Skottland del 1 – Hinds and calves!

Efter att ha lyssnat på åtskilliga jakthistorier från min vän Kim så har jag länge velat åka till Skottland för att jaga på höglandet. Det kanske är norrlänningen i mig och passionen för fjäll och öppna vidder? Det är lite magiskt med de böljande ljungbeklädda kullarna helt utan träd ofta inhöljda i dimma och duggregn. Att sen få jaga sitt favoritvilt kronhjorten i denna miljö är verkligen nåt att längta efter.

Kim som varit där mer än 10 gånger har varit del av ett gäng som började åka dit för 15 år sedan och det är begränsat med platser, men så ringde han en vårdag och sa att han kunde vara kvar 1 v till för att jag och nån mer skulle få chansen att komma dit. Med hjälp av hans engelska kompis rekade vi fram en bra arrangör i närheten av Pitlochry bara ca 2 timmar norr om Edinburgh på östra sidan där det normalt pga av tillgång på mat är det tätaste bestånden på marker där man prioriterar kronhjort (red deer) och inte ripa (grouse) vilket är ganska vanligt då dom får mycket mer betalt för grouse. Vi var säkra på att vi ville komma dom senare veckorna, efter jakten på stag då man skjuter hind och kalv och får jaga obegränsat med djur för en dagkostnad. Då blir det riktigt mycket jakt!

Vår arrangör har 200 djur per år på 4 olika områden dom måste skjuta av för att komma ned till den nivå som naturen klarar av. Det är tuff styrning från deras ”länstyrelse” vad som är tillåten belastning. Vi var tre man, jag, Kim och Fredrik, vår alltid lika glada och trevliga jaktkompis från Stockholm, som precis som jag skulle få sin första vecka i Skottland.

Utdrag ur inbjudan:
”It is important that all of you are comfortable with shooting distances 150m – 250m as it is unlikely we will get closer on our estates. If this is a problem for anyone then obviously your options will be somewhat limited at times. There will be no limit on what may be shot selectively as we have in excess of 200 hinds & calves to shoot.
We find the use of silencers/moderators invaluable and hope you have them. We will expect all hunters to be competent enough to place all bullets in the chest area, shots outside this area, into the spine, high shoulders or legs cause rejections at the game dealer with penalties applying. Normally we find Scandinavians to be excellent shots”

p1000985

Jaktformen & viltet 
Det som präglar jakten är att det är helt öppet landskap utan skydd om man inte kan gå i skydd av terrängen som dalar, raviner, små bäckfåror eller smyga runt och komma upp bakom över nån kam. Kronhjortarna som är ca 30% mindre än våra svenska söker lä och har en enormt bra syn samt förstås som vanligt sitt goda luktsinne. Dom ligger ofta högt för att ha god utsikt och spanar nedåt. Hundar används inte, dom får användas till eftersök men det är inte speciellt vanligt. Spåren betyder inte nåt eftersom det är så gott om djur och dom rör på sig ganska mycket. Jaktformen blir det som man i vissa länder kallar ”spot and stalk”, kikaren är viktigt redskap helst med inbyggd avståndsmätare, annars behöver man en separat. Man jagar som gäst alltid med en ”Stalker” som kan marken, letar rätt på djur och leder ansmygning, har koll på avstånd samt väljer ut skjutbara invidivider och tar hand om djuren efter skott, även om man förstås får hjälpa till med det man kan.

Det är inte lätt att komma nära och tar tid så när man väl har position så handlar det som sagt om att skjuta så många som möjligt. Man väljer oftast att skjuta hind före kalv då kalven alltid stannar och kan tas med nästa skott, men det beror också på antalet djur och avstånd, om man t.ex redan på yttre gränsen av sin kapacitet avståndsmässigt vill man inte tappa iväg den mindre kalven till ett än större avstånd. Allt detta bedömer stalkern. Sen finns oftast en ”Gillie”, en yngre elev under upplärning eller äldre f.d stalker, som ibland går med och bär utrustning och ibland väntar vid fordonet som används för att frakta viltet, en Argo, en ”skoter” på hjul som driver på 8 stora breda hjul och klarar riktigt brant körning.

p1010033

Förberedelserna
Man smyger mycket, oftast krypande eller på knä och det är bra med heltäckande kläder även om allt inte måste vara cammo, både handskar och nåt för ansiktet är bra. Vädret är oftast blött och även om det inte regnar varje dag så är marken täckt med blöt mossa och rännilar av vatten i branterna. Ansmygning nära marken på knä eller krypande långa sträckor gör att man behöver bra membrankläder. Jag har inte behövt det i Sverige på några år utan det har räckt med vaxade och ”regntåliga” kläder som andas bättre så jag behövde kolla på nåt som tål mycket vatten. Då jag länge varit nyfiken på Sitka från USA så köpte jag byxor från dom som har fungerat bra. Jacka har jag länge velat ha Swazi´s anorak, tyvärr hann den inte komma så jag fick nöja med mina befintliga alternativ. Det visade sig på plats att anorak var det mest populära plagget, Härkilas var väldigt vanlig liksom deras övriga plagg.

Man ska tänka på att det är rörlig jakt så man blir oftast rejält varm för att sen ligga och vänta på kall mark kanske i regn eller vind. Ull är förstås bäst att ha underst, men inte för tjock, jag hade nätvarianten från Aclima. Lager på lagerprincipen är klart bäst och det är bra med stora ventilationsluckor på skalkläderna så man kan ventilera och ta av plagg om vädret växlar. Om man har ryggsäck eller ej handlar om man vill minimera vikt eller om man anser sig behöva reservkläder, packutrymmer och/eller matsäck med sig hela tiden. Oftas hade vi ryggsäckarna i fordonet, dom som svettades mycket hade ombyte, själv gör jag inte det och klarade dagarna med ull (nätvarianten superbra när man rör på sig mycket), tunn fleece och jacka, med en väst som förstärkning är perfekt de dagar det var mer nedåt 0.

p1010036

Det mesta av skyttet sker på mellan 150 och  uppåt 300 m vilket gör att man behöver vara bekant med sitt vapen och ammunitionens kulbana. Jag utökade mitt Zeiss 3-12 Victory HT med ett torn/turret i början på sommaren så när det är anpassat slipper man tänka på kulbanan. Min 270W som jag använder till pürch i Sverige och långhåll är perfekt kaliber både vad gäller energi, kulbana och liten rekyl, de stalkers vi träffade använde 270 och 30.06. I samråd med Kim så laddade 60 st 130gr blyspets som också är en bra nivå för den storleken på vilt. Benstöd är ett måste, vi hade Harris mellanstorlek som går från liggande och oftast ovanför ljungen upp till sittande.

20161104_104436Man måste söka tillstånd för införsel av vapen ett antal månader innan, det tar ett antal veckor med byråkratin, sen måste man förstås ha ett Europeiskt vapenpass som vid alla resor utomlands med vapen. Det går att hyra vapen på plats men jag rekommenderar starkt att ha med sig det vapen man är van vid då skyttet är krävande. Behöver man hyra så var det dock billigt där vi var, ca 60 kr per skott, men om man byter stalker vilket vi gjorde kan man också behöva byta vapen vilket inte gör det lättare, men det funkar.

Sen får man heller inte glömma att på vägen åka in och bunkra massor av god mat till matsäck, middagar och snacks till jakthistorierna framför brasan samt lite goda drycker.

På plats i Höglandet, dag 1:
Vi vaknade till en måttligt kylig morgon med lätt dimma längst upp på berget. De första 2 dagarna gick jag och Fredrik tillsammans och delar på en stalker för att mjukstarta och lära oss, för att det sista 3 gå ensamma med var sin stalker. Kim som är erfaren och vill maxa kör ensam alla dagar. Första dagen går vi med Johnny, en erfaren stalker i 35årsåldern med 7 år heltid på dessa marker.

