Det är absolut värsta tiden nu, soluppgång och nedgång när folk åker till o från jobbet, väldigt dålig sikt i mörker ofta med väta som slukar det sista ljuset men ingen snö…och ganska ofta dimma eller regn. Extra mycket viltolyckor i våra viltrika trakter i mellansverige där vi trots viltrikedomen har många vältrafikerade vägar utan viltstängsel.

Det har hänt mig förut att jag kommit förbi och kunnat hjälpa till men ändå glömmer jag bort mellan gångerna vilken kick det ger att göra konkret och direkt nytta, denna gång måste jag reflektera lite över varför och dela det med er som tar sig tid att läsa.

Jag var på väg från Örebro och kom förbi två handfallna bilister halvt chockade med en kniv i handen och en väldigt levande med skadad Dovhjort mitt på vägen strax före Katrineholm. Jag stannar och erbjuder förstås min hjälp till vilket dom är tacksamma för, precis när jag ska ta kniven och gå fram och avfånga så reser den dock på sig men blir helt stilla stående på benen i diket, inte möjlig att ta med en kniv m.a.o, som tur har jag hela jaktgarderoben i bilen. Jag hämtar mitt vapen, laddar och fångar av den säkert i diket utom synhåll från någon bilist som kan bli skrämd eller rapportera oss för djurplågeri (ja…det har hänt)

Allt är löst och fixat innan dom hunnit komma ur sin panikkänsla, vi kollar att den (mycket fina… ) spetsdoven är helt död… bilisten står där fortfarande efter krocken med omskakad tom blick, tackar och undrar vad han ska göra nu? Jag upplyser honom om att han direkt måste anmäla det för Polisen och lämnar honom sen.

Har tid att tänka i bilen hem (via åteln) och undrar om vi inte pga vårt så ordnade och säkra samhälle, spec så här i medelåldern med stora barn ”verkligen” behövs alldeles för sällan…eller så lägger man för lite tid på att engagera sig i områden och roller där man upplever att man gör stor skillnad? Kanske också det är så att man är så van att göra det man gör på jobbet och sällan ser skillnaden man ändå åstakommer…det är ens jobb och man har betalt för det! I såna här situationer kommer man in och får använda andra erfarenheter och kunna agera när andra står handfallna och verkligen behöver konkret hjälp i form av snabba beslut och handling direkt. Hursomhelst blir jag rejält förvånad över hur ovanligt bra känsla som infinner sig av att ha gjort en för en jägare ganska enkel ”god gärning”.

Det går också upp för mig vad det kanske är som driver t.ex en eftersöksjägare att ändå gå upp mitt i natten för tredje ggn på en vecka och ge sig ut i mörkret för att hjälpa till med eftersök!?…ger det samma kick?…dom människor som behöver hjälpen har ju åkt? Men djuret behöver förstås mest hjälp…och ibland hundarna träning!? Hjältar är ni i alla fall i mina ögon! (har alltid varit!)

Åter på kontoret framför mailen….varför ger det inte riktigt samma adrenalinpåslag? Borde man omskola sig till barnmorska!?