Praktikanten, älggalten och spetsåttan

Publicerad den av
2

Praktikanten!

Nu skulle det bli av! Efter tidigare misslyckade försök så fick vi äntligen till att Bosse en god vän, kunde hänga med på en jakt. Han hade fått 50 unika upplevelser av sina vänner på 50-årsdagen för ett drygt år sedan och en av dom var att följa med mig på en jakt. Bosse har varit på väg att ta jägarexamen några gånger men har aldrig tagit steget. Han har ingen erfarenhet i övrigt av jakt så det är med spänd förväntan som vi båda ser fram emot en dag tillsammans i Östergötlands jaktskog. Den här dagen är det stort fokus på kronhjort eftersom vi inom skötselområdet så här på slutet skjuter ur en pott, och blir det inget för oss får vi en dålig utdelning på de kvarvarande djuren. Jaktledaren har planerat 3 såtar varav sista är två mindre med delat jaktlag.

Vi pratas vid några dagar innan och jag berättar att det är förhållandevis svår jakt på framför allt kronhjort men även älg och gris där det är viktigt att vara riktigt tyst och försiktig i skogen då djuren är mycket varska och att det är en viltrik mark där han förhoppningsvis kommer att få se en del djur om vi har tur. Enda orosmolnet som också är en jaktmässig förhoppning är att det skall snöa, vi hoppas bara att det inte blir svårt att köra ned från Nacka till våra marker strax norr om Norrköping.

På morgonen lördagen den 10 januari ser det riktigt lovande ut, kring noll i Linköping men kallare och snö uppe i Kolmårdenskogarna så det är bra vägföre hela vägen utom sista biten. Jag ser fram emot spårsnö och ljus miljö vilket ger en extra dimension till jakten, den här vintern har hittills varit alldeles för varm och blaskig för en Norrlänning. Vi samlas i mörkret 08.00, den här dagen på gården en bra bit från skogen för att inte störa något innan jakten. Det är många borta i jaktlaget och vi har fått fylla ut med gäster för att bli tillräckligt många att passa av de stora såtarna då vi är ivriga att få bra utfall så här sista helgerna i januari. Är det rätt strategi eller inte? Ett alternativ är att vara färre men ordinarie lagmedlemmar som kan marken och är tystare och lättare att placera ut!? Det är funderingar som har präglat förberedelserna…vad är smartast? Svårt att avgöra, ibland känns det som att Kronviltet alltid vinner! Oavsett så är alla med på att köra på nuvarande upplägg och stämningen är som vanligt mycket god vid samlingen. Flera av gästerna har varit med tidigare och det är erfarna jägare. Bosse kör in på gården vid slutet av genomgången då vägföret norrut inte var helt lätt men han är bra påklädd för vintervädret. Jag undrar lite för mig själv hur det här skall gå, jag vet ju att det tog flera år för mig själv att förstå vad det innebär att vara riktigt tyst och stilla, och helt förstod jag det inte förrän jag började jaga hjort, men idag får jag anpassa mig till min ”Praktikant” så han får en fin dag i skogen, vi får hoppas att det händer saker!

Vi får ett vägpass i denna första såt som är förhållandvis liten, tre hundar skall gå på västerifrån. Vi samlar ihop oss i så få bilar vi kan för att komma ut på pass så tyst som möjligt. I den här mindre såten brukar kronviltet nästan alltid gå ut medan vi ställer ut, men det är första gången vi samlas på gården för om möjligt minska nya ljud som larmar djuren.

Precis när vi kommit på plats men andra jägare på väg ut så brusar det till i hörsnäckan:

– 6 kron går ur såten!

Faan svär jag tyst,Det är Rikard som står närmast och rapporterar från norra delen av såten. Han sitter tyvärr på över 200 m håll från djuren som allt för ofta har en otroligt bra koll på var passkyttarna är, några min senare, igen:

– 7 kron går ur såten!

Sen hörs passkytten som skulle suttit närmast, fråga jaktledaren:

– Var står tornet som jag ska sitta i?

Rikard som är närmast bryter in och guidar honom med en lätt nästan ohörbart irriterad underton. Vi står där igen, sannolikt utan kronvilt kvar inne i såten som uppenbarligen är för liten för det sätt vi placerar ut oss. Troligen måste vi vara ännu försiktigare och gå ut ännu mer samordnat. Men vi lär oss för varje ändring vi gör!

Älggalten

Tio minuter senare meddelar en av hundförarna att hans hund har fått upp nåt, troligen älg strax öster om oss. Jag och säkert Bosse också som jag placerat på en liten stol bakom mig är på helspänn för att inte missa det tillfälle som oftast går så alldeles för fort när man står på vägpass.

Efter en stund så brakar det till i skogen ordentligt precis framför oss 25-30 meter in, nåt kommer springande! Jag känner direkt den berusande anspänningen som infinner sig när man lyssnar på stora djur på väg in i pass. Vad är på väg? Skall det komma fram eller vika av? Det hörs som älg är på väg och det går fort men inte helt i sken som hårt stötta djur. Hunden är fortfarande långt bort, det hörs lite ströskall några hundra meter bort. Då!…ut ur skogen i typisk grisgalopp kommer inte en älg utan en stort vildsvin!? Det går av nån anledning flera tiondelar innan jag bryter min förvåning av att det inte är älg, men på mitten av vägen har jag grisen i kikaren och skottet går precis när den springer av vägen, inte en rörelse i djuret? Var tog skottet? Jag har kvar en tydlig bild av rödpunkten strax över bogen långt fram, kan den han droppat under skottet när den försvann ner i diket och det vita blåbärsriset? Bosse tror det är en bom, det hände ju inget! Vi rapporterar till jaktledare att gris är påskjuten, hunden kommer ut men har inte ordning på dofterna utan springer av och an och skäller lika mycket på oss som på det han borde ha i näsan. Efter 5-10 min kommer hundföraren och vi gör en skottplatsundersökning, inte en droppe blod nånstans? Faan! har jag bommat? Tankarna snurrar i huvudet och otaliga gånger hinner man spela upp det som hände i huvudet. Har jag ändå missbedömt något? Alltid svårt med vildsvin som kommer fort i pass. Vi står och försöker smälta att grisen kanske klarade sig, den sprang ju helt obehindrat vidare!? Jag vet dock att vildsvin inte alltid tecknar skott men borde ändå inte en 8.57JS Oryx med ganska precis 3500 Joule på det avståndet lämna lite spår i rörelsemönstret?