14881629_895213343911689_1529479752_o

Vi börjar brant uppför på östra sidan av marken för att komma rätt i vind, vi ser inga djur förutom hind och kalv som springer över till grannmarken men när vi kommer över en topp och snart ska vända neråt lägger sig stalkern snabb ned bakom en lite höjd och vinkar till oss att också gå ned på knä, det står en större flock på andra sidan en mindre dal bara drygt 200 m bort. Jag som går tvåa får snabbt upp vapnet i position bredvid Johnny som frågar om jag ser djuren på 250 m och säger direkt att jag kan ta vilket djur jag vill i flocken – ovanligt att höra! Jag hittar snabbt en ensam troligtvis smalhind som står fritt på en bra position och släpper skottet, den faller direkt och alla djuren flyr direkt åt höger. Stalkern gör klart för mig att den fallit och råder mig att sikta på hind och kalv som går sist i flocken när den rör sig. Han visslar och lockar så att dom stannar och jag skjuter direkt kalven som också faller, hinden går vidare för att stanna 50 m bort och 285 m från oss, det känns långt och hårkorset rör sig lite yvigt över bogen, det går åt nån tiondels sekund mer tid än innan men jag skjuter och tredje djuret faller på plats. Nu är alla andra utom skotthåll, Johnny gratulerar mig för bra skytte och vi reser oss för att gå nedför backen och upp på andra sidan där djuren ligger, alla är lätta att hitta och skotten sitter bra.

20161031_111449

Vi tar ur dom tillsammans och gillien hämtar Argon, efter kort paus så lastar vi i dom och fortsätter jakten västerut.

20161031_113800Vi hittade ganska snart en mindre flock som vi fick smyga an från flera håll innan Fredrik fick ett läge men efter att väntat länge på att dom skulle resa sig efter vila blir dom varska och smiter undan innan han kommer till skott. Vi får ta omtag längre fram i dalen där vi ser en större flock röra sig sakta ifrån oss, vi går fort och kommer upp nära dom bakom en kam, efter att nästan ha blivit upptäckta kommer vi riktigt nära några stycken då djuren går åt samma håll nära men utan att se oss och vi kan krypa över kanten och Fredrik skjuter en hind med perfekt skott under 100 m, dagen slutar där med totalt 4 djur. På kvällen njuter vi god mat och delar våra historier från dagen framför en sprakande brasa och med god skotsk single malt.

Dag 2 med öppnare landskap och svår vind
Nästa dag går vi på marken närmast vårt boende, ett vackert men mer öppet landskap än första dagen och svårare ansmygningar, speciellt med dagens vind. Djuren ligger alltid i lä och med dagens vind är det riktigt svårt att komma nära som dalarna och sluttningar ser ut på området. Jag får tidigt syn på några hindar och kalvar som står fritt men dom upptäcker oss. Sen är det Fredriks tur och vi smyger runt en lång sväng för att komma nära en flock men när vi kommer runt ett krön står det en annan flock ivägen som är omöjlig att komma nära och som skulle röja oss för dom andra om vi försöker så vi får börja om. Det blir en lång runda men efter att stalkern gissat rätt på vart hjortarna är på väg och några timmars smyg samt väntan vid ett krön ligger plötsligt Fredrik så nära som 70-80 m och skjuter en hind som tyvärr inte faller direkt utan går en bit vilket gör att det inte blir nåt fler djur ur den flocken. Vi är nöjda ändå och efter att vi tagit hand om djuret sätter vi oss och njuter av utsikt och matsäck.

20161101_134629

20161101_151616

Sista timmarna på dagen går jag och stalkern ensamma ned förbi ett mindre skogsparti där det ofta är djur i gryning och skymning men vi upptäcker inget men får i alla fall kämpa ur oss de sista krafterna genom att gå nedåt i tuffa branter innan vi kommer direkt ned till vår stuga där det står en isig fräsch ”gt” och väntar.

Dag 3: Downs & Ups
Första dagen ensam med stalkern går vi på samma mark som första dagen, vi får tidigt syn på en mindre flock går uppåt och stannar på en topp ca 700 m bort.

14924013_895213333911690_1999343407_o Vi kan gå via en ravin i skydd in till 2-300 m för att smyga in på en topp när toppen där dom ligger. Vi kryper sakta upp över en kam för att se hur dom ligger och är plötsligt så nära som 70 m men ser endast den vaksamma ledarhinden som ligger och tittar åt vårt håll, vi backar oerhört försiktigt tillbaka och kryper ned igen för att hitta en väg att komma upp längre bort där vi ser fler djur. Efter 15-20 min kryper vi över en kam 130 m nedaför djuren, plötsligt när vi kryper över kanten och ställer vapnet tillrätta så står djuren upp och tittar ned mot oss, nåt har dom anat…jag får justera fram mitt vapen för att få pipan fri från ljungen innan jag snabbt kommer i position och tar sikte på det djur som stalkern pekar ut…släpper skottet men bommar!?? Jag fattar ingenting, är det nåt fel, jag brukar aldrig missa på såna avstånd även om det är brått men nåt har gått fel…jag försöker få sikte på ett annat djur men dom rör sig nu fort bortåt över nästa kam. Svårt att säga efteråt om det ändå var nån gren ljung framför pipan eller om jag ryckt av ett skott, jag vill förstås tro på det förstnämnda då jag inte varit med om den typen av missar på många år utom när nån liten årsräv lockar till skott på lite för långt håll. Vi går upp och kollar men det stämde med vår syn och hörsel (stalkers är mycket vana att lyssna på träffen) och vi hittar heller inget blod. Vi spanar för att se var djuren gått men dom har snabbt letat sig för långt bort medan vi gått uppåt skottplatsen.

14876045_895215997244757_275197410_o

För att tro på vapnet och vara säkra på att det inte är nåt fel så går vi tillbaka och kollar av vapnet på en tavla dom har med sig, men det var förstås inte det utan det går perfekt. Vi tar en snabb fika innan vi laddar om mentalt för att ta omtag och hitta fler djur.

p1010031

Efter en lång promenad längre in i marken så hittar vi en stor flock på bergssidan, men den kräver en lång runda upp bakom så vi kommer uppifrån och smyger/kryper sista bitarna innan vi plötsligt får syn på djuren som gått närmare åt vårt håll och är på drygt 220 m. Jag lägger mig snabbt och hittar en kalv som ramlar i skottet och rullar nedåt så jag kan gå vidare till en annan kalv, alla djuren börjar rörar sig så det blir brått, jag släpper skott och träffar bra så den faller på samma sätt som den andra…men precis efter skottet ser stalkern en hind med löst bakben som haltar bortåt så på nåt sätt måste den hunnit in bakom sista djuret och fått kulan på sig. Vi följer djuren och jag försöker hinna skjuta på 300 m men hinner inte sen stannar den igen på 345 och jag tar sikte och skjuter, det är svårt att se men vi tycker att det träffar, vi ser i alla fall att den flocken som springer vidare bara har friska djur och det går fort. Stalkern  får också ganska snart syn på ett huvud som sticker upp över ljungen och vi kvickar oss ned för att få koll på läget, efter att gillien vimsat omkring så hittar vi det ganska snart själva. Stalkern tar hand om det medan jag gåt tillbaka för att leta rätt på kalvarna, inte lätt att hitta rätt på saker när det ser likadant ut överallt men plötsligt ligger dom där, bara 2 m ifrån varandra dit dom rullat uppifrån.20161102_165526 Jag tar ur dom och stalkern kommer över medan gillien hämtar argon, skottet satt i levern så det får jag vara nöjd med på 345 m, viss kompensation för dagens helbom. Vi packar in och kör nedåt precis när mörkret faller. Blir gott om saker att prata om den kvällen också, alla har haft en händelsrik dag på höglandet.

Tack Kim för initiativet! Tack Kim o Fredrik för sällskapet! Thank you Johnny, Clark and Steven for having us on your nice estates! och Tack till Fredrik för några av bilderna!

Radiobabbel

Jag tror att många jaktlag har mer eller mindre att lära kring hur man hanterar radiokommunikation, Jag har själv hunnit uppleva många olika varianter senaste åren. Allt från att man inte berättar nåt om vad som händer till att det pratas så mycket att man har svårt att kunna säga det som verkligen är viktigt, eller för den del höra nånting av det som händer runtomkring en i skogen om man inte stänger av sin egen radio.

Oftast fungerar det mycket bra men då det inte fungerar är det riktigt irriterande eftersom det lätt gör att man missar ett djur helt eller förkortar det korta tillfället man har på sig att bedömma och komma till skott så att man missar chansen.

Hur stort problemet kan bli och hur mycket disciplin som krävs beror förstås på antalet jägare, hur viltrikt det är och hur många hundförare man har igång samtidigt. Den som kan styra upp det och sätta en ”kultur” är framför allt jaktledaren, men jag tror att vi jägare speciellt hundförare också kan bli bättre på att ge varandra feedback och komma ihåg syftet med kommunikation samt vikten av tystnad. Ibland upplever jag nästan att det verkar lättare att klaga på den hundförare som berättar för lite än den person som pratar för mycket.

