håll men både en ung tjur och några kor högt upp på bergssidan, dom är otroligt vackra och ståtliga. Lätt att förstå att dom representerar ett av de mest åtråvärda viltslagen.

Längs vägen får vi också syn på veckans första rejäla warthog, den får dock vara då ingen av oss har den på önskelistan. Konstigt nog även den vacker på sitt sätt i sitt rätta element.

Vi samlas igen inför middagen och delar dagens upplevelser. Pelle har fortsatt försöka hitta Kudu med Bennie men inte lyckats trots långa spårningar och några kontakter med en stor och fin tjur.

Kim har imponerat på våra afrikanska vänner genom att bekräfta sin skjutskicklighet och skjuta en liten schakal på 300 m, inte nåt för vem som helst men ingen konst för vår egen Ballistikprofessor som har många års träning på Skotska höglandet bakom sig.

Grillmästare och barbequekungen Bennie briljerar igen ikväll och serverar helt fantastiskt kött, i lördags var Eland bäst, ikväll var det nog zebra som tog priset! Hungriga efter lång dag är det t.om tyst korta stunder när alla njuter. Tack för ytterligare en helt fantastisk jaktdag i detta underbara jaktland!