Hundföraren meddelar jaktledaren att vi inte hittat något och att han lämnar oss och går vidare in i såten men åt det håll grisen rört sig. Någon minut senare när vi nästan accepterat underlaget brusar det till i radion:

– Grattis till skytten , det ligger en död gris här inne!

Jag skiner lättad upp och tar en snabb high-five av Bosse som mer förvånad än mig inser att det inte alltid är som det ser ut när man skjuter på vildsvin. Alltid lika skönt att veta att skottet tog tillräckligt bra och att det räckte med ett fast det gick fort. I situationer med löpande vildsvin är det alltid lika svårt att leva upp till höga jaktskottsideal, jag får träna mig på att vara lite förlåtande både mot mig själv och andra.

Jakten rullar på, Bosse börjar bli lite rastlös och måste röra på sig för värmen, inte bra att han inte är still men en prao är en prao! Några minuter efter grisen meddelats död är det jakt igen precis innanför oss, jag ser ett rådjur skymta och får beordra ned Bosse som står precis för djuret men tyvärr går det åt annat håll, kanske fick det vind av oss. Hundarna får upp några fler rådjur som är kvar i såten innan dom kommer ut på andra sidan och jakten avbryts.

Vi går bort och letar rätt på vildsvinet som visar sig vara en galt på ca 90kg, skottet tog inte mitt i karrén där jag pressade avtryckaren utan hamnade en bit bakom bogen men tillräckligt högt för att inte skada magpaket, troligen vitala blodkärl som gjorde att den bara kom 100 m in. Som vanligt är utgångshålet lika litet som ingångshålet, inte undra på att det knappt kommer ut något blod, dom är så otroligt kompakta och speciellt så här års också gott om späck som bromsar energin. Vi släpar tillsammans ut det till vägen och tar ur efter några snabba bilder.

DSC_0275

Det är min första större galt och den har lite betar även om den nog är bara är två år gammal, Jag har inte jagat länge på marker med vildsvin och det är alltid kul att få tillfälle att skjuta dessa rätt så utmanande skott på snabba djur med liten träffyta. Det är deras förhållandevis stora vikt på små klövar som gör att det brakar som älgar när dom kommer i skogen, dom är kompakta som små pansarvagnar! Det är en stark kontrast mot smygande och trippande högbenta klövdjur som kommer tystare och oftast överraskar mycket mer.

Vi samlas för en snabb kopp kaffe medan vi lottar ut passen för nästa såt, Jag suger åt mig av lite grattis och hinner också berätta lite om hur det gick till, alltid trevligt att uppleva skottillfället igen med en jakthistoria.

Spetsåttan

Jag och Bosse får ett pass längst upp i nordöstra hörnet, jag är lite skeptisk då jag stått där tidigare utan att sett något, passen bredvid brukar bjuda på mer action. Vi fyller upp en bil och kör ut, den här såten är mycket större än den förra och även om några kron ibland smyger ut tidigt är det alltid flera kvar även om dom smyger undan och hundarna får upp gris eller rå, ibland kan vi ta dom på slutet när mängden hundar och hundförare gör att dom försöker smyga ut.

Vi står länge tysta och hoppas på något skall bryta tystnaden, Bosse fryser och jag försöker lyssna fokuserat för att ibland blänga lite på Bosse som sträcker på sig så det knakar i skjutlaven där jag placerat honom för att han ska sitta still.

DSC_0276

Jag hoppas att det ändå ska vara tyst det korta ögonblick som kan komma då ett djur försöker smyga förbi oss. Efter en stund tappar vi fokus då hundarna också springer ut åt fel håll och endast en gästande hundförare försöker orientera sig rätt, men strax går han åt vårt håll och då uppbådar vi lite koncentration igen. Bosse försöker hålla värmen och har inte riktigt ro att vara still så han går av och an bakom mig och försöker viskande konversera lite med mig som är helt uppslukad av att se minsta rörelse framför oss i skogen, Jag vill inte gnälla på honom och heller inte bullra mer än vi gör så jag är mest tyst….plötsligt rör det sig något rödbrunt långt inne åt vårt håll, Vi har sikt ungefär 70 meter in i delar av skogen som är gallrad. Jag viftar lite panikartat åt Bosse att stå still utan at uppfatta om han förstår, det är en kronhjort som kommer mot oss, jag ser tydligt manen men inga horn så jag antar att det är en spets, den kommer löpande i makligt tempo troligen stött för en stund sen av hunden som inte vet om den. Plötsligt stannar den i en uppförsbacke 50 meter in och står still, jag flyttar mig snabbt och får en korridor, lägger an och släpper direkt skottet med vetskap om att den nog inte står länge. Den tecknar bra och hoppar 10-15 meter innan det brakar till i skogen. Ögonblicket är magiskt, vilket flyt att den stannade och att jag hann komma till ett rent bogskott, kanske var det tur-Bosses rörelse som fick den att stanna eller så fick den vind av oss och skenade inte utan stannade. Bosse är också förtjust, jag hade nästan gett upp och är helt förstummad av dagens andra skott och som det ser ut andra vilt inom bara några timmar. En stund senare skjuts det en kalv från en hind några hundra meter bort och Joel som är vår meste gäst i år skjuter sin tredje hjort. Vi avslutar strax efter även om såten inte alls är genomgången. En stor tuff öst-laika har gått åt fel håll med en 150kg´s galt som hundföraren tyvärr inte fick skottläge på annars har det inte varit mycket till hundaktivitet, men två kron får definitivt vara godkänt. Vår jaktledare och också i denna såt hundförare kommer och vi går tillsammans fram mot skottplatsen för att se att allt gått bra. När vi kommer fram är det inte en enda bloddroppe på skottplatsen? Vi följer spåren som rivit upp mossa i sin flykt…måtte den ligga här, vi hörde ju hur den brakade i backen!? Precis 10 m bort ligger den, troligen är kulan kvar inne i kroppen då jag sköt lite snett framifrån men skottet har gått in i bogen och under ryggen så det är en bra träff ur köttsynpunkt även om en bog är skadad.