Så här efter hundsäsongen tar jag mig friheten att skriva ned några självklarheter och enkla riktlinjer som jag tror kan vara en bra påminnelse för många och kanske inspirera till att få bättre ordning.

Varför är radiokommunikationen viktig?
1. För att alla i jaktlaget snabbt och enkelt skall kunna informera varandra om vad som händer och är viktigt att veta…
2. För att man skall kunna be om hjälp eller viktiga råd om nåt händer.
3. För att jaktledaren ska kunna styra upp händelser och starta, stoppa, begränsa vilt etc.
4. För att hundförare och/eller drev skall kunna kommunicera vad som händer och sinsemellan styra upp hur man agerar på bästa sätt.
5. Om det händer lite på marken så kan det förstås underlätta på passet om man får veta vad det finns för djur i såten och om hunden fått upp nåt så att man vet att det kan vara nåt på gång…eller kan komma att hända nåt även om informationen inte är superviktig.

När ska man inte prata i radio?
1. Om man inte har någon information som är viktig just nu – fråga dig: behöver någon verkligen veta detta? Och…behöver dom veta det nu eller kan vi lika bara prata om det sen? Tänk på att det som kan te sig viktigt, komiskt eller intressant för dig just där du är kan vara intressant för alla men inte så viktigt att veta just då. Det behövs inte mycket prat i radion för att en passkytt missar ett djur som smyger förbi.
2. Om man har långt samtal med bara en person, är det superakut så säg till på radion att du ringer upp istället är det mindre akut…låt bli helt.
3. Om något kan upplevas känsligt för en person eller jaktlaget.

Varför inte då? – Detta är det som jag tror att många lätt glömmer bort!
1. För att alla i jaktlaget istället skall kunna höra vad som sker runt omkring dom, djur som är på väg eller hundar som skallar etc. Vi är där för att jaga inte prata och för att höra krävs tystnad.
2. För att man inte med sitt prat skall varsla djuren om var man sitter, dom har nog med fördelar med sitt goda luktsinne! Mycket lätt att underskatta hur långt det hörs även om man försöker viska.

Exemplen på onödig information kommer hela tiden, speciellt från upprymda hundförare eller folk som vill vara hjälpsamma till överdrift. Jag upplever att ju mer någon har jagat ju tystare är dom, jag har aldrig upplevt att dom som skjuter mest pratar mycket i radio!

  • Älgskit i såten men den är gammal (!?!?)
  • Nu höll jag på att ramla i diket (?!?!)
  • Det passerar en svart hund förbi pass 18 (hundföraren har alltid gps numera men…svarar ändå i 3 av 4 fall typ: Har den gul väst – Ja – Då är det min (och… !?!?!?)
  • Nu går drevet mot pass 21 (Onödig information såvitt hunden inte går tyst …men pratet i hörssnäckan gör att man just då man behöver sin hörsel mest missar att höra djuret som kommer långt före)

Hur ska man kommunicera händelser?
0. Anropssignalen: Till vem, från vem och har man bra förbindelse ta ärendet direkt!
Exempel: Johan från Per – Ligger djuret?
1. Kortfattat: Vad är viktigt och inget mer. Vissa saker kan te sig viktiga…men överväg om det är nåt som någon verkligen kan agera på!? Sen finns det förstås lag där man har god disciplin och passkyttarna behöver veta lite vad som händer för att minimera tristess om man sitter 5 man på 3000ha i Norrland och ser 1 djur per v.
2. Förståeligt: Om du berättar om djur, ange absoluta riktningar inte relativa, bakåt, förbi eller bortåt säger ingenting för dom som inte är du! Ange helst kända referenser, om det inte går väderstreck, fart och djurslag samt kön etc. ”En dov sprang förbi mig” säger absolut ingenting medan ”En dovstång passerade pass 15 i hög fart österut över hygget” kan vara mycket intressant.
3. Tryck in knappen innan du pratar och håll inne tills du slutat, nåt som är en vanlig synd för många av oss, speciellt när man är ivrig eller har brått. Se också till att ha en bra mikrofon, den vanligaste bristen på komradio. Men ger vi varandra inte feedback om sånt så kan man aldrig förbättra sig.

P1000050

Min egen radiokommunikation är inte på något sätt perfekt…det var inte det jag vill säga med detta inlägg, men jag har flygit som pilot i 7 år (Jag är inte imponerad av det jag hört som Armen lär ut, tar mer tid än flygets) och vet vad det vill säga att inte uppta kanalen utan att kortfattat och tydligt säga vad man vill,  sen har jag jagat i många år och ofta förvånats över allt ”trevligt” men ointressant prat som fyller etern…och i andra änden några fall med där det är helt tyst på radion och inget vet något.

Jag hoppas jag kan bidra till nån insikt för den som läser detta med öppet sinne eller nybörjare som undrar vad man skall tänka på. Detta är definitivt något man borde prata om på jägarexamensutbildning? Oftast upplever jag dock att det är lika många äldre jägare som syndar med detta.

Säg det tydligt, kortfattat och enkelt att förstå!

Mycket lätt att vi missar massor av viktiga mindre händelser omkring oss om vi spenderar mer tid till att kolla på GPS och prata i radio än på att verkligen jaga!

/LA8PV!

Snön är jägarens bäste vän…

Finns det något bättre för jakten än avlövat, spårsnö och tjäle så man tar sig fram överallt, ser bättre vilka djur som rört sig och hur dom rör sig, man kan lätt förfölja om man inte kan ha hund och har man hund ser man bättre vad hunden går på. Jag njuter varje sekund som jag får ynnesten att jaga i snö, speciellt nysnö förstås då man även ser de färskaste spåren. Nysnön gör förstås också att man själv kan smyga tyst till pass och djuren förblir inne i såten innan det drar igång, speciellt gynnsamt om man jagar kronhjort som är lättstörd. Det dämpar också andra ljud som nybörjarens metallklank med magasinet eller fumlarens smäll i bildörren….

P1030381

Skarsnö är vasst o låter oändligt högt vid varje steg men har också sina fördelar, tyvärr svårt för hundarna men går man då i drev istället och får fart på djuren så går dom inte långt pga att det hörs så väl och stöter man dom framför sig så hörs det väl för passkedjan när det är nåt på gång. Det är samma spänning som när man hör hundskall eller prassel i grenar men mycket tydligare och man kan oftast höra vilken storlek/sort det är på djuren och om det är flera. Är det bara lite skarsnö så hundarna klarar av en stund är det förstås suveränt då djuren ofta står kvar o trycker så länge dom kan så en hund som hittar åt dom och får fart på dom är som vanligt det bästa.

20150131_101633

Man lär sig otroligt mycket, jag passar alltid på och gå i någon såt, då får man även upp värmen men framför allt lär man sig alltid nåt nytt om vilka djur man har inne och hur dom går undan för drevet eller hundarna. För att inte tala om fördelar när man kommer till en skottplats och skall se hur skottet tagit eller ej, hår och blod syns fantastiskt mycket bättre och även en bom lämnar oftast tydliga hål i ytan på snön. Att förfölja ett påskjutet eller skadat djur blir oändligt mycket lättare…eller att verifiera oskadat djur med spårstämplarna och hur dom rört på sig vid skottet och efteråt.

Det är en lyx att få jaga i södra Sverige där tillgången på arter och antal gör att vi jagar ända in i februari, vi har oftast snö från senare delen av december så har man tur hinner det bli flera helger. Att få jaga drevjakt på vildsvin, dov eller kronhjort är så mycket lättare när dom syns mot den vita bakgrunden istället för att man bara ser grisens rygg över ormbunkarna. Man ser dom oftast lite tidigare och hinner förbereda skottet på ett annat sätt genom att lättare känna igen viltet, kön och bedöma avstånd och fart när man får några viktiga sekunder till.

Behöver man fodra då djuren får ont om mat så är foderplatserna en ypperlig möjlighet att inventera och se vad man har för djur på markerna vilket förbättra r möjligheterna till en bra förvaltning. Har man någon form av problem t.ex med jordbruket så kan några av dom precis som åtlar också vara en möjlighet att skjuta av precis rätt djur och nå de nivåer man önskar.

