Ira blev 2 år i juni detta år och går nu mot sin andra riktiga jaktsäsong som ställande spets. Hon föddes hemma hos Ståhlbergs i Österbymo som har Dunklets kennel. En tik…en helt fantastiskt trevlig individ som jag redan haft otroligt mycket glädje av.

Jag har växt upp med spetshundar, mest gråhund…sen har jag haft lyxen att sen några år få vara extrahusse och jaga med kompisens underbara västlaika Elsa som jag skjutit flera vildsvin för…jag fick pröva på att var hundförare för en hund som var och är på sin topp, bra injagad oc talangfull, hon hittar alltid dom grisar som finns. Tyvärr ibland lite för tuff vilket för att hon skadar sig vartannat år men hittills inget allvarligare, tuffheten gör att hon är en dröm för jaktlaget då hon alltid får fart på det som finns och ger allt för att få stopp på grisarna.

Det var ingen gammal plan för mig att skaffa hund, det började med att jag vart tillfrågad av en jaktkompis med 2 laikor att ta hand om en hund, sen ångrade han sig då det började fungera bättre…men då hade jag börjat vänja mig vid den trevliga tanken och gick vidare och sökte en hund själv istället, det föll sig naturligt att välja en västlaika då jag jagat med dom själv och tycker att dom passar södra Sverige bra med sitt lite lagom stora sök och bra kontakt med föraren. Efter några försök på två kullar där en fick för få och en annan sköt upp sin betäckning så fick jag kontakt med Dunklets kennel och vart lovad en tik under våren 2015. Valptiden gick väldigt smidigt förutom att hon redan som liten var ganska bestämd och gärna ville ta över kommandot med dom dom flesta utom mig…men efter lite tuffa tag och mognad fungerar det mesta bra idag även när barnen går med henne. Socialt är hon rena drömmen med en hel del kontaktbehov tillsammans med laikans integritet där hon oftast ligger på sin kant och bara slappnar av. Karaktären är mycket trevlig, redan som valp kunde hon ligga lugnt flera timmar på mitt kontor och vila bara hon fick springa av sig ordentligt några gånger per dag.

Det finns otroligt mycket frågeställningar för en ny  jakthundsägare! Hur jagar man in en hund på bästa sätt? Hur hanterar man temperamentet för just sin individ…hur tuff ska man vara mot vissa beteenden som man vill stävja? Hur mycket skall man träna i hägn? Hur viktigt är det att gå spårträning med en spets? Hur undviker man samjagning med andra hundar och vad gör det om det händer, tuff etisk fråga som förstås beror på hur hunden hanterar viltet!? Vilka vilt skall hunden kunna jaga och få jaga och hur lär man den det på bäst sätt? Hur ska man jobba med söket?

Detta är bara några av frågorna jag stött på och ofta mött en massa åsikter bland andra jägare och hundförare. Vissa sitter inne med nån sorts ”enda sanning” utifrån egna förhållningsregler som dom ofta ganska grundlöst tycker är den enda metoden!? Många ger kloka råd och riktlinjer, man får suga åt sig det bästa av dom man mest förtroende för. Jag är helt övertygad om att de flesta faktorer skall anpassas till:  ras och typ av jakthund, individen, jaktmarker med vilttillgång och typer av vilt och sist men inte minst vad du själv vill med din hund även om det förstås ska anpassas till de rastypiska egenskaperna!

Jag njuter av varje stund i skogen med henne och se hur hon jobbar och utvecklas. Jag ser verkligen fram mot det 3dje jaktåret med henne och det första när hon bevisat att hon kan söka fram, hänga i och hålla vettigt avstånd och ha ett bra skall, nu är det bara att bygga upp mer erfarenhet och ge henne mer bra förutsättningar!

Tufft när man plötsligt står där…som att vara på semester och plötsligt bli bestulen på biljetter och reskassa…eller att frun kommer hem och säger att hon vill skiljas…plötsligt så står man bara där med tomheten som blir kvar när man mist nåt, det är sista helgen i januari och huvudsakliga hundjaktsäsongen är slut, over and out, och den går inte att få igen! Det är då det är ojakt! Även om man kan smyga på dov eller frysa på åtel…ändå är det förbannad ojakt! Det är alltid nåt speciellt med hund och drevjaktsäsongen som inte går att ersätta med annat, full fart i såten med ekande drev, samspelet med hunden, plötsligt gris som lyfter och fullt ståndskall, vilt åt alla håll, ekande skott … babbel på radion och samvaron med jaktlaget mellan såtarna, många bra jakthistorier och korvar på glöd! Sen att man kan mildra lidandet med annat är en annan sak, på sätt och vis kan man förstås jaga året runt om man har tillgång till rätt mix av marker…men det är ändå lågsäsong och ojakt.

Vemodet tar tillfälligt över och äger ..just nu har det suttit i flera veckor, men rätt som det är så hämtar man andan och drar in lite syre igen…ser tillbaka nyktert, utan förskönande filter på både högt o lågt, ljuspunkter med vilt på parad så väl som bommar och besvikelser…allt är lika värdefullt, man är många minnen och erfarenheter rikare! Minnen som är fasta på näthinnan i resten av livet och några trofeér på väggen som hjälper en att minnas några av dom mest spännande och minnesvärda ögonblicken.