Det är inte en spets! Förvånat ser vi att det nog är en riktigt katig bråkmakare då den bara har stubbar kvar efter att ha stångat av båda hornen, med avseende på vad som är kvar är det troligen en 6a eller en 8a på kronhjortskalan, vilket innebär mellan 2.5-3.5 år gammal och på tillväxt, halsen är inte så grov men stor i kroppen och huvudet. Säkert bra genmaterial (tyvärr) i alla fall då han tagit strid och slagit av sina horn!

bild4

VI tar ur den och Kim som är rutinerad kronjägare och tagit ur många djur visar mig ett snabbare sätt där man spar de vitala organen till senare, det kommer 3 man till så vi får lite extra välbehövliga muskler att dra ut djuret till bilarna.

Vi samlas för lunch och jag får igen uppleva lyxen med lite gratulationer och repetition av vad som hände dom där enstaka sekunder där vi jägare upplever kronan på verket av allt det andra man lägger tid på i form av viltvård och förberedelser för att få bra jakter. Bosse får upptäcka ytterligare ett typiskt jägarhjälpmedel, den teleskopiska grillpinnen!  Glöden är perfekt då vi kommer lite sent och det är gott med en korv. Bosse reflekterar över insikten att det är så mycket i och kring jakten med olika vilt, olika hundar och kunskaper om mark etc. Han har på väldigt kort tid fått en hel del respekt för och insikt i det område som för de flesta av oss inte bara är ett intresse utan mer en livsstil!

Innan vi avslutar hinner vi med en kaffe och Mickes goda morotskaka. Klockan är nästan två och Bosse behöver åka hem. Han har definitivt upplevt en intensiv jaktdag, det har hänt mer än vad en enskild jägare kan uppleva på flera månaders jagande vissa säsonger då man förbannar att man inte får några djur på sig. Jag tänker kort tanken vad han får för bild av jakten efter den hör dagen? Han har inte sett nåt av alla förberedelser, viltvård och arbete med pass, utrustning och övningsskytte, rekning av marken och dagar då man knappt ser vilt, han har bara rakat grädden av kakan, men action har han fått! Jag skjutsar ned honom till hans bil innan jag snabbt åker ut på pass i sista lilla såten. Vi är 5 st. och två hundförare som skall jaga av ett hörn av marken där det brukar finnas både gris, älg och kron samt förstås rå. Jag får ett vägpass igen mot ett vattendrag och en blöt myr. Ska jag få djur i varje såt idag? Men nu har ju min turmaskot åkt, han fick flera bud under lunchen från andra som ville köpa hans medverkan, men jag påpekade att jag har ensamrätt framöver!

P1030262

Det visar sig att det är väldigt tomt i sista såten, varken spår eller upptag av hundarna. Bosse tog med sig turen hem! Jag kan knappast klaga då jag på en enda dag har skjutit min största galt och största kronhjort hittills på marken. Vi samlas kort, summerar dagen och tackar av gästerna innan vi lastar djuren och det bär av ned till slakteriet där vi hänger upp, sotar och putsar upp innan dom hängs in i kylrummet, oftast samma folk som är kvar sent, hjälps åt och reflekterar lite över dagen. Jaktledaren har som vanligt gjort ett grymt jobb från start och in i kaklet.

Mörkret kommer fort i januari och snart det är kolsvart innan vi låser dörren. Jag har med mig en galtskalle hem för mitt första montage av betar, ett trevligt litet minne av dagen. Sådana här dagar upplever man inte ofta, jag har fått en ytterst händelsrik jaktdag och Bosse fick en bra genomgång av hur drevjakt går till med flera viltkontakter och skottlägen, olika hundar, urtagning och livet runtomkring med genomgångar och snacket runt elden. Jag tror vi båda somnar gott ikväll med många intryck att smälta!

Den här dagen kan man verkligen återkalla och trösta sig med när det kommer perioder med mindre jakt eller dagar med mindre jaktlycka!

Balans mellan frihet, jaktglädje och regler – Etik?

Publicerad den av
4

Så här under längre ledigheter finns det lite extra utrymme att filosofera och fundera över jaktetik och beteende kring jakten. Det jag ofta återkommer till är den svåra balansen mellan den frihet och jaktglädje jag uppskattar mest och de informella och formella regler/värderingar som jag ofta tycker behövs för att trivseln skall frodas.

P1020784-001

Jag tror inte att jakten blir bra med för mycket regler och uppstyrning samtidigt som jag blir frustrerad när vissa jägare i jaktsammanhang inte alls beter sig som jag förväntar mig och själv ser som självklart…jag jobbar både med mig själv för att om möjligt vara ett föredöme, vilket inte alltid är lätt!…. samtidigt som jag funderar mycket på vilken typ av jakt man egentligen skall ägna sig åt…och hur mycket man skall bry sig om andra, det jag tror mest på är att goda gemensamma värderingar är det bästa vi kan ha…sen måste vissa formella regler och uppstyrning från jaktledning finnas där men inte vara det som vi är beroende av, mer en sista utväg och nåt att respekterat luta sig mot!

Vad är då en bra och balanserad jaktetik? Det är förstås omöjligt att ge ett entydigt svar på och inte min ambition med att släppa mina tankar fria. Det kommer alltid att vara utifrån betraktarens/utövarens subjektiva perspektiv och åsikter…men jag är säker på att en stor del av jägarkåren skulle kunna dra stora fördelar av att diskutera mer etik, definiera en gemensam värdegrund och sprida den inom ”kåren” för att vi långsiktigt skall vårda värdena inom olika områden och stärka vårt rykte samtidigt som vi får bättre jakter. Kanske skulle vi också kunna jobba mer med mentorier till unga och gamla nybörjare för att ge dom en aktiv fortsatt utbildning efter det som jägarexamen ger?

De områden som jag ser är:

Syn på vilt, viltvård och naturen generellt

  • Vissa ser naturen som nåt att betrakta nån gång per år (helst helt orörd när dom själva behagar ge sig ut) och vissa ser den som nåt att dra nytta av med mest rättigheter, däremellan finns det många sunda nyanser av mer vårdande perspektiv med viktiga inslag av respekt och vettigt nyttjande som gör att vi får en långsiktig hållbarhet.
  • Vad är t.ex vettig utfordring? När.och till vilka vilt under vilka förutsättningar? Ska vi sprida stora högar av sockerbetor nära grannen bara för att han gör det? Hur nära grannen får en åtel stå på en liten mark?.. eller hur många djur kan jag pürcha på min lilla gröna vall intill den stora Kronmarken?….svåra frågor!