20150205_164936

För att inte tala om kombinationen kyla och en värmande brasa och njuta av en kopp choklad, tina fötter och fingrar samtidigt som man hör jaktkompisarnas berättelser om vad som hände i senaste såten…en lyx att njuta av!

P1000422

Sen måste man förstås tillstå att för mycket snö tufft för djuren speciellt om det kommer innan dom ätit på sig, hundjakten kan få avbrytas lite tidigt av etiska skäl eller att det blir omöjligt med kortbenta hundar…men även då kan snön ge roliga jakter om man spårar med snöskor och stöter fram djuren som oftast inte går så långt och fort. Men generellt är fukt och blöta värre för vildsvinens föryngring än snö, speciellt om det växlar mellan blöta och stark kyla utan att dom har bra snö som isolerar.

Men som deporterad norrlänning i Östergötland måste jag ändå säga en sak som snön gör…och som jag inte kan få i våra viltrika södra delar av landet – Gud vad jag längtar efter toppfågeljakt!!

P1020808-001

Köpte en smoker i vår… riktig BBQ!?

, it som  man i USA kallar BBQ associerar vi i Sverige ofta till vardags med att bara ”grilla” d.v.s traditionell relativt snabb grillning med direkt värme och lite rök t.ex i en vanlig kupolgrill med briketter eller kol. USA är stort och jag vågar inte tala för hela landet men när man läser om seriös BBQ handlar det i de flesta sammanhang om långsam och mer ugnslik tillagning på indirekt värme med mycket mer rök och ånga och det görs i vad dom kallar Smokers.

Ibland känner jag igen mig i Solsidan när han ”tvångsgrillar” på natten och vältrar sig i utrustning. Jag har haft många olika modeller genom åren och flera olika typer, både gasol och olika typer av grillar och enklare smokers, alla fyller sitt syfte. Jag har under de senaste åren också rökt mer och mer, framför allt viltkött i mitt rökskåp vilket jag också beskrivit i tidigare blogginlägg. Ett sånt ”skåp” är perfekt för att röka lax, bogar och sidfläsk m.m men oftast beroende på konstruktion för kallt för riktigt BBQ som skall vara nånstans mellan 95 och 140 grader. Det allra enklaste sättet att grilla indirekt är att ha en stor grill där man lägger briketterna i ena änden och köttet i det andra över ett kärl med vatten. Går man över till riktiga smokers finns det flera olika modellet att välja på. Den absolut vanligaste smokern som finns att köpa i Sverige är Smoky Mountain från Weber, den är rimligt prisad och enkel att komma igång med.

Jag har länge varit sugen på att utöka utrustningen med en större smoker i riktigt tjockt gods som håller stabil temperatur. I vår vart det dags och jag slog till lite snabbare än planerat då jag insåg att en god vän och jaktkompis var återförsäljare och kunde stötta med utrustning och goda råd. Det blev en GrillSymbol 1000. Den  tar betydligt mer plats än en vanlig grill och eldas ju med ved vilket föranledde att jag fick tillbringa flera av vårens helger till att utöka altanen med en stenlagd del eftersom det inte passar så bra att hålla på med eld, varm kol och aska på den vanliga träaltanen.

20150905_132442

Man tillagar alltså långsamt t.ex spjäll, bringa, grissida och annat som har mer fett i eller på sig. Till skillnad från enklare rökskåp så röker man alltså varmare vilket också gör det lättare att skapa och variera ångan som gör att köttet tar upp röken bättre. Konstruktionen med lock och tjockt gods som håller värmen gör det också lättare att öppna och göra saker med köttbitarna utan att förlora temperaturen.

Det första man ställs inför innan man kan börja med själva tillgningen är att man måste skaffa rätt sorts ved, det fungera med all sortas lövträ men ek eller fruktträd är det som många rekommenderar. Det är ju inte självklart att få tag på och det måste sågas, klyvas och sen förvaras och torkas ordentligt, tyvärr inte bara att åka och köpa en påse på affären. Jag hade tur som fick hjälp att hugga redan torkat äppelträ för årets behov, sen har jag nu körsbär på tork inför nästa års behov. Sen måste man läras sig elda den och reglera temperaturen för att hålla rätt och jämn temperatur. Jag övade några helger innan jag bjöd hem folk, men även övningarna gav faktiskt bra resultat!

Det som förvånar mig mest är att när jag gör rimmat sidfläsk i smokern så behöver jag till skillnad från i skåpet där jag som varmast får ca 90 grader ett mycket godare (mat) fläsk som inte lika lätt blir torrt, jag har kört det till både 80 och 95 grader och det är ändå inte torrt, speciellt direkt ur smokern när det är varmt så smälter det som smör i munnen, helt otroligt gott. Gäster blir lyriska! Det är temperaturen som startar processer i vissa proteiner i fettet som då bryts ned. Kanske i kombination med att man lättare få upp en bra ånga som gör skillnaden? Jag har inte koll på detaljerna och mycket att lära! Observera att det gäller köttbitar med mycket fett i. Har även provat att köra ex.vis magert viltkött som biff ett tag för att få mer röksmak men det blir torrt och är betydligt godare att bara snabbgrilla med hög och direkt värme. Det vanligaste nötköttet som körs i smoker är bringa som har en tjock fettkappa på sig. Fett vildsvin blir också jättebra även stekar, jag rimmar det som innan rökning i skåpet i 6% saltlake, ett dygn per cm tjocklek.

Jämfört med rökskåpet ger det alltså saftigare resultat som passar bra som mat…men vill man ha till pålägg eller sitta och karva vid lägerelden på hösten så blir det bättre ”charkuterier” om man gör det lägre temperatur i skåpet så att det blir torrare och hårdare.

Det finns gott om riktigt bra forum, web-sidor och Facebookgrupper ex.vis BBQLovers. Några böcker som jag starkt rekommenderar är:

20150913_120825

Alternativa kläder för jakt – ändrade och nya kriterier för mig!

Efter att ha gnällt lite och tyckt mycket om utbudet av jaktkläder i tidigare inlägg så har jag börjat leta alternativ, som sagt så finns det en hel del bra i flera märken, men går man in på affärer är det ganska tunt urval även i Stockholm så man är ofta tvungen att beställa via nätet, ta hem och prova hemma. Det är svårt att hitta det man vill ha om man inte ska ha ett membranjaktställ i cammo med oranga inslag som även Biltema har numera. Kvinnor klagar också på brist på bra jaktkläder med snygg kvinnlig passform.

Framför allt tycker jag är det är stor brist på alternativ utan GoreTex/membran, speciellt i cammo och i fallen med membran oftast höga priser vilket gör att det är intressant att se vad det finns för alternativ bredvid de stora märkena. Jag har som sagt flera plagg jag är nöjd med framför allt från Härkila och Chevalier och dom kommer att fortsätta vara goda alternativ framåt också. Men finns det annat?…. utan att man ska behöva åka till USA och handla där utbudet är enormt.

Det är inte så att jag utesluter membran, det är ibland ett ypperligt val, men det har helt börjat dominera!? Jag vill gå vidare och argumentera för membranlösa kläder som istället är baserad på tätvävt material som är tillräckligt vindtätt och med impregnering tål regn tillräckligt bra, varför då? Jo för att ”funktionsplaggen” aldrig andas lika bra som reklamen hävdar, och jag vill inte bli svettig när jag rör på mig med rimligt tempo, det är den svetten som kyler sen när jag stannar. Oftast när man rör på sig i rimligt dåligt väder så behövs det inte. Om man inte behöver cammo så funkar förstås fritidsalternativen som t.ex Haglöf, Fjällräven m.fl, men det finns även annat om man letar.

Nya alternativa kanaler på webben – lite tips!

Det första alternativet var en web-shop som är det som Överskottslagret var en gång i tiden fast 10 ggr bättre och inte bara svenska kläder. Jag surfade runt lite och hittade snart en site som gjorde reklam på Facebook och säljer militärkläder: https://www.facebook.com/Varusteleka?fref=ts

… och vem litar inte på bra militärkläder? Problemet är att dom ofta är så rysligt fula och har dålig passform…men det finns mer än jag trodde som verkar vettigt! Varusteleka.se är en finsk site som har web-shop på svenska, med en hel del vettigt i camo:
https://www.varusteleka.se/sv/

… med den brist på lättare och billigare cammokläder bland de stora märkena kommer den siten nog att få fler besök från mig som komplement till det etablerade. Dom har bl.a också mycket prisvärda jackor, ryggsäckar och bälten. Vill man inte se ut som en commandosoldat så blandar man med annat.

