Väl hemma igen tillbaka i vardagen satte vi oss och summerade vilka minnen och intryck som sitter skarpast kvar i minnet  från vårt första besök i Sydöstra Namibia, 2 h sydöst Windhoek. Bara våra helt subjektiva åsikter och erfarenheter utifrån ett besök på en plats i detta underbara jaktland!

Per Andersnäs – Minnen för livet!

Vi var där sista veckan i mars, svala nätter men på dagarna var det mellan 20 och 30 grader. Lite avsvalkande och uppfräschande regnskurar då och då och ibland riktigt dundrande åskväder eftersom det är i slutet på monsunen. Shorts var skönast på dagarna men ibland ändå ett svårt val då det i vissa jaktområden var tät buskvegetation med mycket taggiga buskar, värmen gjorde att jag vissa dagar ändå valde ta några rispor. Dom som var uppvuxna där verkar ha ärvt riktigt tjockt läderskinn på underbenen samt en vana att placera fötterna helt rätt. Hatt var att föredra före keps pga solen, jag hittade en riktigt skön tjock tyghatt därnere. Bästa möjliga solskyddsfaktor är inte fel. Välventilerade svala bomullskjortor fungerar bäst, långärmat skyddade mot buskarna och vart inte för varmt om dom satt löst, lätt att kavla upp ärmarna. Finns att få tag på både hemma och på plats. På mornar och kvällar var det skönt med nåt tjockare långärmat typ safari/militär jacka men fortfarande luftigt, inga tighta tröjor! Är man osäker är det smart att handla en del därnere i samråd med sin ph. Ullsockar av det tunnare slaget fungerade bra i mjuka kängor. Flera av oss hade köpt Courteney kängor vilka fungerade mycket bra, tillverkade i Afrika och utvecklade på plats. Dom är bra marknadsförda här hemma och kan verka som enda alternativet men därnere är dom ett av många märken på kängor för varmare väder. Köper du nåt annat så se till att välja låga ofodrade skinnkängor som andas bra, du behöver inte nån Gore-tex.

Den drygt midjehöga vegetationen med lite träd här och där döljer djuren bra men när man kommer upp lite själv och använder en bra handkikare gör den goda vilttillgången att man ganska fort kan hitta djur på lite håll. Den sandiga marken med tuvor och sten och däremellan ren rödbrun sand gör att spåren syns bra. Alla ph´s är duktiga spårare och skiljer lätt på alla arter som för en annan ändå ser ganska lika ut, speciellt i början. Skyttet blir ofta lite längre håll då man syns väl i den för det mesta låga vegetationen och djuren är varska. Ofta stannar individer till och lite nyfiket studerar inkräktare på typiskt 150 till 250 m och då gäller det att vara snabb. Jag upplever djuren generellt lite mer hårdskjutna än vårt vilt, antar att det beror på att dom evolutionärt haft en helt annan omgivning och miljö med mycket mer rovdjur och helt annat klimat!?

Tycker man om att filma är det bra att ha både en vidvinkelzoom för landskap samt en 150-600 till djuren. Jag låg lite mittemellan med min Nikonutrustning som är under uppbyggnad. Fotografering är kul som kompliment om man får dagar då viltet är skjutet och pengarna slut.

Miljön med boende, mat och service övergick mina förväntningar med råge och är nog svårslaget på framtida jaktresor, jag kan utan tvekan rekommendera Keerweder Safaris.

Ingen besvikelse på nåt plan!

Fredrik Eklund – Efter lång längtan!

Jag och Pelle har i många år suttit framför brasan med en GT efter långa jaktdagar i Skottland och pratat om Afrika, det har lockat med en liknande jakt fast andra djur och trevligare klimat. För några år sen kom vi till skott och började reka. Vi tog in flera offerter, Pelle tog det avgörande steget och valde ut RES TUTA, dom gav ett bra paket med bäst pris så då var det plötsligt bokat i maj 2014. Kändes dyrt från början med vart i slutändan överkomligt och prisvärt, mkt jakt för pengarna!