Genomförande av jakt och ffa jaktskott

  • Det finns så otroligt många sorters jakt och så många situationer att ta hänsyn till men om vi har bara har respekt för djuren och åtminstone skäms när eftersöken blir mer än sällsynta, tyvärr är det inte självklart för alla? ….och tänk bara om alla jägare insåg att skytte är en färskvara…och inget man tränar bara på älgbanan nån gång varannat år!?

Respektfullt tillvaratagande av vilt från skott till frys

  • Grunden här är att ta reda på så mycket som möjligt på ett bra sätt! Jag stortrivs när Svensk jakt skriver om olika områden såsom skinnet t.ex.

Själv fick jag mina första jaktupplevelser i väldigt stor frihet i Lapplands stora områden men ändå tidigt också informella regler som jag fick till mig indirekt genom att betrakta äldre jägare och se hur dom betedde sig som jägare i skogen och gjorde jag fel fick jag veta det! Jag blir väldigt förvånad när jag i jaktsammanhang träffar på personer som jagat länge eller kort tid men inte har lärt sig grunderna såsom att vara så tyst man kan och inte bullra omkring i skogen eller att man släpper chansskott mot snabba djur. Var missade man grunderna?

Vi får inte glömma att mycket av charmen med jakt är att människor med olika bakgrund och värderingar/intressen samlas och nyttjar våra viltresurser under trevliga och hållbara förhållanden. Vi är markägare eller inte, egna arrenden eller bara gäster, landsbygdsbor eller stadsbor, vi är olika åldrar och kön med ofta vitt skilda värderingar, vi lockas av olika drivkrafter, naturattraktion, skydd av jordbruk/skogsbruk, spänning och social samvaro, intresse för köttresursen etc. Det gör förstås att vi absolut har olika perspektiv och erfarenheter samt synsätt både på naturen, viltet och jaktens utövande! Trots eller kanske tack vare våra olikheter måste vi kunna fungera tillsammans!

När tycker då jag att det blir mer eller mindre problem som vi kan hantera bättre i våra jaktlag? Det finns många olika situationer:

  • När jakttrycket blir så hårt att det i olika typer av skötselområden blandas för många olika intressen som går i konflikt så det blir för mycket politik…och resultatet blir inte bra sund vilvård utan en j…a massa regler som tar gläden ifrån jakten, 3 av fyra situationer möter man vilt som man av nån anledning inte får skjuta fast dom uppenbarligen dominerar, jag vet…man måste se till helhet och långsiktighet…. ofta stämmer det men lika ofta är det också helt felaktiga beslut baserade på egenintressen och avundsjuka… regler som man vet att hälften av jaktgrannarna mer eller mindre skiter i ändå!
  • När jaktformen och hundaktiviteten bllir viktigare än jaktkvaliten, man är ute och nöter så mycket på skogen så att vissa vilt lämnar marken långa stunder…men det förnekar man för att det är viktigare att vissa får köra på som dom vill och gjort i alla tider pga egoism, informella beroenden och hierarkier… .
  • När jag träffar machojägaren som har ett rykte att leva upp till så skjutandet och fällandet av vilt blir det allra mest centrala, ibland också för hastiga och för många skott…slarv med kött etc. Skojar bort dåliga skott och avbryter eftersök i förtid för att hinna få ner mer vilt.

Jag tror detta är en viktigare och viktigare diskussion, speciellt då jakten verkar vara på uppsving med mer och mer nya jägare och vi har en stark viltstam i Sverige, många nya vilt såsom starkare hjortstammar och vildsvin i vissa områden samtidigt som vissa områden med mer varg blir utarmade… . Samtidigt som vi har starka konfllikter mellan olika intressen såsom skogsvård och jordbruk mot långsiktig viltvård och jaktkvalite samt vargkriget som eskalerar mellan rabiata varghatare på ena sidan och naiva rovdjursälskare på andra sidan.

Hur hittar man balansen…en sund mer avslappnad enkel jakt som vilar på vettiga värden utan prylfokus och pack av hundar som hetsar vilt för att maximera utbytet…men ändå gemensamma enkla värderingar som gör att jakten fungerar utan en massa regler. En ledning av jakten som är sund och demokratisk men ändå vågar leda och styra då det blir fel!?

….eller så är det ett omöjligt projekt…men då har jag i alla fall skrivit av mig lite:-)

Som avslutning: Vad är jakt?… är vi alla jägare? Varför jagar vi? själv gillar jag Leif GW´s beskrivning som ett ärligt typiskt GW perspektiv:

http://www.youtube.com/watch?v=moXrb9ZiFYA

Vi ska inte huttla! 🙂 Det är roliga och tuffa utmaningar vi har! – Skitjakt därute!

YES, jag är publicerad!!!

Publicerad den av
Svara

I höstas tog jag mod till mig att skriva en artikel, som också vart första inlägget på denna blog, det var inte så svårt att få ihop nåt. Det svåra tycker jag är att uppleva nåt som är så pass intressant att det blir en berättelse som är läsvärd!

Ni vet ju hur det är med jakt, mycket av tjusningen måste upplevas och är inte så lätt att beskriva i ord för andra, och det är absolut inte alltid det händer så mycket heller….

Nu gjorde jag och min kompis Janne som är duktig fotograf en mycket lyckad resa till Lappland och vidare till Norge/Namsos. Efteråt skrev jag ihop en reseberättelse som kompletterades med vackra bilder från den fantastiska naturen. Vi har fortfarande inte använt de bästa bilderna så jag hoppas kunna publlicera i en riktig utgiven tidning där vi kan använda några högupplösta riktigt bra bilder.

Denna första publicering vart i nättidningen ”Min Jakt” som jag såg första ggn på Facebook, det publiceras också på Qiozk.com, en site med tidningar, både gratis och för köp. Den har riktigt bra kvalite, många bra artiklar och fin layout..speciellt aktuellt nummer förstås:-)

Läs gärna min artikel och ge feedback vad ni tycker, skulle vara kul att utveckla sitt skrivande och göra det fler gånger!

https://www.qiozk.com/paper/magasin-min-jakt/-8-2013/

Enkelskottsfilosofi!?