En annan liknande leverantör är:
http://www.tacticalstore.se/se/grp/kamouflageklader.php

Skjorta eller tröja?

Jag tror att jag själv fastnat lite i tröjor sen bra fleece kom och glömt bort hur jäkla skönt det är med ett plagg som inte sitter åt. Använder man flerlagersprincipen som alltid är mest flexibelt så inser man att luften har en viktig funktion, den isolerar när den är uppvärmd och ventilerar bort svett och värme om man ser till att det blir ventilationshål. Nu finns det ju tröjor som inte sitter åt också och dom är att föredra tycker jag, Härkila har en trevlig som jag prövade nu på Elmia – Nite, ulltröja som är lite ledigare. Arcteryx har också en superfin mindre tight som jag haft i många år. Houdini och en del av Fjällrävens fleece är skönt men mycket sitter för tight när man rör på sig tycker jag. Tröja är överhuvudtaget ett relevant alternativ när det är lite kallare, och då som förstärkning när man sitter stilla eller det är mycket kallt.

Sista året när jag tittat på kläder för Namibia och även under vistelsen där fick jag upp ögonen för skjortor igen, får erkänna att jag glömt bort detta flexibla plagg. Rymmer luft under och det går att kavla upp ärmarna enkelt utan att det blir för tätt som med en tröja. Med en väst utanpå eller Icebreaker ullväst under är det ofta också tillräckligt varmt för en svalare morgon/kväll nedåt 5-10 grader, och även kallare när man rör på sig! Jag har börjat testa en av Fjällrävens G1000 skjortor – Grönland:
http://www.fjallraven.se/greenland-shirt

En bra stryktålig väv som ska få vara en kombo med mina nya cammobyxor, materialet är lite kraftigare än vanliga skjortor, dom behöver inte strykas och det är rätt vindtätt samt tål en del regn, och mer om man vaxar. Väven tål också en hel del slitage jmf med tröjor som är rätt känsliga för spetsiga grenar och rosbuskar.

Ytterskal, jacka eller anorak?

Jag kan inte riktigt ta på varför men anorak är ett mycket praktiskt plagg som nu verkar komma starkt. På senaste tiden har flera anoraksalternativ hittat till Sverige, bl.a Ridgeline som är praktisk och fin, men lite för stor för mig, mer ett vinterplagg. SWAZI gör grymt bra grejer, jag har både Tahinni i fleece för kyliga pass och anoraken XP då det är blött. Fjällräven har flera fina anoraker som i min smak varit lite för grova, i vår släppte dom  dock en ”Numbers anorak shirt No.1” som är lite som en grövre skjorta där man kan ta av ärmarna och har flera rejäla fickor, har precis fått hem den och den är superskön som ett plagg direkt ovanpå en ull t-shirt eller/och en skjorta/tröja. Storlekarna tog fort slut så det verkar vara fler som upptäckt den.

http://www.fjallraven.se/anorak-shirt-no-1

Det är också ett plagg som är luftigt och tåligt för tuffa tag, ska jag smygjaga drar jag en supertunn lövcammo över. De här plaggen passar ju också ypperligt för alla andra fritidsaktiviteter.

Det verkar hända saker nu från de traditionella leverantörerna av fritidskläder. Sen jag skrev om kläder senast har både Fjällräven och Norröna gjort reklam för nya plagg i jakttidningar. Fjällräven fyller på ett mindre befintligt jaktsortiment ”Drev” med ”Lappland”, dom har verkligen en historik av att göra kläder som är slitstarka och funktionella utan eller med membran, men jag tror dom behöver lära sig jaktkläder. Tillverkarna verkar ha insett att dom med mindre justeringar kan nå en stor grupp jägare. Det kommer också fler plagg som är förstärkta och täta på utsatta ställen, Norröna lanserar en hybrid-byxa som uppmärksammas i senaste Big Game magasinet.

Jag hoppas bara att Fjällräven även har färgalternativ utan orange, när man jagar djur med gott färgseende föredrar jag att ha orange som enkelt tillägg för säkerheten när behov finns, det är bara att ta på sig väst, halsduk eller mössa. Det behöver inte vara på mina huvudsakliga kläder som jag även kan vilja ha när jag smyger helt ensam i skogen.

Kul med jakt…och bra kläder!

 

PS. Sen jag skrev detta har jag rest mer till olika klimat och Sverige bjuder på mildare vintrar, nu testar jag Sitka från Huntway.se och är mycket nöjd så långt…kommer att skriva mer om det vid tillfälle DS

Jägarna hemma igen – Samlade erfarenheter från 5 östgötar

Väl hemma igen tillbaka i vardagen satte vi oss och summerade vilka minnen och intryck som sitter skarpast kvar i minnet  från vårt första besök i Sydöstra Namibia, 2 h sydöst Windhoek. Bara våra helt subjektiva åsikter och erfarenheter utifrån ett besök på en plats i detta underbara jaktland!

Per Andersnäs – Minnen för livet!

P1030405-001

Vi var där sista veckan i mars, svala nätter men på dagarna var det mellan 20 och 30 grader. Lite avsvalkande och uppfräschande regnskurar då och då och ibland riktigt dundrande åskväder eftersom det är i slutet på monsunen. Shorts var skönast på dagarna men ibland ändå ett svårt val då det i vissa jaktområden var tät buskvegetation med mycket taggiga buskar, värmen gjorde att jag vissa dagar ändå valde ta några rispor. Dom som var uppvuxna där verkar ha ärvt riktigt tjockt läderskinn på underbenen samt en vana att placera fötterna helt rätt. Hatt var att föredra före keps pga solen, jag hittade en riktigt skön tjock tyghatt därnere. Bästa möjliga solskyddsfaktor är inte fel. Välventilerade svala bomullskjortor fungerar bäst, långärmat skyddade mot buskarna och vart inte för varmt om dom satt löst, lätt att kavla upp ärmarna. Finns att få tag på både hemma och på plats. På mornar och kvällar var det skönt med nåt tjockare långärmat typ safari/militär jacka men fortfarande luftigt, inga tighta tröjor! Är man osäker är det smart att handla en del därnere i samråd med sin ph. Ullsockar av det tunnare slaget fungerade bra i mjuka kängor. Flera av oss hade köpt Courteney kängor vilka fungerade mycket bra, tillverkade i Afrika och utvecklade på plats. Dom är bra marknadsförda här hemma och kan verka som enda alternativet men därnere är dom ett av många märken på kängor för varmare väder. Köper du nåt annat så se till att välja låga ofodrade skinnkängor som andas bra, du behöver inte nån Gore-tex.

Den drygt midjehöga vegetationen med lite träd här och där döljer djuren bra men när man kommer upp lite själv och använder en bra handkikare gör den goda vilttillgången att man ganska fort kan hitta djur på lite håll. Den sandiga marken med tuvor och sten och däremellan ren rödbrun sand gör att spåren syns bra. Alla ph´s är duktiga spårare och skiljer lätt på alla arter som för en annan ändå ser ganska lika ut, speciellt i början. Skyttet blir ofta lite längre håll då man syns väl i den för det mesta låga vegetationen och djuren är varska. Ofta stannar individer till och lite nyfiket studerar inkräktare på typiskt 150 till 250 m och då gäller det att vara snabb. Jag upplever djuren generellt lite mer hårdskjutna än vårt vilt, antar att det beror på att dom evolutionärt haft en helt annan omgivning och miljö med mycket mer rovdjur och helt annat klimat!?

Tycker man om att filma är det bra att ha både en vidvinkelzoom för landskap samt en 150-600 till djuren. Jag låg lite mittemellan med min Nikonutrustning som är under uppbyggnad. Fotografering är kul som kompliment om man får dagar då viltet är skjutet och pengarna slut.

Miljön med boende, mat och service övergick mina förväntningar med råge och är nog svårslaget på framtida jaktresor, jag kan utan tvekan rekommendera Keerweder Safaris.

Ingen besvikelse på nåt plan!

Fredrik Eklund – Efter lång längtan!

DSC_1684

Jag och Pelle har i många år suttit framför brasan med en GT efter långa jaktdagar i Skottland och pratat om Afrika, det har lockat med en liknande jakt fast andra djur och trevligare klimat. För några år sen kom vi till skott och började reka. Vi tog in flera offerter, Pelle tog det avgörande steget och valde ut RES TUTA, dom gav ett bra paket med bäst pris så då var det plötsligt bokat i maj 2014. Kändes dyrt från början med vart i slutändan överkomligt och prisvärt, mkt jakt för pengarna!