Jag förbredde mig ordentligt, köpte och gick in skor, tänkte igenom kläder och läste en hel del om viltet, vägen fram med förberedelser är en kul del av ”hela” resan. Oroade sig innan för att kaliber 270W skulle vara för klent och stressade med att få in en 9.3 i Europasset men 270W fungerade ypperligt, perfekt för det vilt som vi skulle skjuta, speciellt på oftast relativt långa avstånd, mitt val av Oryx fungerade också perfekt. Mina kamerorna vart dock kvar i väskan, mobilen dög bra till många typer av bilder och jag  filmade mycket.

Jag tyckte långbyxor var att föredra med tanke på alla taggar, Courteney skorna fungerade bra, kniv behövde man knappt då andra tog hand om djuren, Kikare Zeiss 10×50 fungerade bra. Harrisbenstöden fungerade riktigt bra i fler situationer än förväntat.

Hemkommen kan man komma på sig med att bara gå och le. Eftersmaken från Namibia är ett tryggt, gästfritt land med ”riktig” jakt, klimatet var perfekt och väldigt engagerade ph som också själva uppskattade jakten. Det var äkta, vilda djur, staketen var låga så dom kunde komma och gå hur dom ville. men färre antal arter än förväntat.

Namibia gav mersmak!

Kim Funck – 270 och Harris äger!

När ett par av mina vänner skulle förverkliga sina drömmar om att åka till Afrika för jakt och jag blev tillfrågad om jag ville följa med så tvekade jag inte en sekund. Ska jag åka någon gång i livet så är det med goda vänner och inget annat. Afrika har inte lockat mig av den enkla anledningen att jag inte kan viltet. Skulle jag få nöjet att skjuta en fin trofé så skulle jag varken förstå eller uppskatta, som att slänga pärlor på svin tänkte jag. Men ack så fel jag hade. Även de djur man upplevde tidigare som lite udda fick man en helt annan upplevelse av på plats i bushen. Red Hartebeest som jag tyckte var en lustig antilop (Koantilop på Svenska) imponerade stort på mig, resliga varska och graciösa, rent av magnifika. Jag lusläste boken ” Ask the Namibian Guide” innan jag for. Fick en samstämmig bild av kalibervalet som mer eller mindre sågade allt under 300WM för plain game. Kulval då? Jo bondat, bondat eller Barnes-X, ALLT annat helt odugligt. Vapenval? Nån sågade Blaser helt? Ops tänkte jag med min Blaser R93 i 270W. Jag jagar normalt med Sierra Game King. En helt vanlig normal blyspets. Allt var fel! Ordningssam som jag är inhandlades Nosler Partition kulor och en lämplig laddning togs fram. Kände mig trotts det lite ”busig” med att komma dragandes med mitt ärtrör i 270W. Jag kan nu konstatera att inga av de tre PH’na jag jagade med hade något ont att säga om den kombinationen. Reglerna är samma där som hemma att det primära är att skottet sitter där det ska. Ph’na själva använde 270W, 7×64 och 308W, 2 av 3 laddade med Sierra Game king. Jag var inte så inövad på att skjuta med 3 bening men det gick bra att komma in i det skyttet med.

Min vana trogen tog jag med mina långa S30 Harris benstöd. Dom har varit min bästa vän under många smygjakter både i Sverige, Kanada och Skottland. Perfekt stöd från liggande till sittande. Jag fick tre tillfällen att använda dom. En Shakal som fick bita i gräset på 300m, en Red Hartebeest på 280m och En Springbuck cull på 160. Det har jag fyra saker att tacka för. En välskjutande (i Afrika helt oduglig) Blaser R93a. Utprovad och välskjutande ammunition, Harris och Min Leica kikare med avståndsmätning. Tror faktiskt att Harris fick ett par nya kunder i Namibia.