Publicerad den av
Svara

Gårdagens jaktlycka och ett ovanligt perfekt skott då djuret faller direkt inspirerar mig till lite reflektioner kring jaktskytte!

rådjur

Det finns en hel del etik eller informella/onämnda ”halvregler” som det inte pratas om så mycket i jägarkåren, trolgen mycket rädsla för att trampa nån på tårna?

Nåt som förvånar mig då och då är att man möter jägare, både mer erfarna och nybörjare som inte verkar strävar efter att skjuta 1 enda bra skott. Vissa verkar vara nöjda med att bara träffa nånstans, fortsätter skjuta utan att se var första skottet träffade och utan att vänta på att djuret faller. Det spelar förstås roll hur bra djuret tecknar vilket kan variera, gris t.ex tecknar inte alltid så tydligt och förstås också hur fort djuret kommer, det ÄR förstås viktigt att djuret inte springer vidare över en gräns in på grannens mark. Men…jag undrar bl.a hur mycket sånt man diskuterar under jägarexamen? (säkert mycket varierande…) Skottverkan, hur djuren tecknar…och hur långt olika vilt kan gå även efter ett bra skott. Sen spelar många andra faktorer in, självklart hur man känner att 1a skottet tog….minimera djurets lidande, kättförstöring, förhindra eftersök, närhet till gräns etc. Det är mycket att ta hänsyn till och svårt för både erfarna och nya jägare. Men hur mycket diskuterar vi jägare sånt och hur mycket ger vi feedback till nyblivna jägare. Ibland tror jag att det fungerar hyfsat bra med unga som övervakningsjagar men sämre mot äldre som börjat jaga sent i livet och där det finns stolhet, prestige och rädsla för att stöta sig!?

Som intresserad av skytte så tycker jag alltid att man i fall ska sträva efter att aldrig släppa ett skott om man inte vet att det kommer att ta bra, sen kan det alltid under olika typer av förhållanden bli dåliga skott ändå, men utgångspunkten skall vara att man tror att första skottet skall räcka, då har man en bra chans! Snabb repetering för att vara beredd men studera hur skottet tog och se hur djuret rör sig efter skottet, ligger det så ska man om man kan och får snabbt fånga av ifall djuret lever. Helst med stick om det är möjligt eftersom skott på nära håll ofta är svårare än man tror och lätt förstör mer kött.

Det absolut viktigaste här är självkännedom, vad är jag i för trim? Kan jag med min träning och förmåga skjuta på det här avståndet eller när djuret kommer så här fort eller när djuret står på det här sättet?

Många jägare övar alldeles för lite och tror att skytte är nånting man kan för alltid när man väl lärt sig, i mina ögon är det en färskvara även om det för varje år blir lättare och lättare att komma i trim. Men även här är jag rädd att stolthet och prestige är det som hindrar övning. Oftast övar dom som redan kan medan dom som är osäkra och rädda för att visa dåliag resultat är dom som inte kommer till övningarna. Vad kan vi göra åt det i våra jaktlag?

Jag tror att nya jägare skall börja med vak, smyg och åteljakt där alla förhållanden är mycket bra grund för att lära sig jaktskytte, oftast stillastående djur och bra stöd. Börja med det som jägare, gå inte direkt på drevjakter med snabba djur och även ibland helt annat tryck från hundägare och kompisar att djuren inte skall gå ”förbi”.

Jag tycker att alla jaktlag borde diskutera mer etik helt öppet och inte vara rädda för att prata om dom gråsoner vi har runt regler som vid första anblick kan verka enkla. Förutom ett bra Jakt PM så borde vi ha ”Etiska värderingar och rekommenderat jaktbeteende” i alla fall i diskussionsform! Sen får det inte vara så att om man av misstag inte alltid lyckas följa och nå upp till den nivå man eftersträvar så måste det vara ok så länge det inte sker för ofta eller att man uppenbart inte bryr sig om reglerna. Är vi för mycket jaktpoliser tar det lätt glädjen från jakten. Det är en svår balansgång men om vi inte eftersträvar ett överenskommet vettigt beteende som alla står bakom så ger vi inte oss själva bästa chans att ha trevliga jakter oich minimalt med eftersök.

Ha de bra i skogen!!

Septemberjakt på älg i Lappland och kron i Norge

Publicerad den av
Svara

Förväntansfulla som barn inför julafton så lämnar vi Linköping strax efter åtta en fredag i september. Med mig har jag min gode vän och jaktkompis Janne. Vi ska ut på höstens stora jaktresa, två numera Linköpingsbor bördiga från Norrland sätter sig i bilen för att som första etapp nå byn Bellvik i sydligaste Lappland. Det har varit tradition i många år att redan i september ”tjuvstarta” älgjakten genom att bege sig dit den börjar först. I år har det blivit en mer diger planering med även ett andra stopp. Namsos i Norge där vi blivit inbjudna av min vän Bo till nordens nordligaste kronhjortsbestånd. Efter många timmar och bara några korta stopp för att äta anländer vi sen kväll till första etappen på vår resa, älgjakt i Lappland hos min morbror Hasse. Det är mörkt när vi stiger in stugan på släktgården som Hasse bebor med sin sambo Ingeborg och tre gråhundar. Där packar vi in och tänder snabbt en brasa för att torka upp fukten innan vi förbereder oss inför lördagens tidiga uppstigning och stupar i säng i storstugan framför brasan, vi somnar långt innan elden brunnit ut.

Dag 1 – Bellvik i Lappland

Morgondimma

Sugna på skog och jakt går det lätt att komma upp, vi tar en snabb frukost, greppar mackor och kokar kaffe till termosen innan vi kör iväg mot samlingen i jaktstugan. Samlade runt kaminen och jaktledare Hasse väntar vi på att dimman ska lätta. Nog fa…n kunde man sovit lite längre tänker jag lite morgontrött. Den vanliga lite korthuggna och ”manliga” jägarstämningen infinner sig snabbt när folk bekantar sig och pejlar in vad det är för sörlänningar som dykt upp.