Jag förbredde mig ordentligt, köpte och gick in skor, tänkte igenom kläder och läste en hel del om viltet, vägen fram med förberedelser är en kul del av ”hela” resan. Oroade sig innan för att kaliber 270W skulle vara för klent och stressade med att få in en 9.3 i Europasset men 270W fungerade ypperligt, perfekt för det vilt som vi skulle skjuta, speciellt på oftast relativt långa avstånd, mitt val av Oryx fungerade också perfekt. Mina kamerorna vart dock kvar i väskan, mobilen dög bra till många typer av bilder och jag  filmade mycket.

Jag tyckte långbyxor var att föredra med tanke på alla taggar, Courteney skorna fungerade bra, kniv behövde man knappt då andra tog hand om djuren, Kikare Zeiss 10×50 fungerade bra. Harrisbenstöden fungerade riktigt bra i fler situationer än förväntat.

Hemkommen kan man komma på sig med att bara gå och le. Eftersmaken från Namibia är ett tryggt, gästfritt land med ”riktig” jakt, klimatet var perfekt och väldigt engagerade ph som också själva uppskattade jakten. Det var äkta, vilda djur, staketen var låga så dom kunde komma och gå hur dom ville. men färre antal arter än förväntat.

Namibia gav mersmak!

Kim Funck – 270 och Harris äger!

DSC_1844

När ett par av mina vänner skulle förverkliga sina drömmar om att åka till Afrika för jakt och jag blev tillfrågad om jag ville följa med så tvekade jag inte en sekund. Ska jag åka någon gång i livet så är det med goda vänner och inget annat. Afrika har inte lockat mig av den enkla anledningen att jag inte kan viltet. Skulle jag få nöjet att skjuta en fin trofé så skulle jag varken förstå eller uppskatta, som att slänga pärlor på svin tänkte jag. Men ack så fel jag hade. Även de djur man upplevde tidigare som lite udda fick man en helt annan upplevelse av på plats i bushen. Red Hartebeest som jag tyckte var en lustig antilop (Koantilop på Svenska) imponerade stort på mig, resliga varska och graciösa, rent av magnifika. Jag lusläste boken ” Ask the Namibian Guide” innan jag for. Fick en samstämmig bild av kalibervalet som mer eller mindre sågade allt under 300WM för plain game. Kulval då? Jo bondat, bondat eller Barnes-X, ALLT annat helt odugligt. Vapenval? Nån sågade Blaser helt? Ops tänkte jag med min Blaser R93 i 270W. Jag jagar normalt med Sierra Game King. En helt vanlig normal blyspets. Allt var fel! Ordningssam som jag är inhandlades Nosler Partition kulor och en lämplig laddning togs fram. Kände mig trotts det lite ”busig” med att komma dragandes med mitt ärtrör i 270W. Jag kan nu konstatera att inga av de tre PH’na jag jagade med hade något ont att säga om den kombinationen. Reglerna är samma där som hemma att det primära är att skottet sitter där det ska. Ph’na själva använde 270W, 7×64 och 308W, 2 av 3 laddade med Sierra Game king. Jag var inte så inövad på att skjuta med 3 bening men det gick bra att komma in i det skyttet med.

Min vana trogen tog jag med mina långa S30 Harris benstöd. Dom har varit min bästa vän under många smygjakter både i Sverige, Kanada och Skottland. Perfekt stöd från liggande till sittande. Jag fick tre tillfällen att använda dom. En Shakal som fick bita i gräset på 300m, en Red Hartebeest på 280m och En Springbuck cull på 160. Det har jag fyra saker att tacka för. En välskjutande (i Afrika helt oduglig) Blaser R93a. Utprovad och välskjutande ammunition, Harris och Min Leica kikare med avståndsmätning. Tror faktiskt att Harris fick ett par nya kunder i Namibia.

Spårning dominerar. Det är nog först när man kommer dit och ser den röda sanden som man förstår deras möjligheter att spåra djuren. Det var relativt enkelt att lära sig några karakteristiska spår, som Redhartebeest, oryx och Gnu. Vansinnigt intressant och gav mersmak.

Maten då? Ingen högoddsare att vi åt en hel del antilopkött! Vilket kött sen, helt gudomligt!

Sist men inte minst: Klädsel? Själv hade jag långbyxor en dag och det passade inte mig. PH’na gick i kortbyxor av en anledning. Lite rivsår i början av whait-abit buskar men man lärde sig snart vilka buskar som man var tvungna att passera med försiktighet, typ 90% av dom. Sen en långärmad tunn skjorta, främst för att inte bränna sig. En tunn jacka som var skön att ta på sig på kvällar och morgnar. Kängor och tunna yllesockor. Gaters var inte nödvändiga under regnperioden då vi var där. I övrigt så har jag sällan träffat på så genuint varma människor. Något som fastnat och som jag tror är unikt är ljuset vid gryning och skymning, helt magiskt.

Afrika fick en plats i mitt hjärta, helt klart!

Pelle Forss – BBQ under södra korset!

IMG_3027 Så var det äntligen dags att se om drömmen eller fördomen skulle gå i uppfyllelse. Drömmen om en safari att minnas , med strapatser på savannen, smygande under lång spänning och svårighet, nervositet för allt främmande och okänt eller fördomen om ett jaktarrangemang för rika lönnfeta västerlänningar med iscensatta jakter och allt från bundna till drogade halvtama djurparksdjur.

Det var drömmen som slog in och efter tre dagars hårt spårande efter Kudu men endast ögonkontakt vid två tillfällen finns för mig minst en god anledning att återkomma till detta lilla paradis mitt ute i ingenting och två timmar från närmsta supermarket . Att det tagit minst sju år av velande att äntligen komma iväg hade bara en god sak med sig och det var att sonen Jonathan hunnit bli så stor och erfaren i jakten att han med glädje följde med, farsan kan ju behöva någon som håller koll på när han ska gå och lägga sig.

Resan:
Kvinnan vid incheckningen på Arlanda hanterade min väl fyllda resväska med finess och satte bara på en lapp ”heavy” och låtsades som inget alls, detta skulle visa sig inte vara riktigt lika enkelt på hemvägen vid incheckningen i Namibia såg man bara tillfället att få ytterligare 1300:- i intäkter men tack vare att jag reste med grabbar som reser lätt så fanns det plats att möblera om lite för att spara en sur utgift. Väl ombord på Air Namibia på väg ner fick jag också erfara nackdelen av att vara utvilad innan man reser och i kombination med stora förväntningar och rastlöshet blev natten lång och sömnen endast någon timme på den 10 timmar långa flighten. Något som inte verkade bekomma de övriga passagerarna på det toppmoderna planet, en titt runt om i cabinen vid 03,30 liknade mer en stor koloni med tomma knarrande svalbon skvallrade om att de flesta nog klarade resan bättre än jag. Väl nere började man ana att det kommer att bli alla tiders , ett smidigt system att få ut vapnen i tullen och inte några sura tullare som ställer massa frågor om ditt och datt utan bara ren formalia och med rätt införseldokument oc fem dollar till tullarnas fikakassa var vi straxt uppstigna i vår värds Toyota landcruiser , för övrigt den enda besvikelse denna veckan för en LandRover freak som mig men Beannie vidhöll hela veckan att sedan dom bytt ut alla Defenders mot Landcruisers så har tiden i Verkstan för reparation och underhåll gått från omfattande till obefintlig. Detta sista håller jag givetvis fortfarande för att vara helt osannolikt.

Förberedelser:
Jag gillar inte att sakna något under en resa och till skillnad från sonen så lyckades jag få med mig en massa saker för mycket, tvättservicen på Ranchen var ypperlig och således hade det bara behövts två jaktuppsättningar och två middagsuppsättningar detta med underkläder inräknat för att klara hela veckan med nytvättade kläder två ggr om dagen. Böcker/tidningar hinner man inte läsa utan det räcker med något på flyget som man kan kasta när man är klar , typ ett par korsord. Viktigaste förberedelsen var att öva hemma med att skjuta på upp till 200m stående med trebening, jag märkte redan första gången att det här var minsann svajigt och att hålla still var inte att tänka på utan bästa sättet för mig var att komma in i målet underifrån och sedan krama av straxt före bullseye. Första målet var att känna sig säker på att krossa lerduvan på 100m och sedan succesivt öka avståndet.