Det som dominerat året för mig är så klart injagningen av min första egna hund, underbara Ira, en västlaikatik som har blivit ett dominerande inslag i min jaktvardag. Det har varit mycket dagar i skogen även utanför jakt med spårkurs, träning i hägn och mycket skogspromenader som också gett resultat, när säsongen slutar har det skjutits 4 vildsvin för henne och även kron och dov. Försäsongen var annars intensiv med flera fina pürsch, både vildsvin, råbock, kronkalv och en fin dovskovel. Drevjakten sen har varit mycket upp och ned, från början lite vilt inne och svårjagat, mot slutet mer och en hel del bra hundarbete. Men bästa jakterna med Ira har varit då jag med jaktkompisen Janne och hans laika Elsa gästat marker med mycket gris och brist på bra egna grishundar gett gästande laikorna mycket att ta tag i.

Förutom den vanliga turen till min mors hemtrakter i Lappland med älgjakt så har jag också hunnit med min 1a resa till Skottland med vännerna Kim och Fredrik…som verkligen levde upp till förväntningarna med många minnesvärda jakt och naturupplevelser och totalt 7 st hjortar varav en fin stag. Skottland är väl värt pengarna som resmål, det blir fler gånger!

Absoluta höjdpunkterna har föstås ändå varit med unghunden då det under året skjutits första viltet för henne. Det släppte i december-januari då hon kom igång, speciellt första vildsvinet där hon gjorde allt själv från upptag till skott. Älg har det inte blivit någon, bara några sken där hon sklokt läppt i god tid. Sen har hon varit tillsammans med andra hundar ibland, fått fram vilt och andra har hakat på eller varit med på slutet då dom träffat på varandra i såten. Allt har varit nyttigt och hon fick även träna på en skadad kronhjort där det var fullt stånd i över 20 min. Lite bytesmedveten är hon vilket lett till några bataljer men som tur är inget mer än markeringar från hennes sida. Hennes yvighet och sök har växt under säsongen på gott jaktmässigt men när det blir fel vilt eller fel håll även lite på ont med längre väntan på att få tillbaks henne när hon försvunnit uppåt 2-3 km för att sen leta sig tillbaka. Jag har hittills inte behövt åka iväg och hämta vilket känns skönt. Jaktlusten finns där och det är allra viktigast. Jag lär mig hela tiden mycket både i jakten med henne såväl som i diskussioner med andra mer erfarna hundförare under och mellan jakterna. Sen passar det en rastlös själ otroligt bra att att gå hälften av såtarna.

En annan höjdpunkt var sista drevjakten där jag äntligen fick med min hårt studerande 19-åring som jag lyckades placera på bra position med primos stöd och tack vare Diana kom ett gäng dov förbi, efter pappas visslande stannade en, så han fick skjuta sitt första vilt på drevjakt. Såna ögonblick värmer verkligen pappasjälen.

Skyttet har verkligen varit upp och ned under säsongen, allt från missbedömningar med 1a bommarna på egna marken på många år, både en kron där avstånd underskattades och jag siktade som med 270W när jag hade min kortade drevpipa (8.57) och även en gris som kom fort och skottet gick i fel ögonblick…i andra änden perfekta skott i Skottland med 7 bra träffar mellan 250 och 350m. Typiskt att man har flera säsonger med bra skytte, blir lite arrogant och börjar slarva, blir att ta tag i detta kommande säsong och öva mer samt ”bädda om pipan” med extra ödmjukhet.

Som alltid snöar jag också in på bra grejer och gillar att testa ny utrustning, min R93 rör jag inte för den fungerar perfekt ihop med olika pipor och optik som jag försett mig med under åren. Men bland kläder kommer alltid nytt intressant som är kul att testa. Jag behövde lite tåliga plagg inför Skottland och testade Sitka som än så länge fungerat grymt bra, lätta praktiska med bra passform och väldigt välgjorda! Nytt Aclima underställ i merino förstås men ”nätbrynja” som andas perfekt under rörlig jakt i Skottland eller hemma med hunden, kommer jag aldrig att byta bort. Jag har också köpt anorak från SWAZI som är oslagbar i vind och kyla, så nu har en del annat som bara är ganska bra blivit hängande, får väl ge det till stackars sonen.

Vad händer nu? När paniken släppt och man börjar titta framåt så finns det förstås mycket att göra förutom att jaga dov, gris och räv, slipa knivar, sköta åtlar och vårda vapen så kan man börja planera nästa jaktresa och fortsatt injagning av bästa kompisen. I vår blir det mer övningar i hägn, ev. långhållskytte och en till spårkurs och fysträning både för husse och hunden. Hunden vet som tur är inte om att jakten tar paus i 7 månader och den ska mogna både i kropp och psyke. Det blir spännande att se tikens utveckling mot mer mogen och erfaren jakthund.

Vi är mitt i februari och för varje dag är det ljusare och en dag närmare bockpremiären, fram till dess blir det intensiv hundträning, lite åtel, lite lockjakt på räv, troligen en del skyddsjakt och på det övningsskytte så nästa säsong blir mer obommad! Bara man får vara frisk så kommer det snart en ny jaktsäsong med hundar som skäller och bössor som dånar och jägare som skiner av jaktlycka vid elden!