Spårning dominerar. Det är nog först när man kommer dit och ser den röda sanden som man förstår deras möjligheter att spåra djuren. Det var relativt enkelt att lära sig några karakteristiska spår, som Redhartebeest, oryx och Gnu. Vansinnigt intressant och gav mersmak.

Maten då? Ingen högoddsare att vi åt en hel del antilopkött! Vilket kött sen, helt gudomligt!

Sist men inte minst: Klädsel? Själv hade jag långbyxor en dag och det passade inte mig. PH’na gick i kortbyxor av en anledning. Lite rivsår i början av whait-abit buskar men man lärde sig snart vilka buskar som man var tvungna att passera med försiktighet, typ 90% av dom. Sen en långärmad tunn skjorta, främst för att inte bränna sig. En tunn jacka som var skön att ta på sig på kvällar och morgnar. Kängor och tunna yllesockor. Gaters var inte nödvändiga under regnperioden då vi var där. I övrigt så har jag sällan träffat på så genuint varma människor. Något som fastnat och som jag tror är unikt är ljuset vid gryning och skymning, helt magiskt.

Afrika fick en plats i mitt hjärta, helt klart!

Pelle Forss – BBQ under södra korset!

 Så var det äntligen dags att se om drömmen eller fördomen skulle gå i uppfyllelse. Drömmen om en safari att minnas , med strapatser på savannen, smygande under lång spänning och svårighet, nervositet för allt främmande och okänt eller fördomen om ett jaktarrangemang för rika lönnfeta västerlänningar med iscensatta jakter och allt från bundna till drogade halvtama djurparksdjur.

Det var drömmen som slog in och efter tre dagars hårt spårande efter Kudu men endast ögonkontakt vid två tillfällen finns för mig minst en god anledning att återkomma till detta lilla paradis mitt ute i ingenting och två timmar från närmsta supermarket . Att det tagit minst sju år av velande att äntligen komma iväg hade bara en god sak med sig och det var att sonen Jonathan hunnit bli så stor och erfaren i jakten att han med glädje följde med, farsan kan ju behöva någon som håller koll på när han ska gå och lägga sig.

Resan:
Kvinnan vid incheckningen på Arlanda hanterade min väl fyllda resväska med finess och satte bara på en lapp ”heavy” och låtsades som inget alls, detta skulle visa sig inte vara riktigt lika enkelt på hemvägen vid incheckningen i Namibia såg man bara tillfället att få ytterligare 1300:- i intäkter men tack vare att jag reste med grabbar som reser lätt så fanns det plats att möblera om lite för att spara en sur utgift. Väl ombord på Air Namibia på väg ner fick jag också erfara nackdelen av att vara utvilad innan man reser och i kombination med stora förväntningar och rastlöshet blev natten lång och sömnen endast någon timme på den 10 timmar långa flighten. Något som inte verkade bekomma de övriga passagerarna på det toppmoderna planet, en titt runt om i cabinen vid 03,30 liknade mer en stor koloni med tomma knarrande svalbon skvallrade om att de flesta nog klarade resan bättre än jag. Väl nere började man ana att det kommer att bli alla tiders , ett smidigt system att få ut vapnen i tullen och inte några sura tullare som ställer massa frågor om ditt och datt utan bara ren formalia och med rätt införseldokument oc fem dollar till tullarnas fikakassa var vi straxt uppstigna i vår värds Toyota landcruiser , för övrigt den enda besvikelse denna veckan för en LandRover freak som mig men Beannie vidhöll hela veckan att sedan dom bytt ut alla Defenders mot Landcruisers så har tiden i Verkstan för reparation och underhåll gått från omfattande till obefintlig. Detta sista håller jag givetvis fortfarande för att vara helt osannolikt.