P1030149

Senaste dygnet har det regnat 120 mm här i skogslandet som ofta får ta mycket vatten när det sista från Atlantens regnväder släpps av efter färden över norska och svenska fjällen. Det är tredje veckan man jagar på lagets 4300 ha SCA-skog innan tre veckors uppehåll under brunsten. De flesta tjurarna har fejat och vissa luktar redan brunst Man har fällt fem av de sex vuxna man har tilldelat innan man nyttjar den fria kalvtilldelningen som jaktmotivation på senhösten när hundkarlarna ofta går ensamma. Framåt halv nio börjar det klarna, de som har längst och några som skall ro till passen lämnar en halvtimme innan vi ger oss iväg.

Ångloket

Iväg ut i skogen. Jag har fjäskat mig till att följa med morbror som går med hund och Janne släpps av på ett myrpass innan Hasse o jag åker upp till Fågelberget och börjar gå ned för bergssidan nordväst in mot marken. Dubbelchampion och gråhunden Pass söker snabbt ut terrängen, långsamt går vi efter för att låta honom få fritt spelrum- Plötsligt blir det ett stick på pejlen och han har uppenbarligen inte bara hittat spår utan fått upp djur, 250, 400, 1, 2.5 km, snabbt iväg på en skogsväg. Hasse tror det är stortjuren som föredrar vägen pga. stora horn. Spänningen stiger när man får bilderna på näthinnan av stortjurarna på uppåt 400 kg slaktvikt som skjuts då och då häruppe nära Strömsundsregionen där vi har Sveriges största älgar.

P1030160

Älgstammen har långsamt hämtat sig efter att ha fått utstått hårt jakttryck kring 08-09, och lite tuffare avskjutning på björn senaste åren gör att även kalvarna har ökat i antal.

Plötsligt står vi på en vacker hällhöjd och blickar ned över ungskogen och pejlen visar att hunden lovar in mot oss igen. Hasse fräser till mig att vara tyst och påminner om hur långt före hunden älgen kan vara, plötsligt bryts tystnaden och det brakar till ordentligt bland ungtallarna. Ett stort djur kommer rakt emot oss på 200-300 m, jag hör det först eftersom Hasses öron fått utstå 50 års jakt och över 300 älgar utan hörselskydd. Det brakar något otroligt i en tyst skog när så stora djur kommer frustande som gamla ånglok i ungskogen. Spänningen är intensiv när det närmar sig så snabbt och springer rakt mot oss, kroppen och alla sinnen står plötsligt på helspänn, den tunga säkringen trycks upp då det kan gå riktigt fort snart. Men precis på 50-70 s avstånd svänger djuret av och går parallellt med klippkanten fortfarande osynlig i ungskogen nedanför oss och buktar bortåt. Om den bara sprungit in 20 m till hade vi fått läge på den. 2-3 minuter senare kommer hunden och det bär av bortåt igen, vapnet säkras och kroppen slappnar av igen för att snabbt utbyta ögonkontakt med blandad besvikelse och samtidig förtjusning av att ha fått den magiska stunden med spänningen när så stora djur kommer så nära. Den kan inte ha fått vind eftersom det var helt stilla och knappast hört oss med det tempot genom riset, troligen en helt planenligt flyktväg. Vi rapporterar till Janne att han skall vara beredd om det kommer förbi, en kort chatt på mobilens sms fungerar ibland bättre än otydligt radiosnack häruppe där det är långa avstånd. 15-25 minuter senare simmar den över den 200 meter strida ån, 300 meter från en passkytt. Det var inte en oxe utan ko med kalv, men den lilla ”lögnen” gav fantasin rejält med spänningsbränsle och en ko med kalv hade heller inte varit tråkigt att få på sig. Den vet precis hur den ska ta sig från hunden genom att ta sig till vattnet, och på andra sidan jagar vi inte idag så nu är det väntan på hunden som gäller, vi avnjuter kaffe och äggmacka under tiden, efter att ha tagit bakspåret viker den plötsligt av går den på spåret igen? Senare visar det sig att den hittat nya älgar som tyvärr drar längs sjökanten åt ett håll där ingen passar av.

Rejäla tandpetare

Den andra hundföraren rapporterar en björnriven älgkalv 2km bort, den har bara ätit mycket lite av en kalv som fått ordentligt med stryk, alla ben pekar åt olika håll och den har brutit rejäla bitar av en tall intill, kanske den bröt lite tandpetare att rensa tänderna med… skulle skrönan kunna säga efteråt. Klockan är kring 13 och det är för sent för att hinna med något mer så vi samlas för att summera dagen och vad som hänt innan vi skiljs åt för att proviantera och förbereda morgondagen.

Dag 2 – Björn

Unghunden och Björnmamman

Uppe 6 igen, men idag blir det kanske tidig start då vi inte har dimma! Förhoppningen stämmer, vi kommer ut redan halv 8, fyra passkyttar och tre ute och går med två hundar på drygt 2000 av de 4200 ha som laget på drygt 10 personer förfogar över till en kostnad som är en tiondel av vad vi betalar i mellansverigem, men då får man i och för sig nöja sig med 6-7 v jakt, men kött blir det då den stora arealen ger många djur och dom är stora jämfört med älgarna söderut.

Vinden är bra idag på Röjningsberget. Det blir upptag redan efter 15 minuter. Vi har den två år gamla unghunden med oss som ännu inte fått ned någon älg även om det varit nära, det bär snabbt av men p.g.a. av sin iver o omognad släpper det ganska fort, vi hoppas att han ändå fått fart på något som sen springer på Janne som sitter en bit nedanför. Bara 20 min senare är det friskt ståndskall i skogen, men det låter inte riktigt som det brukar, och det bär inte alls av. Har han verkligen lyckats ställa älg? Eller skäller han på tjädertuppen som nyss vart skrämd? Plötsligt upphör det och han kommer tillbaka och söker kontakt. Vad kan det vara? Efter några lovar runt oss och fram till husse är han ute igen och skäller en bit bort, bara max 100 meter ifrån oss. Vi går försiktigt närmare utan att gå för fort eller nära, då kommer han kutande igen fram till husse som märker att han inte riktigt vågar och följer med in för att stötta med sin närvaro. Jag får stå kvar eftersom vi redan är lite för nära och en man är nog så svårt i det täta riset. Hasse kommer in på 20-30 m och hör plötsligt ett morrande och ser något brunt bara 10 m från hunden, Björn! Det är en hona med ungar som därför inte går undan utan står på sig, Hasse visslar på mig så att vi inte ska stå ensamma om det händer något, jag söker mig snabbt men inte så tyst fram till honom eftersom jag tror att djuren redan gått, plötsligt går honan iväg och det prasslar i riset bakom henne efter en eller två små ungar, inte undra på att unghunden var lite spak, men han stod ändå på sig den lille tuffingen. Vi går igenom det täta riset och ser tydligt att dom huserat ett tag i området som björnarna gör när dom har ungar, flera legor och grävda gropar där dom letar mat och ”rösen” fulla av bärrester.