Vilken kaliber då?
Problemet här är ju att jag har en finfin 416 Rigby stående i vapenskåpet och den hade väl varit helt i sin ordning om det var buffeljakt vi skulle åka på! Nu fick det bli R8án och valet stod istället mellan 7×64 och 9,3×62 båda två tyska kalibrar och det måste ju passa i tyska västafrika tänkte jag och tog med båda piporna för säkerhets skull. Väl på plats efter samtal med vår ph föll valet på 7×64:an eftersom jag har bra koll på den kulbanan upp till alldeles för långa håll på friska djur, i efterhand kan jag tillägga att jag inget ångrar då allt vilt blivit på plats och att det inte spenderats några kvällar och nätter letandes skadat vilt. Jonathan som inför jakten skaffat sig och jagat in sig med en R8 i kaliber 9,3X62 hade givetvis inga problem och om man vid något tillfälle ska förorda kulans och inte skyttens prestanda så har en 250grs accubond eller en marginellt lättare oryx en klar fördel om skottet går igenom lite kvist eller buskar.

Jakten:
Att för första gången gå ut på jakt med sin ph och smyga sig på en grupp Oryx, göra sig redo, inte komma till skott och vid fjärde ansmygningen följa frambenet upp , gå in i målet och sedan krama av kändes för mig mycket ovanligt. Med så lite vetskap som jag hade om hur viltet fungerar i afrika kontra hemma i Åtvidabergs skogarna kändes det mera som målskytte. Detta avtog i slutet av veckan när man lärt sig mer om samspelet mellan olika individer och hur de mellan olika raser drar nytta av varandra för att tillsammans klara sig undan alla hot dom har i sina omgivningar.

Sen var det det här med BBQ under södra korset. South cross är en stjärnbild som vi på våra breddgrader aldrig ser men det har haft samma betydelse för sjöfarare och allmän navigering i bushen som vår polstjärna haft för oss och under våra kvällar runt elden förstod man på de inhemska att det är A och O att känna till vilket håll man ska gå med hjälp av stjärnbilden. Att vara professionell matlagare kan ibland väcka oro hos en del värdpar så för säkerhetsskull meddelade till värden i god tid jag att vi var ett par kockar med i sällskapet . inte för jag tror det gjorde någon skillnad för får man genuint lagad mat på råvaror i världsklass tre gånger om dagen i åtta dagar så går det inte att fuska , Eland, oryx, springbuck, impala, blesbuck, black och blue wildebeast samt vårtsvin och till största delen nerlagda av oss tillredda på grillen med fantastiska tillbehör och givetvis goda viner presenterade av husets grand old man.

Namibia kommer att se oss igen!

Jonathan Forss – En ren tillfällighet och en reflex…

IMG_2899

Under det gångna året som är mitt tredje år som jägare har jag hört mer och mer prat från min far och hans kompisar om en jaktresa till Afrika. Det var av en ren tillfällighet jag hörde att de saknade en jägare för att fylla alla platser till denna resa, och i ren reflex med ”jaga först, ekonomi senare” i tanke så stack jag fram nacken och erbjöd mig att fylla den platsen.

Efter en resa på lite mindre än ett dygn så anlände sällskapet till Namibia som nu var destinationen för denna oförglömliga jaktupplevelse.
Vegetationen i den namibiska vildmarken är mycket vacker och finns i stor variation. stenöken, slätter med stora vattenhål, och buskinfesterad vildmark. Djuren är skygga och vana vid rovdjur så som gepard och schakal, vilket gör att man måste ibland ta beslut på sekunden vid skjutpinnarna.
I min upplevelse så gjorde jag bäst ifrån mig med en tyst och välplanerad Smygjakt fram till bytet så jag hade mer tid på sig att placera det dödande skottet.
I utrustningsväg så tog jag med mig tunna och välventilerade kläder, så som bomullsskjortor och kakhibyxor.
En vattentät handkikare med medelstor förstoring, för att kunna hjälpa till med spaningen.
En heltäckande hatt, så man inte bränner sig ovanpå öronen och på nacken som man annars skulle ha gjort med keps eller liknande.
Ingångna kängor med lågt skaft, jag använde mig utav ett par hikekängor med gore-tex från Timberland.
Och min Blaser R8 i 9,3×62, min bössa som jag använder för mellandistans här hemma på drevjakt.
Jag fann stor framgång med mitt val av bössa då djuren jag sköt inte sprang längre än ett par meter från skottplatsen trots deras vana att springa långt även vid den perfekta träffen med mindre kalibrar. Varken jag eller mina kamrater lyckades skada ett djur då vi alla sköt dödande skott, men man såg märkbar skillnad på hur långt djuren sprang beroende på kaliber.
I slutändan hade vi alla en minnesvärd resa som vi sent kommer glömma.
Själv sköt jag en handfull trofédjur som nästan alla visade sig vara silvermedaljörer, en utmärkt ursäkt för att komma tillbaka och ta sig ett par guld!
Back for GOLD!

Sköna, snygga OCH praktiska jaktkläder, varför finns det inte mer?

Jag har inte skrivit om kläder förut, ett svårt ämne efterson det är ruskigt subjektivt och styrs av ens egen verklighet och en egna krav…och ingen verklighet är ju densamma. Men så fick jag en kick att tycka till lite av en tröja som damp ned hemma. Som så ofta när man näthandlar såg jag såg nåt som såg väldigt fint ut på bild men sen i verkligheten visade sig vara mer det jag var rädd att det skulle vara men förnekade då jag hoppats att det skulle vara nåt annat. Jag ville ha en skön fleecetröja och dom har ju nästan försvunnit från marknaden!? Sen ville jag ha en ljus cammo inför Namibia…och ser då en jacka i fint mönster som heter ”…fleece jacket” visserligen i windstopper som jag inte behöver men jag tänker att det kan nog funka. Väntar några dagar sen kommer den…från en trevlig leverantör som t.o.m delvis tog hem den på mitt tips. Jag ser direkt att det inte är vad jag menar med fleece…helt slät hård struktur som raspar högt när jag vidrör sidan med min ärm, vilket är extra lätt hänt då den inte är speciellt figursydd. Känns inte bra att smyga sista metrarna in på en varsk bock med en sån. Sen är den precis som mycket annat med membran styv som en pappkartong, säkert väldigt vindtät men absolut inte skön. Jag ville ha en tröja för höst och vår i snygg cammo, tänker till ett tag om det ändå kan duga till nåt men packar sen in den och returnerar.

Jag tycker det är konstigt och synd att man kan göra ett bättre plagg utifrån en bra grundide, en vindtät fleecetröja i snygg cammo!? Borde det vara svårt? Varför inte bättre passform och varför inte tyst? Varför måste man ta ett mönster och ett membran som gör att man måste pynta in en rejäl slant till Mr Gore? Det borde ändå gå att göra nåt enklare, bättre och billigare? Men det finns säkert en del kommersiella skäl bakom det, jag är ju ändå inte klädproducent!
En följd blir också en undran hur ofta producenterna själva verkligen provar ut det dom producerar, har man några som testar i verkligheten? För det är så ofta man på några få sekunder hittar flera enkla förbättringar som kunde göra ett plagg till nåt man bara vägrar att släppa ifrån sig. Jag har alltid gillat snygga och bra kläder, mina första skalkläder köpte jag 1986 i Chamonix där Patagonia öppnat sin första affär i Europa och vi hade inte sett nåt liknande i Sverige, vissa av plaggen jag och kompisen handlade den kvällen använder jag fortfarande. Sen köpte jag mina första ullunderkläder i Schweiz och på Island många år innan det kom till Sverige, och efter det har inte nåt superställ kommit in i huset mer än för högintensiv träning. Som frilufts och naturnörd har jag också haft möjlighet att testa många olika typer av kläder i många typer av förhållanden, från skid och bergsbestigningar. havskajak, off-road mc, MTB, fjällvandring, fiske och jakt m.m.