Förberedelser:
Jag gillar inte att sakna något under en resa och till skillnad från sonen så lyckades jag få med mig en massa saker för mycket, tvättservicen på Ranchen var ypperlig och således hade det bara behövts två jaktuppsättningar och två middagsuppsättningar detta med underkläder inräknat för att klara hela veckan med nytvättade kläder två ggr om dagen. Böcker/tidningar hinner man inte läsa utan det räcker med något på flyget som man kan kasta när man är klar , typ ett par korsord. Viktigaste förberedelsen var att öva hemma med att skjuta på upp till 200m stående med trebening, jag märkte redan första gången att det här var minsann svajigt och att hålla still var inte att tänka på utan bästa sättet för mig var att komma in i målet underifrån och sedan krama av straxt före bullseye. Första målet var att känna sig säker på att krossa lerduvan på 100m och sedan succesivt öka avståndet.

Vilken kaliber då?
Problemet här är ju att jag har en finfin 416 Rigby stående i vapenskåpet och den hade väl varit helt i sin ordning om det var buffeljakt vi skulle åka på! Nu fick det bli R8án och valet stod istället mellan 7×64 och 9,3×62 båda två tyska kalibrar och det måste ju passa i tyska västafrika tänkte jag och tog med båda piporna för säkerhets skull. Väl på plats efter samtal med vår ph föll valet på 7×64:an eftersom jag har bra koll på den kulbanan upp till alldeles för långa håll på friska djur, i efterhand kan jag tillägga att jag inget ångrar då allt vilt blivit på plats och att det inte spenderats några kvällar och nätter letandes skadat vilt. Jonathan som inför jakten skaffat sig och jagat in sig med en R8 i kaliber 9,3X62 hade givetvis inga problem och om man vid något tillfälle ska förorda kulans och inte skyttens prestanda så har en 250grs accubond eller en marginellt lättare oryx en klar fördel om skottet går igenom lite kvist eller buskar.

Jakten:
Att för första gången gå ut på jakt med sin ph och smyga sig på en grupp Oryx, göra sig redo, inte komma till skott och vid fjärde ansmygningen följa frambenet upp , gå in i målet och sedan krama av kändes för mig mycket ovanligt. Med så lite vetskap som jag hade om hur viltet fungerar i afrika kontra hemma i Åtvidabergs skogarna kändes det mera som målskytte. Detta avtog i slutet av veckan när man lärt sig mer om samspelet mellan olika individer och hur de mellan olika raser drar nytta av varandra för att tillsammans klara sig undan alla hot dom har i sina omgivningar.

Sen var det det här med BBQ under södra korset. South cross är en stjärnbild som vi på våra breddgrader aldrig ser men det har haft samma betydelse för sjöfarare och allmän navigering i bushen som vår polstjärna haft för oss och under våra kvällar runt elden förstod man på de inhemska att det är A och O att känna till vilket håll man ska gå med hjälp av stjärnbilden. Att vara professionell matlagare kan ibland väcka oro hos en del värdpar så för säkerhetsskull meddelade till värden i god tid jag att vi var ett par kockar med i sällskapet . inte för jag tror det gjorde någon skillnad för får man genuint lagad mat på råvaror i världsklass tre gånger om dagen i åtta dagar så går det inte att fuska , Eland, oryx, springbuck, impala, blesbuck, black och blue wildebeast samt vårtsvin och till största delen nerlagda av oss tillredda på grillen med fantastiska tillbehör och givetvis goda viner presenterade av husets grand old man.

Namibia kommer att se oss igen!

Jonathan Forss – En ren tillfällighet och en reflex…

Under det gångna året som är mitt tredje år som jägare har jag hört mer och mer prat från min far och hans kompisar om en jaktresa till Afrika. Det var av en ren tillfällighet jag hörde att de saknade en jägare för att fylla alla platser till denna resa, och i ren reflex med ”jaga först, ekonomi senare” i tanke så stack jag fram nacken och erbjöd mig att fylla den platsen.