P1020327

Dubbelsmäll och enkelpang

Vi går vidare en bra bit genom skog, över myrar och skogsholmar, unghundens sök är inte det bästa än så vi hjälper honom runt området. Ett kort stopp vid en saltsten med macka och kaffe ger energi att orka vidare i den blöta terrängen som inte orkat sluka allt regn som fallit senaste dagarna. Vi kommer upp på höjderna där vi bara har en enda passkytt inom en halvmil. Plötsligt smäller det 2 skott högt alldeles intill oss? Några få sekunder senare kommer en älgtjur som ser helt frisk ut i fullt sken bara 20 meter bort i kanten mot närmaste myren med bara en tunn trädbarriär skog mellan oss och den. Jag hinner bara få upp min bössa och snabbt försöka bedöma om skottet är tillräckligt bra med allt ris och älgens höga fart då det smäller från Hasses bössa, han behövde ingen betänketid för att skjuta sin 305te älg, dock blir det lite chockartat då han bara står 2 m snett bakom mig som glömt hörselskydden och 30.06 kulan susar förbi med en kraftig tryckvåg innan den klipper älgens ryggrad så han landar pladask med bakdelen i myrkanten, och plötsligt är unghunden inte oskuld längre efter 40 meter improviserat och spontant drevskall mot något han knappt han uppfatta vad det var, men husse är lika stolt ändå! Jag skakar snabbt av mig tryckvågen, med ett ringande öra inser jag att radions hörsnäcka räddat min hörsel den här gången. Nästa gång ska nog jag som har dämpare se till att skjuta först, eller ha hörselskydd kanske;-)

P1020336

Vi går fram och medan Hasse försöker binda den ivriga hunden skjuter vi fångskott mot den unga pinntjuren som har helt nyfejjade horn, en för området liten tjur på 180-200 kg som nog varit på benen 3 år. Passkytten som bommat meddelar glatt sin lycka över att vi fällt den så han slipper fundera på ev. bom eller skadeskjutning halva kvällen.

Storälgen och stövarjägarna

Dagen har innehållit det mesta man vill och behöver uppleva, björn, älg överraskningar och grym action, och jag har också fått några riktigt bra bilder till min planerade jaktartikel. På Radion får jag veta att stackars Janne nyss upplevt bland det häftigaste man kan uppleva i älgskog, han satt 15-20 min och hörde ett stort djur gå omkring med horn som skrapar träd och knäcker grenar, sakta på väg ut på vägen och i skottläge. Högsta puls! När det plötsligt bullrar längs vägen och fram kör fram en husbil, ut kommer två småländska stövarjägare med en karta och undrar om dom kan jaga hare där med sitt nyss inköpta småviltsdagkort? Muttrande och med tyglad upprördhet och ilska förklarar han ändå sansat att det inte är läge för vi jagar älg och har hundar lösa på skogen. Han tipsar dom till skogen vi var i igår samtidigt som han undrar om inte stövarjägare ändå är lovliga när dom beter sig så otroligt osmart att dom kör fram och kommer ut till jagande jägare. (Efteråt är dom förlåtna för vi fick veta att dom borde ha haft information vid jaktstugan)

Efter att ha kommit hem och bytt kläder så har vi lyxen att få avsluta den händelserika dagen med god älggryta hos gode vännen, björn och älgjägaren Magnus och hans trevliga fru Pernilla inne i Dorotea, det blir många trevliga jakthistorier innan vi letar oss hem till brasan och stugan.

På besök i värdens nordligaste kronhjortrevir – Otterøya i Namdal

Måndag morgon kör vi via Gäddede över fjället till Namsos. Förutom att det alltid är slående vackert, speciellt med höstfärgerna så är det alltid lite deprimerande att se alla övergivna gårdar, på norska sidan är det betydligt mer efterhållet då dom har en mycket frikostigare glesbygdspolitik med mera direktstöd, man kan säkert diskutera länge vad som är rimligt men jag undrar verkligen hur det ser ut i Sverige om 20-30 år då alla som ändå bor här nu är borta, då de flesta av ungdomarna flyttar. För mig har det ett mycket stort värde att hela Sverige lever, hur vi sen ser till att hjälpa fram förutsättningarna är en annan inte helt enkel sak. Just nu gör vi i sorgligt lite.

P1020344

Vi når Namsos på eftermiddagen och hälsas välkomna av Bo och hans hundar. Dom är ett av 3 jaktlag som delar på ett område ägt av kyrkan på ön Otterøya som har nordens nordligaste Kronhjortsbestånd. Under kvällen kör vi runt för att se hur mycket kronhjort som är ute, det är ganska fullt på vissa vallar men dom kommer ut sent, på våra marker först framåt 21-22. Jaktstugan ligger i en brant dal mitt på ön, otroligt vacker och brant terräng för en svensk som mest varit i berg som är betydligt hårdare nedslipade av inlandsisar. Vi packar in, gör iordning våra sängar, tänder upp kaminen och lägger oss tidigt efter ytterligare en lång dag i bilen.

Tisdag

Magiska myren

Efter frukost är vi på väg ned från stugan för att ta en rundtur på ön när vi får se ett fantastiskt ljus över en frusen myr mellan dalgångens branta sidor, lystet gör vi vårt bästa för att fånga de magiska ögonblicken som radas upp i det underbara ljusspel som bildas i frosten och dimman mellan de spretiga träden innan solen rullat vidare från bergskammen och den magiska stunden är över. Resultatet blir över förväntan bra, speciellt från Jannes proffsoptik och vana kameraöga.