Vad tycker jag är viktigt med ett plagg som skall användas till jakt?
1. Det ska förstås vara praktiskt och anpassat till jakt – vad innebär det för mig?
+ Tyst för smygjakt
+ Medge rörlighet utan att passformen är dålig
+ Det ska passa det väder och den temp jag rör mig i
+ Bra slitstyrka när man rör på sig mkt även i tuff terräng, blodar ned etc och måste tvätta ofta
+ Vettigt utseende för fåfängan (blilr bättre och bättre på marknaden)
+ Bra färger så man inte syns, gärna cammo
+ Praktiska detaljer där det behövs: Ex. tysta fickor, kardborre är helt förkastligt. Jag uppskattar även fickor som håller åt, inga ”påsar” där saker skramlar omkring
Ficka till radion på jackor med hållare för antenn etc. Dragskor nedtill på byxor och ärmar så att det inte är föryvigt och fastnar i saker eller är i vägen.
+ Priset är INTE så viktigt för är plagget riktigt bra så blir det använt mycket och länge och utslaget per tillfälle blir det inte många kronor. Däremot måste jag känna mig helt säker på att det är rätt och kommer att hålla om prislappen är hög.

2. Det ska vara tåligt mot svenskt väder och allround men hur mycket allround?
Om man jagar mycket så behöver man kläder för olika väder och olika typer av jakt, men är man t.ex alltid hundförare som alltid jagar bara 1-2 månader samma tid i ett klimat som oftast är blött o kallt så blir det enklare, bra membran kan funka ypperligt, lättskött och mycket mer funktionellt än det som fanns tidigare. Det blir även enkelt om man alltid sitter still för då är det bara att ha bra skalkläder och bylsa på sig fler lager.
Om man jagar under många olika typer av förhållanden är det ingen mening att tror att man klarar sig med ett jaktställ, det blir lätt en dålig kompromiss. Jag tycker också att cammo är allround för då kan jag ha samma plagg för smyg/vak o lock rovdjur som när jag jagar en vanlig drevjakt även om cammo inte där betyder så mycket utan mest att man är still.

Membran eller ej?
Membran är bra på att hålla ute fukt och bättre en en klassisk regnjacka på flera sätt men tro inte att det andas jättebra och då blir man vid ordentlig aktivitet istället mer eller mindre blöt inifrån vilket inte är trevligt när man stannat upp, och jakt är oftast ganska varierande. Andningsförmågan är hyfsad i början av plaggets livslängd men oftast sämre med tiden, senare tids ventilationsöppningar hjälper mycket. Men nyttan beror förstås stor roll utifrån vad man gör, hur mycket rör man på sig? Hur intensivt? Hur mycket växlar man med att stå still? Vilket väder är man mest ute i? Hur många dagar ska man vara ute och kan man byta kläder? Själv har jag varit ute på bergsbestigning men minimalt med packning då är skalkläder med membran enda alternativet att ha en enda uppsättning kläder som tål allt men inte på jakt en dag om jag vet vädret. Det börjar dyka upp ytterskalplagg som har olika typer av regnskydd på utsatta stället, membran och/eller impregneringar och sen är andra delar av plagget av material som andas bättre. Men ibland tror jag att konceptet är så marknadsfört att det säljer bara det står ”Gore” på det och att leverantörerna knappt vågar göra plagg utan den tekniken?

Hur brukar jag klä mig?
Jag tycker själv att flerlagersprincipen är enda alternativet med ull underst kalla årstiderna ibland även Icebreakers tunna 150 varmare årstider, mellanlager om det behövs och ev. förstärkning som väst och slutligen ytterlager mot vind och väta anpassat till väder och temp. Då är det också lätt att ta av och på lager, t.ex en väst eller dunjacka när man fikar. Jag rör oftast på mig delar av dagen och då är alltid andningen mycket viktig så man inte blir fuktig innifrån. Den enda gången jag själv tycker att jag kan försaka bra andning mot hyfsad andning och bra tålighet mot dåligt väder är nog om jag skall gå en hel dag i varierad blöt och tät terräng t.ex med hund i riktigt riktigt dåligt väder, men hur ofta är det, inte ofta. Är det bara dåligt väder så är det oftast inte värre regn än att många andra alt där t.ex utsatta delar har membran eller bra impregnering som andas mycket mycket bättre och gör att man håller sig hyfsat torr under och ullen värmer ganska bra även lite fuktig. Bättre att ha ett lite fuktigt ytterplagg än att vara dyblöt under av svetten som inte slipper ut. Sen tycker jag att styvheten och ibland prassligheten är en stor nackdel med många membranplagg, dom är helt enkelt inte sköna när man vant sig med andra kläder, men det finns undantag.

Vad tycker jag att proucenter av jaktkläder skall titta mer på?
+ Bättre egna cammomönster, att betala Gore för deras mönster tycker jag känns tveksamt…för att sticka ut hakan lite
+ Sätt membran på utsatta stället alt behandla med impregnering som går att förnya
+ Gör fler alt. utan membran som gör att plagget blir styvt som en papplåda och inte andas mer än skapligt efter första 2-3 tvättarna. Så länge man inte går i spöregn hela dagen vilket man gör sällan så behöver man andra trevligare alt. Man ska väl inte köpa ett jaktställ som bara är hyfsat för att man var tionde gång behöver nåt som tål även tungt regn?
+ Hyfsat figursydd passning så att det inte blir bylsigt
+ Titta på vad producenterna för fritidskläder gör och anpassa den designen till jakt, steal with pride!

Lite grövre kläder av riktigt bra kvalite blir oftast också snyggare med tiden, håller dom för tuffa tag så ”går man liksom in dom”. Riktigt kul att vissa leverantörer också går tillbaka och börjar prova ut förbättringar av gamla klassiska material. Exempelvis imgregnerad loden (grov ull) som Härkila lanserade förra året. Tänk på kostnaden per år eller tillfälle när du köper ett plagg!

Det finns flera producenter som har insett detta men även dom gör mig besvikna ibland. Varför gör man inte lite färre modeller och varianter och lägg lite tid på att prova ut dom själva ordentligt!? Varför tittar inte fler på det som görs på andra sidan Atlanten, jag har inte provat mycket från Under Armour så jag vet hur dom fungerar men designen är bättre än det mesta man hittar i Sverige, ta intryck och förbättra för vårt klimat.

Ibland går det också att hitta ”friluftskläder” t.ex:
Fjällräven, har blivit mycket bättre de senaste åren på att göra både bra och snygga kläder utan membran.
Lundhags, praktiska, funktionella och bra kvalite.
Klättermusen, känns grymt utprovade och hög kvalite men högt i pris, dock inte i längden.
Houdini, gör snygga lättare kläder som är sköna, inte alltid det mest tåliga förstås, bra mellanlager.
Alla dessa gör mer eller mindre kläder som faktiskt passar för jakt men det är sällsynt då dom jobbar mot andra krav (förutom Fjällrävens jaktkollektion ”Drev”) t.ex kardborre slinker ofta in där det inte behövs. Dom har dock kommit mycket längre än många andra vad gäller praktiskt men ändå snyggt och slitstarkt samt vädertåligt utan att vara pappmembran i allt. Har även en jaktkompis som jagar i Blåkläder som verkligen tål hårda tag!

Vad har jag då själv? Förutom en hel del bra friluftsplagg ur sortimentet ovan så har jag en hel del bra Chevalier (gör mer o mer bra grejer, trevlig balans mellan traditionell utformning och praktiska detaljer, vettiga priser och många snygga plagg), Härkila (riktigt bra kvalite, känns vältestat men mycket membran, tuff prisnivå ibland) och Under Armour samt Cabelas från USA, tyvärr lite för mycket syntet från det landet. Närmast kroppen är Icebreaker helt suverän kvalité, liksom Aclima. I kategorin skor finns det många alternativ, stövlar är otroligt användbart och det kommer fler och fler bra modeller för olika temperaturer. Bland kängor så gillar jag Meindl, när jag smyger har jag vid torrt väder provat och varit nöjd med barfotalöpskor. Själv anser jag Gore-tex i skor vara problematiskt och onödigt, en välbehandlad skinnsko tål väta jättebra och andas riktigt bra, en Gore-tex sko andas minimalt ..och torkar långsammare om du får in vatten uppifrån. Men visst om du ska välja en sorts sko för olika väder vid längre tur på fjället och dina fotleder inte klarar stövlar, då är Gore-tex ett bra alternativ. När jag jagar behöver jag oftast stövlar för olika typer av vattensamlingar, ska jag gå på tuffa hyggen och svårt underlag blir det höga kängor som stödjer mer.

Blir snart mer skrivet om kläder känner jag!