P1020411

Vi åker vidare ut mot havet tills vi efter några laxodlingar når ett just nu nedstängt och öde semesterparadis. Bakom några större öar är havet öppet ända ut till Shetlandsöarna. Efter en eftermiddag med lite proviantering inne i Namsos centrum så bjuds det på underbar rådjursgryta hos familjen Fredriksen med deras fantastiska utsikt över fjärden in mot Namsos.

Dag 1 – Otterøya

Upp på toppen

Idag är det jakt! Vi går upp strax efter fem, packar snabbt en macka och kaffe för att söka upp stigen upp mot bergets topp i mörkret, med pannlampor letar vi oss upp längs en brant stig ca 400 höjdmeter upp till toppen, lätt andfådda och varma möts vi däruppe av ljuset och en magisk utsikt. Första timmarna erbjuder vakjakt över dalen, inte mycket till möjliga skottlägen men om vi ser något kan hundkarlarna driva djuren mot oss. Efter ett par timmar i kallt morgonväder och ivriga ögon så får vi nya direktiv att posta om på radion, vi sätter oss på andra sidan mot en vacker dal där de två hundkarlarna skall gå in och försöka få tag på djur. Jag och Henning täcker av 3 raviner som leder upp till toppen om djuren försöker fly den vägen, en Basset får snart upp något som visar sig vara rådjur, dom går förbi två passkyttar som inte fått något läge innan det bär av ut från området och hunden får hämtas. Oskar som går med tax spårar och får upp en älg som visar sig vara ko, tilldelningen är tjurar och kalvar. Efter 2 h till blåses det av och vi går tillbaka till stugan och en lunchfika.

P1030176

Fakta: Otterøya ( 64° 28′ 0” N) Ön som är 25-30 km lång ligger utanför samhället Namsos 20 mil norr om Trondheim och har värdens nordligaste stam av Kronhjort, ca 1400 djur. Årliga avskjutningen är ca 300-400.

Efter kort uppehåll i värmande sol ska vi jaga av en mindre såt där det ofta står hjort, vi kör någon km och går så tyst vi kan när vi passar ut, hundarna drar mycket ivrigt redan på myren fram emot passen och där dom ska gå in och det visar sig snart att en flock stod precis i kanten och hör oss tidigt, dom går ut framför 3 passkyttar innan dom kommit fram och ledarhinden står med bredsidan framför resten av djuren som inte är tillgängliga i sluttningen så vi måste avstå skott. Efter en kort genomgång med hundar som har nosen fulla av goda lukter och frustrerade jägare samlas vi vid Skallepasset och går igenom händelserna.

P1030181

Tillbaka vid stugan har vi gäster förberett Pulled Pork på vildsvin med senapssås som vi snabbt värmer på en morikka för att fylla på pitabröd och dela ut till hungriga norrmän.

Spetsbøkken och bil-Janne!

På kvällen blir det vakjakt efter Kronhjort, man har en spetshjort, en hind och 2 kalvar på tilldelningen. Som gäst fick jag ynnesten att bevista ett av de bästa passen där man har riktiga vakkojor som vi har på åtlarna i Sverige, tyst smyger jag in i en liten enmanskoja med lucka ut mot den grönaste vall, långt innan jag väntar mig besök kommer en spetshjort långsamt gående ut på vallen, jag får vänta medan den går bakom träd och hinner noga kolla av att den har spetsar samt mäta avstånd och ta stöd ordentligt, så fort den kommer fritt går mitt skott, tyvärr lite långt bak pga. att det var nästan 140 m och inte bästa stöd, men tillräckligt bra, den rusar 10 meter och blir stående rakt mot mig nigande, då den vänder upp släpper jag ett andra skott, vill inte släppa minsta risk att den går iväg till grannen när jag är som gäst på andra marker, då rusar den snabbt iväg och faller 5 m därifrån i ett stort dike. Under tiden visar det sig att Janne som suttit 300 m bort i en annan koja har väntat på samma sätt att en smalhind skall komma i fritt läge då det plötsligt kommer en bil och hinden sticker, andra gången inte gillt för min gode vän!

Jag ringer Bo som kommer ned och hundarna får träna innan vi drar upp hjorten och tar ur den i mörkret som nu snabbt fallit över den bergiga och kalla terrängen.

Äntligen

Påföljande dag tar vi oss en efterlängtad sovmorgon utan vak, upp 7 för frukost för att samlas nere i dalen vid kyrkan där vi pratar igenom placering och strategi för en större såt där det ofta är mycket kronhjort. Jag får följa den erfarna älgjägaren Knut som kommit på besök med sin gråhund, redan på vägen ut stöter vi på hjort, jag får nästan skottläge på ett ekipage men kan inte skilja på hind och kalv. Det är massor av vältrafikerade växlar som visar hur mycket hjort som gillar de här delarna av marken. När alla är utplacerade går Bo och Knut igenom marken, hjortarna är svåra och smiter snart ut långt. Efter en halvtimme smäller ett skott, det är Janne som fått på sig ko o kalv på 40 meters avstånd, kalven faller på ett välriktat skott och äntligen fick Janne utdelning efter alla bilincidenter. Innan Janne ens får tillstånd att lämna passet har Knut som var nära redan tagit ur kalven och jakten fortsätter en stund för att sen blåsas av då vi inser att hjortarna lämnat den vältrafikerade skogen. Vi samlas och gratulerar Janne som är nöjd.

P1030198

Efter lunch fåt vi upp på höjderna igen för att passa av ett större område och hundkarlarna går nedifrån vägen upp mot oss, det är en stor såt och svårt att veta vad som händer, det är djur som rör på sig men ingen kontakt och resultatet blir påfyllt lager av vacker utsikt och frisk luft, efter 2-3 timmar samlas vi sen eftermiddagen nere vid stugan och ljuger ihop oss om vad som hänt och kunde hänt.

Hemåt fullt med troféer

Bästa troféerna är alltid jaktminnen och sådana har vi fått många med oss när vi vänder hemåt denna gång. Vi gör oss iordning direkt på eftermiddagen för att komma iväg och avverka en del av de 110 mil vi har till Linköping. Med oss har vi även några hjärtan för rökning och tunga som skytten får i de här trakterna. Trofén av pinnhjorten får också hänga med för montage även om den inte är stor eftersom den är så tätt kopplad till unika jaktminnen i denna fantastiska miljö.